Samhällskontrakt och dess förändring

Mellan 2002 och 2007 arbetade jag delar av min tid i Hong Kong. Det som var så chockerande för en svensk var den mängd av tiggare som man fann på stadens gator. Samtidigt läste man om den stora hemlöshet och trångboddhet som fanns i staden och till följd av det var det ganska vanligt med uteliggare.

Jag fick ofta frågan hur det var i Sverige med hemlösa och med tiggare. Nu hände detta sig på den tiden när sådant inte förekom, eller åtminstone var väldigt ovanligt, i Sverige, vilket naturligtvis väckte viss nyfikenhet hos mina vänner i Hong Kong. Jag försökte förklara detta så gott jag kunde.

Jag berättade att man i Sverige hade ett solidariskt system av socialt omhändertagande – det man idag kallar samhällskontrakt – som gjorde att ingen skulle behöva tigga eller ens vara i behov av välgörenhet. Att det till och med var en vanlig åsikt bland människor och bland de organisationer som företräder svaga grupper att välgörenhet var förnedrande. Att det var samhällets skyldighet att ta hand om alla medborgare på ett sätt så att de kunde ha ett med andra likvärdigt liv. Denna inställning var mycket svårt för mina vänner i Hong Kong att förstå – dvs. att det skulle vara förnedrande att stödet till de sämre lottade skulle vara beroende av enskildas välvilja.

Angående hemlöshet var mina kunskaper små, men jag trodde mig veta att det inte var särskilt vanligt, men att det fanns grupper som föredrog att leva primitiv hellre än att ta hjälp av samhället.

Vari består då den stora skillnaden? Varför är det så vanligt med tiggare på Hong Kongs gator? Varför ger Hong Kongborna så villigt till dessa tiggare?

Den huvudsakliga orsaken är att det inte finns något solidariskt samhällskontrakt. Att få ett barn som av någon orsak inte kan bidra till familjen eller ens försörja sig själv är en katastrof. Att råka ut för en sjukdom eller skada som får samma följder är likaså en katastrof. Samhället ger inget stöd i sådana situationer. Den enda ”hjälp” som kan fås i sådana situationer är den organiserade brottsligheten – triaderna - som helt kontrollerar tiggeriverksamheten på gatorna. Att lämna över sitt barn eller sin handikappade familjemedlem till triaderna garanterar åtminstone att denne får tak över huvudet och mat för dagen. Motprestationen är att personen körs ut till anvisad plats varje dag för att tigga ihop pengar till ”sina välgörare”. Triaderna ”äger” platserna i staden där de placerar ut tiggare och konkurrerande fristående tiggare tolereras inte.

Varje medborgare i Hong Kong är medvetna om detta, men inser också att det är det enda som står till buds för dessa människor, förutom några religiösa hjälporganisationer. Man ger således villigt allmosor eftersom det är nödvändigt för tiggaren att vara lönsam. Ofta får man ett klistermärke i gengäld att sätta på rockslaget. Vid vissa religiösa högtider är det speciellt viktigt att man har ett sådant märke som visar att man tar sitt ansvar mot sina medmänniskor.

Nu finns det en annan, religiös, drivkraft för att detta system skall fungera också. Det finns en stark tro inom de flesta asiatiska trosriktningar att man kommer till saligheten – vad den nu kallas inom den tro man omfattar – genom att ge allmosor eller ge stöd åt en behövande människa. Man kan således säga att tiggarna fyller en funktion genom att vara objekt för den enskilda människans välgörenhet och belöningen för sin godhet får man i evigheten. Den direkta belöningen för den goda gärningen är ofta ett välsignande ord som tack.

Kanske man kan kalla även det system man praktiserar i Hong Kong för ett slags informellt samhällskontrakt. Man kan hur som helst konstatera att det skett ett paradigmskifte i Sverige på bara ett decennium i dessa frågor och vissa likheter med Hong Kong kan skönjas.

Underligt nog har inte samma förändring skett i mitt nya hemland Frankrike där tiggare på gatorna är ytterst ovanliga - åtminstone i de städer runt om oss i sydvästra delen av franska Medelhavskusten.

Att skydda förövarna och misstänkliggöra offren

Jag arbetade i Hong Kong under några år i början av 2000-talet. Där finns det mängder av tiggare på gatorna. Många av dem är gravt handikappade. Hong Kongborna ser som en tradition att ge dem en slant – åtminstone varje söndag. Det anses öka möjligheten till den egna saligheten och/eller positiv reinkarnation beroende på religion.

