Olika länder - skilda kulturer - olika beteenden

Jag läser att de privata svenska apoteken inte har tid att expediera och serva kunderna på rätt sätt. Man befarar slarv och felexpedieringar med allvarliga konsekvenser. Det låter jättetrist, men med kännedom om hur det är här i Frankrike måste det vara mer komplicerat än att de är privata.

Alla apotek jag känner till i vår närhet är privata och det finns massor. Det finns nästan ett dussin inom en 45 minuters resa. Det enda det finns fler av är bagerier, som också är små och privata. Lustigt nog blir man som svensk lite irriterad när man går på apoteket här också, men av motsatt orsak. Apoteket verkar vara dit man går för att ingående redogöra för sina sjukdomar och troligen också för att ventilera allehanda andra glädjeämnen och tråkigheter i livet. Man måste ha gott om tid och beväpna sig med tålamod för ett besök på apoteket. Tanterna – för det är mest tanter – står i evigheter och pokulerar med expediterna, som verkar ha all tid i världen för varje enskild kund.

Annars går träsvärdstillverkningen framåt, liksom knivslöjden. Det är lite nervöst att ha en aktiv 7-åring som zoomar omkring när man använder snickerimaskiner, men det gäller att se upp och vara koncentrerad så ordnar det sig. I morgon blir det spännande för då skall vi börja forma knivskaftet.

Jag tar tillfället i akt att lära ut lite arbetsmiljö också, som att man går ut i friska luften och använder handskar när man jobbar med epoxilim, samt att man använder hörselskydd när det bullrar och brummar. Det är nämligen mer än en normalbegåvad fransk hantverkare har fattat. Men – å andra sidan vänjer man sig ju vid bullret påstår dom. När man arbetat i bullrig miljö några år så hör man det inte längre och det är ju skönt. Det var faktiskt likadant i Sverige på början av 70-talet, men det gick man snabbt ifrån.

Glad mor

Mors dag och dagen till ära skiner solen och det är varmt och skönt – taket av på bilen och boka bord på en restaurang som vi varit nyfikna på länge - Le Jardin des Filoche. Vi har börjat misströsta om vädret efter den kallaste våren sedan 1887 här nere. Visst vi har haft några smakprov på riktig värme, men dessemellan har det varit kallt, regnigt och blåsigt och det är inte vanligt här. Det är inte konstigt att vädret blir som det blir när det ligger metervis med snö i Pyrenneerna fortfarande.

Maten var utsökt – min rockavinge var bland det bästa i sitt slag jag fått och min frus torskrygg var perfekt. Efter maten tog vi en promenad i den vackra byn Leucate Village och drack kaffe på en uteservering. 

Sedan färdades vi tillbaka till 50-talet genom att svänga ned till strandorten La Franqui där vi tog en lång promenad på ”board-walken”. Det är verkligen en annorlunda miljö som måste förefalla helt overklig för personer som vant sig vid traditionella moderna badorter. Här är allt enkelt, småskaligt, allt annat än flashigt, men med en sandstrand som är ”oändlig” både i längd och bredd. Mysigt är bara förnamnet – urtrist skulle kanske vissa tycka.

Om man är på det humöret kan man ta en verkligt krävande promenad uppe på krönet av den bergsrygg som ligger ovanför stranden och stupar brant ned i havet. För att komma dit måste man emellertid klättra uppför oändliga och mycket branta trappor, men när man kommer upp är det värt det. Då kan man vandra kilometervis med en vidunderlig utsikt över Medelhavet i en mycket vacker natur.

Det blev lite sent i går eftersom vi var på musikunderhållning i grannbyn Conilhac-Corbières. Det var jazzklubben som ordnade men det var inte särskilt jazzigt. Maten var emellertid god och vinet drickbart. Vad kan man vänta sig för 20 euro per person för underhållning, mat och fritt vindrickande. Förutom oss var det 180 personer där och det är ganska bra aktivitet i en liten plutteby tycker jag.

En inte särskilt älskad president

Samtliga franska TV-kanaler har varje kväll orgier i att håna, häckla och parodiera Francois Holland. Han måste vara världens genom tiderna minst populära ledare i ett demokratiskt land. Den förre mästaren på området att bli hånad – George W. Bush - hade åtminstone sina väljare som gillade honom. Inte ens det har Hollande längre. Liksom med Bush så behöver man inte ens skämta om honom, det räcker bra att visa videoklipp från verkligheten eller citera vad han faktiskt sagt.

