Vårresa till Spanien

Några gånger under året gör vi en biltur till något av grannländerna Spanien eller Italien. Baskien, Katalonien och norra Italien ligger alla inom bekvämt bilavstånd för några dagars omväxling till den invanda miljön. Oftast blir det vädret i närmaste dagarna som får bestämma vart vi åker. En viktig aspekt är emellertid att vi alltid åker på våren eller hösten när turistsäsongen inte har börjat eller är över. Det är lugnare, billigare och man får mycket bättre service, men främst så brukar platserna befolkas av vanligt folk som endera är bofasta eller är personer på kortare utflykter. Det gäller nu inte alltid. Jag kan exempelvis inte förstå när man skall åka till Mallorca och inte mötas av tyska språket som huvudsakligt tungomål och bli bemött som tysk var man än går.

Den här gången valde vi kusten kring Barcelona som mål. Även om högsommaren inte anlänt till våra Sydfranska trakter ännu så har vi ju inte sett något av översvämningar och regnelände som resten av Frankrike fått genomlida. Tack vare Pyrenéerna så hade emellertid sommaren kommit på riktigt dit vi åkte. Badstränderna var välbesökta, solen sken och det var omkring 28 grader varenda dag. Nästan som i Sverige just nu.

Sitges

Hotel Medium Sitges Park

Vi startade i Sitges som ligger några mil söder om Barcelona och det tar ett par tre timmar för oss med bil dit. Min fru hade hittat ett hotell inne i gamla sta’n, vilket innebar att det var närmast omöjligt att hitta dit än mindre komma ända fram med bil utan att bryta mot flera trafikregler. Hotellet heter Hotel Medium Sitges Park och var mycket trevligt och prisvärt. Frukosten var den bästa under hela resan och det blev inte sämre av att den kunde ätas i den vackra trädgården med bar och pool där barnen plaskade runt redan före frukost.

Sitges är en vacker plats med en trevlig strandpromenad. Platsen är även känd för att vara en populär ort för gaypersoner och det kunde man märka både på hotellet och ute på st’an. Platsen är åtminstone så här års lugn och trevlig och borde passa bra för både barnfamiljer och äldre.

Vi fann en trevlig restaurang vid namn Restaurante Hidalgo som hade imponerande bra mat till rimligt pris. Dock hade den en liten skönhetsfläck, men det får ni läsa om på min restaurangblogg.

För att komma till nästa plats var vi tvungna att passera Barcelona, men det går förvånansvärt smidigt trots den intensiva trafiken. Kustvägen från Sitges till Barcelona är av hög klass och mycket vacker – och kurvig. Den som inte kör kan berätta om allt det vackra för den som måste hålla reda på bilens förhållande till vägen. Givetvis körde vi med taket öppet från och med nu eftersom vädret var strålande.

LLoret de Mar

Hostal Roger de Flor

Nästa anhalt blev Lloret de Mar och där hade vi valt ett hotell från en gammal guidebok över Costa Brava [1]. Man kunde se att hotellet på den tid det begav sig hade varit det mest exklusiva man kunde finna på orten och tilldelade 7 stjärnor i guiden. Det heter Hostal Roger de Flor och ligger helt avskild uppe på en klippa ovanför den centrala stranden. Att ta sig dit ned var en ganska jobbig klättring i branta trappor. Man undrar hur överklassen som bodde där på femtiotalet bar sig åt – inte tror jag de gick i trappor inte. Hotellet var mycket välbevarat rent exteriört och i publika utrymmen, men det var lite si och så med rummen. Inte heller servicepersonalen hade väl inte riktigt behållit stilen sedan 50-talet.

Det mest markanta var emellertid att hotellet var helt befolkat av ryssar som tydligen reste med helpension. Både på hotellet och nere i samhället vimlade det av ryssar och det satte sin prägel på såväl hotellet som platsen. Det var tydligt att den nya ”all inclusive-vågen” påverkade orten för det fanns nästan inga gäster på de talrika restauranger som låg nere vid strandpromenaden trots ett livligt folkliv. Man undrar lite om det är så smart av resebyråerna att ta död på de lokala företagarna. Vad skall man sedan locka med?