Alla vet att dessa tiggare måste ha tillstånd av eller ägs av triaderna (maffian) för att verka och att de fraktas ut av dem varje dag för att tjäna pengar. Givetvis tar triaderna hand om pengarna, men i gengäld får dessa människor en skål ris om dagen och någonstans att sova – åtminstone så länge de är lönsamma.

Detta vet alla som bor i Hong Kong, men ändå ger man pengar till dem – varför? En delförklaring är givetvis den religiösa tron på att det är en bra investering inför nästa liv eller inför döden, man får dessutom ofta en välsignelse som tack, men det finns också en mer pragmatisk anledning. Det finns inga sociala skyddsnät i Hong Kong för dessa människor och om de kommer från en fattig familj är det en katastrof att få ett barn som inte kan försörja sig själv eller att bli handikappad i vuxen ålder. Att sälja eller överlämna barnet (eller sig själv) till triaderna är därför en lösning som gör att dessa människor åtminstone överlever och familjens börda lättar. Alternativet är i alla avseenden sämre.

Att ge en liten slant dövar ju också samvetet, speciellt som man ofta får en liten papperssticker att klistra på rockslaget som visar andra att man gjort sin mänskliga plikt.

Jag fick ofta frågan om hur vanligt tiggeri var i Sverige. Då – inte alltför länge sedan - existerade det i princip inte. Jag förklarade det med att samhället såg till att ingen behövde svälta eller leva i totalt armod i Sverige och därför fanns ingen grund för tiggeri. Jag berättade också att de handikappades (det hette så då) organisationer var negativa till individuell välgörenhet. De såg det som allmosor och en typ av förnedring och ansåg, med rätta, att det var ett kollektivt samhällsansvar att värna om allas värdiga liv. Även de som i något avseende var annorlunda än majoriteten.

Med denna erfarenhet i bakhuvudet har jag alltid förhållit mig skeptisk till förnekelsen av existensen av organiserad människohandel och utnyttjande av tiggare från Östeuropa. Jag har frågat varför just tiggeri skulle vara undantaget från människohandel när sexhandel och tjuveri inte är det. Jag har frågat mig hur de haft råd att resa till Sverige och undrat över hur de kunnat ta sig till den avlägsna ICA-butiken ute på landet varje dag utan att ha en "beskyddare".

Jag har således varit en hjärtlös människa. En så hjärtlös person att jag inte förstått varför man måste betvivla de sällsynta ropen på hjälp från desperata offer eller modiga vittnesmål från de som arbetat på fältet. Personer som riskerat misshandel eller social utstötning för sina berättelser. Så hjärtlös att jag inte förstått nyttan av att skydda eventuella människohandlares existens framför offrens liv.

Det har ju inte saknats varningar. Redan för ett par år sedan skrev fältarbetare i Göteborg en rapport från intervjuer med tiggare och EU-immigranter, som utnyttjades av organiserade ligor. Det var ett rop på hjälp men det tystades ned.

”Verkligheten” börjar nu komma ifatt sig själv trots motstånd från vissa opinionsbildare och politiker.

Vi vill gärna tro att vi förstår

Ibland tycker man att människor i andra länder beter sig konstigt. Åsikter och beteenden blir obegripliga eftersom vi tolkar dom utifrån det sätt vi själva tänker på. 

Jag arbetade i Hong Kong när nyheterna berättade att en andra generationens sydkorean hade avslöjats stå bakom en av skolskjutningarna i USA. Detta föranledde närmast panik i de sydkoreanska tidningarna. Man spekulerade i att George Bush skulle ställa in det planerade besöket i Sydkorea, man befarade att USA skulle införa handelsrestriktioner mot landet och att den amerikanska allmänheten, som hämnd, skulle överfalla och kanske döda koreaner som bodde i USA. För en västerlänning är en sådan reaktion obegriplig.

En kunnig antropolog skrev emellertid en artikel i South China Morning Post och förklarade denna panik.

I många asiatiska kulturer är individen underordnad samhället, vilket gör att allt som individen gör, både på gott och ont, är ett ansvar för samhället i stort. Samhället och alla dess individer tar åt sig både skam och ära av vad varje individ gör. De befarade reaktionerna skulle således inte alls varit orealistiska om det omvänt varit en amerikan som mördat koreaner i Korea.

Inom idrottssamhället har man samma inställning även i västerlandet. Om någon vinner en guldmedalj i någon gren vill vi gärna påstå att hela landet är världsbäst i just den grenen. Det är den inställningen som gör att man kan läsa i norska tidningar att Norge är världens mest framstående matland när ett norskt lag vunnit kock-VM. 

