En del begrepp saknar mening i USA

Att vara i New Orleans är lite samma upplevelse som att vara i Havanna på Kuba. Människorna är artiga, trevliga och öppna, men kulturen och samhället är ganska svåra att smälta för åtminstone mig. Precis som i Frankrike lägger man märke till varandra och hälsar gärna på obekanta en gång för mycket snarare än en gång för lite. Man kommer ständigt i samtal med människor på gatan, vilket är trevligt. Å andra sidan är de som inte är trevliga desto obehagligare. Varje dag hör man på TV om väpnade rån och mord med skjutvapen – inte underligt att de hederliga signalerar tydligt att de är ofarliga. På hotellet får man noggranna instruktioner vilka gator man skall välja till olika mål och det är sällan närmaste vägen. På gatorna finns skyltar från NOPD på jämna mellanrum som uppmanar att man bör gå i grupp.

Det amerikanska samhället är lite svårt att förstå och gilla – åtminstone vissa yttringar av det. Det finns vissa begrepp som saknar mening här. Ett är ”mellanmål” eftersom de flesta människor ständigt äter och dricker något var de än går i sta’n. Det syns också på människorna för de är kolossalt feta överlag jämfört med européer. Ett annat begrepp som saknar betydelse är ”reklamavbrott” eftersom det snarare förekommer korta snuttar av program mellan reklaminslagen på TV. Att den vanligaste reklamen handlar om mat, advokathjälp och plastikoperationer säger dessutom en del. Andra saker som är svåra att fördra för åtminstone oss är de enorma, inte särskilt vällagade matportionerna, det oerhört vattenskadade kaffet här nere i södern och den höga ljudvolymen på alla restauranger. Nog är det underligt att man måste skrika när man sitter en meter från varandra och måste gapskratta åt allt och alla och det alla samtidigt. Inte konstigt att en normal europé inte kan föra ett samtal vid matbordet. Själv upplevs jag nog som tjatig eftersom jag alltid ber om ett glas på restauranger när jag beställer öl. Här nere ska man nämligen dricka ölen direkt ur transportförpackningen (flaskan) och svälja ned konserveringsmedlet (kolsyran) så man känner sig som en ballong efteråt. Detta gäller även på finare matställen. Att det är något knepigt med maten här nere märker man när man kommer hem och har gått upp 1,5 kilo på 10 dagar. Då har vi ändå lämnat halva portionerna eller delat en på två och bara ätit på vissa tider.

På den positiva sidan är själva jazzfestivalen, som är den största gratisfestivalen i världen - Åtminstone påstår man det, men får man tro guiderna är allt man ser det största i världen så man vet inte. Det är ganska fantastiskt att kunna besöka dussintals scener och höra på mängder av god musik utan att det kostar något i inträde. Fast man serverar alkohol vid alla scener ser man inga berusade personer, men så är ju medelåldern ganska hög också. Däremot görs reklam för fri användning av marijuana av diverse medelålders aktivister, men röka tobak får man inte göra på särskilt många ställen.

En liten kuriositet var att vårt hotell var fullbelagt med främst norrmän. Inget fel med det annat än att det är trist när man kommer till främmande kulturer och en grupp tar över helt. Det är som en del byar i Frankrike där engelsmännen dominerar helt så fransmännen kommer i andra hand i det sociala livet och de restaurangägare som vill överleva måste servera fish & chips. I New Orleans serverade en av de häftigaste vinbarerna norsk brun getmesost till chardonnay. När vi frågade varför i herrans namn man kommit på något så tokigt skrattade servitrisen och sa att det var så oerhört mycket norrmän i New Orleans och om man serverade brunost så sprids det med djungeltelegrafen och man fick hela gänget norrmän som kunder. Det är som om göteborgare skulle söka upp exotiska ställen i världen som serverar den göteborgska livrätten hel grillad special med räksallad. Nog är det konstigt att en del vill ha det exakt som hemma när man är utomlands. Själv är jag väldigt förtjust i brunost till frukost hemma, men inte till vin och definitivt inte på kvällstid i New Orleans. Det var en ganska hemsk kombination insåg jag när jag fick smaka. Dyrt var det också – ett par kex, några skivor äpple och en liten skiva brunost kostade 50 kronor. Anledningen till att jag smakade var att våra norska vänner ville prova den norska getosten som man kallade den på restaurangen. De trodde det var getost, som ju går utmärkt till vitt vin. Jag skämtade grovt – trodde jag – och sa att det är nog brunost. Döm om vår förvåning när det faktisk var det.