Undersökningar visar att de flesta som gav honom makten faktisk röstade mot Sarkozy inte för Hollande, utom möjligen då de starka offentliga fackföreningarnas medlemmar, som väl är, är besvikna eftersom han inte ännu spätt på de offentliga utgifterna genom massökning med 60 000 offentligt anställda som han lovat. I sann politisk anda försöker han inbilla det franska folket att exempelvis den franska sjukvården och skolan är sämst i Europa och pekar gärna på Sverige som ett föredöme på båda områdena. Att sjukvården här är fantastisk med alla mått mätt vet jag och det är dessutom bevisat gång efter gång i jämförande studier, hur det är med skolan vet jag inte. Politiker är sig emellertid lika överallt – det vet jag.

Han var inte något självklart val som presidentkandidat för socialisterna. Favoriten som skulle ha vunnit klart var Dominique Strauss-Kahn ända tills han ertappades med byxorna nere. Även om Hollande vid förra valet var socialistpartiets ledare ansåg medlemmarna, den gången, att hans sambo Ségolèn Royal var ett bättre val, vilket säkert var klokt även om hon förlorade mot Sarkozy.

Hans hittills största svärdshugg för att få Frankrikes ekonomi på fötter har varit att införa 75% skatt på alla inkomster över 10 miljoner euro/år. Det rör sig totalt om ca 1000 personer på en befolkning på 60 miljoner och många av dom har numera bara skrivit sig i något grannland så var det fixat. Jag vet inte om siffrorna är helt korrekta, men det kan ju kollas.

Som motiv har han sagt att ”han hatar rika människor”. Det är lite lustigt att såväl hans förra sambo Ségolèn Royal, med vilken han lär ha fem barn, som hans nuvarande sambo kommer från mycket rika familjer och har betydande förmögenheter. Eftersom gifta sambeskattas i Frankrike måste han således vara sambo så att inte parets gemensamma förmögenhet syns i deklarationen – det skulle ju vara pinsamt. Man undrar hur hans familjeliv ser ut när han bor ihop med en person som han enligt retoriken borde hata. Nu är han inte ensam om att inte gifta sig i Frankrike idag av ekonomiska skäl. Det är nämligen så att även om man bor på samma adress och har flera barn tillsammans så är det populärt att vara sambo eftersom då kvinnan får generösa bidrag från staten till sina barns och sitt eget uppehälle. Vi har ett antal vänner omkring oss som gift sig när yngsta barnet uppnått en ålder då modern inte anses ha ekonomiskt ansvar längre.

Ett annat drastisk steg för att rädda landet är att nu sälja ut stora delar av presidentpalatsets vinkällare. Tidigare presidenter har samlat på sig det bästa av vad landet producerar för att bjuda utländska gäster. Man har väl resonerat så att det kan vara bra för landets image, vinland som man är. Det lär ta in några hundra tusen euro till statskassen. Med tanke på att det idag knappast finns någon investering, vare sig i metaller eller värdepapper som har så bra utveckling som just samlarviner så kanske någon skulle tänkt ett varv till innan man realiserar sina dyrgripar. Men vill man låtsas vara folklig så blir det väl så - det får väl bli BiB i fortsättningen.

Nyligen proklamerade han krig – om än ideologiskt – mot Angela Merkel och Tyskland. Han tar sin inspiration mer från Grekland och Italien än från Tyskland och trodde nog att han skulle trigga den franska nationalismen genom att tala om krig mot Tyskland. Det var ännu en felbedömning eftersom en av de saker som man faktiskt var stolt över med Sarkozy var att han tillsammans med Angela Merkel föreföll leda Europa.

För att illustrera hur stämningarna är kan man ta del av de folkliga skämt som florerar. Vad sägs om följande bisarra skämt:

Hollande och hela hans kabinett har kidnappats av en grupp som begär 1 miljon euro i lösensumma för att släppa dom. Om inte detta betalas snarast kommer man att hälla bensin över hela gänget och tända på. Socialistpartiet har därför gått ut på gator och torg för att få människor att bidra till lösningen. En TV-reporter intervjuar en av insamlarna och frågar hur mycket människor i allmänhet donerar. 3-5 liter blev svaret.

Som vi ser är det inta bara inom de svenska partierna man har problem och de franska dreven är väl så intensiva som de svenska, men oerhört mycket roligare och mer underhållande.

