google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: oktober 2014 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

måndag 27 oktober 2014

Planeten JAG

Första gången jag mötte fenomenet var i Pompeji. Jag såg hur många människor gick omkring med en konstig pryl, som såg ut som en sådan där extra lång backspegel som man har när man drar en husvagn. Eftersom jag gillar prylar blev jag intresserad av vad det var. Jag lyckades smyga mig närmare och såg då att pinnen hade en videoskärm i änden. Först trodde jag att det var en sådan där elektronisk guide, som man kan hyra när man besöker museer. Jag fantiserade att det nu inte bara var en guide med ljud utan även med illustrativa videosnuttar. Det förklarade emellertid inte varför par som gick tillsammans hade varsin pinne.

Nästa gång jag mötte fenomenet var i Positano där var och varannan person gick omkring med sådana pinnar. Nu var jag riktigt nyfiken. Jag kom lösningen närmare när jag såg en person leende titta på den lilla skärmen som han höll på armlängds avstånd. Jag såg då att den lilla skärmen var en så kallad "smart" telefon. Det var en pryl för att fotografera med. Smart tänkte jag eftersom det ibland kan behövas en förlängning när man är i folksamlingar eller när man måste hålla upp kameran för att undvika perspektivförskjutningar. Nu var det inte alls så insåg jag. De flesta modeller var nämligen konstruerade så att man bara kunde vända "kameran" bakåt, dvs. mot sig själv. Jag insåg efter en tid att det var en grej som bara dög till att ta bilder av SIG SJÄLV med. Det blev nu intressant att studera hur den användes. Här stod människor vända med ryggen mot sevärdheter och utsikter och smilade upp sig. Alla bilder blev av MIG med världens vackraste vyer som bakgrundsdekoration. Numera vet jag att det heter ”selfiestick”. 

Jag frågade mig hur jag kunde ha klarat mig med min vanliga kamera fram till nu. Jo, dels kan jag be min fru ta en bild av mig, dels finns det alltid trevliga människor man kan fråga - eller som erbjuder sig - om hjälp om man båda vill vara med på bilden. Så har jag ju både ett litet stativ och en självutlösare på min kamera. Dessutom tar jag faktiskt bilder av olika objekt utan att mitt eget ansikte måste vara i centrum. Det här fick mig att bli observant på ytterligare ett modern fenomen, som gjorde att man kan undvika att kommunicera med andra människor, live så att säga. Vi går ofta på restauranger med trevlig miljö och god mat. Ganska ofta såg man då par sitta och äta med varsin pektelefon som man plippade intensivt på medan man stoppade in mat i munnen med andra handen. Partnern på andra sidan bordet verkade inte existera - åtminstone var det ingen man pratade med, om man inte SMS:ade till varandra förstås. Vad tusan är det för fel?

Jag blev nu observant på just hur folk betedde sig med sina prylar. En kväll såg jag ett par i vår egen ålder som stod mitt emot varandra nere på stranden – hon med en läsplatta han med telefon. De var vända mot varandra och jag trodde de skojade till det lite och tog bilder av varandra. Icke så – dom tog bilder av sig själva stående mitt emot varandra på en vacker strand i månljuset. Jag är minsann ingen romantiker - åtminstone inte enligt min hustru - men det får vara måtta.

Nu tror ni säkert att jag är en hopplöst gammalmodig typ och teknisk idiot, men icke så. Jag är snarare en obotlig teknikfreak som alltid hade det nyaste och mest avancerade när jag jobbade. Numera har varken jag eller min fru en ”smart” telefon. Däremot har vi en telefon av enklaste modell med kontantkort som vi måste ha för att ta emot SMS från banken när vi handlar på nätet. Den är bra att ha när vi är i Sverige också och befinner oss på olika platser då och då. Vi har också ett SIM-kort i bilen så bilen kan ringa upp alarmnumret om vi skulle råka ut för en olycka och inte kan ringa själva. Jag äger också en läsplatta, men skulle aldrig komma på tanken att ha den påslagen på restauranger. Dessutom har jag en bra kamera – ni vet en sådan där som man tar bilder med men inte kan varken ringa med eller spela musik i. Med den tar jag bilder av vänner, familj och platser vi besöker. Men jag har aldrig tagit en bild av mig själv. Det får min fru göra om hon tycker det är trevligt. Dessutom så pratar vi med varandra och även med andra människor ibland.

