San Remo - en kortsemester

Precis innanför gränsen i Italien ligger San Remo. Ni vet staden med ”den glade bagaren” i Evert Taubes visa och de som skänker blommor till Nobelfesten varje år. Vi åkte över dit på några dagar i slutet av september. Vi hade nog tänkt att åka åt andra hållet till Baskien, men vädret var bättre österut. Det är en vacker stad, som sjunkit på charterturisternas popularitetslista som väl är. Speciellt gamla staden är väldigt spännande att vandra i. Så har man ju det vackra huset där Alfred Nobel bodde sina sista år och det är värt ett besök. En annan sevärdhet som man bör besöka är den vackra ortodoxa ryska kyrkan. Den låg precis bredvid vårt hotell.

Ryska ortodoxa kyrkan

Alfed Nobels villa

På hotellet verkade man tro att vi kom dit för kasinots skull, vilket tydligen många gör. Fast det inte intresserar oss det minsta att spela ville vi ändå gå in i den pampiga palatslika byggnaden för att insupa den exklusiva atmosfären. Hej vad vi bedrog oss. Efter att ha äntrat den pampiga trappan på den röda mattan kom vi in i en gigantisk maskinhall som var en större variant av spelhallen på Liseberg eller Skojarbacken på Nora marknad. Inga livréklädda vaktmästare eller eleganta croupierer här inte. Publiken påminde mest om de ensamma själarna som hela dagarna satt och drog i pokermaskinerna på Q8-macken i Björsared utanför Göteborg. Bylsiga blanka träningskläder var tydligen standard-outfit. Det såg ganska tragiskt ut och vi blev riktig besvikna. Jag kan inte undgå att undra varför så många städer i världen anser det vara OK att profitera på spelmissbruket hos människor som kanske borde lägga sina slantar på något som gynnade individerna och deras familjer bättre.

Nu verkar det som om spelare bara räknar sina vinster för på gatan utanför radade exklusiva uraffärer, modeaffärer och juvelerare upp sig. Undrar lite vilken Rolex som passar bäst till Adidasoveraller? Det får väl vara något sportigt vattentätt i stål, men risken är väl att valet snarare blir guld med smaragder och rubiner om ”vinsten” är stor nog.

Gamla staden

Vi passade på att njuta av det fina sommarvädret och titta på de som solade sig och badade på stranden. Långa promenader efter den fina strandpromenaden blev det också så fötterna blev ganska möra så småningom. Vi hann naturligtvis med att äta traditionell italiensk mat också, vilket är trevligt om man inte försöker klara både 1:a och 2:a rätt plus huvudrätt och dessert där en rätt ofta är mer än nog för oss. Glädjande nog har man börjat servera riktigt bra karaffviner på restaurangerna också, vilket inte var så för några år sedan. Eller – kanske det är närheten till Frankrike som gör det.

Även om det inte är top-seedat på turistlistan så mötte vi ganska många stora grupper av turister som med ledning av en guide rörde sig i staden. Flera av grupperna var svenska faktiskt – troligen bussresor – så nog finns det sätt att ta sig dit med mindre besvär. Det är faktiskt värt ett besök utanför högsäsongen.

Amalfikusten - en trevlig resa

Italienarna är bäst på pizza! Jag är ingen älskare av pizza normalt men den pizza vi fick under vår resa från Neapel söderut till Positano och Amalfikusten var något alldeles extra. Pizzor man får i Sverige och Frankrike är helt enkelt inte lika goda anser jag. Kan det bero på att många pizzabagare utanför Italien kommer från Grekland, Turkiet eller Iran och därför har en annan pizzakultur? De amerikanska missfostren med ”extra everything” skall vi bara inte tala om – än mindre äta. En annan glädjande sak var att ”neapolitana” i Neapel inte betyder massor av ansjovis eller andra besläktade vidrigheter. Vi fick nästan aldrig dessa hemska små fiskar i maten någonstans på vår resa. Skönt för jag blir sjuk redan av lukten. Om detta sociala handikapp har jag berättat öppenhjärtigt tidigare.

