Pensionärshobby

Slöjd var ett av de ämnen i skolan jag gillade. Lustigt nog var inte min far särskilt händig, trots att han under större delen av min uppväxt fick försörja oss med tungt kroppsarbete. Att slå i en spik utan att den krökte sig betraktade han som ett mästarprov i händighet. Han var mer av den intellektuella sorten – opassande nog för en kroppsarbetare på den tiden. Då var min mor betydligt bättre på allt praktiskt från att baka, laga mat, tapetsera, måla och göra allehanda konsthantverk, som växtfärgning och vävning, att sy, göra batik, knyppla, sticka, göra keramik och gud vet vad. Fortfarande vid 90 års ålder strömmar det alster från henne, som hon delar ut till vänner och familj.

När jag började på arkitektutbildningen fann jag till min glädje att snickeri tillsamman med måleri, skulptur och annan konstutövning var viktiga delar av undervisningen. Man hade också en helt fantastisk möbelverkstad, som man fick nyttja även privat om man hade nödvändiga kunskaper i handhavande av de ganska farliga maskinerna. Jag minns att de speciellt varnade för bandsågen som man lätt kunde såga av sig fingrarna på. Snickarna berättade att en elev varje år råkade ut för detta, så vi var ganska nervösa när vi använde den. Min vän och kollega berättade vilken lättnad hon kände när en av kamraterna hade sågat av sin fingertopp, för nu var ju kvoten fylld det året och hon kunde slappna av.

När jag flera år senare återvände till skolan som lärare kunde jag återuppta mitt umgänge med de trevliga snickarna och deras maskiner. Det blev många alster, som bokhyllor, vindrutor till passbåten och mycket mer. Mitt eldprov blev emellertid den humidor jag byggde av körsbärsträ från ett träd som jag fällt på min frus sommarställe i Tranås, torkat och bearbetat på lämpligt sätt.

När man arbetar blev det ju inte så mycket tid trots närhet till verkstaden, men jag såg fram emot pensioneringen när jag kunde ägna mig mer år slöjdande. Under tiden samlade jag på allehanda vackra träslag och köpte på mig maskiner och verktyg peu a peu. Jag såg till att inga vänner eldade upp sina fällda fruktträd och kunde stanna bilen när jag såg att någon fällt ett större lövträd i sin trädgård och gå in och be om några bitar – helst de vresigaste grenklykorna eller rotändar för de var vackrast.

När pensionen närmade sig skulle jag göra slag i saken. Jag fastnade för knivslöjd eftersom det var objekt som var lagom stora för det jag kunde göra i en hemmaverkstad med de småmaskiner jag skaffat. Som en riktig karl från Bergslagens skogar tycker jag att knivar är både vackra och spännande verktyg, men så är en av mina släktlinjer från finska nybyggare också. Inte för att jag behöver knivarna, utan mer som konstnärliga artefakter, som man kan njuta av, hålla i handen och ibland även använda som verktyg i köket, trädgården eller verkstaden.

Jag insåg emellertid att både släktforskning, knivslöjd och att läsa kunde bli lite mycket om inte min fru också ägnade sig åt någon hobby så jag lyckades få henne intresserad av silversmide, vilket hon visade sig ha en exceptionell fallenhet för.

Ibland kunde vi till och med samarbeta som i den svarta ringen ovan där jag gjort "stenen" av ebenholtz som vi köpte på Kuba och bilden överst där min fru gjort dopskeden och jag asken av tuja som jag huggit ute på garriguen utanför byn.



Mitt stora prov som pensionär blev emellertid något större än ett knivskaft. Det blev handledaren till vår spiraltrappa i vårt franska hus – ett arbete som tog sex månader i anspråk allt från inköp av plankor till sista polering och vaxning.

Både släktforskning och vissa problem med ögonen kom sedan emellan mig och knivslöjdandet, men några alster blev det.

Min första kniv gjorde jag redan i Sverige. Det var en mycket enkel brukskniv som jag använder dagligen. Den är gjord av päronträ från det stora trädet i min barndoms trädgård i Järnboås. Träbiten hade legat på tork i tre decennier så nog var den mogen allt.