Man undrar vad nästa tekniska pryl, som gör att man slipper ha något med sina medmänniskor att göra, skall bli. Kontakt med människor skapar ju bara problem, som ebola, influensa, dålig lukt och man utsätts för konstiga åsikter och mycket annat man kan vara utan. Nog kommer man folk närmare på riktigt på Facebook och så slipper man ju alla obehagligheter som fysiska människor ger upphov till.
Man kanske skulle kunna omtolka bilden ovan till följande:
"Det är meningslöst att vara självcentrerad om man är ensam."

lördag 25 oktober 2014

Amalfikusten - en trevlig resa


Italienarna är bäst på pizza! Jag är ingen älskare av pizza normalt men den pizza vi fick under vår resa från Neapel söderut till Positano och Amalfikusten var något alldeles extra. Pizzor man får i Sverige och Frankrike är helt enkelt inte lika goda anser jag. Kan det bero på att många pizzabagare utanför Italien kommer från Grekland, Turkiet eller Iran och därför har en annan pizzakultur? De amerikanska missfostren med ”extra everything” skall vi bara inte tala om – än mindre äta. En annan glädjande sak var att ”neapolitana” i Neapel inte betyder massor av ansjovis eller andra besläktade vidrigheter. Vi fick nästan aldrig dessa hemska små fiskar i maten någonstans på vår resa. Skönt för jag blir sjuk redan av lukten. Om detta sociala handikapp har jag berättat öppenhjärtigt tidigare.

Annars är jag ingen enorm beundrare av italiensk mat, men en del pastarätter är riktigt delikata och om man undviker det sönderstekta(kokta) köttet som ingår i många traditionella rätter så kan man få riktigt gott kött också. Enkel oxfilé eller lammkotletter fick vi som var perfekt stekta och underbart möra och fina – dom hade till och med stekyta. Det lönar sig att spara lite på värmeenergin när man lagar maten. På vinfronten blev jag positivt överraskad. I Syditalien kan man tydligen med tillförsikt beställa enkla lokala viner eller till och med husets vin och få riktigt bra kvalitet. Inte var de så hemskt dyra heller. Min erfarenhet från Norditalien är att men helst skall beställa dyra flaskor om det skall vara drickbart. Nog om mat och dryck.

Min fru som aldrig varit i Neapel var rättmätigt upprörd över hur nedgången staden var i vissa delar. Det var länge sedan Neapel var dit man skall åka innan man dör. Numera pågår emellertid massor av byggnadsarbeten överallt. Man undrar lite var pengarna kommer från och i vems fickor de hamnar. 

På vägen söderut var det självklart att besöka Pompeji, som hade blivit oerhört mycket större sedan jag var där för 40 år sedan. Vi hann bara skumma på ytan och lyckades inte hitta de mest intressanta platserna trots timmar av irrande i värmen. Rådet är att man måste läsa på ordentligt innan man besöker stället annars blir det bara ett vandrande bland stenhögar utan att man begriper något.

Amalfikusten är vacker – vackrare än Korsika, som vi nyligen besökt, tycker vi. Positano är ett vykort, men tyvärr fullständigt turistifierat och saknar allt en genuin stad har. Vi besökte emellertid andra ställen som var mer genuina och blev förtjusta i Amalfi som är en helt vanlig stad – också vacker och bra utgångspunkt för resor längs kusten. Positano var också väldigt svår att vara i om man har minsta problem med att gå i backar och trappor. Det finns inte en plan plats annat än nere i hamnen där mycket händer och gå i trappor är enda sättet att ta sig dit och förflytta sig runt i sta’n. Vi åkte också buss upp till Ravello ovanför Amalfi, som lär ha varit den plats där Greta Garbo, Jackie Kennedy och andra stjärnor gömde sig förr. Där åt vi fantastiska lammkotletter på Villa Maria – några hundra trappsteg över där bussen stannade.

