I huv'et på en amerikansk republikan

För ett par år sedan blev jag kontaktad av en amerikan som funnit att han hade gemensamma anor med min hustru. Han ville bli vän på Facebook för att byta information. Han skickade regelbundet sina små funderingar och bilder, mestadels humoristiska och intressanta – familjen, kul händelser osv. I början av 2013 ändrade emellertid hans mail karaktär. Han hade som pensionär börjat engagera sig djupt i den inhemska politiken på Republikanernas sida och samlade på propaganda från hela landet som han sedan spred till sitt nätverk. Det han skickade ut var så främmande och ofta så stötande för mig så jag för ett ögonblick tänkte stänga av flödet, men besinnade mig och insåg att jag hade fått en unik möjlighet att få insyn i ett tankesätt och ta del av värderingar som man aldrig någonsin möter i Sverige eller Europa. Mina amerikanska vänner här i Frankrike tycker också att det är värdefullt att ta del av åsikter de aldrig möter annars bland sina vänner.

Jag vill påpeka att personen inte verkar vara varken osympatisk, extrem eller saknar empati. Han lever helt enkelt i en värld som skiljer sig så oerhört mycket från den vi möter i vår kultur. Han är en stabil familjefar aktivt religiös protestant, mycket patriotisk och stämmer väl överens med det man förväntar sig av en republikan i USA.

För honom styrs alla länder i Europa av kommunister/socialister och det gäller även Sverige och Tyskland idag. Bevisen på detta är flera: 

Vi är inte särskilt religiösa och där vi är det är vi katoliker. 

Vi har fri sjukvård och andra fria tjänster även för de sämre ställda. 

De flesta länder har en generös abortlagstiftning och stränga vapenlagar. 

Vi betalar dessutom ganska mycket i skatt, speciellt på drivmedel. 

Vi daltar dessutom med muslimer, som är den största enskilda faran i dagens samhälle.

I hans värld finns ingen ursäkt för att vara fattig och behöva stöd av samhället. Enda skälet för att inte kunna betala själv är att man är en lat odugling. Han kan däremot med glädje engagera sig i allehanda välgörenhetsprojekt som hjälper grupper han anser bör ha hjälp – helst i kyrkans regi. Den största kommunisten idag är Obama, vilket vi i Europa vägrar inse. Hela den fria världen skrattar åt USA idag på grund av Obama.

Den propaganda som sprids i dessa kretsar är i sin råhet så uppseendeväckande att vi i Europa inte ens kan förställa oss det. Vid flera tillfällen har han dessutom avslöjat ”skandaler” som bygger på förfalskade dokument som ger sig ut för att komma från exempelvis FN, Obamas administration eller Kongressen. Det ingår i den politiska strategin att förfalska och sprida sådana dokument till anhängare och troligen sprider han dem vidare i god tro.

På det praktiska planet vet vi hur republikanerna nu söker sabotera beslut som tagits i laga ordning genom att inte godkänna landets budget. Vad som är än mer extremt är att man med våld hindrar de som vill registrera sig för sjukförsäkring att göra det och att man hindrar abortsökande och till och med dödar abortläkare och sjuksköterskor.

I den tankevärld som dessa amerikanska republikaner lever kan möjligtvis Sverigedemokraterna och deras systerpartier runt om i Norden och Europa accepteras, men de skulle definitivt befinna sig på vänsterkanten. Det intressanta är att det är fullt acceptabelt för en svensk politiker att följa och sympatisera med amerikanska republikaner, men våra egna ”lightversioner” kan man inte ens prata med. Undrar varför den amerikanska ultrahögern är mer rumsren än den europeiska?

Bilderna ovan är ett axplock från republikansk propaganda. Ingen av bilderna är självironiska utan djupt seriösa.

OBS! Tvärtom vad vi är vana vid är "Red states" republikanska och "Blue states" demokratiska.

Göteborgsandan – ett välutvecklat frimureri i demokratins träskmarker

Under hela mitt yrkesliv har jag varit göteborgare. När jag kom dit i slutet på 60-talet fick jag lära mig vad Göteborgsandan innebar. Lite förenklat innebar det att man i möjligaste mån inte betalar för något som man inte kan få, byta sig till eller fixa sig till genom kontakter. ”Frimureriet” var oerhört utbrett och gränslöst mellan företagare och politiker. Att följa regler eller göra rätt för sig på det sätt som jag lärt mig från barnsben ansågs inte vara någon sport. Det verkade som om trixandet och uppgörelserna vid sidan om blev huvudsaken – som en sport. Ibland trixade man även om det varit enklare att följa reglerna.

