Gammal man på resa - klarar sig dock galant

Vi har fått kärt besök av en anhörig som trots sina 87 år tagit sig för att på egen hand flyga ned till oss från Sverige. Nu är det ju många som gör det men när man dessutom hör dåligt och förflyttar sig närmast i ultrarapid till fots är det en beundransvärd prestation. Berättelsen vid kvällens middag om hur resan avlöpte är värd att återberättas.

Ett par dagar innan avresan inser berättaren att hans pass har gått ut och något nationellt ID-kort har han inte skaffat sig. Nu vet vi ju alla att utan dessa handlingar kommer man inte på något flygplan idag så det var bara att åka till flygplatsen söder om Stockholm i god tid innan avgång för att skaffa ett provisoriskt pass.

Hos passpolisen

Hos passpolisen på flygplatsen var det tomt på kunder så det såg ju lovande ut. Han lämnade sitt körkort till polisen och frågade om det gick an att låna toaletten medan tjänstemannen kollade hans identitet i sina register. Det gick utmärkt och han släpptes in innanför skranket till toaletten. Efter väl uträttat värv återvänder han till disken och upptäcker att en annan kund kommit in och släppts förbi honom i kön. Nåja det var väl inget problem eftersom det annonserades att personer som hade flyg att passa skulle få förtur. Den andra kunden var emellertid en kvinna med tre barn. En pojke som sprang omkring som pojkar gör, en flicka som tjöt som en mistlur konstant och en liten baby på ca sex veckor. Den senare skulle ha pass, vilket inte var helt enkelt. Eftersom kvinnan inte skulle med något flyg undrade berättaren om han kanske kunde få fullfölja sitt ärende eftersom avgångstiden närmade sig, vilket inte beviljades.

Babyn ville inte fotograferas. Efter ca 45 minuter och åtskilliga misslyckade fotograferingar hade man inte kommit ett steg närmare att slutföra ärendet, men däremot hade avgångstiden för flyget närmat sig oroväckande snabbt. Vid det här laget hade ett antal kvinnliga poliser tillstött som tyckte att babyn var så bedårande söt och försökte hjälpa till, medan berättaren blev allt mer nervös – inte minst med tanke på hur lång tid han skulle behöva för att checka in, lämna bagage och ta sig igenom säkerhetskontrollen med sin begränsade mobilitet.

En ung man med en bricka som angav att han var övningspolis eller något sådant förbarmade sig över honom, men han kom inte längre än till gruppen med kvinnliga poliser som satt och gullade baby innan även han blev fast och glömde berättaren. Kanske de kvinnliga kollegorna lockade mer än babyn dock. Nu började troligtvis berättaren bli lite upprörd och bad att få tala med en chef för stället, vilket han fick.

Chefen kommer ut och ställer sig framför berättaren och säger följande: ”Nu skall du lyssna på mig och inte säga ett knyst för jag är polis och chef här och jag bestämmer. Du skall inte säga ett ljud för nu skall jag berätta vad som gäller. Vi får aldrig avbryta ett påbörjat ärende hur länge det än tar så du får helt enkelt vänta tills detta ärende är slutfört.” Berättaren dristar sig då att påpeka att hans ärende ju var påbörjat innan. ”Men du gick ju på toaletten”, säger chefen som bestämmer. ”Ja men det visste ni ju för jag blev ju insläppt”, sade berättaren. Som sagt var – chefen som dessutom var polis och bestämmer brydde sig inte om detta argument, eftersom han bestämmer. Man kommer osökt att tänka på Gösta Ekman som fängelsedirektör i ”Släpp fångarne loss…..”

Alla vet vi ju att detta aldrig hade hänt om bara poliserna hade fått högre lön och man hade lite lägre antagningskrav till polishögskolan, men nu är det ju som det är och berättaren blev allt mer nervös och närmast desperat. Nåväl han fick så småningom sitt pass, betalade 900 kronor och det tog inte mer än några minuter eftersom hans ärende ju faktiskt var påbörjat innan han gick på toaletten.