Mitt nästa försök var en kockkniv som jag gav min son i julklapp för något år sedan, Bladet är japanskt och inköpt i en affär för restaurangutrustning i Hong Kong. Det var bara att ta bort det enkla skaftet som satt på och göra ett vackrare. Det blev ett skaft i rötad björk, med dekorationer i silver, sjödränkt ek och vegetabiliskt ”elfenben”. Det är en nöt som ser ut precis som elfenben. Den sjödränkta eken är en bit av ett spant till en av de krigsskepp som sänkes under Kalmarkriget - kanske Elefanten. En god vän dök efter den som ung och skänkte en bit till mig.

Eftersom ett av våra barnbarn Emiliano gillar att slöjda gjorde vi en slöjdkniv åt honom under sommaren. Även den fick ett skaft av rötad björk med dekorationsrand av vide samt ett parerskydd av älghorn så att han inte av misstag skall skära sig. Knivbladet kommer från Erik Frost i Mora. Rötad björk åstadkom jag när jag fällde några gamla björkar på tomten i Björboholm. Man lämnar stockarna ute under vintern så att vissa svampar kommer åt att gå in veden och åstadkomma vackra mönster och färgskiftningar. Man får se till att det inte går så långt att veden blir mjukt dock. Mönstren framträder och förblir stabila när veden har torkat riktigt väl och man har behandlat den färdiga kniven med linolja och terpentin.

Just i dagarna har jag blivit färdig med en riktig ”gammelkniv” där bladet är handsmitt av verktygsstål av Svante Djärv och mycket rustikt. Skaftet är gjort av grovt ene som min bror fällt vid sommarstugan i Eda i Värmland och torkat under ett år. Ändförstärkningar är av buffelhornspets med dekorationer i silver och aluminium. Man kan inte ana att ene är ett så vackert träslag – hemligheten är bara att bearbeta det tillräckligt väl.

Det är inte bara att göra knivarna som är trevligt. Jag tycker också det är viktigt att veta proviniensen för varje kniv, dvs. knivsmed, träslag och andra material, ursprungsplats, vem jag fått materialet av och vem som nu har den färdiga kniven.

Just nu arbetar jag med en hiskelig japansk sushikniv som jag köpte i USA på 80-talet och jag nu vill uppgradera med ett nytt skaft. Det blir ett skaft av en oandvändbar bit av det golvträ som jag lagt in i övervåningen. Det är en vacker kvist av fransk vresig tall som är fullständigt genomdränkt av terpentin. Det tog nästan eld när jag borrade i den. En bit renhorn och lite mellanlägg av aluminium blir det också.

Om det blir någon tid mellan släktforskning och bloggande tänkte jag lära mig att göra knivslidor av läder också och kanske göra några vackra schatull till köksknivarna.

Olika länder - skilda kulturer - olika beteenden

Jag läser att de privata svenska apoteken inte har tid att expediera och serva kunderna på rätt sätt. Man befarar slarv och felexpedieringar med allvarliga konsekvenser. Det låter jättetrist, men med kännedom om hur det är här i Frankrike måste det vara mer komplicerat än att de är privata.

Alla apotek jag känner till i vår närhet är privata och det finns massor. Det finns nästan ett dussin inom en 45 minuters resa. Det enda det finns fler av är bagerier, som också är små och privata. Lustigt nog blir man som svensk lite irriterad när man går på apoteket här också, men av motsatt orsak. Apoteket verkar vara dit man går för att ingående redogöra för sina sjukdomar och troligen också för att ventilera allehanda andra glädjeämnen och tråkigheter i livet. Man måste ha gott om tid och beväpna sig med tålamod för ett besök på apoteket. Tanterna – för det är mest tanter – står i evigheter och pokulerar med expediterna, som verkar ha all tid i världen för varje enskild kund.

Annars går träsvärdstillverkningen framåt, liksom knivslöjden. Det är lite nervöst att ha en aktiv 7-åring som zoomar omkring när man använder snickerimaskiner, men det gäller att se upp och vara koncentrerad så ordnar det sig. I morgon blir det spännande för då skall vi börja forma knivskaftet.