 Jag insåg att det här tänkandet genomsyrade hela samhället och jag såg otaliga exempel på det både privat och i mitt arbete. Det intressanta var att man var väldigt stolt över sin Göteborgsanda - det gjorde besluten smidiga och livet lättare att leva, menade man. Jag måste nog erkänna att jag vid några tillfällen fick nytta av det själv.

Man skulle ju kunna tro att alla skandaler som drabbat stadens anseende genom åren skulle ha gett upphov till lite försiktighet, men nu verkar det som om man i Trängselskattefrågan tänker skjuta människors förtroende för demokratin och politiker i sank fullständigt.

Huruvida Trängselskatt är bra eller inte tänker jag lämna därhän i den här texten, men kommentera processen som sådan.

1. Redan att motivera Trängselkatten med miljöargument är en förolämpning mot medborgarna. Visst skulle det kunna förbättra miljön i innerstaden, men det bara om folk inte tar sin bil utan åker kollektivt. Tar de inte bilen blir det inga skatteinkomster och då får man ju inte in de pengar till infrastrukturprojekt som man redan kalkylerat med. Man har således konstruerat ett typiskt Moment 22 (om man nu skall ta miljöargumentet som hederligt) och räknar kallt med att medborgarna varken tänker ändra sina resvanor eller förmår tänka logiskt och genomskåda motiven, vilket mycket riktigt många inte kan, så där har man ju satsat rätt – men ohederligt.
2. När man sedan bygger upp systemet visar det sig tydligt vad som är det verkliga syftet, dvs. att få in pengar. Hur förklarar man annars att man får betala lika mycket när man lämnar innerstaden som när man kör in, eller att det kostar pengar att köra förbi Göteborg för den som inte alls tänkt sig dit?
3. Som grädde på moset tar man ingen hänsyn till Sveriges dåliga bankrutiner utan en person som betalar in sina avgifter i tid via bank får straffavgift på 500 kronor om banken försenar betalningsuppdraget en dag. Detta även om Trängselskatten bara är några få tior.
4. När människor blir upprörda och undertecknar ett upprop om folkomröstning, vilket mer än 50 000 medborgare har gjort, verkar det som om den politiska majoriteten tänker göra allt för att förhindra en sådan folkomröstning trots att alla demokratiska krav är uppfyllda. Senast jag hörde hängde det på 3 röster i fullmäktige. Man få hoppas att det finns några hederliga politiker som vågar tänka själv och gå emot partipiskan, så att människor får göra sin röst hörd. Där har faktiskt Göteborg en historiskt berömd person med civilkurage – folkpartisten Ture Königson - som 1957 gick emot partilinjen i ATP-omröstningen och därmed gjorde att vi 40-talister och äldre faktiskt får några lusören i pension fortfarande.
5. Skulle det nu bli så att politikerna vågar ta reda på vad medborgarna vill och skulle det vara så att medborgarna skulle säga NEJ har man redan nu påpekat att folkomröstningar endast är rådgivande. I klartext betyder det troligen att man kommer att strunta blankt i vad folk tycker och fortsätta som förut.
   
   Det blir väl allmänna val i Göteborg också och man kan ju hoppas att människor minns, men det är inte helt säkert. Man är ju van vid Göteborgsandan.#Trängselskatt  

En inte särskilt älskad president

Samtliga franska TV-kanaler har varje kväll orgier i att håna, häckla och parodiera Francois Holland. Han måste vara världens genom tiderna minst populära ledare i ett demokratiskt land. Den förre mästaren på området att bli hånad – George W. Bush - hade åtminstone sina väljare som gillade honom. Inte ens det har Hollande längre. Liksom med Bush så behöver man inte ens skämta om honom, det räcker bra att visa videoklipp från verkligheten eller citera vad han faktiskt sagt.

Undersökningar visar att de flesta som gav honom makten faktisk röstade mot Sarkozy inte för Hollande, utom möjligen då de starka offentliga fackföreningarnas medlemmar, som väl är, är besvikna eftersom han inte ännu spätt på de offentliga utgifterna genom massökning med 60 000 offentligt anställda som han lovat. I sann politisk anda försöker han inbilla det franska folket att exempelvis den franska sjukvården och skolan är sämst i Europa och pekar gärna på Sverige som ett föredöme på båda områdena. Att sjukvården här är fantastisk med alla mått mätt vet jag och det är dessutom bevisat gång efter gång i jämförande studier, hur det är med skolan vet jag inte. Politiker är sig emellertid lika överallt – det vet jag.