I min förra text om kvalitén på sjukvård inom WHOs medlemsländer placerade sig USA på plats 38 trots att man satsade mest i världen på sjukvård. Jag roade mig med att ta reda på hur detta mottagits i USA bland debattörer och forskare.  En av de mest intressanta invändningarna var att länder med socialistiska hälsosystem gynnades, dvs. de länder som erbjuder sjukvård för alla medborgare, inte bara för de som kan betala för det. Detta ansåg man vara grovt missvisande eftersom USA tvivelsutan hade den absolut bästa vården om än för ett fåtal. 

För en europé är detta närmast obegripligt, men återigen är det från idrottsvärlden som amerikanarna hämtar sin logik. På samma sätt som en guldmedalj kan försvara åsikten att ett land är bäst i en viss sport kan en klinik där en nobelpristagare i medicin arbetar göra att USA har den bästa vården i världen, om än inte särskilt allmänt tillgänglig.

När jag arbetade l USA på 80-talet fick jag ett ytterligare bevis på detta. Jag introducerade något så apart som grupparbete i den ”individuella sporten” arkitektur på University of Michigan. Detta var svårt för de amerikanska studenterna, men en grupp var mycket bra på grupparbete. Själva klagade dom emellertid på att dom inte klarade av det eftersom dom ”bara diskuterade”, som dom sa. För en svensk är ju just diskussionen det främsta verktyget för resultat i ett grupparbete, men för dessa unga amerikanska studenter var diskussionen ett tecken på misslyckande. Jag klagade för en kollega som var arbetssociolog att jag inte förstod vad dom menade. Han förklarade då att de flesta amerikaner förstår grupparbete från sporten eller det militära. Där utses en ledare och hans direktiv åtlyds utan diskussion. Diskussion är liktydigt med dålig ”team-spirit”.  

En för oss nära kulturskillnad representeras av en välutbildad vän som under sitt aktiva liv varit aktiv inom UNESCO. Han är muslim och mycket angelägen om att främja kvinnors ställning i samhället. Hans lösning är att alla vuxna kvinnor skall få samhällslön så det inte behöver utbilda sig eller arbeta utan endast ägna sig åt det kvinnor är förutbestämda för – nämligen att ta hand om mannen och familjen. Hans förvåning är stor att min fru och jag opponerar oss på det starkaste mot hans version av feminism.

Ett bevis på kulturskillnad i förhållande till Sverige ser jag även dagligen på marknader, i affärer och stånd efter vägarana i Frankrike. För nästan alla produkter som säljs anger man noggrant varifrån de kommer. En svensk miljövän skulle säkert tolka detta som miljömedvetenhet och förkärlek för närodlat, men så är inte fallet i Frankrike. Här kommer de bästa produkterna ända ned till lök, anka och persikor från en speciell region eller by och ingen annanstans ifrån. Det är nämligen därifrån de är bäst och smakar bäst. Det är vad man vill ha även om det ligger långt bort. 

Detta går hand i hand med den franska misstänksamheten mot stordrift och centralisering. Här bevakas landsbygdens särart svartsjukt och att flytta in till stora städer ses inte som någon vinst, tvärtom växer de små orterna på landsbygden. I Frankrike skulle det vara omöjligt att sälja Västeråsgurka från Piteå eller Falukorv från Skara.

Liksom i Sverige bygger man vindkraftverk, men i vår region som är en av de mest gynnsamma för vindkraft på grund av tillgång på vind bygger man grupper på något dussin snurror som man försöker lägga där dom stör som minst medan man i motsvarande situation i Sverige vräker upp över 200 på samma plats med förödande konsekvenser för boende, fågelliv och naturmiljö.

Det är först när man förstått de bakomliggande motiven bakom de uppenbara skillnaderna, samt de bakomliggande värderingsskillnaderna bakom det till synes lika, som man kan avgöra hur man moraliskt skall förhålla sig till främmande kulturers yttringar.

Den bästa kalkonen någonsin

På tidigt femtiotal åkte min frus föräldrar till USA och hälsade på släktingar. Med sig hem hade dom ett s.k. dollargrin och ett recept på kalkon. Detta recept har sedan gått i familjen under alla år och ärvts av barnen. På juldagen skall det alltid vara kalkon enligt detta recept fick jag lära mig när jag träffade min hustru och så har det varit i alla år. Det speciella med receptet är att kalkonen är fylld med en blandning av riven lök, riven rotselleri, halvtorrt bröd samt smält smör. Detta ger kalkonen en alldeles speciell smak som alla gillar.