Annars är jag ingen enorm beundrare av italiensk mat, men en del pastarätter är riktigt delikata och om man undviker det sönderstekta(kokta) köttet som ingår i många traditionella rätter så kan man få riktigt gott kött också. Enkel oxfilé eller lammkotletter fick vi som var perfekt stekta och underbart möra och fina – dom hade till och med stekyta. Det lönar sig att spara lite på värmeenergin när man lagar maten. På vinfronten blev jag positivt överraskad. I Syditalien kan man tydligen med tillförsikt beställa enkla lokala viner eller till och med husets vin och få riktigt bra kvalitet. Inte var de så hemskt dyra heller. Min erfarenhet från Norditalien är att men helst skall beställa dyra flaskor om det skall vara drickbart. Nog om mat och dryck.

Min fru som aldrig varit i Neapel var rättmätigt upprörd över hur nedgången staden var i vissa delar. Det var länge sedan Neapel var dit man skall åka innan man dör. Numera pågår emellertid massor av byggnadsarbeten överallt. Man undrar lite var pengarna kommer från och i vems fickor de hamnar. 

På vägen söderut var det självklart att besöka Pompeji, som hade blivit oerhört mycket större sedan jag var där för 40 år sedan. Vi hann bara skumma på ytan och lyckades inte hitta de mest intressanta platserna trots timmar av irrande i värmen. Rådet är att man måste läsa på ordentligt innan man besöker stället annars blir det bara ett vandrande bland stenhögar utan att man begriper något.

Amalfikusten är vacker – vackrare än Korsika, som vi nyligen besökt, tycker vi. Positano är ett vykort, men tyvärr fullständigt turistifierat och saknar allt en genuin stad har. Vi besökte emellertid andra ställen som var mer genuina och blev förtjusta i Amalfi som är en helt vanlig stad – också vacker och bra utgångspunkt för resor längs kusten. Positano var också väldigt svår att vara i om man har minsta problem med att gå i backar och trappor. Det finns inte en plan plats annat än nere i hamnen där mycket händer och gå i trappor är enda sättet att ta sig dit och förflytta sig runt i sta’n. Vi åkte också buss upp till Ravello ovanför Amalfi, som lär ha varit den plats där Greta Garbo, Jackie Kennedy och andra stjärnor gömde sig förr. Där åt vi fantastiska lammkotletter på Villa Maria – några hundra trappsteg över där bussen stannade.

Det är obligatoriskt för varje svensk att besöka Capri och så gjorde även vi. Det var då främst Villa St. Michele där Axel Munthe bodde och verkade som jag ville visa min fru. Det är en upplevelse att vandra runt där och man blir förvånad över hur gott ryckte Axel Munthe har på Capri och vilket ”good-will” detta skapar åt Sverige. Jag var där för 40 år sedan och förvånades över vilken enorm turistattraktion det har utvecklats till i Anacapri - på gott och ont, med mycken kommers runtomkring. Dock är själva Villa St. Michele en kulturell och sinnlig oas. De som vill uppleva detta bör emellertid skynda sig för vår nya regering har beslutat att stänga Villa St. Michele 2017 och även de Svenska Instituten i Rom, Aten och Istanbul. Jag tror inte dom riktigt förstår vilken betydelse dessa institutioner har haft för Sveriges kontakt med Medelhavsområdets kultur och historia under decennier. De har utgjort inkörsporten för Sverige, svenska forskare, kulturarbetare och konstnärer till den äldsta kulturen vi har i Europa. Carl Bildt kallade det talibanfasoner och syftade på talibanernas förstörelse av omistliga konstskatter i Afganistan. Det kan man tycka är överord – jag kommer mer att tänka på Kolingen som utbrast: ”Det måste vara något nytt njutningsmedel för överklassen”, när han första gången såg en tandborste. Kostnaden för samtliga dessa fyra institutioner är 22 miljoner kronor per år, vilket kan tyckas vara mycket pengar ”när ladorna är tomma”, men det är faktiskt nästan precis vad den senaste veckans letande efter undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kostat,

Hur som helst så rekommenderar jag alla Capriresenärer att åka till Anacapri, snarare än stanna i Capri. Anacapri är vackrare, mindre kommersiellt – utom runt Villa St. Michele – och stillsammare.

