Korsika är inte att leka med

Våra äldsta vänner i Frankrike är tre franska damer födda i Marocko. Två av dem har sina släktingar på Korsika. Efter många år i Lyon flyttade de till Séte, som de tyckte påminde mycket om deras barndoms miljö i Nordafrika. De startade där en restaurang, ett glasskaffé och en delikatessaffär som låg väl placerad vid gästhamnen. Det visade sig emellertid svårt att etablera sig i den branschen i Séte, Staden är nämligen av tradition uppbyggd av italienska invandrare och med dom har även maffian importerats och fått stor makt. Att det är så har man gjort dokumentärfilmer om och vi har själva varit på restauranger där det helt plötsligt blir knäpptyst när en äldre herre i mörk kostym och solglasögon åtföljd a två biffar kommer in. Vi har sett hur ägaren och hans fru skyndsamt rusar fram till gästen och kysser hans ring som han nådigt låter göras.

Som icke italienare och dessutom från Nordafrika hade således våra vänner stora problem att driva restaurang i Séte. Alla deras tillstånd förhalades, myndigheterna ägnade sig åt ständiga inspektioner och fann ständigt påhittade fel och hinder. Till och med förtäckta hot förekom. Våra vänner berättar då en historia som vi inte riktigt satt tro till tidigare. De bjöd in sina talrika kusiner och farbröder från Korsika under en vecka och förplägade dom på sin uteservering. Där satt de och pratade och stojade högt på sin speciella dialekt. Vännerna såg också noga till att presentera dem för alla andra restaurangägare, myndighetspersoner och vänner som passerade och gjorde hel klart från vilken provins släkten kom. Efter den uppvisningen upphörde alla trakasserier påstår dom.

Vi har väl mest tagit det som en god historia men häromdagen såg vi ett TV-program som fick oss att tänka annorlunda. Jag har ju berättat att de delarna i fransmännens hjärna som styr fantasi, omdöme och hyfs kopplas bort automatiskt när dom slår på tändningen på bilen. Nu är det tydligen inte bara vi som tycker det för det har också beskrivits i flera franska TV-program. För att ni skall förstå resten så måste man tala om hur en fransk nummerplåt ser ut. Den har förutom bilnumret information om att bilen kommer från EU och från Frankrike också en nummerkod för departementet och en logotyp som är typisk för departementet. Underligt nog är det bara bilnumret som är obligatoriskt – allt annat är frivilligt och kan väljas efter behag. Många parisare väljer således att klistra på en 11 för Aude när de besöker vårt departement eftersom parisare är så illa sedda och gärna får extra problem i trafiken här nere. På samma sätt har det - enligt programmet - blivit populärt i Paris att sätta på 2A eller 2B för Korsika samt det moriska huvudet som är symbol för Korsika på sin nummerplåt. Det existerar nämligen ingen parisare som trängs, tutar eller ger fingret åt en bil med sådana symboler på sin nummerplåt. Det förklarar också varför det finns så ovanligt många bilar med korsikanska symboler på i det här landet. Tänk att en liten ö kan ha en kultur som inte bara skrämmer italienska mafiosos utan dessutom får ordning på en fransk normalbilist.

Hagel, solsken och träslöjd

I min hemstad Nora hade vi en något excentrisk sporthandlare när jag var i de nedre tonåren. Jag minns att jag vid ett tillfälle skulle köpa en ny ishockeypuck. Nu var dom slut men skulle komma in på torsdag. På håltimman från realskolan på torsdagen gick jag in för att köpa min puck och fick reda på att de redan var slutsålda. ”Redan”, sa jag förvånat – "och när kommer nästa sändning in". ”Va tusan”, sa handlaren vresigt.” Det är ingen idé att ta hem, dom köper ju bara slut på dom”.

Flera morgnar har jag nu gått ned till vår lokala affär i byn för att köpa croissanter. Fast jag varit där redan strax efter 8 på morgonen har de varit slutsålda. Idag blev jag lite irriterad och frågade hur det kom sig att de redan var slut. De tar slut redan före 8 varje morgon meddelade ägarinnan. Men varför tar ni inte hem fler då frågade jag surt. Det spelar ingen roll för dom tar slut ändå så det är ingen idé fick jag veta. Nog finns det smarta affärmän även nu för tiden och även i Frankrike.

Annars är dagarna fulla av aktiviteter med Mateo 7 och Emiliano 10. Stranden är ju höjdaren – inte för mig, men för dom. Igår besökte vi Carcassonne som är en obligatorisk attraktion. Attraktivt är det däremot inte att äta, men mormor Annels pizza idag slank ned med stor förtjusning, men så var varje pizzahalva specialkomponerad också och då kan det ju inte bli fel.

I övrigt har dagen ägnats åt slöjd. Ett träsvärd a la Frodo Baggeråt Mateo och en slöjdkniv till Emiliano som går i sin namnes fotspår och täljer figurer av allt trä som är löst hemma fast han inte behöver låsa in sig i snickerboa. Vi har också hunnit bygga nya delar i trä till den fina träbyggsats av Carcassonne som vi köpte i går. Dessutom har vi spelat Carcassonne och jag vann utan att fuska det minsta. 