Om jag skall vara ärlig så är inte kalkon min favoritfågel. Alla kalkoner jag ätit under vår tid tillsammans i Sverige har varit åt det torra hållet även om jag alltid ser till att korpa åt mig lårbitarna, som är de bästa bitarna. Ett annat problem är att selleri och rödvin är en svår kombination, vilket gör att vi har haft svårt att finna ett vin som kan leva upp till de smaker som fyllningen ger anrättningen. Jag har emellertid hållit god min i alla år och gjort min plikt som uppskärare av denna enorma fågel.

I år köpte vi en kalkon hos den lokale charkuteristen. Som det alltid är i Frankrike är de djur man äter uppfödda på någon lokal gård under primitiva former. Det gjorde att vi fick lite av panik när vi packade upp fågeln idag och fann att den hade både fötter och huvud kvar och dessutom hade alla vitala organ kvar i skrovet. Sådant var vi inte vana vid från de svenska effektivt framställda kalkonerna. Det var bara att ta fram stora köttyxan som jag köpt i Hong Kong och skilja fötterna från resten av benen, samt blunda och stoppa in armen i öppningen där bak och dra ut allt som fanns därinne. Sedan var det "same procedure as always".

För att göra en lång historia kort så var det den absolut godaste, möraste och saftigaste kalkon jag någonsin ätit. Jag tar tillbaka alla mina fördomar om kalkoner och påstår motsatsen. Inte bara det utsökta lårköttet, utan också bröstköttet som brukar smaka som bomull var saftigt och välsmakande. Tänk så mycket det gör om man föder upp djuren lite mer primitivt.

En annan erfarenhet var att de extremt kraftiga Corbièresvinerna från vår region klarade av sellerifyllningen med glans och gav en extra dimension åt maten. Jag valde idag Cuvée Sextant från Cellier d'Orfée i grannbyn och som vi skaffar genom vår granne.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på det eviga tjat om att svenska köttbönder av alla slag inte kan konkurrera med resten av Europa för att Sverige har de strängaste djurskyddsreglerna. Hur vore det om man koncentrerade sig på att framställa god mat i stället för att ägna sig åt att gnälla över lagstiftningen. Men - jag kan ju förstå bönderna på sätt och vis för det förutsätter ju att man har konsumenter som gillar god mat och kan känna igen den när dom smakar på den.

Vad består den svenska kulturen egentligen i?

Många har ringt till radions Ring P1 och varit oroliga för att den svenska kulturen skall förstöras eller försvinna på grund av alla invandrare. Jag kunde inte låta bli att fundera över vad man egentligen menar med "den svenska kulturen". Vad består den i och på vilket sätt skulle den förstöras av människor från andra länder.

Om man från ett utomlandsboende perspektiv ser på vad man i andra länder anser vara svenskt så dyker några saker alltid upp. Det är svensk design så som dom känner den genom IKEA och det är svensk musik så som dom känner den genom ABBA. Båda är oerhört beundrade i andra länder men ABBA anses i Sverige vara dålig smak och IKEA är ju ständigt utsatt för angrepp från än det ena än det andra hållet. Den svenska synden så som den tolkats i sextiotalets filmer står också högt på listan över svenskhet.

En annan sak som utlänningar vet om Sverige är att vi är ett extremt jämlikt land även om vissa debattörer i Sverige anser att vi inte kommit längre än Talibanerna i Afghanistan.

En ytterligare sak som alltid framhålls som svenskt är hur rent det är. Människor från Medelhavsländerna jämför med hur rent det är i det offentliga rummet och jämfört med engelsmän har vi det också påfallande rent inom hemmets väggar. Att vi är ena riktiga lortgrisar jämfört med Singapore och Hong Kong kan vi ju bortse ifrån.

Denna skillnad mellan uppfattningen i Sverige och hur andra ser på oss speglar också en annan dimension av svenskheten,  nämligen att nedvärdera oss själva och ovilja att vara stolta över andra som har lyckats, om dom inte är idrottsmän förstås. Detta har jag aldrig mött någon annanstans i världen utom bland utvandrade amerikaner eller amerikaner som har mycket internationella kontakter. Den här inställningen är på gott och ont och skiljer oss markant från våra grannar i väster och gör att man som svensk blir lite undrande när man ser TV-bilder från påvens besök i Spanien och finner att de norska flaggorna är de största och mest framträdande i folkhavet som hyllar påven.

Denna nedvärderande av det svenska står också i stark kontrast med vår oerhörda stolthet över vad vi kollektivt åstadkommit. Vi lever i den absolut övertygelsen att det svenska samhället är det bäst organiserade i världen och att det finns ett direkt samband mellan höga skatter och välfärd. Om man som utlandssvensk skulle antyda att andra länder, visserligen med Sverige som 50 år gammal förebild, lyckats bättre med den samhälleliga omsorgen till en lägre kostnad råkar man illa ut. Även traditionellt borgerliga personer i vänkretsen tar då mycket illa upp.