Han var inte något självklart val som presidentkandidat för socialisterna. Favoriten som skulle ha vunnit klart var Dominique Strauss-Kahn ända tills han ertappades med byxorna nere. Även om Hollande vid förra valet var socialistpartiets ledare ansåg medlemmarna, den gången, att hans sambo Ségolèn Royal var ett bättre val, vilket säkert var klokt även om hon förlorade mot Sarkozy.

Hans hittills största svärdshugg för att få Frankrikes ekonomi på fötter har varit att införa 75% skatt på alla inkomster över 10 miljoner euro/år. Det rör sig totalt om ca 1000 personer på en befolkning på 60 miljoner och många av dom har numera bara skrivit sig i något grannland så var det fixat. Jag vet inte om siffrorna är helt korrekta, men det kan ju kollas.

Som motiv har han sagt att ”han hatar rika människor”. Det är lite lustigt att såväl hans förra sambo Ségolèn Royal, med vilken han lär ha fem barn, som hans nuvarande sambo kommer från mycket rika familjer och har betydande förmögenheter. Eftersom gifta sambeskattas i Frankrike måste han således vara sambo så att inte parets gemensamma förmögenhet syns i deklarationen – det skulle ju vara pinsamt. Man undrar hur hans familjeliv ser ut när han bor ihop med en person som han enligt retoriken borde hata. Nu är han inte ensam om att inte gifta sig i Frankrike idag av ekonomiska skäl. Det är nämligen så att även om man bor på samma adress och har flera barn tillsammans så är det populärt att vara sambo eftersom då kvinnan får generösa bidrag från staten till sina barns och sitt eget uppehälle. Vi har ett antal vänner omkring oss som gift sig när yngsta barnet uppnått en ålder då modern inte anses ha ekonomiskt ansvar längre.

Ett annat drastisk steg för att rädda landet är att nu sälja ut stora delar av presidentpalatsets vinkällare. Tidigare presidenter har samlat på sig det bästa av vad landet producerar för att bjuda utländska gäster. Man har väl resonerat så att det kan vara bra för landets image, vinland som man är. Det lär ta in några hundra tusen euro till statskassen. Med tanke på att det idag knappast finns någon investering, vare sig i metaller eller värdepapper som har så bra utveckling som just samlarviner så kanske någon skulle tänkt ett varv till innan man realiserar sina dyrgripar. Men vill man låtsas vara folklig så blir det väl så - det får väl bli BiB i fortsättningen.

Nyligen proklamerade han krig – om än ideologiskt – mot Angela Merkel och Tyskland. Han tar sin inspiration mer från Grekland och Italien än från Tyskland och trodde nog att han skulle trigga den franska nationalismen genom att tala om krig mot Tyskland. Det var ännu en felbedömning eftersom en av de saker som man faktiskt var stolt över med Sarkozy var att han tillsammans med Angela Merkel föreföll leda Europa.

För att illustrera hur stämningarna är kan man ta del av de folkliga skämt som florerar. Vad sägs om följande bisarra skämt:

Hollande och hela hans kabinett har kidnappats av en grupp som begär 1 miljon euro i lösensumma för att släppa dom. Om inte detta betalas snarast kommer man att hälla bensin över hela gänget och tända på. Socialistpartiet har därför gått ut på gator och torg för att få människor att bidra till lösningen. En TV-reporter intervjuar en av insamlarna och frågar hur mycket människor i allmänhet donerar. 3-5 liter blev svaret.

Som vi ser är det inta bara inom de svenska partierna man har problem och de franska dreven är väl så intensiva som de svenska, men oerhört mycket roligare och mer underhållande.

Häxjägarnas återkomst

Jan Guillou berörde samma tankar som jag här skriver om i sin bok ”Häxornas försvarare”. Helena Rivière skriver på Newsmill: ”Hur kan de som säger sig kämpa för tolerans vara så intoleranta”. I samma fråga skrev Ingela Bel Habib en strålande och knivskarp krönika under titeln ”Sverige går mot ett åsiktskontrollsamhälle”. Jag vet inget om dessa två skribenter annat än det jag läser i deras texter. Kanske har jag mycket lite gemensamt med dem åsiktsmässigt i övrigt, men det spelar ingen roll. Redan som mycket ung fick jag av min politiskt aktive far lära mig att, på en individnivå, kunde man hitta underbart intressanta och medmänskliga personer oavsett politisk hemvist, religiös övertygelse eller etniskt ursprung, samtidigt som man kunde finna erbarmliga skitstövlar och intoleranta egoister oavsett vilka fantastiska ideal deras kultur, partitillhörighet eller religion påstod sig stå för.