I huv'et på en amerikansk republikan

För ett par år sedan blev jag kontaktad av en amerikan som funnit att han hade gemensamma anor med min hustru. Han ville bli vän på Facebook för att byta information. Han skickade regelbundet sina små funderingar och bilder, mestadels humoristiska och intressanta – familjen, kul händelser osv. I början av 2013 ändrade emellertid hans mail karaktär. Han hade som pensionär börjat engagera sig djupt i den inhemska politiken på Republikanernas sida och samlade på propaganda från hela landet som han sedan spred till sitt nätverk. Det han skickade ut var så främmande och ofta så stötande för mig så jag för ett ögonblick tänkte stänga av flödet, men besinnade mig och insåg att jag hade fått en unik möjlighet att få insyn i ett tankesätt och ta del av värderingar som man aldrig någonsin möter i Sverige eller Europa. Mina amerikanska vänner här i Frankrike tycker också att det är värdefullt att ta del av åsikter de aldrig möter annars bland sina vänner.

Jag vill påpeka att personen inte verkar vara varken osympatisk, extrem eller saknar empati. Han lever helt enkelt i en värld som skiljer sig så oerhört mycket från den vi möter i vår kultur. Han är en stabil familjefar aktivt religiös protestant, mycket patriotisk och stämmer väl överens med det man förväntar sig av en republikan i USA.

För honom styrs alla länder i Europa av kommunister/socialister och det gäller även Sverige och Tyskland idag. Bevisen på detta är flera: 

Vi är inte särskilt religiösa och där vi är det är vi katoliker. 

Vi har fri sjukvård och andra fria tjänster även för de sämre ställda. 

De flesta länder har en generös abortlagstiftning och stränga vapenlagar. 

Vi betalar dessutom ganska mycket i skatt, speciellt på drivmedel. 

Vi daltar dessutom med muslimer, som är den största enskilda faran i dagens samhälle.

I hans värld finns ingen ursäkt för att vara fattig och behöva stöd av samhället. Enda skälet för att inte kunna betala själv är att man är en lat odugling. Han kan däremot med glädje engagera sig i allehanda välgörenhetsprojekt som hjälper grupper han anser bör ha hjälp – helst i kyrkans regi. Den största kommunisten idag är Obama, vilket vi i Europa vägrar inse. Hela den fria världen skrattar åt USA idag på grund av Obama.

Den propaganda som sprids i dessa kretsar är i sin råhet så uppseendeväckande att vi i Europa inte ens kan förställa oss det. Vid flera tillfällen har han dessutom avslöjat ”skandaler” som bygger på förfalskade dokument som ger sig ut för att komma från exempelvis FN, Obamas administration eller Kongressen. Det ingår i den politiska strategin att förfalska och sprida sådana dokument till anhängare och troligen sprider han dem vidare i god tro.

På det praktiska planet vet vi hur republikanerna nu söker sabotera beslut som tagits i laga ordning genom att inte godkänna landets budget. Vad som är än mer extremt är att man med våld hindrar de som vill registrera sig för sjukförsäkring att göra det och att man hindrar abortsökande och till och med dödar abortläkare och sjuksköterskor.

I den tankevärld som dessa amerikanska republikaner lever kan möjligtvis Sverigedemokraterna och deras systerpartier runt om i Norden och Europa accepteras, men de skulle definitivt befinna sig på vänsterkanten. Det intressanta är att det är fullt acceptabelt för en svensk politiker att följa och sympatisera med amerikanska republikaner, men våra egna ”lightversioner” kan man inte ens prata med. Undrar varför den amerikanska ultrahögern är mer rumsren än den europeiska?

Bilderna ovan är ett axplock från republikansk propaganda. Ingen av bilderna är självironiska utan djupt seriösa.