Om jag skulle välja något som verkligen är typiskt svenskt och som betytt mycket för landet både positivt och negativt så är det samförståndet. Det är samförståndsandan på den svenska arbetsmarknaden som, till skillnad från i exempelvis Frankrike och Storbritannien, tillåtit vår industri att blomstra och utvecklas. Det är också denna anda som tillsammans med en politisk neutralitet gjort svenskar eftertraktade som medlare och samordnare internationellt. Det är emellertid också denna samma anda som gör oss så medgörliga och godtrogna mot överheter. Det är den som gör att vi oftast accepterar sådant som man i andra länder skulle protestera vilt mot, medan vi bara knyter näven i byxfickan och gnäller på kafferasten. Besläktat med denna anda är också rädslan att stå för sin åsikt. Hur många modiga personer på våra arbetsplatser eller i samhället har inte insett hur ensamma dom står den dag de höjer rösten för att hävda det de trodde dom hade alla andras stöd i.

Något som är typiskt svenskt och som varken går att förklara eller försvara utomlands är det förakt som man i Sverige har för ålderdomen. Att vara gammal är i de flesta kulturer den högsta formen av "adelskap" som renderar både aktning på det individuella planet och gör att man åtnjuter allehanda förmåner från det offentliga. Det kanske inte bara är en ekonomisk fråga att många av de personer som tar anställning i äldrevården har invandrarbakgrund.

En viktig del i en kultur är maten skulle en fransman hävda. Visserligen har svenskarna i en stor omröstning valt pizza och pasta som svenska nationalrätter så där kan man kanske tala om ett hot, men den svenska husmanskosten lever fortfarande och om den skulle hotas så är det inte av invandrarna utan av slappa svenska föräldrar som inte lär sina barn att äta och laga traditionell mat utan istället hänger sig åt ideologiskt betingade kostvanor styrda av allehanda mat-ismer.

En stark ställning i den svenska kulturen har alkoholbruket i form av superi. Där borde vi välkomna mer invandring från forna Östeuropa och Finland där man vårdar samma gamla hederliga alkoholtradition. Asiater och muslimer utgör ju däremot ett hot med sin avoghet mot alkohol och Sydeuropeerna är inte heller så välkomna med sin envisa inställning att vin är måltidsdryck, inte berusningsmedel.

Enligt min åsikt är också skuldmoralen en djupt rotad del av den svenska kulturen, vilket gör att vi uppför oss på ett sådant sätt att vi inte skall behöva känna skuld över att vi varit dåliga människor. I många kulturer dominerar det man kallar skammoral vilket gör att man bara ångrar sig när man blir ertappad för sina synder. Enligt skammoralen är det inget problem att bära sig illa åt, bara man klarar sig undan. Sådant speglar sig exempelvis i huruvida men ger sig till känna när man skrapar sönder andras bilar eller ej. I Frankrike skulle ingen komma på tanken att sätta en lapp på rutan om dom inte blir ertappade på platsen, medan jag gärna vill tro att många skulle ge sig tillkänna i Sverige. I linje med detta är det ju också kriminellt och jämställs med smitning i Sverige, men i Frankrike "är det sådant som händer". Inställningen till doping är en annan fråga där skillnad mellan skuld- och skammoral spelar in.

Språket är en annan svensk företeelse som inte är särskilt svensk längre. Jag skulle slå vad om att en språkvetare bara skulle hitta några få ord i den här texten som inte har sitt ursprung i franskan, tyskan, engelskan eller något annat språk. En relativt unik egenskap i vårt språk som är värd att bevara är emellertid möjligheten att genom sammansättning bilda nya ord som inte fanns förrut, som exempelvis "landshövingesekreterareparkeringsplats" eller något annan i andra språk omöjligt. Inte heller det hotas av invandrarna, men däremot av alla ungdomar som envisas med att särskriva både det ena och det andra. "Färsk röd tunga säljes idag", som det stod utanför fiskaffären.

När jag tänker efter så är bilden av det svenska ganska diffus, några saker är positiva, men andra negativa. I väldigt få fall kan jag se att invandring skulle försämra eller hota den svenska kulturen, men i några fall skulle vi kunna lära av andra liksom vi i några fall kan  vara föredömen för våra invandrade svenskar.