Att komma ombord

Nästa steg var att skaffa ett boarding-pass, eftersom han ju inte kunde printa ut det i förväg utan ett giltigt pass. Detta kostade, som sig bör, 500 kronor. Sedan var det bara att stapla vidare med 20 kilo väska och ryggsäck till incheckning och bagageinlämning. Där var det kö och hjärtfrekvensen steg. När det äntligen var berättarens tur reste sig tjänstekvinnan bakom disken och gick, medan en annan disk lite längre bort öppnade. Nu hann ju givetvis alla andra i kön flytta sig mycket snabbare så berättaren skulle återigen hamna sist i kön, men då ropade han med hög röst att han faktiskt var först i kön och att de fick invänta honom, vilket alla gjorde. Bagageinlämningen gick utan incidenter bortsett från att han blev informerad om att destinationen Beziers skulle uttalas på svenska inte på franska som berättaren gjorde. Han blev till och med önskad trevlig resa så snart han lärt sig vart han skulle resa. Så var det säkerhetskontrollen som väntade.

Utrustad med ett antal metalliska implantat och medicinska påminnelsebrickor i metall som han är, så pep det givetvis både här och där, vilket fick personalen att inse att här skulle man göra en stor insats mot terrorhotet. En 87-årig långsamtgående man med ett svenskklingande namn får ju verkligen alarmklockorna att ringa. Det tog tid och man undrar hur någonsin en terrorist kan slippa igenom denna ambitiösa kontroll.

På väg

Trots detta så kom pursern rusande efter berättaren med något vilt i blicken och slet från honom hans ryggsäck och frågade vad i herrans namn han hade i den. "Ja det är lite av varje, som mediciner och en del annat", sade berättaren. "Men hör du inte hur den låter - den surrar ju?" Efter att ha tömt ut allt fann man att det var den batteridrivna rakapparaten som hade slagits på i botten på ryggsäcken och därmed var alla nöjda om än skärrade.

Väl på plats i sätet unnade berättaren sig en smörgås och en pilsner, men det var inte slut på eländet. Eftersom stolbrickorna lutar mot passageraren gled naturligtvis ölburken snyggt av brickan med ölindränkt kavaj, byxor och skjorta som följd. Resten hamnande på golvet. Passagerarna på båda sidor, samt personalen hjälpte till att torka upp så bra det gick och efter en stund kom kabinpersonalen och sa att de ville bjuda på en ny öl i stället för den havererade. Berättaren sa då att han nog avstod eftersom han var tillräckligt blöt redan. Damen vid sidan sa då att hon gärna höll ölburken och hällde upp i hans mugg medan han åt sin smörgås. Givetvis tyckte berättaren att han inte ville besvära, men hon insisterade och sa att det inte var något besvär alls.

Slutligen kom han således med sitt flyg, fick sin belöning i form av öl och smörgås och träffade dessutom flera trevliga och hjälpsamma människor. Det blev ju dessutom en bra historia av det, men han kunde lika gärna ha missat flyget och fått stanna i Stockholm.

Vinjettbilden föreställer Gösta Ekman som den "mäktige" fängelsedirektören som ständigt undrar: "Får jag bestämma nu?" och sedan bestämmer att: "Det kommer inte på fråga", för att sekunderna senare korrigerar sig och säga: "Kommer på fråga".

Sverigeresan del V – Jönköping

Så börjar det nalkas slutet av Sverigetouren med våra amerikanska vänner. Sista anhalten blir hos den gemensamma vännen Eva i Jönköping. Hon bor i ett hus som kan erbjuda billiga gästrum på översta våningen så det blev väldigt praktiskt.

Första sevärdheten blir Sveriges första, och fortfarande vackraste, motorväg efter sjön Vättern. Där står Gyllene Uttern på programmet, delvis för att det är en intressant byggnad som Sveriges tidiga bilturister har starka minnen från dels för att min fru har minnen från sin barndom förknippade med detta anrika motell. Det ligger vackert och deras lunch är vällagad och riklig. Matsalen är som hämtad ur en nationalromantisk saga. Våra amerikanska vänner var emellertid lite konfunderade när de läste den engelska översättningen av menyn. Det serverades ”rolled cattle” och de undrade givetvis vad boskapen hade rullat sig i. När de insåg att det var nötrullader de fick på tallriken blev de lugnare – dessutom var de goda. Vi frossade dessutom, som på så många platser i Sverige, på lokalbakat knäckebröd – den här gången från Gränna.

Gränna är ju ett måste för turister, även om vi redan fått vårt pensum av välbevarade trästäder genom besöket i Nora. Den pittoreska delen här är lite mer begränsad och de nyare delarna är inte så sevärda – men, det de har det har dom i Gränna så det var en upplevelse för vännerna. Inte minst är det intressant med alla polkagristillverkare som ligger på rad. Vi köpte inga. Däremot köpte våra vänner knäckebröd trots det höga priset.