Kvällsbild Lloret de Mar

Delvis för att vi inte orkade gå en gång till i trapporna, delvis för att vi inte fann någon restaurang som vi gillade beslöt vi oss för att prova hotellets middagsbuffé för 10 euro, vilket inte var någon vidare bra idé. Redan vid öppningstiden stod en lång kö av ryssar och väntade i dörren och medan vi stillsamt plockade till oss lite förrätt från salladsbordet gick de lös på varmrätterna, som var försvunna inom fem minuter, varefter gästerna återvände till sina bord triumferande med berg av blandade fisk och kötträtter och sallader av olika slag i en enda röra. Det var en utfodring som liknade ett mellanting mellan ett svenskt färjesmörgåsbord och en modern högstadiebespisning. Inte blev det trevligare av att många gäster kom direkt från poolen och satte sig att äta i blöta badkläder.

Jag kunde inte låta bli att föreställa mig de middagsgäster som under hotellets storhetstid försynt rörde sig över marmorgolvet och sedan förde lågmälda konversationer medan man åt sig igenom en bättre middag, betjänade av uppmärksamma kypare. Den bilden stod i stark kontrast till dagens gäster och kyparna som gjorde allt för att kasta begagnade bestick i disklådan och släppa ned tallrikar med så mycket väsen som möjligt för att visa hur hårt de arbetade. Att relationen mellan gäster och personal inte var alltför respektfull bevisades också av att vi upprepade gånger blev kontrollerade så att vi inte smugit oss in för att tjuväta av de eftertraktade ”delikatesserna”.

Inte blev det mycket bättre till frukosten heller, men där kom vi lite sent så de mest ivriga hade redan blivit klara och man hade fyllt på faten. Man fick emellertid även nu hålla koll på personalen för om vi båda lämnade bordet för att fylla på kaffe så försvann allt bröd, dryck och pålägg som man just hade hämtat – oj vad det gick undan och det med buller och bång!

Hur som helst så ångrade vi inte att vi valde hotellet – det var kul att se hur ett riktigt fint gammalt hotell såg ur. Det måste ju finnas veckor där gästerna inte bara kommer från Östeuropa?

Platja d’Aro

Nästa etapp var kort – bara till Sant Feliu de Guixols. Nu fortsatte vi en bit upp till Platja d’Aro, som ligger precis norr om. Skälet till att vi åkte dit var närmast nostalgiska eftersom vi varit där förut och så hade min fru en dold extraagenda – Platja d’Aro är nämligen en utmärkt shoppingstad. Vi hade tänkt besöka den utmärkta fiskrestaurangen Don Eduardo vid stranden, men vi hade glömt namnet så vi missade den. Det blev en annan lika bra fiskrestaurang – Fanals Platja Ca l’Adolfo, där vi åt var sin grillad bamsestor Dorade som var mycket god och perfekt tillagad.

Sant Feliu de Guixols

Tillbaka några kilometer till Sant Feliu de Guíxols där min fru hittat ett litet familjehotell som heter Hotel Hostal del Sol. Det var en vacker byggnad som troligen hade ett förflutet som privatbostad, men nu var tillbyggd med en flygel och ett annex och nu fungerade som hotell. Även här fanns en vacker trädgård med pool. Åtminstone i vårt rum var det oerhört lyhört, vilket ju är ganska vanligt när man bygger om privathus till hotell. Det blev lite si och så med sömnen och inte blev det bättre av att dubbelsängen var av den franska ”grand-lie” modellen och således väldigt smal.

Platsen som sådan är trevlig och befolkas av fransmän både inom hotellets väggar och ute på st’an. Eftersom vi ätit ganska rejält till lunch letade vi efter något enklare, men tänkte dricka något innan vi bestämde oss. Det visade sig att den lilla baren Bar El Gallo hade en så trevlig kypare och dessutom serverade smårätter så vi stannade där och åt lite sorterade tappas. Det var riktigt bra. Sista etappen på vår minisemester blev den kortaste – bara ett par mil.