Att söka Kunskap och vidta försiktighet regleras av opportunism

Bild från NASA

Att läsa tidningar är en lärorik sysselsättning när man vistas på avlägsna orter. Den utmärkta tidningen South China Morning Post har ofta intressanta artiklar om frågor som man inte vet så mycket om. I en artikel från 25 november med rubriken "Are wind farms changing the weather" kan man läsa följande:

Herdar i Inre Mongoliet har under lång tid tyckt sig se att områden där man satt upp vindkraftsparker har genomgått drastiska klimatförändringar. Temperaturen har gått upp dramatiskt, vinden har ökat och mängderna regn har minskat med upp till 80%, med förödande torka som följd. Givetvis kan dessa observationer mycket väl tillskrivas "primitiva" människors rädsla och misstänksamhet mot ny teknik på samma sätt som bönderna hemma i Bergslagen under min barndom var tvärsäkra på att det var de ryska satelliterna som orsakade  ihållande regn och dåliga skördar. Vid studier av klimatstatistik för lång tid inom området visar det sig emellertid att dessa observationer stöds av vetenskapliga mätningar för området. Det underliga är att ökningen av regn som normalt blir följden av ökad marktemperatur har uteblivit inom områden med vindkraft, medan samma fenomen inte observerats där man inte har vindkraftsparker. Vissa forskare spekulerar i om det kan ha att göra med att vindkraftverken ger upphov till kinetisk energi som förändra luftströmmarnas mönster över stora områden.

Det visar sig att forskare i andra delar av världen uppmärksammat problemet, bland annat av professor David Keith vid University of Calgary i Canada. Någon entydig förklaring kan man inte finna, men att de relativt stora energiuttag som görs av moderna vindkraftverk kan påverka klimatet anses inte vara uteslutet. Man kan konstatera att den så kallade alternativa energiproduktionen inte alls har behövt utstå samma noggranna konsekvensanalys som normalt görs i samband med ny teknik just på grund av att det inte anses politiskt korrekt att ifrågasätta tekniken.

Man erinrar också de teorier som matematikern och meteorologen Edward Lorenz kom fram till under 60-talet som ibland kallas kaosteori där man fått insikt om hur mycket små förändringar i naturen kan få katastrofala följder i det långa perspektivet, tvärtom mot vår gamla tankefigur där vi trodde starkt på att det fanns försumbara företeelser som var så små att man kunde bortse från dem. Den mest populära exemplet för denna teori är kanske den så kallade "butterly phenomenon" där man säger att ett vingslag av en fjäril kan orsaka en orkan i tusentals mil bort. Man kan väl konstatera att en vindkraftspark är en ganska stor fjäril.

Forskarna är speciellt oroade över bristen på konsekvensanalys eftersom Kina har bestämt att man vid utgången av år 2011 skall vara ledande i världen på vindkraft. Detta är också skälet till att de kinesiska myndigheterna inte har för avsikt att anslå en krona (yan) till forskning om eventuella negativa konsekvenser av tekniken. Samma attityd rapporteras från forskare runt om i världen som konstaterar att man inte kan förklara de observerade fenomenen, att man på grund av den världsomspännande satsningen på alternativ energiproduktion måste studera konsekvenserna bättre och att det inte någonstans anslås medel till forskning som kan äventyra satsningar på alternativ energiproduktion.

Oavsett om de observerade fenomenen är orsak av vidskeplighet eller ej är det skrämmande hur lättsinnigt man tar på de risker som kan förknippas med denna storskaliga nya teknik och hur låg status den normalt sett omhuldade försiktighetsprincipen har och hur lite kunskap prioriteras när det handlar om det som för tillfället anses vara önskvärt och sanning. Man kan konstatera att gränsen mellan tro och vetande blir allt mer otydlig ju starkare grepp politiken i världen tar över forskningen.

Uppföljning juni 2013: Något år senare skickade jag den här texten till en nätvän som kämpar mot norska investerare och skogsbolagen som vill placera hundratals vindkraftverk i närområdet och därmed föröda naturen. Hon publicerade då texten på sin Facebooksida. Traktens ledande och välkände miljökämpe, en musiker som genomgått en miljökurs på den lokala högskolan, togs sig då för med att idiotförklara mig och påpekade "att jag nog inte var den vassaste kniven i lådan". För säkerhets skull utnämnde han mig också till "kärnkraftskramare", allt detta på en öppen Facebooksida. Man kan väl bara konstatera att det inte är så högt till tak när man diskuterar vissa frågor och bättre har det ju inte blivit med tiden, som vi alla vet.

Globalisering - katten på råttan, råttan på repet .....