I Gränna blev jag helt plötsligt anropad av en kvinna som stod utanför sin butik. Det visade sig att det var en före detta flickvän till min son som jag inte sett på över två decennier. Det var ett trevligt möte och hon var lika trevlig och rar som jag minns henne. Hon äger nu butiken Gevinnans Rum, som är en fin så kallad livsstilsbutik med allehanda produkter för välbefinnande.

På vägen hem från Gränna tog vi vägen genom Röttle by och upplevde forsen och den gamla Rasmus kvarn från 1600-talet. Namnet Röttle lär vara en modernisering av Rytlafors som betyder den rytande forsen. Så mycket rytande var det inte efter den torra sommaren, men man får ju ha fantasi.

Havskräftor i Göteborg är ju en delikatess, men för mig kommer ändå kräftor från insjöar. På kvällen hade Eva skaffat tre hinkar sådana djur för en rejäl kräftskiva hemma hos henne. Lite delikata smårätter före, god ost, knäckebröd, gott öl samt Norrlands akvavit är väl det svenskaste - och godaste - man kan bjuda utlänningar på. Det blev lyckat och Norrlands gick åt och stämningen var hög. Några enkla snapsvisor kunde vi också sjunga. ”Nu tar vi den ….” är en bra övning för icke-svenskar. Texten är enkel och melodin välkänd. ”Heilan gåår, sjung happ fatherAllan lei ….” blev också populär.

Innan vi åkte vidare till Skavsta och flyget tog vi en tur till det fina salutorget i Jönköping. Förutom de vanliga produkterna, som man ser på de flesta ställen så dignar torget av blommor och en nyhet för oss – thailändska och andra asiatiska bär- och svampförsäljare. Hela familjer ägnar sig åt att plocka, rensa saluföra färska produkter – minutiös rensade till riktigt bra priser. Det är en klar förbättring från de skurkaktiga företag i Norrland, som utnyttjat asiater under många år. Nu hoppas jag de får direkta inkomster för sitt arbete utan mellanhänder. Hoppas bara de inte missar någon tia i inbetalning eller sociala avgifter för då skickar väl Migrationsverket ut dom ur landet på grund av lönedumpning.

Allt funkade fint med hemresan till vi landade i Beziers, men då fick vi utrymma terminalen på grund av någon klantskalle som glömt sin väska i avgångshallen. Det tog åtskilliga timmar av väntan på säkert avstånd från terminalen, medan polisbilarna och brandbilarna strömmade till – en bombexpert fick tillkalla från Montpellier och det är en bit att åka även med blåljus. Man får vara glad att personalen tar det på allvar och att de är så oerhört samtrimmade, som de verkar vara. Jag undrar bara vad som händer när den glömske ringer i morgon och efterlyser sin glömda väska. Det måste ju kosta några miljoner med ett sådant pådrag. Så är ju väskan pulveriserad också – undrar om han kräver ersättning?

Vårresa till Spanien

Några gånger under året gör vi en biltur till något av grannländerna Spanien eller Italien. Baskien, Katalonien och norra Italien ligger alla inom bekvämt bilavstånd för några dagars omväxling till den invanda miljön. Oftast blir det vädret i närmaste dagarna som får bestämma vart vi åker. En viktig aspekt är emellertid att vi alltid åker på våren eller hösten när turistsäsongen inte har börjat eller är över. Det är lugnare, billigare och man får mycket bättre service, men främst så brukar platserna befolkas av vanligt folk som endera är bofasta eller är personer på kortare utflykter. Det gäller nu inte alltid. Jag kan exempelvis inte förstå när man skall åka till Mallorca och inte mötas av tyska språket som huvudsakligt tungomål och bli bemött som tysk var man än går.

Den här gången valde vi kusten kring Barcelona som mål. Även om högsommaren inte anlänt till våra Sydfranska trakter ännu så har vi ju inte sett något av översvämningar och regnelände som resten av Frankrike fått genomlida. Tack vare Pyrenéerna så hade emellertid sommaren kommit på riktigt dit vi åkte. Badstränderna var välbesökta, solen sken och det var omkring 28 grader varenda dag. Nästan som i Sverige just nu.