Under den förra eran då motsättningarna blommade ut i det svenska samhället, dvs. 60- och 70-talen då jag var student var det ändå ett friskare, om än inte ett mer tolerant, debattklimat. På den tiden hade både vänster- och högersidan väl utvecklade kanaler och välartikulerade förespråkare som fick plats i debatten och de olika synsätten kunde läggas fram för beskådande. Givetvis tyckte båda sidor att de hade helt rätt, men, bortsett från vissa extremgrupper så ifrågasattes aldrig rätten att föra debatt. Det var närmast en ädel sport på ett ideologiskt intellektuellt plan. Nu är det annorlunda eftersom ingen debatt får förekomma då de personer som har, om än minimala invändningar mot det som anses vara rätt effektivt tystas av en enad medial och politisk makt. Detta beskrivs bra i ovanstående texter på Newsmill.

Min erfarenhet är att på individnivå finns det mycket få verkliga rasister, män som hatar kvinnor, klimatförnekare, homofober, islamofober eller antisemiter. Detta framgår ofta med all tydlighet, om man tar sig tid att prata om de rädslor och föreställningar som personen har, låter dom framföra sina synpunkter,  använda sin kunskap och bemöter det med respekt, att de inte alls är så fördomsfulla som deras frustrerade första yttranden kan tyda på. Jag förstår inte den strävan som de ”goda” i samhällsdebatten har att till varje pris stämpla sina medmänniskor som onda så fort någon använder felaktiga ord eller har detaljinvändningar i en fråga utan att bry sig om vad personen innerst inne tycker eller varför. Där känner jag igen mig från 70-talet då man aldrig från dag till dag kunde veta om man var en i gänget eller en klassfiende. Toleransen inom gruppen var ofta mindre än mellan grupperna. 

Det är inte alltid så att en person som tycker att invandringen är för omfattande är rasist eller ens invandrarfientlig. Det är ofta så att personen tycker att man inte skall erbjuda människor att komma till Sverige i en omfattning, som man inte klarar av när man är så dålig på att ta emot dom och ordna en värdig tillvaro för dom. Det kan också bottna i en allmän oro för sin egen svåra tillvaro, vilket ibland är fallet bland pensionärer, som samtidigt älskar den person av utländsk härkomst som kommer hem och hjälper till.

Det är inte alltid så att en person som är kritisk till de lösningar på miljöproblemen som politiker och media anser riktiga är klimatförnekare (påminner om min söndagsskolas uslaste företeelse – gudsförnekare). Om man återigen läser på Newsmill finner man att många högt kvalificerade forskare inom naturvetenskap med stort engagemang i miljöfrågor skulle kunna ingå i kategorin klimatförnekare i de vanliga medierna enbart för att de ifrågasätter medias och politikernas vantolkningar av forskningsresultat, framtidsprognoser och lösningar. Exemplen är många – köra bil på mat från utvecklingsländer, vindkraft där den inte behövs osv. Jag förstår inte varför man blir så upprörd när någon antyder att det kanske inte är så illa som det utmålas. Jo jag förstår klimatforskare och politiker eftersom det skulle äventyra deras existens om frågorna nyanserades – dom lever ju på vår rädsla, men media är svårare att begripa. Jag kan även se en viss rationalitet i 1600-talets häxjägares beteende. Endera var de besatta av den kvinnoskräck som så många religioner då och nu omfattas av eller också ville de försäkra sig om att genom ”gudii behagliga gärningar” uppnå salighet för egen del och undvika trängsel i himlen från andra.

Det är inte självklart att några män som känner sig bedrövade av att bli stämplade som kvinnohatare för att dom reagerar på den ton som används i debatten mot alla av hankön som anses vara ”män som hatar kvinnor”. Underligt nog är här toleransen omvänd mot den om islamofobi. Män får man förnedra generallt på grund av de som bär sig illa åt, men om någon utifrån det som extrema grupper gör i islams namn känner rädsla så är denne islamofob. Att det inte syns utanpå vilka som tillhör den goda majoriteten och vilka som kan tänka sig vara våldsamma bevisas tydligt av de till synes vanliga ungdomar som placerade ut bomber i Boston.