I morgon bär det av till Hong Kong. Det är en stad som jag lärde mig tycka mycket om under de fem år jag hade en gästtjänst vid ett universitet i staden åren innan jag pensionerade mig definitivt. Min fru har varit där tillsammans med mig vid två tillfällen, men aldrig under den bästa tiden, det vill säga i november - december.

Hong Kong är en mycket vänlig stad, fullständigt säker och en av de platser där man aldrig behöver bära sina pengar nära kroppen, som man måste i exempelvis Spanien. Hong Konginnevånarna är serviceinriktade på ett sätt som inte gör något avkall på deras värdighet. Det är dessutom en väldigt ren stad. Min fru kommenterade att golven i tunnelbanan är renare än på hennes gamla arbetsplats Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Detta innebär inte att Hong Kong är en hederlig stad. Den organiserade brottsligheten och skurkaktigheten på hög nivå är troligen värre än på många ställen, men kriminalitet riktad mot vanliga människor förekommer nästan inte alls.

Det trevligaste är ändå att besöka alla marknader och köpa deras oerhört högkvalitativa varor till väldigt bra priser. Det är inte alls som i resten av Kina där varorna också är billiga, men av ganska tvivelaktig kvalitet.

Det har blivit en del resande i år, bl.a. Irland och Italien, vilket kan kännas onödigt när man bor på ett så fantastisk ställe som vi gör, men man får ta tillfället i akt innan man blir för gammal att njuta av livet.

Det är sorgligt att läsa att de tankar jag hade om den förestående bankrutten för Irland, som man kan se tydliga tecken på om man känner till landet lite, verkar närma sig allt mer. Liknande tendenser ser man i många länder som byggt sitt snabbt växande välstånd på att konkurrera med billig arbetskraft. Det är en strategi som är dömd att misslyckas i det långa loppet.

De sista året jag arbetade i Hong Kong såg jag samma tendenser i Kina. Lönerna gick upp med 25% på ett par år och de företag som attraherats av billig arbetskraft flyttade till nya jaktmarker som Indien och småländerna i Himalaya. Nu kommer förmodligen inte Kina att falla i samma fälla eftersom dom tidigt förberedde sig för ett steg upp på näringskedjan och utbildade ofantliga mängder ingenjörer och andra specialister som kunde ta landet från ett billigt producentland till ett land byggt på forskning och innovationer.

Det skall bli intressant att se hur lång tid det tar innan större delen av Volvo Personvagnar i alla väsentliga delar är flyttade till Kina. De första tecknen har redan visat sig. Att man tror på de "löften" som de kinesiska köparna gav att Volvo skulle förbli en svensk bil behöver man inte vara någon djup Kinakännare för att misstro. Enligt kinesisk moral är inte löften till västerlänningar till något förpliktigande. Deras inställning till affärer på den här nivån är milt sagt pragmatisk och skall först och främst tjäna kinesiska intressen.

Lite hösttankar

Det börjar bli höst även om temperaturen skiftar från dag till dag från över 20 grader och i värsta fall ned mot 10 grader. Ena dagen kan man sitta och sola på terrassen, den andra får man ta på sig vindtät jacka när man går ut. Vingårdarna glöder i alla tänkbara gula, orange och röda färger och helt nya blommer sticker upp i naturen.

Sysselsättningarna ändras också nu på hösten, Jag börjar snegla på de småsaker som inte blivit riktigt färdiga, som lite lister, ett par lösa golvplattor, lite målningsarbete samt iordningställande av grillen, altanmöblerna och växterna på terrassen inför vintern.

Min fru spelar mycket piano och stickar. Hon har just tränat in ett stycke som heter Fantasiimpromptu no: 4 i C-moll av Chopin. Ett stycke som är så oerhört ekvilibristiskt att man bara häpnar över hur det går att röra fingrarna så snabbt och i sådana besvärliga positioner. Samma sak gäller den irländska fiskartröja som hon stickat åt lille Hjalmar - senaste barnbarnet. Även det är obegripligt komplicerat i mina ögon.

Själv blir det mindre krävande saker som släktforskning och bloggande. Jag läser också mycket. En ny kul grej jag tagit mig för när jag läser böcker är att laga matrecept som beskrivs och lyssna till den musik som personerna i boken lyssnar till. Med hjälp av Spotify och min Sonos så händer det aldrig att jag misslyckas att hitta exakt det musikstycke som huvudpersonen lagt på sin spelare. Det ger lite extra stämning åt läsandet.

Jag har emellertid börjat mentalt förbereda mig för lite träarbete i vinter. Jag hittade en halvdöd grov tujabuske ute på garriguen härom dagen som jag sågat upp. Vilket oerhört spännande och vackert träslag det är! Det kan bli lite vackra saker så småningom.