Sitges

Hotel Medium Sitges Park

Vi startade i Sitges som ligger några mil söder om Barcelona och det tar ett par tre timmar för oss med bil dit. Min fru hade hittat ett hotell inne i gamla sta’n, vilket innebar att det var närmast omöjligt att hitta dit än mindre komma ända fram med bil utan att bryta mot flera trafikregler. Hotellet heter Hotel Medium Sitges Park och var mycket trevligt och prisvärt. Frukosten var den bästa under hela resan och det blev inte sämre av att den kunde ätas i den vackra trädgården med bar och pool där barnen plaskade runt redan före frukost.

Sitges är en vacker plats med en trevlig strandpromenad. Platsen är även känd för att vara en populär ort för gaypersoner och det kunde man märka både på hotellet och ute på st’an. Platsen är åtminstone så här års lugn och trevlig och borde passa bra för både barnfamiljer och äldre.

Vi fann en trevlig restaurang vid namn Restaurante Hidalgo som hade imponerande bra mat till rimligt pris. Dock hade den en liten skönhetsfläck, men det får ni läsa om på min restaurangblogg.

För att komma till nästa plats var vi tvungna att passera Barcelona, men det går förvånansvärt smidigt trots den intensiva trafiken. Kustvägen från Sitges till Barcelona är av hög klass och mycket vacker – och kurvig. Den som inte kör kan berätta om allt det vackra för den som måste hålla reda på bilens förhållande till vägen. Givetvis körde vi med taket öppet från och med nu eftersom vädret var strålande.

LLoret de Mar

Hostal Roger de Flor

Nästa anhalt blev Lloret de Mar och där hade vi valt ett hotell från en gammal guidebok över Costa Brava [1]. Man kunde se att hotellet på den tid det begav sig hade varit det mest exklusiva man kunde finna på orten och tilldelade 7 stjärnor i guiden. Det heter Hostal Roger de Flor och ligger helt avskild uppe på en klippa ovanför den centrala stranden. Att ta sig dit ned var en ganska jobbig klättring i branta trappor. Man undrar hur överklassen som bodde där på femtiotalet bar sig åt – inte tror jag de gick i trappor inte. Hotellet var mycket välbevarat rent exteriört och i publika utrymmen, men det var lite si och så med rummen. Inte heller servicepersonalen hade väl inte riktigt behållit stilen sedan 50-talet.

Det mest markanta var emellertid att hotellet var helt befolkat av ryssar som tydligen reste med helpension. Både på hotellet och nere i samhället vimlade det av ryssar och det satte sin prägel på såväl hotellet som platsen. Det var tydligt att den nya ”all inclusive-vågen” påverkade orten för det fanns nästan inga gäster på de talrika restauranger som låg nere vid strandpromenaden trots ett livligt folkliv. Man undrar lite om det är så smart av resebyråerna att ta död på de lokala företagarna. Vad skall man sedan locka med?

Kvällsbild Lloret de Mar

Delvis för att vi inte orkade gå en gång till i trapporna, delvis för att vi inte fann någon restaurang som vi gillade beslöt vi oss för att prova hotellets middagsbuffé för 10 euro, vilket inte var någon vidare bra idé. Redan vid öppningstiden stod en lång kö av ryssar och väntade i dörren och medan vi stillsamt plockade till oss lite förrätt från salladsbordet gick de lös på varmrätterna, som var försvunna inom fem minuter, varefter gästerna återvände till sina bord triumferande med berg av blandade fisk och kötträtter och sallader av olika slag i en enda röra. Det var en utfodring som liknade ett mellanting mellan ett svenskt färjesmörgåsbord och en modern högstadiebespisning. Inte blev det trevligare av att många gäster kom direkt från poolen och satte sig att äta i blöta badkläder.

Jag kunde inte låta bli att föreställa mig de middagsgäster som under hotellets storhetstid försynt rörde sig över marmorgolvet och sedan förde lågmälda konversationer medan man åt sig igenom en bättre middag, betjänade av uppmärksamma kypare. Den bilden stod i stark kontrast till dagens gäster och kyparna som gjorde allt för att kasta begagnade bestick i disklådan och släppa ned tallrikar med så mycket väsen som möjligt för att visa hur hårt de arbetade. Att relationen mellan gäster och personal inte var alltför respektfull bevisades också av att vi upprepade gånger blev kontrollerade så att vi inte smugit oss in för att tjuväta av de eftertraktade ”delikatesserna”.