Det är obligatoriskt för varje svensk att besöka Capri och så gjorde även vi. Det var då främst Villa St. Michele där Axel Munthe bodde och verkade som jag ville visa min fru. Det är en upplevelse att vandra runt där och man blir förvånad över hur gott ryckte Axel Munthe har på Capri och vilket ”good-will” detta skapar åt Sverige. Jag var där för 40 år sedan och förvånades över vilken enorm turistattraktion det har utvecklats till i Anacapri - på gott och ont, med mycken kommers runtomkring. Dock är själva Villa St. Michele en kulturell och sinnlig oas. De som vill uppleva detta bör emellertid skynda sig för vår nya regering har beslutat att stänga Villa St. Michele 2017 och även de Svenska Instituten i Rom, Aten och Istanbul. Jag tror inte dom riktigt förstår vilken betydelse dessa institutioner har haft för Sveriges kontakt med Medelhavsområdets kultur och historia under decennier. De har utgjort inkörsporten för Sverige, svenska forskare, kulturarbetare och konstnärer till den äldsta kulturen vi har i Europa. Carl Bildt kallade det talibanfasoner och syftade på talibanernas förstörelse av omistliga konstskatter i Afganistan. Det kan man tycka är överord – jag kommer mer att tänka på Kolingen som utbrast: ”Det måste vara något nytt njutningsmedel för överklassen”, när han första gången såg en tandborste. Kostnaden för samtliga dessa fyra institutioner är 22 miljoner kronor per år, vilket kan tyckas vara mycket pengar ”när ladorna är tomma”, men det är faktiskt nästan precis vad den senaste veckans letande efter undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kostat,

Hur som helst så rekommenderar jag alla Capriresenärer att åka till Anacapri, snarare än stanna i Capri. Anacapri är vackrare, mindre kommersiellt – utom runt Villa St. Michele – och stillsammare.

Resan hade varit närmast utan irritationsmoment om det inte hade varit en släng av ett virus som tre fjärdedelar av oss råkade ut för, samt en amerikansk kryssningsbåt. Kryssningsbåten, med några tusen amerikanska turister, tydligen mest medelålders damer, hade spritt ut sin last över hela kusten. I Positano hördes bara amerikanska röster på gatorna (trapporna) och restaurangbesök var alltid förknippade med stora obehagligheter. Nog är det förunderligt att fyra amerikanska kvinnor kan göra det omöjligt för alla andra i en restaurang att samtala. Fast de sitter en halv meter från varandra måste dom skrika i falsett i munnen på varandra och gapflabba gällt åt allt som sägs. Vi har upplevt det förr – i Macon tvingades ägarna på en gourmetrestaurang att evakuera alla gäster till ett bakre rum på grund av ett amerikanskt sällskap som kom in. Sista kvällen i Positano tittade vi in på en restaurang där människor satt i en trädgård endast upplyst av lyktor och samtalade lågt med varandra. Plötsligt hör man, från ETT bord, gälla amerikanska röster och skrattsalvor som skär genom stillheten och totalt förstör den trevliga och romantiska stämningen. Våra amerikanska vänner, som levt i flera länder, lider som vi av detta och förklara det med att man i USA anser att skrik, gälla skratt och larm anses vara ett bevis på god stämning och därför uppmuntras på restauranger ”där över”. Ju mer man skriker och flabbar ju trevligare sällskapsmänniska är man tydligen.

Sista natten sov vi i Frascati utanför Rom för att vara nära flygplatsen. Det var en alldeles förtjusande plats helt befriad från turistighet och med ett vackert läge med utsikt över hela Rom.

Amalfikusten är verkligen värt ett besök. Det går bra att köra bil om man har starka nerver. Det är nämligen smalt, kurvigt, brådjupt på ena sidan och bergvägg alternativt parkerade bilar på den andra, massor av turistbussar och helt hänsynslösa scooterförare, som dessutom lyckligtvis är odödliga. Tar man det lugnt och håller huvudet kallt går det bra ändå. Man bör dock beställa parkering på de hotell man bor på. Vi valde att ställa bilen på hotellen och använda bussarna, som finns i alla bekvämlighetsklasser. På så sätt fick även förarna se lite av det vackra.