Calella de Parafrugell

Utsikt från Hotel Sant Roc

Vi hade egentligen tänkt att bo på hotell Casamar i Llafranch, mest för att de har en utsökt fin restaurang med en stjärna i Guide Michelin, som vi besökt tidigare. Nu blev det inte så eftersom de skickade ett mail till oss om att restaurangen var stängd för middag på söndagar. Vi valde istället grannbyn Calella de Parafrugell och Hotell Sant Roc och det visade sig vara en höjdare.

Hotellet har varit i samma familj i flera generationer sedan femtiotalet och omsorgen om gästerna var exemplarisk. Det ligger upp på höjden med utsikt över byn och stranden och allt är i mycket gott skick och vackert utformat. Deras trädgård där frukost serveras är mycket vacker med en strålande utsikt över havet. Enda minuset var att vårt rum återigen var mycket lyhört och vi hade en herre i rummet intill som lyckade snarka på både in-och utandning med samma ljudnivå och variationsrikedom som en större bleckblåsarorkester på en svensk brunnsort. Det lät som om han satt i vår säng – dessutom var han sur och grinig och vägrade hälsa när vi sågs på balkongerna drygt två meter ifrån varandra. Undra på det!

Till vår glädje hade hotellet en utsökt restaurang – El Balcó de Calella och vi valde deras avsmakningsmeny. Två förrätter, två varmrätter och två desserter inklusive vin i den mängd man önskade kostade 44 euro per person. Det var för mycket – mat alltså, men ack så gott och vällagat. Vi kommer inte att glömma den ostronsoppa som var förrätt nummer två. Vill ni gotta er i detaljer finns det på min restaurangblogg.

Platsen är riktigt trevlig med vackra omgivningar, spännande folkliv, små intima stränder och vacker bebyggelse. Man kan ta långa promenader längs kusten på lättgångna promenadvägar. Vi gick ända till grannbyn Llafranch där vi hörde oss för om vi kunde äta lunch på restaurang Casamar, men det var fullbokat. Det blev en annan restaurang vid vattnet istället där jag troligen fick i mig något som jag senare fick ångra. Lyckligtvis tog jag bara ett par tuggor av köttet som jag kände smakade skämt så det kunde blivit värre. Det illustrerar ett problem med Spanien – skillnaden mellan det bästa och det sämsta är gigantisk. I ena änden har vi El Bulli och El Celler de Can Roca som är bland världens bästa restauranger och alla mindre kända ställen som vill efterlikna dessa stjärnors kvalitet. I andra änden har man alla de restauranger som inte bryr sig ett dugg om kvalitet – åtminstone inte när man vänder sig till turister. Där kan både det ena och det andra hamna i stekpannan och på bordet. Det tog ganska lång tid för oss att skilja den ena från den andra innan vi hamnade vid bordet, men numera går vi sällan på nitar utan vet att det spanska köket är lika bra som det franska när det gäller den första kategorin. Den andra kategorin möter man emellertid sällan i Frankrike eftersom mat, för de flesta franska restaurangägare är något mycket mer än det som gör att man kan betala hyran.

Peratallada

Paratallada

På hemvägen passerade vi den vackra historiska byn Peratallada och var naturligtvis tvungen att göra en paus där och köpa lite keramik och ta lite bilder. Tydligen är Peratallada väl representerad i amerikanska guideböcker för det amerikanska inslaget bland besökarna är markant – speciellt med hänsyn till årstiden och att det inte ligger riktigt efter huvudvägen.



Eftersnack

Jag älskar att jämföra upplevelser när jag reser i olika länder och så givetvis den här gången. En mycket trevlig erfarenhet när man reser i Sydeuropa och på de flesta ställen utanför Skandinavien är öppenhet mellan generationerna. Det är väldigt trevligt när unga människor ser en och ler när man möter dem i hotellkorridoren eller i hissen. Dom verkar inte inse att personer över 70 är både patetiska och lite skumma, speciellt om de är av hankön. Man kan till och med säga hej och le tillbaka mot deras små barn när de tilltalar en utan att mammorna blir förskräckta och drar iväg med barnen.