Inte blev det mycket bättre till frukosten heller, men där kom vi lite sent så de mest ivriga hade redan blivit klara och man hade fyllt på faten. Man fick emellertid även nu hålla koll på personalen för om vi båda lämnade bordet för att fylla på kaffe så försvann allt bröd, dryck och pålägg som man just hade hämtat – oj vad det gick undan och det med buller och bång!

Hur som helst så ångrade vi inte att vi valde hotellet – det var kul att se hur ett riktigt fint gammalt hotell såg ur. Det måste ju finnas veckor där gästerna inte bara kommer från Östeuropa?

Platja d’Aro

Nästa etapp var kort – bara till Sant Feliu de Guixols. Nu fortsatte vi en bit upp till Platja d’Aro, som ligger precis norr om. Skälet till att vi åkte dit var närmast nostalgiska eftersom vi varit där förut och så hade min fru en dold extraagenda – Platja d’Aro är nämligen en utmärkt shoppingstad. Vi hade tänkt besöka den utmärkta fiskrestaurangen Don Eduardo vid stranden, men vi hade glömt namnet så vi missade den. Det blev en annan lika bra fiskrestaurang – Fanals Platja Ca l’Adolfo, där vi åt var sin grillad bamsestor Dorade som var mycket god och perfekt tillagad.

Sant Feliu de Guixols

Tillbaka några kilometer till Sant Feliu de Guíxols där min fru hittat ett litet familjehotell som heter Hotel Hostal del Sol. Det var en vacker byggnad som troligen hade ett förflutet som privatbostad, men nu var tillbyggd med en flygel och ett annex och nu fungerade som hotell. Även här fanns en vacker trädgård med pool. Åtminstone i vårt rum var det oerhört lyhört, vilket ju är ganska vanligt när man bygger om privathus till hotell. Det blev lite si och så med sömnen och inte blev det bättre av att dubbelsängen var av den franska ”grand-lie” modellen och således väldigt smal.

Platsen som sådan är trevlig och befolkas av fransmän både inom hotellets väggar och ute på st’an. Eftersom vi ätit ganska rejält till lunch letade vi efter något enklare, men tänkte dricka något innan vi bestämde oss. Det visade sig att den lilla baren Bar El Gallo hade en så trevlig kypare och dessutom serverade smårätter så vi stannade där och åt lite sorterade tappas. Det var riktigt bra. Sista etappen på vår minisemester blev den kortaste – bara ett par mil.

Calella de Parafrugell

Utsikt från Hotel Sant Roc

Vi hade egentligen tänkt att bo på hotell Casamar i Llafranch, mest för att de har en utsökt fin restaurang med en stjärna i Guide Michelin, som vi besökt tidigare. Nu blev det inte så eftersom de skickade ett mail till oss om att restaurangen var stängd för middag på söndagar. Vi valde istället grannbyn Calella de Parafrugell och Hotell Sant Roc och det visade sig vara en höjdare.

Hotellet har varit i samma familj i flera generationer sedan femtiotalet och omsorgen om gästerna var exemplarisk. Det ligger upp på höjden med utsikt över byn och stranden och allt är i mycket gott skick och vackert utformat. Deras trädgård där frukost serveras är mycket vacker med en strålande utsikt över havet. Enda minuset var att vårt rum återigen var mycket lyhört och vi hade en herre i rummet intill som lyckade snarka på både in-och utandning med samma ljudnivå och variationsrikedom som en större bleckblåsarorkester på en svensk brunnsort. Det lät som om han satt i vår säng – dessutom var han sur och grinig och vägrade hälsa när vi sågs på balkongerna drygt två meter ifrån varandra. Undra på det!

Till vår glädje hade hotellet en utsökt restaurang – El Balcó de Calella och vi valde deras avsmakningsmeny. Två förrätter, två varmrätter och två desserter inklusive vin i den mängd man önskade kostade 44 euro per person. Det var för mycket – mat alltså, men ack så gott och vällagat. Vi kommer inte att glömma den ostronsoppa som var förrätt nummer två. Vill ni gotta er i detaljer finns det på min restaurangblogg.