Att förstöra fina gamla hus med hjälp av vad vi tror är fackmän

Vår by skulle vara ganska förfallen i sina centrala delar om det inte var för alla vi invandrare från Belgien, USA, England, Irland, Sverige och Norge för att inte tala om från norra Frankrike och Toulouse. Franska ungdomar vill inte bo i de gamla husen utan bygger nya villor byns utkant. Det är inte främst av ekonomiska skäl som i Marstrand och andra platser i Sverige utan enbart av fritt val. De nya husen är – ursäkta – oerhört fula och av dålig kvalitet, medan de gamla husen är helt fantastiska, billiga och centralt belägna. Visserligen får vi invandrare lägga ned en del pengar på att renovera, men de blir ändå inte dyrare än de moderna skokartongerna i utkanten av byn. Dessutom blir de renoverade husen väldigt vackra om man gör på rätt sätt.

Nu finns det emellertid många sätt att klanta till det om man köper ett gammalt hus. Eftersom jag vet en del om hur man renoverar hus tänkte jag ge några ord på vägen för de som har planer på att köpa någon gammal halvruin och göra om till ett drömhus.

Först och främst bör man se till att skaffa sig riktiga fönster med mer än en glasruta. Man kan hitta duktiga ebenister (närmast att jämföra med möbelsnickare) här nere som bygger exakta kopior av de gamla fönstren, men med riktiga isolerglas. Inte blir det dyrare heller än de plastfönster från fabrik som byggvaruhusen försöker lura på er.

Nästa steg är att skaffa en riktig värmeanläggning. Luftvärmepumpar med både kylning och värme är en bra investering som man snabbt tjänar in. Fransmännen själva litar främst till vedeldade öppna spisar i kombination med elektriska element, men det är inte särskilt effektivt och dessutom väldigt skitiga för atmosfären.

De flesta vill ju ha ett hus med rustik karaktär. Om man går till fackmän vill dom gärna täcka de underbara sneda och vinda murarna inomhus med gipsskivor så allt blir vinkelrät och fint. För att få lite atmosfär rekommenderas sedan att man smetar på falsk rustik puts på gipsskivorna så de ser gamla ut, men givetvis i våg och lod. Vi kunde inte hitta någon som insåg att man faktiskt kan låta de gamla väggarna vara som de är och bara laga och behandla med gipsputs, färg och vax som ytskikt, men de gjorde vi och det blev fantastiskt fint och dessutom tvättbart.

Om man däremot lägger på gipsskivor på väggarna så ordnar man dessutom en väldigt fin bostad för möss som det finns gott om där de får husrum. Ni kan ju tänka er vilka fina mushus det blir när väggarnas tjocklek kan variera med över en decimeter uppifrån och ned och som skall byggas över med raka gipsskivor. I vårt hus kan inga möss finnas eftersom alla golv, tak och väggar är av sten. Hos en del vänner däremot, där man skapat underbara rum mellan de gamla murarna och gipsskivorna, kryllar det av möss, som för ett herrans liv främst på nätterna och dessutom tar sig ut i människorummen och tar sig smakbitar av allt som lämnas framme.

Det bästa som kan hända är således att ett gammalt hus här nere blir sålt till en utlänning, som uppskattar det historiska och behandlar det med respekt och kunnighet. En del stora hus säljs till franska investerare och görs om till lägenheter eller B&B, vilken förutom ovanstående innebär att man slår sönder vackra gamla rumssamband och tar upp nya entréer och bygger nya trappor, vilket förstör husens historiska charm.

Jag läser i tidningen att det är lika illa i Sverige, vilket jag också vet av egen erfarenhet. Nästan varenda svensk färghandlare, påhejade av färgtillverkarna, rekommenderar exempelvis plastfärger i alla lägen. Kunniga personer menar till och med att byggvaruhusen faktiskt bidrar till att förstöra våra vackra gamla hus, både i Sverige och i Frankrike.

Gäster, fester och värmebölja

De senaste veckorna har vi haft besök från Sverige. Först Madelaine och Ulf som bilade genom Europa och passade på att inhandla diverse fasta och flytande delikatesser inför den stora dagen som Madelaine nu firat.  Ovanpå det passade dom på att serva bilen till franskt pris så nettokostanden för resan lär ha blivit ganska liten om man jämför med svenska förhållanden. Sedan kom Sara och lille Mateo och därefter Tommy och Ann. Väldigt trevligt har vi haft under hela tiden med besök på den trestjärniga Michelinrestaurangen i Fontjoncause som höjdpunkt på matområdet.

Jag har för sällskaps skull tillbringat mer tid på stranden än vad jag normalt gör under en hel sommar, men så’na smällar får man ta. Inte blev det mindre när Sara och minsta barnbarnet Mateo kom heller.  Under veckan med Mateo var givetvis besöket i Carcassonne favorit, men även med vuxna är det en obligatorisk utflykt. Troligen kommer dock heldagen med våra irländska vänner till vattenlandet i Cap d’Agde att slå det mesta för Mateo. Den utflykten slapp jag.