OBS! Tvärtom vad vi är vana vid är "Red states" republikanska och "Blue states" demokratiska.

Vi vill gärna tro att vi förstår

Ibland tycker man att människor i andra länder beter sig konstigt. Åsikter och beteenden blir obegripliga eftersom vi tolkar dom utifrån det sätt vi själva tänker på. 

Jag arbetade i Hong Kong när nyheterna berättade att en andra generationens sydkorean hade avslöjats stå bakom en av skolskjutningarna i USA. Detta föranledde närmast panik i de sydkoreanska tidningarna. Man spekulerade i att George Bush skulle ställa in det planerade besöket i Sydkorea, man befarade att USA skulle införa handelsrestriktioner mot landet och att den amerikanska allmänheten, som hämnd, skulle överfalla och kanske döda koreaner som bodde i USA. För en västerlänning är en sådan reaktion obegriplig.

En kunnig antropolog skrev emellertid en artikel i South China Morning Post och förklarade denna panik.

I många asiatiska kulturer är individen underordnad samhället, vilket gör att allt som individen gör, både på gott och ont, är ett ansvar för samhället i stort. Samhället och alla dess individer tar åt sig både skam och ära av vad varje individ gör. De befarade reaktionerna skulle således inte alls varit orealistiska om det omvänt varit en amerikan som mördat koreaner i Korea.

Inom idrottssamhället har man samma inställning även i västerlandet. Om någon vinner en guldmedalj i någon gren vill vi gärna påstå att hela landet är världsbäst i just den grenen. Det är den inställningen som gör att man kan läsa i norska tidningar att Norge är världens mest framstående matland när ett norskt lag vunnit kock-VM. 

I min förra text om kvalitén på sjukvård inom WHOs medlemsländer placerade sig USA på plats 38 trots att man satsade mest i världen på sjukvård. Jag roade mig med att ta reda på hur detta mottagits i USA bland debattörer och forskare.  En av de mest intressanta invändningarna var att länder med socialistiska hälsosystem gynnades, dvs. de länder som erbjuder sjukvård för alla medborgare, inte bara för de som kan betala för det. Detta ansåg man vara grovt missvisande eftersom USA tvivelsutan hade den absolut bästa vården om än för ett fåtal. 

För en europé är detta närmast obegripligt, men återigen är det från idrottsvärlden som amerikanarna hämtar sin logik. På samma sätt som en guldmedalj kan försvara åsikten att ett land är bäst i en viss sport kan en klinik där en nobelpristagare i medicin arbetar göra att USA har den bästa vården i världen, om än inte särskilt allmänt tillgänglig.

När jag arbetade l USA på 80-talet fick jag ett ytterligare bevis på detta. Jag introducerade något så apart som grupparbete i den ”individuella sporten” arkitektur på University of Michigan. Detta var svårt för de amerikanska studenterna, men en grupp var mycket bra på grupparbete. Själva klagade dom emellertid på att dom inte klarade av det eftersom dom ”bara diskuterade”, som dom sa. För en svensk är ju just diskussionen det främsta verktyget för resultat i ett grupparbete, men för dessa unga amerikanska studenter var diskussionen ett tecken på misslyckande. Jag klagade för en kollega som var arbetssociolog att jag inte förstod vad dom menade. Han förklarade då att de flesta amerikaner förstår grupparbete från sporten eller det militära. Där utses en ledare och hans direktiv åtlyds utan diskussion. Diskussion är liktydigt med dålig ”team-spirit”.  

En för oss nära kulturskillnad representeras av en välutbildad vän som under sitt aktiva liv varit aktiv inom UNESCO. Han är muslim och mycket angelägen om att främja kvinnors ställning i samhället. Hans lösning är att alla vuxna kvinnor skall få samhällslön så det inte behöver utbilda sig eller arbeta utan endast ägna sig åt det kvinnor är förutbestämda för – nämligen att ta hand om mannen och familjen. Hans förvåning är stor att min fru och jag opponerar oss på det starkaste mot hans version av feminism.

