Semester på Korsika

Vi har varit på Korsika i nästan två veckor och kört runt nästan hela ön. Det var en upplevelse, men den kunde ha gjorts på kortare tid. Visst – Korsika är väldigt vackert och naturen speciell, men om man inte har speciella intressen kan man uppleva det på kortare tid än vi gjorde. Om man gillar vattensport, vandringar i berg, bergsklättring, kasta sig utför stup, fiske, mineralletning, fågelskådning, terrängscykling eller vill träna kurvtagning på MC så kan man nog stanna hur länge som helst. Nu gillar vi inget av detta utan är mer intresserade av musik, mat, vin vacker natur, vackra miljöer, hantverk och genuin kultur.

Första intrycket
Vi kom till staden Ajaccio och det som slog oss mest var växtligheten och trafiken. Trafiken ägnar jag en särskild text, men växtligheten var spektakulär. Tänk er pelargonier som är manshöga och lagerrosor (oleander kallas dom i Norge) som har stammar som är 5 tum i brösthöjd. Vild fänkål som var mer än meterhög och praktfull. Vi har massor av det hemma hos oss i Sydfrankrike, men där kryddar sniglarna sig själva med växten så den har aldrig någon riktig chans. När vi kom utanför städerna såg vi dessutom massor av mäktiga rovfåglar. Det var mestadels enorma glador som kunde bli nästan två meter mellan vingspetsarna.

Naturen

Den korsikanska naturen är magnifik – både kusten och bergen och om man inte upplevt något liknande så kan man knappast se sig mätt på det. Har man däremot besökt Costa Brava, italienska nordvästkusten, Irlands sydvästra delar, Mallorcas nordkust och några ställen till så är det en något annorlunda variant av samma sak. Det räcker faktiskt att åka sträckan från Calvi till Ajaccio utefter kusten samt korsa ön via någon av bergsvägarna, förslagsvis via Corte så har man upplevt det som är bäst av detta. Speciellt kustvägen norr om Piana som är ett av världsarven får man inte missa. Men man får inte vara räddhågsen som bilförare för det kan hända att man måste backa ganska långt till någon ficka om man möter en turistbuss eller lastbil. Då gäller det ”att hålla tungan i rätt mun”, som min gamle rektor Ludvigo Hagvaldo brukade säga till oss.

Byar och städer
Det finns mängder av vackra så byar som är mer eller mindre pittoreska – ofta gamla fiskelägen. Man finner flera av dem efter vägen jag nämner ovan. En plats vi gillade, trots att det inte var särskilt genuint eller pittoreskt, var Porto. Där kunde man ägna sig åt olika sysselsättningar och även ha det ganska bekvämt. Bonifacio är en vacker stad på sydkusten som är värt ett besök, men ligger lite otillgängligt i förhållande till resten.

Mat och vin
Detta är ett av våra specialintressen och gav inte särskilt mycket på Korsika. Man har några specialiteter som är intressanta, som deras charkuterier samt deras oerhört lagrade ostar. De är så kraftiga att det finns få exempel som ens kommer i närheten i Frankrike. De är i styrka i klass med långlagrade svenska ostar, danska havarti, de tuffaste holländska ostarna och de lagrade ostarna från norra Bourgogne. Inga likheter i övrigt. Annars är fisk och skaldjur huvudnumren men snuskigt dyrt att äta på restaurang. Färsk grillad fisk kostar 70-90 kronor hektot och då grillar man den bara. Languster får man betala 150 kronor hektot för. Över huvud taget är maten dyr, men ganska enahanda. Det är mycket tung mjölmat och friterat med sparsamt med kryddor. Dessutom serveras de vanligaste italienska och franska standardrätterna. Pizzan är utmärkt men har närmast norska priser med sina 140 kronor och uppåt, liksom hamburgare, som är riktigt hemlagade som i Frankrike och kostar lika mycket. Huvudnumret vid den här årstiden är en lokal vassleost som görs på get- eller fårmjölk och används till allt från förrätter till desserter och serveras såväl färskt som lagrad. Den heter brocciu. Efterrätten på osten påminner starkt om svensk ostkaka och är riktigt god.