Jag tar tillfället i akt att lära ut lite arbetsmiljö också, som att man går ut i friska luften och använder handskar när man jobbar med epoxilim, samt att man använder hörselskydd när det bullrar och brummar. Det är nämligen mer än en normalbegåvad fransk hantverkare har fattat. Men – å andra sidan vänjer man sig ju vid bullret påstår dom. När man arbetat i bullrig miljö några år så hör man det inte längre och det är ju skönt. Det var faktiskt likadant i Sverige på början av 70-talet, men det gick man snabbt ifrån.

Hagel, solsken och träslöjd

I min hemstad Nora hade vi en något excentrisk sporthandlare när jag var i de nedre tonåren. Jag minns att jag vid ett tillfälle skulle köpa en ny ishockeypuck. Nu var dom slut men skulle komma in på torsdag. På håltimman från realskolan på torsdagen gick jag in för att köpa min puck och fick reda på att de redan var slutsålda. ”Redan”, sa jag förvånat – "och när kommer nästa sändning in". ”Va tusan”, sa handlaren vresigt.” Det är ingen idé att ta hem, dom köper ju bara slut på dom”.

Flera morgnar har jag nu gått ned till vår lokala affär i byn för att köpa croissanter. Fast jag varit där redan strax efter 8 på morgonen har de varit slutsålda. Idag blev jag lite irriterad och frågade hur det kom sig att de redan var slut. De tar slut redan före 8 varje morgon meddelade ägarinnan. Men varför tar ni inte hem fler då frågade jag surt. Det spelar ingen roll för dom tar slut ändå så det är ingen idé fick jag veta. Nog finns det smarta affärmän även nu för tiden och även i Frankrike.

Annars är dagarna fulla av aktiviteter med Mateo 7 och Emiliano 10. Stranden är ju höjdaren – inte för mig, men för dom. Igår besökte vi Carcassonne som är en obligatorisk attraktion. Attraktivt är det däremot inte att äta, men mormor Annels pizza idag slank ned med stor förtjusning, men så var varje pizzahalva specialkomponerad också och då kan det ju inte bli fel.

I övrigt har dagen ägnats åt slöjd. Ett träsvärd a la Frodo Baggeråt Mateo och en slöjdkniv till Emiliano som går i sin namnes fotspår och täljer figurer av allt trä som är löst hemma fast han inte behöver låsa in sig i snickerboa. Vi har också hunnit bygga nya delar i trä till den fina träbyggsats av Carcassonne som vi köpte i går. Dessutom har vi spelat Carcassonne och jag vann utan att fuska det minsta. 

Vi hade tur i går i Carcassonne eftersom några timmar efter vi  lämnat stället kom en gräslig hagelskur med hagel stora som tennisbollar. Bara några mil från oss åt alla håll har man haft liknande oväder, men vi har förskonats. Värst är det för bönderna som får vin, solrosor och majsskördar sönderslagna av haglet. Tegeltak krossas också av de stora projektilerna, liksom bilrutor och växthus. Hoppas mor och far har bättre väder i Paris.

En motsträvig kropp

Det har varit en hektisk vecka. Som det alltid blir när man renoverar ett hus så blir det lite detaljer kvar. Lite lister här, en omålad bit där, lite spackling som borde ha gjorts eller den där fogen mellan kaklet som aldrig kom på plats.

Nu hade vi bestämt oss för att det skulle bli gjort. För de tyngre sakerna som att skrapa och måla fotlister samt komplettera med en uppäten bit, samt målning av ett tak anlitade vi Jean-Claude, småkrafset skulle vi göra själva. Senast jag ägnade mig åt hantverksarbete som innefattade underliga kroppspositioner var ett par år sedan, men jag märkte ganska snart att något hänt med kroppen. Det var inte lika lätt att klättra upp på plankor och balansera eller kliva upp och ned på stegar eller utföra arbete nere vid golvnivå - och inte uppe vid taket heller för den delen. Jag blev trött, öm, fick kramp och allehanda andra eländen drabbade mig. Pauserna blev många och långa. Lyckligtvis kan min fru göra samma saker som jag kan, förutom träarbete, men det är alltid enklare när man är två som jobbar. Det är emellertid underligt att kroppen protesterar så - vi går ju ändå numera raska promenader på en timma varje dag, men som grannens läkare sa när hon klagade över sina krämpor. "En bil som gått 25 000 mil fungerar ju inte som ny".