Det är inte självklart att en person är homofob bara för att han/hon tycker att media alltför mycket fokuserar på en grupps mest privata preferenser, nämligen vem man vill leva med och älska. Nog kan vem som helst reagera på hur ikoner som Gardell och hans partner kan skriva de mest horribla saker på sociala medier om de deltagande unga männen i Eurovisionstävlingen. Tänk er det motsatta! Kan man tala om heterofober på samma sätt som nudister kallar oss påklädda för textilare? Historisk sett tror jag aldrig jag har ingått i något sammanhang där inte ett antal personer föredragit det egna könet som kärlekspartner, vilket aldrig varit ett problem på grund av just detta. Dessa personer har lika lite som de heterosexuella skyltat med vad de har för preferenser i sängkammaren. Det angår ju bara en själv och ingendera behöver skriva den andra på näsan om vad man anser om det eller framhäva sig själv som modernare, mer fördomsfri eller mer normal.

Den mest absurda stämplingen utsätts feminister från muslimska länder för i debatten. De bekänner sig ofta till islam och har flytt från kvinnoförtyck i sina hemländer, men när de uttalar sig kritiskt mot islamistiska företeelser som stöds av saudiskt kapital i Sverige blir de stämplade som islamofober av de svenska mainstreamfeministerna. Även detta har sin absurda logik. Dels verkar den svenska debatten inte riktigt förstå skillnaden mellan islam och islamism, dels strider erkännandet av religionens och kulturens inverkan mot det svenska paradigmet om könsmaktsordning där alla män är potentiellt onda oavsett kontext. I den diskursen är det inte någon principiell och intressant skillnad mellan en normalsvensk man och en taliban. Inte heller är kvinnoförtycket i många islamistiska länder viktigare är möjligheten att få säte i Telias styrelse.

Utifrån dagens inlägg på Newsmill av Nima Gholam Ali Pour och Jessica Presits verkar förhållandet vara lika illa hos den svenska HBT-rörelsen. Liksom de svenska feministerna gör med kvinnor från islamistiska länder offrar man med öppna ögon sina bröder och systrar i islamistiska länder där det ofta är dödsstraff på att vara HBT-person. Detta gör man för att inte stämplas som islamofob och därmed falla utanför den politiskt korrekta gemenskapen i Sverige.

För alla intresserade av dessa frågor vill jag rekommendera Newsmill. Inläggen där håller en hög klass och är respektfulla mot de som tycker annorlunda. Som jag ser det är det den enda plattformen där kunniga och balanserade personer kan göra sig hörda oavsett om deras åsikter är i överensstämmelse med det som får diskuteras. Här finner men det som aldrig skulle publiceras i dagspressen eller beskrivas i etermedia.  Nedan ger jag tips på några länkar som är relevanta för min text. Botanisera gärna själv i denna gulgruva av kunnighet och bli en mer tänkande människa som vågar vara nyanserad och mer tolerant.

Det trista är att denna kontrolltendens spridit sig till en av mina stående program - Ring P1 under ledning av vissa programledare. Riktigt trist är det att min favorit Täppas verkar ha drabbats av någon politiskt korrekt nitälskan på senare tid. Numera uppträder han ibland, inte bara mot uppenbart extrema personer, med en närmast jesuitisk teknik. Liksom 1600-talets häxjägare kan han utan relation till inringarens ämne ställa försåtliga frågor om kontroversiella ämnen, som den inte ont anande personen besvarar utan att tänka alltför mycket på formuleringarna eller vilka ord som är förbjudna just denna vecka. Man kan inte missta sig på Täppas förstjusning när han kan utnämna personen till rasist, främlingsfientlig, homofob, islamofob eller anhängare av konspirationsteorier. Ibland är han dessutom så infam så han gör dessa uttalanden efter han lagt på luren då han kan mumla ”undrar vilken grotta den där kommit ut ur” eller liknande förolämpningar. 

Ett skäl till att ett åsiktskontrollsamhälle är så farligt är att det göder extrema grupper som SD som upplevs av några att vara de enda som tar människors oro på allvar. Detta är allvarligt och borde få de ”goda” att besinna sig i sin ”häxjakt” på personer som vill vidga debatten eller känner oro.

Tillvaron är inte svart-vit. Det kräver stor okunnighet för att vara tvärsäker på vad som är rätt.

Länkar:
http://www.newsmill.se/

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/29/sverige-g-r-mot-ett-siktskontrollsamh-lle

http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/01/hur-kan-de-som-s-ger-sig-k-mpa-f-r-tolerans-vara-s-intoleranta

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/28/utg-r-vi-progressiva-feministiska-muslimer-ett-hot-mot-vem-och-vilka-i-s-fall

http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/11/sverige-klarar-inte-s-stor-invandring

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/20/osynligg-randet-av-oss-muslimska-feminister-ett-st-rre-problem-n-islamofobin
http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/01/hbt-r-relsen-r-fegisar-i-ett-internationellt-sammanhang