Platsen är riktigt trevlig med vackra omgivningar, spännande folkliv, små intima stränder och vacker bebyggelse. Man kan ta långa promenader längs kusten på lättgångna promenadvägar. Vi gick ända till grannbyn Llafranch där vi hörde oss för om vi kunde äta lunch på restaurang Casamar, men det var fullbokat. Det blev en annan restaurang vid vattnet istället där jag troligen fick i mig något som jag senare fick ångra. Lyckligtvis tog jag bara ett par tuggor av köttet som jag kände smakade skämt så det kunde blivit värre. Det illustrerar ett problem med Spanien – skillnaden mellan det bästa och det sämsta är gigantisk. I ena änden har vi El Bulli och El Celler de Can Roca som är bland världens bästa restauranger och alla mindre kända ställen som vill efterlikna dessa stjärnors kvalitet. I andra änden har man alla de restauranger som inte bryr sig ett dugg om kvalitet – åtminstone inte när man vänder sig till turister. Där kan både det ena och det andra hamna i stekpannan och på bordet. Det tog ganska lång tid för oss att skilja den ena från den andra innan vi hamnade vid bordet, men numera går vi sällan på nitar utan vet att det spanska köket är lika bra som det franska när det gäller den första kategorin. Den andra kategorin möter man emellertid sällan i Frankrike eftersom mat, för de flesta franska restaurangägare är något mycket mer än det som gör att man kan betala hyran.

Peratallada

Paratallada

På hemvägen passerade vi den vackra historiska byn Peratallada och var naturligtvis tvungen att göra en paus där och köpa lite keramik och ta lite bilder. Tydligen är Peratallada väl representerad i amerikanska guideböcker för det amerikanska inslaget bland besökarna är markant – speciellt med hänsyn till årstiden och att det inte ligger riktigt efter huvudvägen.



Eftersnack

Jag älskar att jämföra upplevelser när jag reser i olika länder och så givetvis den här gången. En mycket trevlig erfarenhet när man reser i Sydeuropa och på de flesta ställen utanför Skandinavien är öppenhet mellan generationerna. Det är väldigt trevligt när unga människor ser en och ler när man möter dem i hotellkorridoren eller i hissen. Dom verkar inte inse att personer över 70 är både patetiska och lite skumma, speciellt om de är av hankön. Man kan till och med säga hej och le tillbaka mot deras små barn när de tilltalar en utan att mammorna blir förskräckta och drar iväg med barnen.

En annan underlighet som jag funderat över är badrummen i många hotell. Inte ett enda hotell vi besökte hade en dusch som man som vi män kan ställa oss under (kvinnor föredrar ju handdusch för att inte blöta håret). Nu skall man kravla sig upp i ett slipprigt badkar och sedan skruva på vattnet i karet till lagom temperatur, varefter man skall försöka fästa handduschen i ett löst rangligt fäste varefter man skall dra i någon spak som får vattnet att komma genom duschen. Har man tur så kommer vattnet i karet, har man otur så sprutar det rakt ut i rummet och vill det sig riktigt illa så lossnar eller vrider sig hela anordningen så vattnet kommer lite varstans utom över ens kropp. Skulle – vilket sällan är fallet – vattnet vara för varmt så måste man sträcka handen genom strålen för att reglera. Redan första året på arkitektskolan lärde jag mig att det är stor skållningsrisk med sådana lösningar. Att slutligen ta sig ur det blöta och hala badkaret utan att halka är förknippat med stora risker eftersom halkskydd inte verka vara uppfunnet ännu.

En annan nyhet som införts nästa på alla restauranger vi besökte är en hel sida i menyn med förklaringar till listiga ikoner som symboliserar alla tänkbara medicinskt fastställda matallergier, men också listar de för tillfället mest populära egenpåhittade matfobierna. Således kan man i anslutning till varje maträtt se exakt vad man skall undvika. Troligen sparar det mycket arbete och irritation för personalen, men det blir inte mycket kvar som går att äta för de riktigt ”alternativa” gästerna.

Såpbubblor

Slutligen inser man hur lyckligt lottade de som vill bada är vid våra stränder efter Languedocs kust. Våra ofta mer än hundra meter breda sandstränder är inte märkbart fulla ens under brinnande semester och alla kan få gott om plats. På de flesta andra platser i Spanien och Italien är stränderna smala och pyttesmå och folk ligger som packade sillar. Oftast är det inte ens sand utan grus man ligger på. Ibland kostar det dessutom pengar att trängas. Samma sak gäller på Frankrikes Atlantkust.

Tillbaka hemma i Boutenac har högsommaren kommit med 33 grader i skuggan och alla klagar över värmen, medan resten av Frankrike får vada eller åka båt till jobbet.

1) Guia Costa Brava - Edicion Internacional; 1958