Nu börjar emellertid allt vara färdigt och det är bara bortplockning och städning kvar och det känns skönt. Nu har vi att se fram emot årets första besök av Eva och sonen Johan som stannar här i drygt en vecka. Då får vi koppla av och leka turister några dagar och inte tänka på några plikter som måste fyllas annat är med att ha trevligt. Vi hoppas bara att mandelblommen slagit ut ordentligt, vädret blivit varmare igen och att det slutar blåsa.

Bilden lånad av Multisportbloggen.se

Förberedelse inför jul - så lite svensk husmanskost i fransk tappning

Japansk kockkniv

Rester av kalvsteken vi bjöd på häromdagen. Det blev pytt-i-panna av den krämiga sorten som man får när man tar resterna av såsen och rör i. Vi har hittat en inlagd gurka som nästan smakar svenskt - fransmännen älskar sura gurkor, vi vill ha sötsura så man får leta efter aigre-doux. Inlagda rödbetor finns inte heller, men man kan lätt lägga in själv eftersom det säljs färdigkokta rödbetor på marknaden. En rå äggula, en god snaps och ett öl från norra Frankrike gör måltiden perfekt.

I dag har jag gjort en riktig amerikansk chili efter min Ann Arbor Cook Book som jag köpte när jag jobbade där. Den är jättegod och innehåller massor av ingredienser. Jag har lärt mig från amerikanska chilliälskare att en skvätt citronsaft och, hör och häpna, en knippa dill gör en stor skillnad på smaken. Det är enkelt att göra chilli eftersom man kan köpa korvsmet i lösvikt här och det är viktigt i en riktig chilli. Dessutom har dom köttfärs som är gudomlig. Varje charkuterist har en kyld kvarn som tillverkar steak haché, dvs. franska hamburgare. Maskinen tillverkar små puckar i hamburgerstorlek av rent nötkött - man kan få det i lösvikt också. Det går till så att man pekar på den köttbit man vill ha, varefter charkuteristen lägger den i kvarnen och ut kommer min köttfärs. Snacka om färsk köttfärs och fullständig kontroll över vad man får nedmalt. Det är våra vänner och grannar som vi skall bjuda på chilli. Vi får väl se om dom accepterar att dricka mexikansk öl med lime till eller om dom vill ha vin.

De sista dagarna har det blivit mycket verkstadsarbete. Min fru har tillverkar mängder av silversmycken till julklapp och jag har gjort en kockkniv från ett japanskt blad som jag satt ett skaft på. Skaftet är gjort av rötad björk, vegetabilisk elfenben och sjödränkt ek från Kalmarsund samt silver.

Om det är någon som inte valt julklapp åt dom där riktigt besvärliga släktingarna som har allt så kan jag förslå mina nybörjarkurser Släktforskning för noviser. Helt rätt och väldigt inne just nu. Du kan köpa min nybörjarkurs för bara 195 kronor fram till nyår och då bjuder jag på kursen Släktforska gratis utan kostnad. Läs om hur du beställer här.

Snacka om fint novemberväder

Moln som en gåsfjäder

Sjätte november - Gustav Adolfdagen - något som alla göteborgare känner till. Man kan knappast tänka sig en sämre dag att uppmärksamma i Frankrike, eller något katolskt land över huvud taget. Gustavus Adolfus är troligen den mest kände och hatade svenske kungen i den katolska världen. Han är nog den enda svenske kung som man får lära sig något om i skolan i dessa länder. Å andra sidan är hans dotter än mer känd, beundrad, älskad och närmast helgonförklarad i den katolska världen.