torsdag 2 oktober 2014

Att skriva om historien


Det finns saker i historien som känns besvärande. Att dessa företeelser dessutom ansågs vara goda, rättfärdiga och sällan utsattes för kritik då de hände är än mer frustrerande. Alla företeelser som idag anses tabu att beröra var emellertid inte kontroversiella när de begav sig utan bara den tidens sätt att uttrycka sig med den betydelse de hade på den tiden. För inte så länge sedan var beteckningen ”fruntimmer” helt acceptabelt vilket det inte är idag, likaså var beteckningen ”neger”, men observera, inte ”nigger” på en svart person en korrekt beteckning, som särskildes från de av blandad härkomst som mestiser, kreoler och mulatter. Detta fick man lära sig i skolan och innehöll inga som helst värderingar, om man inte hade sådana utifrån helt andra utgångspunkter. Om man idag går till Karibien, som kanske är världens största smältdegel av människor med olika ursprung, har man än fler uppdelningar på varandra beroende på varje persons anor. Där är det viktigt. Att vissa av dessa beteckningar idag har getts annan betydelse kan man bara konstatera och det är beroende på var och ens omdöme och beroende av den kulturella inramningen huruvida man använder dem eller inte. Att äldre personer ofta tycker att diskussionen blir lite tramsig och ibland förolämpande beror säkert på att man aldrig någonsin lagt några värderingar i dessa ord och därför inte anser sig behöva bli beskyllda för allehanda onda egenskaper och värderingar på grund av detta.

Riktigt tokigt blir det när nutida rättänkande beskyller människor historiskt för värderingar som hör hemma i nutiden bara för att de en gång hävdade åsikter och använde ord som var gängse och dessutom saknade moralisk betydelse vid den tiden. Som Jan Guillou påpekar kunde man faktiskt inte varken omfatta eller ta avstånd till något som inte var känt eller ens påhittat vid den tid det hände. Att således skriva om historien genom att radera eller ändra det som varit eller skrivits bara för att låtsas att mänskligheten alltid tyckt precis som man bestämt sig för att göra just nu är således inte bara stolligt och ohistoriskt utan också farligt, om det blir ett accepterat beteende. Detta gäller inte bara sådant som idag omvärderats från att vara okontroversiellt till att vara kontroversiellt utan även sådant som faktiskt var omoraliskt och hemskt och som vi helst skulle vilja glömma idag och önskar att de aldrig inträffat. Att införa censur av historien med motiveringen att man inte skall utsätta nutidens vuxna och barn för dessa historiska företeelser är en knepig åsikt. Varför inte istället ta tillfället i akt att vid läsning av en bok eller när man ser en film att förklara varför man gjorde så då och varför det inte är lika acceptabelt att göra så nu. Det borde öka både den historiska förståelsen och toleransen hos både barn och vuxna även om det innebär att man måste engagera sig lite mer i vad som händer.

Ett bra exempel på censur av historien praktiseras av nynazister, även forskare av denna kategori, som vill påstå att förintelsen aldrig inträffat utan är en konspiration från vinnarnas sida. Om dessa krafter kom till makten skulle säkerligen alla referenser till förintelsen raderas ur historieböckerna, alternativt tillskrivas den andra sidan. Att censurera historien är en tröskel man kliver över – man gör det eller inte på samma sätt som man inte kan tillåta lite tortyr, eller tortyr i ett gott syfte, i ett civiliserat samhälle.

För att avsluta denna seriösa betraktelse med något lättsammare kan jag väl säga att jag ändå som person kan tilltalas av principen om retroaktiv censur. Eftersom jag vid ett tillfälle under 70-talet, då alla ”rättänkande” individer i min omgivning var kommunister, faktiskt röstade på VPK så känns det frestande att åtminstone ändra alla historiska referenser till partinamnet till att betyda VänsterPartiet Kamraterna så att alla vi som röstade på dem inte behöver minnas att vi kände samhörighet med en av de, i sin praktik, blodigaste ideologier historien skådat och framför allt för att de som nu röstar på det namnmässigt stympade partiet inte skall behöva påminnas om vilka rötter deras parti har. Vad skulle barnen säga om de visste? Jag måste också erkänna att min tanke fortfarande slinter så det nästan alltid blir VPK när jag menar V, liksom den oftast slinter när det gäller tanken på vissa onämnbara bakverk. Skillnaden är att jag, när det begav sig, faktiskt trodde på vissa teoretiska delar av det man då visste om kommunismen, men aldrig någonsin värderat någon människa utifrån etniskt ursprung oberoende av vad jag kallar bakverken ifråga.

Tillägg: Jag måste erkänna ett misstag. När jag letade upp ovanstående illustration fann jag att VPK faktiskt betyder Volontary Pre-Kindergarten och inget annat.