Vi hade tur i går i Carcassonne eftersom några timmar efter vi  lämnat stället kom en gräslig hagelskur med hagel stora som tennisbollar. Bara några mil från oss åt alla håll har man haft liknande oväder, men vi har förskonats. Värst är det för bönderna som får vin, solrosor och majsskördar sönderslagna av haglet. Tegeltak krossas också av de stora projektilerna, liksom bilrutor och växthus. Hoppas mor och far har bättre väder i Paris.

Mycket att göra en tid - men trevligt

Det var länge sedan jag skrev något nu. Vi har varit tre veckor i Sverige och hälsat på vänner och släkt. Väl hemma möttes vi av snö vid fransk-spanska gränsen, men ett par dagar senare kunde vi promenera på stranden i 18 graders strålande sol. Det har emellertid varit lite varannandagsväder så jag har hunnit med lite annat än att vara ute i friska luften.

Sedan vi kom hem har jag arbetat intensivt med en kurs i släktforskning för nybörjare som jag blev övertalad att göra. Det har varit riktigt trevligt och jag börjar se slutet på arbetet. Det kommer att bli en Internetkurs som både skall ge grunderna och lite mer avancerad kunskap om hur man börjar släktforska.

Sista veckan blev det emellertid bara arbete med ett föredrag jag höll i fredags på l'Université Paris-Est. Egentligen har jag ju slutat att göra sådana saker sedan jag blev pensionär, men ibland kan man inte motstå det. Jag åkte TGV upp till Paris, vilket trots att det går fort och är bekvämt, ändå är ganska tröttsamt och min rygg mår inte bra av att sitta så länge. Inte är det billigt heller - 300 Euro kostade biljetten såg jag. Som tur var betalade jag inte själv. Att åka tåg kräver viss utbildning - först skall man slå in ett antal uppgifter i en automat för att få ut den biljett man har köpt på Internet. Sedan skall biljetten "komposteras" - ja det heter så på franska - innan man kliver på. Det betyder att man själv måste stämpla den i en maskin - ungefär som på spårvagnen i Göteborg innan magnetkorten. Jag minns en gång i Italien när jag var ovetande om detta och fick en riktig utskällning av en konduktör i en uniform, som hade gjort en svensk general grön av avundsjuka. Jag räddades emellertid av en äldre dam som tydligen hade rätt stamtavla för att få konduktören att bete sig som en hundvalp när hon i sin tur skällde ut honom för att han var ovänlig mot en turist som inte kunde språket.

I Paris hade jag bokats in på ett väldigt trevligt litet hotell inom gångavstånd från Gare de Lyon på Boulevard Voltaire. Det heter Grand Hôtel de Francais och var väldigt propert och verkade helt nyrenoverat på ett smakfullt sätt. Trevligt nog hade dom inte fallit för frestelsen att försämra servicen totalt genom att påstå sig vara miljömedveta. Man fick faktiskt rikligt med handdukar och sådana där trevliga kinesiska tofflor att ha på fötterna och dessutom en riktig tvål. Hotellet var emellertid inget lyxhotell utan hade tre stjärnor så det var rimligt i pris tror jag. Det enda tråkiga var de obligatoriska syntetlakanen och kuddarna.

Första mötet med Paris var lite dråpligt dock. Eftersom jag inte visste hur långt det var till hotellet tänkte jag ta en taxi. Jag blev emellertid utlyft ur taxin - eller åtminstone min väska - eftersom jag inte hade numret på gatan där hotellet låg. Att jag hade en karta och dessutom kunde berätta att det låg vid en speciell metrostation hjälpte föga. Jag är inte helt säker på att chauffören kunde läsa karta över huvud taget - det verkade inte så. Vakterna som anvisade bilar vid stationen försökte förklara för honom, men han bara slog dövörat till. Det kanske var för nära för jag kunde gå dit på 20 minuter.

Min föreläsning blev emellertid väl mottagen och jag hade ett trevligt, men tröttsamt, besök i Paris och träffade f.d. franska kollegor. Även om man hållit på och tjôtat inför andra människor i hela sitt liv så pumpar man ändå upp en del adrenalin innan man kommer igång - och adrenalin är väldigt uttröttande! På hemvägen blev vi stående i en timma på spåret mellan Agde och Bezier. Varför har jag ingen aning om, men en lång dag blev det.

Om någon av er vill prova min nybörjarkurs i släktforskning så tänkte jag ge introduktionsrabatt till dom läsare som är intresserade. Skriv ett mejl till mig och berätta vem som skall ha kursen så skickar jag en personlig rabattkod som ni kan utnyttja själv eller också ge bort kursen som gåva. Så snart kursen är färdig skickar jag koden som ni kan utnyttja om ni vill, men utan förpliktelser om ni skulle ångra er. Min mejl hitta ni under "Min profil".

När kursen väl är färdig kommer jag emellertid att ta fullt pris av alla som inte har en rabattkod.