En annan underlighet som jag funderat över är badrummen i många hotell. Inte ett enda hotell vi besökte hade en dusch som man som vi män kan ställa oss under (kvinnor föredrar ju handdusch för att inte blöta håret). Nu skall man kravla sig upp i ett slipprigt badkar och sedan skruva på vattnet i karet till lagom temperatur, varefter man skall försöka fästa handduschen i ett löst rangligt fäste varefter man skall dra i någon spak som får vattnet att komma genom duschen. Har man tur så kommer vattnet i karet, har man otur så sprutar det rakt ut i rummet och vill det sig riktigt illa så lossnar eller vrider sig hela anordningen så vattnet kommer lite varstans utom över ens kropp. Skulle – vilket sällan är fallet – vattnet vara för varmt så måste man sträcka handen genom strålen för att reglera. Redan första året på arkitektskolan lärde jag mig att det är stor skållningsrisk med sådana lösningar. Att slutligen ta sig ur det blöta och hala badkaret utan att halka är förknippat med stora risker eftersom halkskydd inte verka vara uppfunnet ännu.

En annan nyhet som införts nästa på alla restauranger vi besökte är en hel sida i menyn med förklaringar till listiga ikoner som symboliserar alla tänkbara medicinskt fastställda matallergier, men också listar de för tillfället mest populära egenpåhittade matfobierna. Således kan man i anslutning till varje maträtt se exakt vad man skall undvika. Troligen sparar det mycket arbete och irritation för personalen, men det blir inte mycket kvar som går att äta för de riktigt ”alternativa” gästerna.

Såpbubblor

Slutligen inser man hur lyckligt lottade de som vill bada är vid våra stränder efter Languedocs kust. Våra ofta mer än hundra meter breda sandstränder är inte märkbart fulla ens under brinnande semester och alla kan få gott om plats. På de flesta andra platser i Spanien och Italien är stränderna smala och pyttesmå och folk ligger som packade sillar. Oftast är det inte ens sand utan grus man ligger på. Ibland kostar det dessutom pengar att trängas. Samma sak gäller på Frankrikes Atlantkust.

Tillbaka hemma i Boutenac har högsommaren kommit med 33 grader i skuggan och alla klagar över värmen, medan resten av Frankrike får vada eller åka båt till jobbet.

1) Guia Costa Brava - Edicion Internacional; 1958

Snabbvisit till Barcelona

La Barceloneta i oktober

Vår favoritrestaurang i Barcelona, Osmosis, bjöd in oss till vin- och matprovning. Eftersom vädret skulle bli bra och det bara tar drygt ett par timmar att åka dit med bil så bestämde vi oss spontant för att åka. Det blev väldigt lyckat. Man hade dukat långbord i restaurangen för 16 par och vi var de enda utlänningarna så man ställde upp med en kypare som översatte vad som berättades om vinerna och maten. Han var glad för han fick äta med gästerna och slapp jobba den kvällen.

Maten var som alltid helt fantastisk och vinerna var av det slaget som man inte normalt har råd med själv. Trevligt var det också och det gick riktigt bra att hanka sig fram på en blandning av en mängd olika språk. Det enda tråkiga var att min frus förkylning bröt ut rejält under kvällen.

För inte så länge sedan låg Osmosis som nummer 1 av Barcelonas restauranger på TripAdvisor – nu är den inte ens bland de 200 bästa, vilket kräver en kommentar om TripAdvisor och andra liknande sajter. Man kan emellertid konstatera att maten är precis lika bra som alltid och servicen kan inte bli bättre. Detta visas också av att nästan varje gäst har gett högsta poäng och överväldigande goda omdömen på TripAdvisor. En handfull gäster har emellertid gett bottenbetyg med kommentarer som oätlig mat, snålt med mat, snorkig betjäning och usel miljö. Det krävs bara några få sådana omdömen för att rasa i listan.

Man vet att vissa restauranger och hotell skriver positiva rapporter om sig själva, liksom att man skriver ned sina konkurrenter. Detta är ett problem för de här sajterna och straffas om det avslöjas. Det finns emellertid andra förklaringar. Jag roade mig med att gå igenom kritiken om Osmosis och fann att det var företrädesvis engelska gäster som varit starkt kritiska. Man inser ju lätt att den egna matkulturen, samt religiösa/etiska, personlig smak eller andra orsaker kan spela in.