Annars förbereder vi oss för resan till Hong Kong om ett par veckor. Det skall verkligen bli trevligt. November är den absolut bästa tiden att åka till Hong Kong och vi gillar verkligen staden båda två. Den är både spännande, vacker och vänlig. Så är det roligt att köpa julklappar där åt alla i släkten. Vi har redan mängder av beställningar från vänner och från familjen. Det blir väl lite blogginlägg om den resan så småningom.

En kul sak är att det dyker upp fler och fler svenska läsare som berättar att dom tänker tillbringa sin pensionering i södra Frankrike. Det verkar som svenskarna har upptäckt Frankrike. Tidigare var det ju mest Spanien som attraherade i Europa och Thailand som lite mer avlägset mål. Det börjar bli en liten svensk "bloggcommunity" här nere i södern nu. Det som är bra med det är att man kan utbyta erfarenheter och tips på nätet och träffas om man känner för det. Detta mer fria och frivilliga umgänge är, som jag ser det, mycket trevligare och mer värdefullt än det påtvingade "gettoumgänge" som svenskbyarna i Spanien kan erbjuda.

Att sitta och lukta på blommorna när dom andra stångas och håller på

26 grader, ingen vind och klarblå himmel idag. Vi tog tillfället i akt och planerade om vår bouganvilla och en klätterros vi har på terrassen. I morgon skall vi ta bort vår vinranka och sätta dit ett blåregn i stället som får klättra på pergolan. Vinet skänker vi till våra amerikanska vänner som har en liten trädgård så dom kan plantera vinrankan i öppen jord. Det gillar den nog bättre än en kruka. Det var verkligen stekhett på terrassen när vi jobbade och efter jobbet somnade jag i en vilstol för att smälta lunchen.

För drygt en vecka sedan besökte vi våra nätvänner Claes och Eva som hade sin son och dotter på besök samt broder och svägerska och deras dotter. Det var väldigt trevligt att få se deras fina hus och träffa dom alla och dessutom att strosa omkring i den vackra byn Murviel-les-Beziers där dom bor. Det visade sig att brodern och svägerskan hade köpt en gammal bergssmansgård några kilometer från mitt barndomshem i Bergslagen. Det blev mycket kul att prata om. Nog är världen liten.

Vi bestämde härom dagen att vi ville göra något med alla flygmil jag har samlat på mig genom åren så vi beslutade att åka till Hong Kong på någon dryg vecka i november. Hong Kong är verkligen bådas vår favoritstad så det skall bli trevligt att komma tillbaka dit.Det finns verkligen hur mycket som helst att uppleva där.

Jag har ju inte alls flugit med de stora bolagen på några år så det var intressant att se hur de förändrats. Man klagar på RyanAir att allt kostar extra, men jag kan berätta att KLM är inte långt efter. Jag blev ganska förvånad när jag insåg att en plats i första raden med plats för benen kostade 1400 kronor ToR per person och en plats på de första 10 raderna i turistklass kostade det dubbla. Det är alltså en avgift utöver biljettpriset för att få sitta på vissa platser i planet. RyanAirs tankar om toaavgift var nog inte så främmande för branschen ändå.

I övrigt vet man inte om man skall skratta eller gråta åt det man läser i tidningen. Sverigedemokraterna tågar ut ur kyrkan vid Riksdagens öppnande när biskopen talar om alla människors lika värde. Bra programförklaring av SD!!!. Men så har dom Ian som rådgivare också.

Vatikanen protesterar mot att en nobelpristagare i medicin fått priset för arbete inom konstjord befruktning. Nog var det bättre för Katolska kyrkan när man kunde ta till tortyr och bannbullor mot kättare!? Då kunde man muckla med korgossarna i fred utan att bli avslöjade.

Mona Sahlin försöker på alla vis kasta Sverigedemokraterna i famnen på Alliansen, först genom att nominera en motkandidat till talmansposten och sedan genom att neka gör upp med Alliansen om minskning av utskotten. Väldigt ansvarsfullt!? Till och med de egna ruskar på huvudet. Man blir nostalgisk när man tänker på gamla statsmän som Erlander, Palme och Karlsson och deras förhållande till såväl sina motståndare som till landets framtid.

Läs om andra inte särskilt anmärkningsvärda dagar:
Första lunchen på terrassen
En alldeles vanlig dag
Ta seden dit man kommer

PR: wait...  I: wait...  L: wait...  LD: wait...  I: wait... wait...  Rank: wait...  Traffic: wait...  Price: wait...  C: wait...