Nu skall vi inte säga att vi inte åt en del god mat, men det var mest resultat av noggrann förberedelse och ibland tur. Den absolut bästa pizzan åt vi sista dagen i Ajaccio. Den var för en amerikan fullständigt meningslös – lövtunn deg, kraftig men sparsamt med ost och mycket smakfull fyllning. Restaurangen hette Le Forum och låg nere vid vattnet i närheten av gamla st´an. Den största överraskningen var en restaurang i den lilla bergsorten Corte. Jag fick två fantastiska foreller med ett täcke av brocciu med örter och min fru fick en variant av cannelloni med brocciu. Väldigt gott och prisvärt. Restaurangen hette L’Annexe. Vi fick också en mycket god torskrygg på restaurang Le Voilier i Calvi men tråkigt nog levde inte deras kvällsmeny upp till lunchmenyn. Vi besökte också Ajaccios, enligt alla, bästa restaurang. Den heter A Nepita och serverade en väldigt god lokal fisk som lunchrätt – bland de bästa fiskar vi fick på Korsika och dessutom till ett rimligt pris.

Vinet på Korsika är milt sagt ointressant. Det röda smakar ungefär som den lingondricka som serveras på svenska företagsrestauranger. De vita och rosé är inte mycket bättre, men dyra är dom. Åtminstone på restaurang. Påslaget på restauranger är som i Sverige – 300 % på inköpspriset.

Hotell
Hotellen är dyra utifrån vad vi är vana vid från Frankrike med omnejd. Hotell med tre stjärnor har en ganska medioker standard och alltför högt pris. Det var egentligen bara hotellet i Porto och det lite dyrare Best Western, som vi valde när flygplatsen sista natten som var acceptabla.

Nu skall ni inte misströsta. Med skandinavisk hårdvaluta och vanan vid skandinaviska priser är allt mycket billigare på Korsika. Det är med inväxlad pension i euro och vana vid priserna på mat, vin och boende i vårt närområde i Sydfrankrike som vi tyckte det var dyrt.

Shopping
Man kan köpa korsikanska ostar, samt de traditionella souvenirerna. Den stora produkten är emellertid knivar. Det finns handgjorda knivar av allehanda modeller. Det är genomgående fällknivar för olika användningsområden. De kostar från 30 euro och upp till hur dyra som helst beroende på material, knivmakare och utförande. Eftersom jag själv gör knivar utifrån smidda blad som man kan köpa i Sverige, Norge och Finland så försökte jag köpa korsikanska knivblad. Något så dumt som att sälja bara de smidda bladen hade man emellertid aldrig hört så det blev tji.

Övrigt
Om ni vill ha restaurangtips från Korsika skall ni läsa min restaurangblogg
Om ni skall köra bil på Korsika bör ni läsa min text om trafiken

Trafiken på Korsika

Jag skall erkänna att jag hade fördomar om trafiken på Korsika. Eftersom jag tagit del av franska TV-program som berättade att parisare sätter korsikanska departementsmärken på sina bilar för att undvika att andra trafikanter skall uppföra sig aggressivt. Man bråkar inte med en korsikanare är den allmänna meningen i Frankrike. Jag hade således väntat mig en än mer aggressiv trafik än den vi genomlider på vägarna i Sydfrankrike. Så jag bedrog mig! Trafiken på Korsika är väldigt civiliserad och trafikanterna är artiga och hänsynsfulla. Till skillnad mot bilisterna i våra sydfranska hemtrakter håller man hastighetsbegränsningarna, man håller avstånd till bilen framför, man kör på rätt sida av vägen till och med i skymda kurvor och på backkrön och man vet hur man väver när det är tät trafik. En annan underlighet är att även bilar som har några år på nacken har alla hörnen oskadade och dörrarna saknar rispor och bucklor från andra trafikanters dörrar. Man kan således parkera sin bil utan att få den ramponerad av andra. Det hade varit riktigt trevligt om det inte hade varit för den mycket frekventa motorburna turismen på två hjul – jag avser motorcyklarna.

Nu tror ni säkert att jag är en konservativ gubbstrutt som av princip inte gillar MC-människor, men inget kan vara mer fel. Under många år var jag själv motorcykelburen och semestrade många mil i Europa på MC. Det var vid den tiden av mitt liv när jag började tro att jag hade uppnått bäst-före-datum och måste förnya mig för att hänga med. Eftersom varken Vasaloppet, hästsvans eller ringar i öronen låg för mig blev det MC, vilket var ett trevligt val. På den tiden åkte man motorcykel främst för att det var en mer naturnära upplevelse än att åka bil och mindre jobbigt än trampcykel. Det var på den tiden som en ynka 1000 cc hade under 100 HK. En bidragande orsak till att MC var så populär bland 40-talister redan då var att man enkelt fick sällskap med damer som var födda samma år som man själv konfirmerades om man bara hade en tillräckligt stor cykel. Min fru och jag insåg på Korsika, med förvåning, att majoriteten av MC-åkarna fortfarande är födda på 40-talet, men att damerna bakpå numera snarare är födda på tidigt 70-tal till skillnad mot på min tid när de var främst 50-talister bakpå – men så är ju cyklarna större och mer potenta numera också.