Resan hade varit närmast utan irritationsmoment om det inte hade varit en släng av ett virus som tre fjärdedelar av oss råkade ut för, samt en amerikansk kryssningsbåt. Kryssningsbåten, med några tusen amerikanska turister, tydligen mest medelålders damer, hade spritt ut sin last över hela kusten. I Positano hördes bara amerikanska röster på gatorna (trapporna) och restaurangbesök var alltid förknippade med stora obehagligheter. Nog är det förunderligt att fyra amerikanska kvinnor kan göra det omöjligt för alla andra i en restaurang att samtala. Fast de sitter en halv meter från varandra måste dom skrika i falsett i munnen på varandra och gapflabba gällt åt allt som sägs. Vi har upplevt det förr – i Macon tvingades ägarna på en gourmetrestaurang att evakuera alla gäster till ett bakre rum på grund av ett amerikanskt sällskap som kom in. Sista kvällen i Positano tittade vi in på en restaurang där människor satt i en trädgård endast upplyst av lyktor och samtalade lågt med varandra. Plötsligt hör man, från ETT bord, gälla amerikanska röster och skrattsalvor som skär genom stillheten och totalt förstör den trevliga och romantiska stämningen. Våra amerikanska vänner, som levt i flera länder, lider som vi av detta och förklara det med att man i USA anser att skrik, gälla skratt och larm anses vara ett bevis på god stämning och därför uppmuntras på restauranger ”där över”. Ju mer man skriker och flabbar ju trevligare sällskapsmänniska är man tydligen.

Sista natten sov vi i Frascati utanför Rom för att vara nära flygplatsen. Det var en alldeles förtjusande plats helt befriad från turistighet och med ett vackert läge med utsikt över hela Rom.

Amalfikusten är verkligen värt ett besök. Det går bra att köra bil om man har starka nerver. Det är nämligen smalt, kurvigt, brådjupt på ena sidan och bergvägg alternativt parkerade bilar på den andra, massor av turistbussar och helt hänsynslösa scooterförare, som dessutom lyckligtvis är odödliga. Tar man det lugnt och håller huvudet kallt går det bra ändå. Man bör dock beställa parkering på de hotell man bor på. Vi valde att ställa bilen på hotellen och använda bussarna, som finns i alla bekvämlighetsklasser. På så sätt fick även förarna se lite av det vackra.

Korsika är inte att leka med

Våra äldsta vänner i Frankrike är tre franska damer födda i Marocko. Två av dem har sina släktingar på Korsika. Efter många år i Lyon flyttade de till Séte, som de tyckte påminde mycket om deras barndoms miljö i Nordafrika. De startade där en restaurang, ett glasskaffé och en delikatessaffär som låg väl placerad vid gästhamnen. Det visade sig emellertid svårt att etablera sig i den branschen i Séte, Staden är nämligen av tradition uppbyggd av italienska invandrare och med dom har även maffian importerats och fått stor makt. Att det är så har man gjort dokumentärfilmer om och vi har själva varit på restauranger där det helt plötsligt blir knäpptyst när en äldre herre i mörk kostym och solglasögon åtföljd a två biffar kommer in. Vi har sett hur ägaren och hans fru skyndsamt rusar fram till gästen och kysser hans ring som han nådigt låter göras.