Hur som helst så sitter vi på terrassen - min fru i baddräkt och jag i något mer formell sommarklädsel. Vi har just ätit lunch - en hemlagad ciche lorarine, en bit fin camembert och ett glas lokalt rosévin och lite rött till osten. Dagen till ära - solen inte Gustav - tog jag fram en av mina Montecristo och rökte i solen. Så här skall livet vara när det är som sämst.

Katterna älskar att var med oss på terrassen. Dom gillar att äta ute och sedan sitter dom bredvid oss och tvättar sig och mår som små prinsar. Då och då  tar dom en tur över taken och min fru får panik när hon ser dom stå och studera förbiflygande fåglar 12 meter över gatan.

I går var vi hos våra franska grannarna på middag. Dom bjöd på den bästa fois gras vi ätit på länge, helstekt anka, goda ostar och färska ananas och mango i rom till efterrätt.

I kväll skall vi till några andra franska vänner på middag. Eftersom dom är intresserade av vin så tar vi med oss något utländskt - kanske sydafrikanskt eller australiensiskt till dom. Han är pensionerad möbelsnickare och den som tillverkat mycket av våra snickerier i huset. Vi har ett gemensamt intresse för trä. Det är verkligen intressant att se vad han kan åstadkomma. Man undrar varför man inte kan försörja sig på ett så ädelt hantverk i Sverige.

Nu är cigarren slut så jag får gå in och rätta alla "tyrkfel" som blivit på grund av att jag knappast kan urskilja bokstäverna på skärmen i solskenet.

Lite hösttankar

Det börjar bli höst även om temperaturen skiftar från dag till dag från över 20 grader och i värsta fall ned mot 10 grader. Ena dagen kan man sitta och sola på terrassen, den andra får man ta på sig vindtät jacka när man går ut. Vingårdarna glöder i alla tänkbara gula, orange och röda färger och helt nya blommer sticker upp i naturen.

Sysselsättningarna ändras också nu på hösten, Jag börjar snegla på de småsaker som inte blivit riktigt färdiga, som lite lister, ett par lösa golvplattor, lite målningsarbete samt iordningställande av grillen, altanmöblerna och växterna på terrassen inför vintern.

Min fru spelar mycket piano och stickar. Hon har just tränat in ett stycke som heter Fantasiimpromptu no: 4 i C-moll av Chopin. Ett stycke som är så oerhört ekvilibristiskt att man bara häpnar över hur det går att röra fingrarna så snabbt och i sådana besvärliga positioner. Samma sak gäller den irländska fiskartröja som hon stickat åt lille Hjalmar - senaste barnbarnet. Även det är obegripligt komplicerat i mina ögon.

Själv blir det mindre krävande saker som släktforskning och bloggande. Jag läser också mycket. En ny kul grej jag tagit mig för när jag läser böcker är att laga matrecept som beskrivs och lyssna till den musik som personerna i boken lyssnar till. Med hjälp av Spotify och min Sonos så händer det aldrig att jag misslyckas att hitta exakt det musikstycke som huvudpersonen lagt på sin spelare. Det ger lite extra stämning åt läsandet.

Jag har emellertid börjat mentalt förbereda mig för lite träarbete i vinter. Jag hittade en halvdöd grov tujabuske ute på garriguen härom dagen som jag sågat upp. Vilket oerhört spännande och vackert träslag det är! Det kan bli lite vackra saker så småningom.

Annars förbereder vi oss för resan till Hong Kong om ett par veckor. Det skall verkligen bli trevligt. November är den absolut bästa tiden att åka till Hong Kong och vi gillar verkligen staden båda två. Den är både spännande, vacker och vänlig. Så är det roligt att köpa julklappar där åt alla i släkten. Vi har redan mängder av beställningar från vänner och från familjen. Det blir väl lite blogginlägg om den resan så småningom.