Sommarfesten i byn har gått av stapeln och framför allt Mateo har uppskattat det mycket. Fiska ankor och skjuta sönder ballonger har varit höjdpunkterna. Vinsterna har varit plastsvärd av olika färg och form – troligen de dyraste plastleksaker som man kan uppbringa när man ser vad det kostar att vinna dom. Favoritvinsten var ändå en bomb med skum som han kunde spruta på alla vuxna, som pliktskyldigast skrek av skräck till hans oerhörda förtjusning.

Tommy och Ann var senaste besöket i raden. Det är tredje gången dom är här nu och första gången var när huset närmast var en ruin. Dom vågar erkänna nu att dom hade vissa tveksamheter om vårt goda omdöme när dom såg vad vi hade köpt. Att dom vågar berätta det för oss nu får man väl se som en komplimang och ett erkännande till vårt renoveringsarbete.

Vi har haft väldigt trevligt under de här tre veckorna som vi fått rå om vänner och familj och vi ser redan fram emot deras nästa besök. Närmast åker vi själva till Sverige på ett par veckor för att besöka släkt och vänner. Jag skall också hålla ett seminarium på Chalmers och dessutom besöka släktforskardagarna i Gävle.

En lite speciell sak är att jag är inbjuden till släktträff på bergsmansgården på Skansen som förr stod i Kopparberg och hette då Laxbrogården. Den är byggd av historiska släktingar till mig. Det är släkterna Öhman och Ericsson som har släktträff, men dom kan inte riktigt bestämma sig för vilken släkt jag kommer från. Det lustiga med släktforskare är nämligen att ättlingar till kvinnor inte riktigt räknas som släkt. Vi härstammar alla från Michel Hindersson som byggde Laxbrogården och jag är fallen efter ”klanen” Ericssons anfader Eric Magnusson och hans hustru Catharina Öhman, men eftersom det är deras dotter, Charlotta Beata Ericsson inte en av grabbarna, som är min ana så vet dom inte riktigt om jag skall höra hit eller dit. Dom kan ju lösa det genom att kalla mig för en Adlerättling eftersom konstmästaren Fredrik Adler var Charlotta Beatas man och tydligen orsakade att hon blev ”svagsint” som det hette på den tiden. Hon miste vettet när hon fann sin man i sängen med den unga kökspigan Anna Mässing. Allt enligt hennes barnbarns barnbarn Jalmar Furuskog. Charlotta Beata var min farmors morfars farmor och levde under sista halvan av 1700-talet.

Det skall bli spännande att träffa dom eftersom jag aldrig mött någon av dom i levande livet förut, bara kommunicerat med dom på nätet. Som närmast är det väl 7-10-männingar jag träffar. Vi släktforskare är ju lite speciella.

LÄNKAR ATT KOPIERA:
http://www.carcassonne.culture.fr/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jalmar_Furuskog
http://www.skansen.se/artikel/bergsmansgarden
http://best-eating-out-in-languedoc.blogspot.fr/2012/06/lauberge-du-vieux-puits.html
http://www.aqualand.fr/les-parcs,cap_d_agde.html

L'Ile de Sainte Lucie

Ute vid havet nära Port La Nouvelle ligger L'Ile de Sainte Lucie. Det är ett sällsamt landskap kring Canal de la Robine. På utsidan mot havet ligger saltbassängerna och på insidan ligger de grunda fågelsjöarna. På själva ön Sainte Lucie fanns förr gårdar, vilka i dag är övergivna och ruiner sedan många miste sin sista arvinge under kriget. Dock finns några gårdar som fortfarande odlar ris här ute.

Idag är det vackra promenadstigar och flera gånger i veckan ordnas föredrag och exkursioner utgående från det gamla slussvaktarhuset. Man kan då anmäla sig till de mest skiftande vandringar under ledning av kunniga guider.

När jag kom dit idag möttes jag av en charmerande katt som ville göra min bekantskap. Jag blev förvånad över att katten var både välgödd, välskött och tam eftersom det ju inte finns några bosättningar på kilometrvis från slussarna. Inte har turisterna med sina picknickkorgar kommit igång riktigt heller. När jag gick över slussen till andra sidan kom ytterligare en kärvänlig katt fram och hälsade.