Som icke italienare och dessutom från Nordafrika hade således våra vänner stora problem att driva restaurang i Séte. Alla deras tillstånd förhalades, myndigheterna ägnade sig åt ständiga inspektioner och fann ständigt påhittade fel och hinder. Till och med förtäckta hot förekom. Våra vänner berättar då en historia som vi inte riktigt satt tro till tidigare. De bjöd in sina talrika kusiner och farbröder från Korsika under en vecka och förplägade dom på sin uteservering. Där satt de och pratade och stojade högt på sin speciella dialekt. Vännerna såg också noga till att presentera dem för alla andra restaurangägare, myndighetspersoner och vänner som passerade och gjorde hel klart från vilken provins släkten kom. Efter den uppvisningen upphörde alla trakasserier påstår dom.

Vi har väl mest tagit det som en god historia men häromdagen såg vi ett TV-program som fick oss att tänka annorlunda. Jag har ju berättat att de delarna i fransmännens hjärna som styr fantasi, omdöme och hyfs kopplas bort automatiskt när dom slår på tändningen på bilen. Nu är det tydligen inte bara vi som tycker det för det har också beskrivits i flera franska TV-program. För att ni skall förstå resten så måste man tala om hur en fransk nummerplåt ser ut. Den har förutom bilnumret information om att bilen kommer från EU och från Frankrike också en nummerkod för departementet och en logotyp som är typisk för departementet. Underligt nog är det bara bilnumret som är obligatoriskt – allt annat är frivilligt och kan väljas efter behag. Många parisare väljer således att klistra på en 11 för Aude när de besöker vårt departement eftersom parisare är så illa sedda och gärna får extra problem i trafiken här nere. På samma sätt har det - enligt programmet - blivit populärt i Paris att sätta på 2A eller 2B för Korsika samt det moriska huvudet som är symbol för Korsika på sin nummerplåt. Det existerar nämligen ingen parisare som trängs, tutar eller ger fingret åt en bil med sådana symboler på sin nummerplåt. Det förklarar också varför det finns så ovanligt många bilar med korsikanska symboler på i det här landet. Tänk att en liten ö kan ha en kultur som inte bara skrämmer italienska mafiosos utan dessutom får ordning på en fransk normalbilist.

Mitt i smeten

Att ett av våra intressen är att laga mat och äta god mat har väl inte undgått någon. Vi har ju också fördelen att bo i ett land där man kan äta på de bästa restaurangerna utan att bli fullständigt ruinerad. Dessutom har vi inom räckhåll för en dagstur med eller utan övernattning några av de bästa kök man kan tänka sig, nämligen de spanska, katalanska, franska, baskiska och italienska. Jag har berättat om våra upptäktsfärder på min restaurangblogg där jag hittills recenserat 72 restauranger inom närområdet.

Tips på bra restauranger kan man få från allehanda källor. Givetvis Guide Michelin, men i Frankrike finns ett otal andra guider man kan botanisera i. Det är lika roligt att hitta en enkel restaurang med billig och god mat som att besöka en världsberömd stjärnmärkt restaurang. Det är bara olika upplevelser – och olika kostnad.

Nyligen har The World's 50 Best Restaurants publicerat listan för 2013. Som sig bör domineras toppen av europeiska restauranger och många är givetvis franska, men det trevliga är listan över de 10 bästa där vi har 4 inom en dagsresa.

Listan toppas av El Celler de Can Roca i Girona i Spanien och dit är det mindre än ett par timmars resa. Osteria Francescana i Modena, Italien tar tredjeplatsen. Dit tar det visserligen 9 timmar med bil så det får bli en lillsemester och det finns mycket annat trevligt att se samtidigt. Nummer fyra är Mugaritz i vårt favoritområde, nämligen Baskien. Den ligger i San Sebastian och dit tar det bara fem timmar. I samma stad ligger Arzac som placerat sig på plats nummer åtta. San Sebastian har förresten 7 restauranger med minst en stjärna i Guide Michelin så där kan man stanna en vecka om man tar en ny inteckning på huset.