Ett bevis på kulturskillnad i förhållande till Sverige ser jag även dagligen på marknader, i affärer och stånd efter vägarana i Frankrike. För nästan alla produkter som säljs anger man noggrant varifrån de kommer. En svensk miljövän skulle säkert tolka detta som miljömedvetenhet och förkärlek för närodlat, men så är inte fallet i Frankrike. Här kommer de bästa produkterna ända ned till lök, anka och persikor från en speciell region eller by och ingen annanstans ifrån. Det är nämligen därifrån de är bäst och smakar bäst. Det är vad man vill ha även om det ligger långt bort. 

Detta går hand i hand med den franska misstänksamheten mot stordrift och centralisering. Här bevakas landsbygdens särart svartsjukt och att flytta in till stora städer ses inte som någon vinst, tvärtom växer de små orterna på landsbygden. I Frankrike skulle det vara omöjligt att sälja Västeråsgurka från Piteå eller Falukorv från Skara.

Liksom i Sverige bygger man vindkraftverk, men i vår region som är en av de mest gynnsamma för vindkraft på grund av tillgång på vind bygger man grupper på något dussin snurror som man försöker lägga där dom stör som minst medan man i motsvarande situation i Sverige vräker upp över 200 på samma plats med förödande konsekvenser för boende, fågelliv och naturmiljö.

Det är först när man förstått de bakomliggande motiven bakom de uppenbara skillnaderna, samt de bakomliggande värderingsskillnaderna bakom det till synes lika, som man kan avgöra hur man moraliskt skall förhålla sig till främmande kulturers yttringar.

Är det en merit att göra bort sig och vara okunnig?

Från en utländsk horisont ter sig Sverige väldigt speciellt ibland. De franska socialdemokraterna valde en ny ledare för inte så länge sedan. Det var en strid på kniven mellan de otaliga kandidater som ville leda partiet och som hoppades bli landet ledare i nästa val. Trots att socialisterna inte var annat än ett oppositionsparti kunde man följa kampen i offentliga debatter i radio och TV. Alla partimedlemmar kunde sedan delta i valet av ordförande genom ett landsomfattande val. Även om man inte var medlem tidigare kunde varje fransman som ville, lösa ett medlemskap i partiet och därmed lägga sin röst. Många fransmän kritiserade att man var tvungen att vara medlem av partiet för att få delta i valet. Det fanns ju ändå risk/möjlighet att det var landets näste president som utsågs. Kampen var hård och de olika kandidaternas företräden ventilerades och deras kunskaper och förmågor diskuterades offentligt.

I Sverige vill ingen bli ordförande för det parti man vigt sitt liv åt och som i trekvarts sekel dominerat svensk ploitik. Alla säger nej när dom blir tillfrågade numera, för att sedan efter massor av trugande "ställa upp för partiet" i slutändan och dom som inte blev tillräckligt trugade och missade att få den post som dom påstod sig inte vilja ha blir sura och försöker på alla sätt motarbeta den som blev vald. Det är ju självklart att man inte kan ha en öppen process, som i Frankrike, eftersom det inte finns några kandidater i Sverige.

Mona Sahlin var den som "ställde upp" när alla andra kvinnor sa nej och det var ju inget drömläge för en ledare direkt. Håkan Juholt blev utsedd, jag säger inte vald, på något sätt och på grunder, som ingen verkar kunna redogöra för. Hur det nu är med mediadrev, krypskytte, intern maktkamp och mycket annat som lett fram till hans avgång så är det ändå märkligt att det är så många som i radions P1 framhåller hans egen oskuld för det skedda och hans stora duglighet.

Förfärande många framhåller hans vanlighet som den största kvalitén. Att han inte är påläst, att han gör bort sig, säger grodor och att han inte är särskilt utbildad anses vara berömvärda egenskaper för att leda Sverige. "Han är som vi andra och ingen akademiker", som någon sa. Att det med den kravlistan skall vara så svårt att finna lämpliga kandidater förefaller märkligt. Är alla socialdemokrater alltför kunniga, intellektuella och omdömesgilla för att komma ifråga?