Gourmetrestauranger använder ofta råvaror som gåslever, ostron, bläckfisk, sniglar, kalvbräss och annat som den vane inte kan/vågar äta. Gästen har helt enkelt kommit till fel restaurang. Man kan ju tänka sig unga fotbollsentusiaster som vill fullborda sitt besök i fotbollens Mecka med ett besök på den bästa restaurangen enligt TripAdvisor och blir serverade sju små rätter med råvaror som man aldrig smakat förr och kanske dessutom kryddat med vitlök och inte ens pommes frites till. Troligen är dom både hungriga och missnöjda när dom lämnar stället. Får dom dessutom vin till maten istället för öl så är kvällen totalt botten.

Dagen efter turistade vi, men det var varmt – 27 grader och helt vindstilla - så svettig blev man. Vi hann emellertid med Picassomuseet, men jag blir lika besviken varje gång jag följer hans utveckling. Hans kända verk gillar jag mycket, men det han gjort utöver det är knepigt. Att en så tekniskt begåvad ung konstnär kan utvecklas till en så slentrianmässig massproducent av underliga målningar är förunderligt. Mycket av det han gjorde under sitt liv påminner mest om ABF:s keramik- och målarkurser. Svenska Ord har troligen studerat hans arbeten ingående och haft liknande reflektioner när de gjorde filmen Picassos äventyr.

Santa Maria del Mar

Äntligen kunde vi komma in i den intressanta kyrkan Santa Maria del Mar från 1300-talet. Det är så uppfriskande att besöka detta överväldigande byggnadsverk helt i avsaknad av den obscena rikedom som många katolska kyrkor uppvisar. Speciellt intressant är det för oss som läst Ildefonso Falcones bok Katedralen vid havet.

Vi besökte också stranden i Barcelona – La Barceloneta – där vi åt lunch. Nog är det underligt att man kan finna en badstrand mitt i en miljonstad. Stranden var full av solande och badande människor trots att det var mitt i veckan. Vi åt en ganska bra lunch vid stranden.

På hemvägen ville min fru besöka ett outlet som heter La Roca Village, som hon läst om. Det ligger strax norr om Barcelona i riktning mot Girona. Det var enormt och rymde alla de kända märkena och några mindre kända – snyggt gjort faktiskt och mycket påkostat. Min fru saknade emellertid skoaffärer och dessutom var stilen på kläderna lite väl överdekorerade för hennes smak. Kanske det beror på att stora delar av kunderna vi såg var kineser, ryssar och araber och skyltningen var på därför lämpliga språk. För att dom skulle ta sig ända dit ut i obygden hade man en helikopterhamn i anslutning till anläggningen. Varför dom sökte sig till en outlet förstår jag inte – dom om några har väl råd att betala fullpris. Jag måste säga att jag undrar lite över det där med araberna. Hur funkar det när frun iklädd fotsid svart burka med bara springa för ögonen shoppar kläder. Vi såg många klädda på detta traditionella sätt - kvinnor alltså, inte männen, men det kanske var männen som shoppade på sig det senaste inom herrmodet för de var moderna så det förslog.

I vanlig ordning åkte vi in i La Jonquera på hemvägen och köpte på oss lite olivolja och en stor bit av den goda spanska skinkan, som vi åt som kvällsmat när vi kom hem.

För läsare av Veteranen, som vill ta del av originaltexten med aktiva länkar rekommenderar jag adressen  http://france-midi.blogspot.fr/2013/10/snabbvisit-till-barcelona.html

Ett fantastiskt byggnadsverk

Höjdpunkten på hemresan var besöket på Palais Idéal du Facteur Cheval i Hautrives i Rhônedalen. Brevbäraren Ferdinand Cheval vandrade med sin postväska i mitten av 1800-talet. Han studerade naturen, speciellt underligt formade stenar, han tjuvläste de tidskrifter och tidningar som han skulle dela ut och framför allt filosoferade han över livets mening, viljan och människans förmåga.