Samtliga dessa fyra utvalda restauranger har dessutom två eller tre stjärnor i Guide Michelin. Det bästa är emellertid priset som ligger mellan 120 och 200 euro för en lunch och en femtiolapp (euro) högre för en middag. Visst är det väldigt mycket pengar, men man får se det som en semestertripp och det är ju inte dagens pizza man får direkt. Dessutom har jag betalat betydligt mer på många svenska restauranger som tror att priset avgör kvalitén och inte tvärtom och ibland också ursäktar snorkigt beteende av serveringspersonalen i brist på professionalitet och restaurangutbildning.

Jag måste tillstå att jag gläder mig åt att den köpenhamnska restaurangen Noma halkat ned till andra plats. Inte ens om jag blev bjuden skulle jag äta på ett ställe där man sätter munkavle på gratisarbetande gästkockar och hotar dom med repressalier om dom yppar något om sina arbetsförhållanden. Restaurangvärldens RyanAir verkar det som.

Man får väl prioritera och beta av de här smultronställena under de närmaste åren.

Några dagar i Rom

Vi har drygt en timmas flygtid till Rom och eftersom min fru aldrig varit där var det ett lämpligt resmål nu i oktober. Vi reste dit med två av våra vänner. Rom var packat med folk, vilket är ett problem för man ser knappt sevärdheterna eftersom de är skymda av folk. På dom flesta ställen i världen vet man vad man skall besöka och vad man skall ta bilder av, men i Rom är det som att gå i ett museum. Allt – även i Rom fullständigt ointressanta byggnader skulle vara den stora sevärdheten var som helst i världen.

Vi såg givetvis allt det obligatoriska – Forum Romanum, Coloseum, Fontana di Trevi (utan Anita), Piazza Navona, Santa Maria Maggiore och kunde inte undvika krokanen Vittorio Emanuelle eftersom vi bodde nästgårds. De andra i sällskapet besökte Vatikanen och Vatikanmuséet, främst eftersom en i sällskapet är katolik. Jag orkar inte med att se allt stöldgods och allt förhärligande av våld, krig och förföljelser i Guds namn så jag tog en promenad längs Tibern. Mitt blodtryck mår bättre av det.

Till den italienska maten har jag ett speciellt förhållande. Jag har aldrig förstått varför man skall proppa i sig stora skålar av mjölmat i början av en måltid så man fullständigt förstör matlusten. Tacka vet jag japanerna som äter allt det goda först och riset på slutet om man orkar. Jag har också lite svårt för italienarnas vana att steka, eller snarare puttra, sönder den finaste köttbit så den blir till en grå skosula. Skälet till att svenskar anser det italienska köket vara bäst i världen tror jag är att man älskar pizza och pasta och inte äter det som start på en flerrättersmeny utan som enda rätt. Nu tror ni förstås att vi gick på riktiga syltor, men om ni läst min blogg tidigare vet ni bättre. Restaurangerna var noggrant utvalda, men oftast besvikelser. Vi fann emellertid två som gjorde Rombesöket värt att nämna även matmässigt. Den ena var La Taverna dei Fori Imperiali vid sidan av Via Cavour nära Forum Romanum, som både var trevlig och hade utsökt mat. Första gången vi var där åt jag stekt vildsvin med en sås av blåbär och enbär – fantastiskt gott. Kockens speciella köttlimpa var också en höjdare och min fru var lyrisk över den chokladkaka hon åt två gånger. Deras pasta var en njutning även för en person som inte uppskattar mjölmat.