Nu är ju inte det något nytt i svensk politik. Torbjörn Fälldin var ett exempel på samma sak och Gudrun Schymans popularitet ökade för varje gång hon gjorde bort sig. Det framhålls ofta att både Sträng, Per-Albin och andra började sina banor som "vanligt folk". Nu var det ju inte så lång tid som dom var "vanliga" utan absorberades ganska snabbt av arbetarrörelseeliten och fjärmade sig ganska ordentligt från "dom vanliga". Troligen var dom emellertid både dugliga och intellektuella, men hade klokheten att dölja det bakom en anspråkslös fasad.

Att det skulle vara ett problem inom svensk politik att företrädarna är för kunniga och allför utbildade har jag emellertid svårt att förstå. Inte har dom flesta fått sina positioner på intellektuella meriter eller kunnighet inom sitt område. Karriären har ju ofta börjat med att dom har en far eller farfar som var stor inom partiet och sedan har dom vandrat upp genom partihierarkien steg för steg från scouterna, via ungdomsförbund och hela tiden haft lagom rumsrena åsikter som inte avviker alltför mycket från partilinjen och en god förmåga att byta åsikt när så påkallas. Att några gjort ett kort gästspel på någon högskola får väl mest ses som dekoration i meritförteckningen.

Om man berättar för människor i Frankrike att det är en merit i Sverige att inte vara utbildad och att göra bort sig så tror dom att man skojar - om det inte gäller äktenskapsbrott förstås för det är inte att göra bort sig i Frankrike. Troligen är Sverige ensamma om sin inställning till kompetens och troligen är det bara en svenska statsministerkandidat som kan sätta upp oegentligheter och tavlor på sin meritlista - det kan ju inte ens kungen göra längre. Vi kan ju föreställa oss hur glada vi skulle bli om våra lärare, kirurger eller busschaufförer skulle berömmas för att dom gör mänskliga misstag precis som "vanligt folk".

Då är det andra takter i USA där republikanerna skall välja presidentkandidat. Där är det ingen som tackar nej inte och inte döljer man urvalsprocessen i sammanträdesrummen heller. Där tar tokigheterna sig helt andra former. Man undrar lite hur republikanerna tänker när man smutskastar varandra på det grövsta, partikamrater emellan, under urvalskampanjen. Jag menar - en av dom skall ju bli republikanernas presidentkandidat. Tror man att all skit man gräver fram och alla lögner man fabricerar är glömt då, eller kanske man kan sälja det till Obama. Då kanske det är bättre, som i Sverige, där man talar och läcker skit till media bakom ryggen och sedan låtsas att folk kastar in handduken av fritt val i slutändan.

Intryck och reflektioner från USA

Utsikt från hotellrummet

Jag har varit ett par gånger tidigare i New York - första gången på 80-talet. Då var jag oerhört imponerad av alla höga byggnader som jag aldrig hade sett maken till, men om man varit i Hong Kong och Singapore några gånger så har man liksom vant sig. Den här gången var det inte alls lika positivt, men det var ett måste för min fru som inte varit i USA förut.

Att bo i NY är dyrt. De tidigare gångerna jag varit där har jag bott på The Roosevelt nära Grand Central och tänkte att det kunde ju vara bra den här gången också. Jag insåg emellertid efter lite forskande på Internet att det anrika Waldorf Astoria faktisk hade specialpris under april så det var billigare och det kan man ju inte motstå en gång i sitt liv. Det var magnifikt. Personalen var oerhört uppmärksam och hjälpsam utan att vara det minsta snobbig och gästerna verkade vara helt vanliga turister. Lustigt nog bodde mängder av svenskar på hotellet. Stark krona och svag dollar har gjort att man inte bara träffar norrmän utomlands numera. Vi hade en minisvit som kostade några kronor mer, men eftersom vi bott gratis mitt i French Quarters i New Orleans och hade en fantastisk lägenhet i centrala Boston som kostade 6000 kronor för 14 dagar så kändes det OK att vara lite lyxiga i två nätter.

New York blev väl inte vad vi hoppades på, men den stora upplevelsen var att komma till den anrika jazzklubben Birdland. Vi satt precis framför orkestern närmast scenen och kunde verkligen uppleva musiken och stämningen. Musiken var fantastisk, maten bra och min Long Island Ice Tea en upplevelse.