En dag, 1879 vid 43 års ålder, blev han särskilt inspirerad av naturens under och beslutade sig för att bygga ett palats som skulle spegla naturen och människans förmåga att göra det omöjliga. 33 år senare hade han, med egna händer, byggt varje sten på ett av de mest fantasieggande byggnadsverk man kan skåda och som senare inspirerade många kända konstnärer och arkitekter, som Picasso, Dali, Max Ernst, tulltjänstemannen Rousseau samt Gaudi. Man påpekar att man inte kan inordna honom i någon känd konstgenre, men hur skulle man kunna det. Han var helt självlärd. Allt kom från honom själv och de konstnärliga riktningar som, genom hans inspiration, kom att representeras av Gaudi, Dali och Picasso tillerkändes dem och han, som var ursprunget, glömdes bort.

Om ni tvivlar på detta är det bara att studera  bilderna av Chevals skapelse ovan och bilder från Gaudis Parc Guell eller Dalis fantasielefanter som är placerade i Gala Dalis trädgård i Pubol. Chevals skapelser är långt tidigare och hade studerats ingående av hans mer berömda efterföljare.

Ferdinand arbetade således i 33 år mellan 1879 och 1912 med sitt slott. Det är 10 000 dagars arbete. Det skall tilläggas att han hade familj och bodde precis bredvid sin byggplats. Han dog 1924, 88 år gammal och hade då träffat många av de som skulle bli det nya seklets stora konstnärer, vilka besökt hans byggplats. 1969 utnämndes hans skapelse till arkitektoniskt monument och ett enastående exempel på naiv arkitektur. Det ägs idag av staden Hautrives.

Sydfrankrike i juli

När det är över 30 grader varje dag och huset fullt av gäster som man vill ”turista” ihop med blir det inte mycket tid och ork över att skriva, men nu är det lugnt några dagar. Stranden har varit en stående attraktion, men också gourmetrestauranger och vingårdar har stått högt på önskelistan.

För att göra livet än mer fullödigt har det ordnats allehanda fester och bjudningar. 4 juli bjöd våra amerikanska vänner på trädgårdsfest – inte för att de är särskilt nationalistiska, men som förevändning för att träffa vänner fungerar det bra. Vi räknade till att vi var 10 nationaliteter som hade trevligt tillsammans.

Sista helgen har det varit stor fest i byn som vi deltog i en kväll eftersom alla går man ur huse vid sådana tillfällen. I går hade emellertid en av våra vänner kommit på idén att vi skulle ha en ambulerande fest. Vi började hos den irländska familjen som bjöd på aperitif och förrätt för att sedan förflytta oss till huset bredvid – eller snarare trädgården bredvid där amerikanarna bjöd på huvudrätt som bestod av grillat och en massa annat gott. Sedan var det dags för hela gruppen på 23 personer att bestiga byns högsta topp och äta ost och vin på vår takterrass. Jag hade plockat ett enormt fat med mogna svarta fikon på mitt hemliga ställe i naturen, vilket var väldigt uppskattat. Att jag framhärdade att inte berätta var jag plockade dom var inte lika uppskattat. Jag förklarade att man aldrig avslöjar svampställen och fikonställen. Man lägger nu upp planer för att lägga sig i bakhåll för mig eller skugga mig. Den sista etappen blev till den franska familjen som kommer hit för att få lite svalka på sommaren. Dom bor normalt i Dubai där det kan bli uppemot 50 grader. Hos dom fick vi en smaskig fruktsallad och goda efterrätter frampå småtimmarna.

Nu har vi en lugn vecka innan en av döttrarna kommer med familj ett par dagar. Grabbarna stannar sedan fram till den femtonde när vi transporterar hem dom med biltåg, bil och färja till mor och far i Stockholm. Apropå tåg så var det en upplevelse att se barnbarnet Hjalmar när han skulle ta TGV från Narbonne till Barcelona. Han var så oerhört upphetsad och koncentrerad inför att få åka tåg. Han älskar nämligen alla stora maskiner och fortskaffningsmedel.