Den andra restaurangen att minnas fick vi rekommenderad av våra norska vänner som var i Rom samtidigt. Det är tydligen ett stamlokus för en norsk koloni i Rom som älskar mat och har resurser. Restaurangen heter Il Buco och är väldigt trevlig. Vid första besöket lät vi restaurangen välja vår mat, som tydligen deras norska kunder brukar göra. Det blev en liten chock när notan kom för det var alltför dyrt för oss, men mat rikligt överströdd med vit tryffel kostar och vinet de korkade upp var inte billigt heller. Personalen talade bara om hur rika norrmän är och visade sitt speciella norska rum med porträtt av den norska dronningen. Vi försökte förgäves förklara att vi inte var norrmän utan fattiga svenskar och engelsmän, men det gick inte fram. Andra gången vi var där valde vi själva från menyn och då blev notan rimlig och maten lika utsökt. En liten kuriositet var att vår kypare båda gångerna såg ut som en tvillingbror till Sylvester Stallone – utan musklerna - och troligen visste han det för han pratade exakt som Rocky.

Jag blev ganska intresserad av alla kreativa sätt som människor från hela världen försökte försörja sig på längst gatorna i krisens Italien. Där fanns givetvis de obligatoriska sprejmålarna, de levande statyerna, karikatyrtecknarna, ”konstnärer” av skilda slag, samt musiker och gladiatorer. Två artister stack emellertid ut. Den ena var indiska gurus som svävade i luften – inte så svårt att avslöja, men väldigt illusoriskt. Den andra var verkligen annorlunda. Det var en man som gjorde morotsskulpturer. Man undrade lite vem som köpte dom och hur länge dom håller sig. Vi enades om att de skulle utgöra en väldigt trevlig bordsdekoration om man skulle ha en fest hemma samma kväll. 

En annorlunda grej jag inte sett tidigare var att man hyrde ut sådana där tvåhjuliga balansfordon till turisterna - jag vet inte vad dom heter, men det verkade kul.

Vi fick också uppleva ett historiskt ögonblick. När vi passerade senaten kryllade det av TV-kameror. Det var Berlusconi som "kastades ut" från senaten, som han tagit sig in i trots att han är förbjuden av domstol att inneha politiska poster.

Sol, vind och svinkallt

Jag har äcklat alla svenska läsare så många gånger med sol och värme hos oss när man har "trettiogradersnötillknäna" i Sverige. Det är inte mer än rätt att jag berättar att vi har det svinkallt här. Fortfarande strålande sol, som sig bör när det är högtryck, men -7 grader och stormstyrka i byarna - det kallar jag kallt. Det är emellertid så torrt i luften så att det inte ens blir rimfrost på bilarna trots temperaturen.

Nu är det ju inte att undra på att det är kallt eftersom vi har Montagne Noir i norr där vi ser att det ligger snö, även Pyrenneerna lyser vita på avstånd i söder, några mil västerut i Carcassonne har det snöat och det rapporteras om snöfall på Rivieran och i Rom så vi är helt kringrända av vinter. Vinbönderna är för en gångs skull glada eftersom värmen hörom veckan fick dom att oroas för skörden. Om vinet hade börjat skjuta skott innan den här kylan kom hade årets skörd varit kaputt påstod dom.

Det tråkiga är att Eva och hennes son Johan kommer i morgon och dom hade naturligtvis önskat sig lite värme. Nu är det kallare än i Jönköping i den starka vinden här. Vi får väl hoppas att värderrapporten är otillförlitlig som vanligt så det blir varmare under veckan trots alla förutsägelser. Egentligen behövs det bara en liten vindkantring till sydsydost med lite Nordafrikansk luft så har vi vårvärme igen.

Bilden lånad från Aftonbladets nätupplaga

Vi svenskar har mycket att lära

När man vistas i andra kulturer observerar man ofta det som skiljer sig från det man upplevt tidigare under sitt liv - det som är självklart i den egna kulturen är inte alls självklart i den kultur man möter. Inte sällan misstolkar man det man ser och förstår inte vad man upplever. Som utvandrare till Frankrike förundras man ständigt och man behöver bara ta sig över gränsen till någon av grannländerna för att få påfyllning av upplevelser, intryck och förvirring.