En kul sak är att det dyker upp fler och fler svenska läsare som berättar att dom tänker tillbringa sin pensionering i södra Frankrike. Det verkar som svenskarna har upptäckt Frankrike. Tidigare var det ju mest Spanien som attraherade i Europa och Thailand som lite mer avlägset mål. Det börjar bli en liten svensk "bloggcommunity" här nere i södern nu. Det som är bra med det är att man kan utbyta erfarenheter och tips på nätet och träffas om man känner för det. Detta mer fria och frivilliga umgänge är, som jag ser det, mycket trevligare och mer värdefullt än det påtvingade "gettoumgänge" som svenskbyarna i Spanien kan erbjuda.

Akutsjukvård i Frankrike

Jag håller på och tillverkar ett träräcke till vår spiraltrappa. Det är ett ganska komplicerat arbete. Om någon är intresserad av trähantverk så beskriver jag det ingående här. I samband det råkade den kniv jag arbetade med slinta och jag skar rakt genom arbetshandskarna och in i handen. Det blev ett ganska rejält jack drygt två centimeter långt och 5 millimeter djupt precis där handloven möter handen. Att säga att det blödde är att underdriva; det blev rena blodbadet innan jag kunde stoppa det med en rejäl sudd pappersnäsdukar som tryck och byggtejp virat omkring. Snacka om att jag har välslipade verktyg, men nu förstår jag bättre betydelsen av "att arbeta på egen hand".

Vad gör man en lördag 11.45 när något sådant händer? I Sverige hade det bara varit att åka till akuten och tillbringa de närmste 8 timmarna bland andra sjuklingar. I Frankrike ringer man sin husläkare i grannbyn. Hans fru svarar och meddelar att han är på hembesök och kommer tillbaka om tio minuter, men det är bara att komma till mottagningen.

När vi kommer dit finns redan tre andra patienter på plats och medan vi väntar kommer en mor in med sin åttaåriga dotter. När nästa patient skall in frågar läkaren om inte den lilla flickan kan få gå före. Som barn gör slår hon på stora tårflödet omedelbart när hon går genom läkarens dörr. Innan har hon skämtat med sin mamma totalt obekymrad.

Det tar väl ytterligare 20 minuter innan det är vår tur. Jag berättar vad som hänt och säger att jag nog behöver en tejpning för att stilla blodflödet. Vår läkare ser riktigt upplivad ut, skrattar, skämtar och ler med hela ansiktet. ”Äntligen något kul att ta itu med mellan alla snuvor och magont”, verkar han tycka. Han konstaterar att jag inte skadat några nerver och viktiga blodkärl, sedan hummar han lite och säger att ha nog måste sy, men tänker ändå försöka med en tejp först. Det visar sig emellertid svårt att få tejpen att fästa i blodet så han tar fram sygrejorna. Han undrar om jag vill ha bedövning och jag säger att jag inte har någon erfarenhet av att någon syr i mig så jag vet inte riktigt. Nu har jag lämnat blod i 25 år och mött mer eller mindre klantiga sköterskor så hur mycket värre kan hans synål vara tänker jag och avböjer bedövning. Hur som helst var det inte värre än gamla tiders grova blodgivarkanyler så jag överlevde.

Så behövde jag nog en stelkrampsspruta så läkaren ringde till apoteket med dom hade stängt för veckan så det fick bero till måndag då jag skall komma tillbaka för att byta bandage. Innan jag kommer dit åker jag till apoteket och hämtar stelkrampsvaccinet. Hela proceduren tog väl en timma från det vi lämnade hemmet. Det kallar jag för tillgänglig sjukvård. Man tror inte det är sant när man är van vid den svenska sjukvården. Hela kalaset kostade 22 Euro och det får jag tillbaka från den franska försäkringskassan. Stelkrampsvaccinet kommer inte att kosta ett öre för det debiterar apoteket min sjukförsäkring direkt. Dessutom har läkaren skrivit ut lite omläggningsgrejor och decinfektion också så jag har hemma och det kostar heller inget.

Det blir väl en veckas uppehåll i arbetet, men det finns mycket annat att hitta på. I morgon åker vi till Château l’Hospitalet på julmarknad och kanske blir det någon låda av deras utsökta viner också.