Jag fick förklaringen något senare. En organisation som tagit hand om och skött om hemslösa katter sedan 1910 hade nämligen en "kattasyl" bakom slusshuset. Det var en liten byggnad med en rastgård som var skyddad av nät som tak. Mot rovfåglar kan man ana. Där kunde katterna gå och komma som dom ville och medlemmar gick dit och utfordrade med skänkt kattmat någon gång om dagen. I övrigt klarade sig katterna själva och agerade slussvakter och välkomnade besökare. Man kan tänka sig att det finns mängder av villebråd för dom att jaga också. Själv såg jag en död bäver när jag klev runt i terrängen.

En motsträvig kropp

Det har varit en hektisk vecka. Som det alltid blir när man renoverar ett hus så blir det lite detaljer kvar. Lite lister här, en omålad bit där, lite spackling som borde ha gjorts eller den där fogen mellan kaklet som aldrig kom på plats.

Nu hade vi bestämt oss för att det skulle bli gjort. För de tyngre sakerna som att skrapa och måla fotlister samt komplettera med en uppäten bit, samt målning av ett tak anlitade vi Jean-Claude, småkrafset skulle vi göra själva. Senast jag ägnade mig åt hantverksarbete som innefattade underliga kroppspositioner var ett par år sedan, men jag märkte ganska snart att något hänt med kroppen. Det var inte lika lätt att klättra upp på plankor och balansera eller kliva upp och ned på stegar eller utföra arbete nere vid golvnivå - och inte uppe vid taket heller för den delen. Jag blev trött, öm, fick kramp och allehanda andra eländen drabbade mig. Pauserna blev många och långa. Lyckligtvis kan min fru göra samma saker som jag kan, förutom träarbete, men det är alltid enklare när man är två som jobbar. Det är emellertid underligt att kroppen protesterar så - vi går ju ändå numera raska promenader på en timma varje dag, men som grannens läkare sa när hon klagade över sina krämpor. "En bil som gått 25 000 mil fungerar ju inte som ny".

Nu börjar emellertid allt vara färdigt och det är bara bortplockning och städning kvar och det känns skönt. Nu har vi att se fram emot årets första besök av Eva och sonen Johan som stannar här i drygt en vecka. Då får vi koppla av och leka turister några dagar och inte tänka på några plikter som måste fyllas annat är med att ha trevligt. Vi hoppas bara att mandelblommen slagit ut ordentligt, vädret blivit varmare igen och att det slutar blåsa.

Bilden lånad av Multisportbloggen.se

De kära franska hantverkarna

Det knackar på dörren och utanför står en av våra hantverkare iförd basker al la Toulouse Lautrec. Jean-Claude är en tusenkonstnär som hantverkare. Han behärskar det mesta - måleri, snickeri, kakelsättning, murning, golvläggning, el, VVS och dessutom är han i grunden "ebeniste", som innebär att han är möbelsnickare. Skulle han bli bet kallar han på brodern Christian, som är murare eller storebror Bernard som anses vara traktens bästa möbelsnickare och dessutom en god vän till oss. Vi har använt dom alla för att renovera vårt hus.

Det är fantastiskt att se hur han arbetar. Första halvdagen går åt till att täcka allt så det inte skall bli någon städning efteråt. Jo - det är faktiskt sant, franska hantverkare städar efter sig. Han gör täckningen så oerhört noggrant. Jag lade speciellt märke till att han lade ut en filt på golvet till det rum där han arbetade så att inget damm skulle följa med under skosulorna ut i huset i övrigt.

Hans planering av arbetet är också imponerande. Han vet exakt hur han skall lägga upp arbetet så han kan utnyttja torktider för att göra annat. Utan någon som helst stress flyter arbetet på i en snabb takt. Det är ju alltid något extra man kommer på under arbetets gång, men det har aldrig hänt att det kostar extra. Dessutom kostar arbetet exakt det som han har angivit på kostnadsförslaget - inte ett öre mer.

Vi kanske har haft tur, men vi är oerhört nöjda med franska hantverkare. Dom är skickliga, men framför all noggranna och trevliga och, jämfört med vad vi är vana vid från Sverige, väldigt billiga. Dom flesta hantverkare här är enmansföretagare med sk. microföretag som innebär mycket mindre byråkrati. Dessutom är det det normala sättet att arbeta som hantverkare i Frankrike så dom ser sig snarare som arbetare än som direktörer i eget företag. Här finns inga flotta SUVar som tjänstebilar utan bara en specialinredd skåpbil. Pengar vid sidan om är också väldigt sällsynt och om det förekommer så gäller det inte arbete utan material.

Nu har inte alla våra vänner haft samma tur. Våra amerikanska vänner har anlitat en holländare av språkförståelseskäl och det har inte imponerat på mig. Där har det fungerat lite som de värsta skrönorna om franska hantverkare hävdar att det går till.