Nyårsafton i Venedig var en upplevelse med många dimensioner. Tänk er hela Piazza San Marco full med tusentals personer, många iförda masker och en hel del med spumanteflaskor i händerna. Det var så trångt när vi gick hem till hotellet att man inte kunde se sina fötter i den homogena kropp av människor som rörde sig i centimeter för centimeter över broarna och längs kanalerna. Vi kom osökt att tänka på liknande situationer när människor blir nedtrampade på väg till den heliga templet Kaba i Mekka.

Som svensk var det väldigt konstigt att se alla dessa glad människor med sina flaskor och inte höra ett enda brööl eller ööhande av fulla ungdomar någonstans. Inte en enda aggressiv handling eller överförfriskad person, inte en enda spya såg vi på hela kvällen. Nog är sydlänningarna tråkiga? Dom kan inte ens roa sig.

En annan sak som imponerar är en del italienska mäns beskyddande attityd mot kvinnor, vilket vi fick uppleva på en restaurang. Visserligen är jag lite lomhörd, men ibland talar folk så högt så man inte kan undgå att ta del av deras samtal. Precis bakom oss på den lilla restaurangen satt en medelålders, mycket stilig, italienare med sitt tjugoåriga sällskap som han gjorde allt för att imponera på. Att hon kom från ett slavisk land, troligen Ryssland, framgick tydligt av  hennes sätt att tala engelska. Att de tvås bekantskap var ganska färsk var också uppenbart, liksom att han inte sparade några ansträngningar för att den unga damen skulle känna sig som centrum i universum.

Det framgick också att hon fann hans uppvaktning för bra för att vara sann och närde en sund skepticism avseende hans avsikter. Man såg samtidigt att hon var oerhört imponerad av hans flotta uppenbarelse och generösa spenderande. När hon inte omedelbart "föll i farstun" som det heter i mina hemtrakter, bredde han på tjockare och tjockare. Hon var inte bara hans livs stora kärlek utan han lovade på stående fot att gifta sig med henne och det i kyrkan och ta hand om henne resten av livet. Han eskalerade sedan sina erbjudande med att planera lägenhetsköp, hur många barn dom skulle ha och vilken utbildning dom skulle få enligt honom. Alla dessa erbjudanden framfördes med hög röst och med en fermitet som hade passat bättre om det gällt att få henne att rösta på Berlusconi i nästa val, vilket om man skall vara ärlig förtog något av romantiken i det hela.

Flickan gjorde sig emellertid fortfarande svårfångad och krävde dels en ring, vilket han viftade bort som oviktigt, samt ett kontrakt på hans avsikter, vilket han tyckte var lite småaktigt och solkade hans uppriktiga kärlek. Hon undrade också om han hade råd att gifta sig, vilket ledde till att han berättade att hans far i Rom var god för 10 miljoner euro, ägde ett helt kvarter i Rom och var konsul. Hur det gick på slutet får lämnas åt vår fantasi för vi lämnade restaurangen, men tänkt så otacksamma kvinnor kan vara när stiliga medelålders män vill ta hand om dom för evigt utan något i gengäld annat än evig kärlek. Våra unga bordsgrannar på andra sidan tyckte också att situationen var anmärkningsvärd för dom himlade menande med ögonen åt föreställningen.

Nu var detta inte det enda beviset vi såg på en del italienska mäns oegennytta och uppoffrande sinnelag. Vi såg ett otal exempel på herrar i min egen ålder som var ute och gick arm-i-arm med sina döttrar och dotterdöttrar i den sena natten. Givetvis allt för att skydda de unga damerna från att antastas av fula gubbar. Nu är det inte bara mycket unga kvinnor som väcker en del italienska mäns beskyddarinstinkter, utan även mer mogna kvinnor med fördelaktigt utseende kan få del av deras gentlemannamässighet. Ett bevis på detta fick min fru när en ung man började slå sina lovar runt henne när jag kom lite på efterkälken för att jag tittade i ett skyltfönster en stund. Han var väl oroliga för hennes säkerhet antar jag. Där har de svenska männen mycket att lära.