Min fru var väldigt imponerad av The Garnment District. Det är några kvarter söder om Times Square där man säljer allt för sömnad. Här finns massor av affärer som bara säljer tyger, eller band, eller knappar, eller andra tillbehör för sömnad. Här finns allt. För egen del passade jag på att köpa en iPad 2 - dock inte i The Garnment District. Vi har alla våra böjelser.

Vi blev rekommenderade att ta en busstur - en sk Hop-on-hop-off. Den var dyr och värdelös, mest på grund av vädret. Det var visserligen uppehåll, men svinkallt så vi måste sitta inne. Därfrån ser man bara nedersta våningen av byggnaderna och det är liksom inte så upphetsande i NY. En av guiderna var dessutom obegriplig. Tänk er Sylvester Stallone i Rocky efter en 15-rondare som han förlorat så beskriver det bäst guidens dialekt och artikulation. Lägg sedan till en dålig högtalaranläggning och fullständigt uttråkad attityd så förstår ni. Han fick ingen dricks.

Dricks är annars en plåga i USA. Alla förväntar sig dricks för allt. 15% ovanpå notan på restaurang är obligatoriskt och varje liten tjänst måste återgäldas med en eller två dollar. Folk har nämligen nästan ingen lön om man inte är en höjdare så dom måste få dricks för att överleva. McDonalds anställde 50 000 personer medan vi var där för en lön på $8,30 i timmen. Multiplicera det med 6,30 så får ni timlönen i kronor. Samtidigt kostar en enrummare i NY $2000 i månaden så det blir tufft.
Dessutom är pensionen pytteliten, semestern ett par veckor, sjukförsäkringen obefintlig, att gå på universitet kostar skjortan och arbetslösheten enorm. Skönt att bo i Europa där allt det finns som vi tar för givet, men halva amerikanska befolkningen anser vara kommunistiskt.

Samtidigt är stora delar av de fattiga enorm överviktiga. Obamas fru har startat en kampanj för att åtminstone få barn att äta sundare. Stora delar av befolkningen är ursinniga över detta och anser det vara integriteskränkande att lägga sig i folks matvanor. Lite underligt tycker man eftersom man är närmast fobiska vad gäller koffein och nikotin.

Den stora frågan just nu är bensinpriset - det är ungefär 5 kronor litern, vilket anses absurt dyrt. Man har varje dag inslag på TV om hur man skall spara, vilket betyder åka runt och leta efter billiga mackar. Ingen nämner att man kan köra mindre, ha mindre bilar eller träna eco-driving. Här är minsta möjliga bil en sexcylindrig och en riktig amerikan kör fortfarande V8. Detta gäller även japanska och europeiska bilar. För första gången i mitt liv såg jag en Mercedes med 12 cylindar. Det är grejor det. Alla Hummers och andra bensinslukare jag såg kan jag inte ens räkna.

Det som förvånande mig var att vägarna var så usla i USA. Både betalmotorvägarna, gatorna i städerna och vägar på landsbygden var under all kritik. Det är sällan man ser så usla vägar i Europa. I gamla Östeuropa och i Belgien kan man fortfarande råka ut för det, men annars är det sällsynt. Våra vänner sa att det beror på att alla pengar går till försvaret, men man betalar ju ingen skatt nästan heller. Varför betalvägarna är så dåliga förstår jag inte - man kan jämföra med de perfekta betalvägarna i Frankrike.

Prylar man måste ha

Vacker och praktisk ölburkshållare

Jag har hittat en mängd saker som jag inte hade en aning om att jag behövde, men nu inser jag att livet blir tomt och meningslöst om jag inte köper dessa prylar. Dessa fantastiska saker fann jag i den katalog som låg i stolfickan på Deltaflighten från Paris till Atlanta.

Hur har man kunnat klara sig utan en hundskallselliminator exempelvis. Det är en pryl som sänder ut ett mycket obehagligt ljud som bara hundar kan höra varje gång de skäller. Efter en tid blir hundarna stumma för livet. Super Bark Free har en räckvidd på ca 40 meter utomhus och kostar bara 120$.