Det var ju trafiken jag skulle skriva om. Att vistas på samma väg som dessa MC-åkare är en skrämmande upplevelse. På Korsika finns nämligen sällan en raksträcka utan det är kontinuerliga skarpa kurvor, endera uppför bergen eller nedför bergen. På ena sidan har man en vertikal bergvägg där stenar rastar ned och på andra sidan har man ett bråddjup, som ofta slutar i havet och det finns inga räcken. Föreställ er då när vi bilister, som kör i 30 km/timman möter radband av MC-åkare som enbart är där för att träna kurvtagningsteknik i högfart – vilket jag konstaterade många behövde, men kanske inte just bland andra trafikanter. Som gammal MC-förare kan jag inte begripa varför man hela tiden måste åka på vita mittlinjen på vägar där två bilar inte kan mötas och varför vänstra sidan av vägen är trevligare än den högra. Jag förstår inte heller hur man tänker när man oftast gör omkörningar just vid möten, eller i skarpa kurvor genom att köra på vänster sida av vägen. Ensamcyklarna, som ofta var yngre par, körde ganska vettigt och njöt av naturen – de farliga var de flockar på dussinet pensionärer som kom på ett radband. När alfahannen i täten av flocken körde om måste helt enkelt alla de andra köra om oavsett trafiksituationen. Om man genom tvärnit i en kurva lyckades rädda livet på ledarhannen hade man stora problem att undvika att bli överkörd av resten av flocken. Det ruskiga med de här flockarna var ju att många i kön kanske inte alls hade den vanan, skickligheten och reaktionsförmågan som krävdes för att hänga på de andra, men man vill ju inte bli trackad inför damerna vid restaurangbordet på kvällen. Att de inte heller såg något av den vackra naturen hade man löst genom att ha hjälmkamera så man kunde sitta med en pilsner under vintern och kolla in vad man ”sett” på semestern.

Apropå restaurangen så råkade vi ut för en sådan här HD-klubb av grabbar i vår egen ålder, med avsevärt yngre damer en kväll. Ca 25 personer dråsade in på en restaurang av bättre sort där vi andra satt i lugn och ro och åt god man, pratade och såg ut över havet. HD-herrarna var givetvis klädda i skinnställ, hjälm och stövlar, medan deras damer hade snofsat till sig i mer civila kläder, som damer gärna gör. Så var ju damerna i en ålder så det var mödan värt att snofsa upp sig också, medan herrarna inte hade så mycket att förlora. Hur som helst så tog de över restaurangen och visade samma hänsyn till omgivningen som de tidigare gjort på vägen. Det var som om ett gäng svenska tonåringar på skidsemester i Alperna kommit in. Vi andra avslutade snabbt vår måltid eftersom vi varken kunde äta eller prata i allt stojet.

Man kan ju emellertid förstå att man fylls av livslust och eufori när man hela dagen har pumpat in adrenalin i sitt blodomlopp och haft ständiga nära-döden-upplevelser. Vad jag däremot har svårare att begripa mig på är hur en kvinna som har halva livet framför sig kan överlämna sig i händerna på en adrenalinmissbrukande pensionär, med de begränsade reflexer både vad gäller fysik och nervsystem som en senior oundvikligen har. Att döma av vår upplevelse på restaurangen är troligen förarna dessutom ganska bakfulla när de störtar utför bergen.

Nu hjälper det något om man kör runt Korsika motsols eftersom man då får MC-förarna i ryggen och det är något mindre skrämmande än att möta dom på fel sida i en kurva. Skälet är att om man kör motsols på kustvägarna så åker man längst från bergssidan och undviker de nedramlade stenarna och det vill de som åker MC, cyklar eller har öppen bil gärna undvika. Man kan också välja att åka på lite sämre och gropiga vägar. För oss bilister spelar det inte så stor roll – man kan ändå inte köra fort, men en MC-åkare kan inte stå ut med att hålla under 50 som vi andra så då slipper man dom. En annan fördel med att åka motsols är att de flesta parkeringsfickor ligger på utsidan och då slipper man köra över vägen, vilket alltid är farligt eftersom sikten bara är något tiotal meter.