God, men dyr, mat i Venedig

Med tanke på den tråkiga mat vi fick på väg till Venedig bestämde vi oss för att inte lägga alla ägg i samma korg första dagen. Vi åt därför förrätt vid Rialtobron vid tretiden, huvudrätt nere vid Markusplatsen på kvällen och dessert på det berömda Caffe Florian, också vid San Markusplatsen.

Vi fick två gånger stifta bekantskap med det "vita" köttet från Piemonte. Tvärtom vad vi lärt oss om bra kött hemma är det mycket ljusrött och dessutom väldigt mört och saftigt. Jag provade det som carpaccio med parmesan, ruccolasallad och fin olivolja och det var bland den bästa carpaccio jag ätit. Underligt nog fick min fru en skinka med Mozzarella där även skinkan var närmast ljusrosa i färgen och väldigt smakrik.

På kvällen åt vi en bit helstekt oxkött av samma kvalitet från Piemonte och den var både god och mör trots sin anemiska färg. Caffe Florian kunde vi inte motstå med sin vackra inredning. När man kom in dit kunde man tro att det brunnit på ålderdomshemmet för där satt seniorer av alla nationaliteter och häckade. Ett gäng ungdomar som kom in brast i skratt och vände i dörren.

Att ät ute är ganska dyrt i Venedig, men vi lärde oss att man bör undvika de ställen som man förväntas gå på. Man bör undvika alla restauranger som försöker locka oss turister genom att se speciellt inbjudande ut eller där det finns inkastare eller där dom har turistmenyer. Vi diskuterade lite vad dom menade med "turistmeny" - har dom speciell mat för turister? Är den sämre eller bättre än det man bjuder venetianarna på? Vi kom så småningom på att turistmeny betyder att man annonserar med en meny till rimligt pris och när notan kommer så har man lagt på en mängd kreativa tillägg som man inte hade en aning om när man gick in. På ett ställe vi åt sista dagen blev priset dubbelt så högt som priset på menyn. Inte var maten så märkvärdig heller.

Nu kan jag förstå att menyer kan locka turister eftersom det inte är så lätt att beställa i Italien. Normalt komponerar men sin egen meny rätt för rätt. Rätterna består bara av det som står på matsedeln. Beställer man oxfilé så får man en bit oxfilé helt utan garnering. Vill man ha grönsaker, potatis eller något annat så får man beställa det separat och det kostar extra. Då känns det enkelt att bara peka på en meny, men det är inte varken kulinariskt eller prismässigt särskilt bra.

Andra dagen fann vi en liten restaurang på en sidogata som inte gjorde något väsen av sig alls, men visade sig vara känd bland venetianarna för sin goda mat. Där fick vi väldig fina lammkotletter samt piggvar som var perfekt tillagad och till ganska rimligt pris. Den heter Ristorante da Mario alla Fava.

Den kulinariska höjdpunkten var emellertid nyårsmiddagen på Osteria da Fiore. Det är en restaurang som bara serverar fisk och skaldjur och maten var verkligen förstklassig, men absolut på tok för dyr. Dom hade en avsmakningsmeny för 230 euro per person och det är ju fullständigt uppåt väggarna så det blev separat valda rätter. Man blir lite krävande vad gäller kvalitet och pris när man, som vi, 15 minuter från hemmet har en trestjärnig restaurang där priserna är långt under vad man får betala på en enstjärnig restaurang i Venedig. Men - vår lokala restaurang ligger ju inte i Venedig förstår, på gott och ont.

Förutom de kulinariska upplevelserna lyckades vi få biljetter till en entimmaskonsert där ypperliga musiker spelade samtliga satser ur Vivaldis årstiderna, vilket man inte hör så ofta. Det var inte ens dyrt och en fantastisk lokal i en gammal kyrka vid Markusplatsen.