Två pensionärer i Barcelona

Parc Güell

Som pensionär kan man utnyttja tillfällena. Det märkte vi under knappt tre dagar i Barcelona. Det gäller bara att åka till de berömda resmålen när ingen annan vill eller kan för sitt jobb. Vi har nästan exakt två timmar med bil hemifrån till flygplatsen i Girona och där kan man parkera bilen och ta bussen så slipper man köra och parkera i Barcelona. Gironas flygplats var emellertid en öde plats. RyanAir har ställt in massor av linjer till Girona precis lagom till att de enorma investeringarna i ny parkeringshus och annan infrastruktur är klart. Där står nu kommunen med enorma investeringar, som RyanAir har krävt för att komma dit och nu lämnar man kommunen i sticket med bara några få avgångar.

Vi hade fått tips om ett litet hotell på Ramblan som våra amerikanska vänner bott på. Sedan dom bodde där har man renoverat hotellet och priserna är normalt skyhöga. Om man däremot är fri att resa när man vill så kan man passa på när det är billigt. Vi betalade 155 euro för två personer i två nätter. Hotellet heter Praktik Rambla och är ett sk. boutiquehotell inrymt i ett gammalt privatpalats ritat av den katalanske arkitekten Francesco de Paula del Villar y Carmona. Boutiquehotell betyder att alla rum är individuellt och väldigt omsorgsfullt utformade, ofta beroende på att de är inrymda i gamla byggnader som haft annan användning tidigare. Hotellet och rummen är mycket vackra och personalen väldigt hjälpsamma.

Trots att vädret var stålande med temperaturer upp emot 25 grader hann vi med lite kultur och mat mellan strosandet i solen. Picazzomuseet var den stora besvikelsen för mig som alltid varit en stor beundrare av Picassos kända verk som La Guernica och hans blå period. Intressant var att se hur oerhört begåvad han var som ung och hur hans motiv ofta berättade om ett stort intresse för människor och visade stor inlevelse. De senare målningarna och keramiken gjorde mig emellertid bara deprimerad. Jag fick ett intryck av att han kände både ett självförakt och ett förakt för sina kunder under senare år som berömd stjärna. Man förstår bättre den ganska elaka parodi som Hasse & Tage gjort på Picassos konstnärliga liv i filmen Picassos äventyr, en film som jag nog har sett ett dussintals gånger. Tycka vad man vill om Picassos antagonist Salvador Dali, men hur provocerande han än var så utförde han alla provokationer med en bländande teknik, en minutiös noggranhet och stor inlevelse.

Då var det vi såg av Antoni Gaudis verk fantastiska upplevelser. Han finns ju överallt i Barcelona, men vi besökte dels Palau Güell dels Parc Güell. Det finns inga ord som kan beskriva den kreativitet och experimentlusta som Antoni Gaudi visade prov på i sina verk. Han ställer verkligen alla vedertagna arkitekturuppfattningar på ända och skapar byggnader och anläggningar som är fulla av skönhet och livsglädje. Det är intressant att just Parc Güell egentligen var ett misslyckat byggprojekt som blev en park.

En annan trevlig sak i Barcelona är att man på många ställen får pensionärsrabatt om man är över 60 år. Dessutom hade vi inte de vanlig problemen med ficktjuvar, som är skräcken i Spanien. Dels lämnade vi våra plånböcker på hotellet i kassaskåpet och stoppade bara ned ett betalkort i en ficka och lite kontanter i en annan ficka, dels var vi väldigt observanta. Vi undvek kollektiva transportmedel och åkte i stället taxi, som är jättebilligt. Kanske det också var så att det är lågsäsong för tjuvarna - dom kanske har andra jaktmarker nu på hösten.

Givetvis åt vi också på ett par riktigt bra restauranger. En av dom var verkligen en överraskning och det är ingen överdrift när jag säger att den middag vi åt på Restaurang Osmosis var, inte bara en av de största matupplevelser vi haft, utan också den absolut största totalupplevelse av en restaurang vi haft. Det kommer jag att skriva om om ett par dagar.