Parkeringsfickorna är en sak för sig. Det finns ganska många eftersom alla måste stanna och fotografera den vackra utsikten stup i kvarten. Det är därför viktigt att man stannar på ett sätt så andra kan få plats vilket alla gör utom MC-åkarna. De kunde ju parkera sina cyklar sida vid sida eller utefter kanterna så en bilist fick plats, men icke så! När flockens ledare stannar, stannar alla och placerar sina cyklar som ett plocke-pin utspridda över hela parkeringsfickan så ingen annan får plats. Vid något tillfälle såg vi bilister som försiktigt försökte knô sig in, men nåde den som kommer inom en meter från en glänsande HD – det gör man inte om. Man kanske skall tillägga att vi ändå inte talar om HD-gäng i den svenska bemärkelsen utan här talar vi om mycket vanliga medelålders män som upplever en ”andra vår” eller kanske en tredje, vad vet jag.

Nu har jag berömt den korsikanska trafikkulturen och sablat ned gubbar på MC. Förr ansåg jag att man borde ha åldersgräns nedåt för att köra tung MC, men nu har jag reviderat den enkla uppfattningen. Varken min fru eller jag hade en aning om hur gamla MC-åkarna är idag, men det uppenbarades ju när de tog av sina hjälmar. Jag missunnar dom inte upplevelsen, men nog borde dom inse att det krävs en del både av sinnesreflexer och motorik att handskas med dagens monstercyklar. Jag förstår att dom inte har jämnåriga ”spättor” bakpå. Vilken mogen kvinna med någorlunda omdöme skulle vilja utsättas sig för en överhängande risk för en förtida död.

Övrigt
Om ni vill ha restaurangtips från Korsika skall ni läsa min restaurangblogg
Allmänt om Korsika kan du läsa om på annan plats

Korsika är inte att leka med

Våra äldsta vänner i Frankrike är tre franska damer födda i Marocko. Två av dem har sina släktingar på Korsika. Efter många år i Lyon flyttade de till Séte, som de tyckte påminde mycket om deras barndoms miljö i Nordafrika. De startade där en restaurang, ett glasskaffé och en delikatessaffär som låg väl placerad vid gästhamnen. Det visade sig emellertid svårt att etablera sig i den branschen i Séte, Staden är nämligen av tradition uppbyggd av italienska invandrare och med dom har även maffian importerats och fått stor makt. Att det är så har man gjort dokumentärfilmer om och vi har själva varit på restauranger där det helt plötsligt blir knäpptyst när en äldre herre i mörk kostym och solglasögon åtföljd a två biffar kommer in. Vi har sett hur ägaren och hans fru skyndsamt rusar fram till gästen och kysser hans ring som han nådigt låter göras.

Som icke italienare och dessutom från Nordafrika hade således våra vänner stora problem att driva restaurang i Séte. Alla deras tillstånd förhalades, myndigheterna ägnade sig åt ständiga inspektioner och fann ständigt påhittade fel och hinder. Till och med förtäckta hot förekom. Våra vänner berättar då en historia som vi inte riktigt satt tro till tidigare. De bjöd in sina talrika kusiner och farbröder från Korsika under en vecka och förplägade dom på sin uteservering. Där satt de och pratade och stojade högt på sin speciella dialekt. Vännerna såg också noga till att presentera dem för alla andra restaurangägare, myndighetspersoner och vänner som passerade och gjorde hel klart från vilken provins släkten kom. Efter den uppvisningen upphörde alla trakasserier påstår dom.

Vi har väl mest tagit det som en god historia men häromdagen såg vi ett TV-program som fick oss att tänka annorlunda. Jag har ju berättat att de delarna i fransmännens hjärna som styr fantasi, omdöme och hyfs kopplas bort automatiskt när dom slår på tändningen på bilen. Nu är det tydligen inte bara vi som tycker det för det har också beskrivits i flera franska TV-program. För att ni skall förstå resten så måste man tala om hur en fransk nummerplåt ser ut. Den har förutom bilnumret information om att bilen kommer från EU och från Frankrike också en nummerkod för departementet och en logotyp som är typisk för departementet. Underligt nog är det bara bilnumret som är obligatoriskt – allt annat är frivilligt och kan väljas efter behag. Många parisare väljer således att klistra på en 11 för Aude när de besöker vårt departement eftersom parisare är så illa sedda och gärna får extra problem i trafiken här nere. På samma sätt har det - enligt programmet - blivit populärt i Paris att sätta på 2A eller 2B för Korsika samt det moriska huvudet som är symbol för Korsika på sin nummerplåt. Det existerar nämligen ingen parisare som trängs, tutar eller ger fingret åt en bil med sådana symboler på sin nummerplåt. Det förklarar också varför det finns så ovanligt många bilar med korsikanska symboler på i det här landet. Tänk att en liten ö kan ha en kultur som inte bara skrämmer italienska mafiosos utan dessutom får ordning på en fransk normalbilist.