En mycket praktisk sak är en universal programmerbar fjärrkontroll för alla elektroniska prylar i hemmet i form av ett trollspö. Tänk bara vilken kung man blir i kvarteret när man kan byta kanal på TV:n bara genom att vifta med trollspöt. Eller - man kanske kan stänga av när det går dåligt i fotboll genom att dänga spöt i huvudet på kompisen. Endast 90$.

Ett passande tillbehör till det här fyndet är en vacker ölburkshållare i form av ett bältdjur. Mycket omtyckt! 30$ för en hållare för två burkar, vilket är bra för då behöver man inte springa så mycket.

Medan vi grabbar tittar på fotboll kan frun roa sig med den nya flugdammsugaren. Kan även användas för att fånga spindlar och getingar. 60$ och då får frun, till skillnad mot fotbollfantasterna, motion på köpet eftersom insekter är både rörliga och misstänksamma.

Bland elektroniska prylar hittar jag den mycket användbara prylen SMS-lås för bilar. Om man installerar denna behändiga pryl i sin bil kan man inte skicka SMS från sin mobiltelefon. Väldigt bra för trafiksäkerheten. Vill man spara kan man ju helt enkelt bestämma själv att inte skicka SMS när man kör, men då måste man ju använda hjärnan och förmodligen skulle man inte köpa någon av dom här sakerna om man vore så himla smart. Endast 100$.

Min absoluta favorit är golfklubban med inbyggd grästrimmer. Alla golfare inser omedelbart vad denna pryl skulle kunna göra för resultatet. Man bara trycket på en knapp så öppnar sig toppen på drivern och en trimmer frigör sig. Sedan är det bara att fixa till så man kommer åt bollen och kan slå. 40$ är billigt för en golfdriver och lägre handikapp.

Om Frankrike ändå inte vore så franskt!

För de flesta svenskar är fortfarande Frankrike detsamma som Provence och då menar man oftast Nice och Cannes. Att ha en lägenhet där är vad många åtrår om det så bara är ett litet kyffe långt från stranden i ett nybyggt höghus och svindyrt. Provence är oerhört vacker när man kommer upp en bit i landet, men inneställena nere vid kusten är väldigt dyra och väldigt lite franska. De är mest frekventerade av engelsmän, skandinaver, tyskar, amerikaner och numera även ryssar.
Vi är ganska glada att den delen av Medelhavskusten där vi bor, dvs. Languedoc inte har blivit upptäckt av utlänningar ännu utan mest lockar de franska turisterna. Det gör också att allt är mer genuint, men framför allt mycket billigare än på östra sidan om Rhône.
Det finns emellertid ett litet antal utlänningar i vår by också och det är lite kul att studera deras egenheter.

En familj vi träffar ganska ofta kommer från Boston och hör till den där sortens amerikaner som man nästan bara träffar utanför USA. De är mycket allmänbildade, har närmast ”europeiska” politiska värderingar, mycket vidsynta och inte alls särskilt ”amerikanska”, på det sätt vi ofta, i våra fördomar, tror att dom är. Nu hör de till saken att dom bott både i Tyskland, Spanien och Iran, så dom har sett lite mer än USA. Många av deras vänner som kommer på besök är emellertid väldigt störda över att Frankrike är så franskt. Med det menar dom exempelvis att huset våra vänner köpt faktiskt är 150 år gammalt med allt vad det innebär. Stenväggarna i sovrummet är faktiskt riktig genuin, snuskig sten och inte pittoresk nyproducerad ren och hygienisk stenimitation som det skulle ha varit hemma i USA. Bjälkarna i taket har faktiskt hål av riktiga äckliga insekter inte fina maskinborrade och garanterat sterila ”antika” hål som de skulle ha i USA. Maten man äter kommer ju inte från en hygienisk plastförpackning utan är ”tallad” på av både den ena och den andra innan den hamnar på talriken. Osten kommer i en oformlig bit som man skär av själv och kanske till och med håller i handen istället för den fina färdigskivade plastförpackade och dito smakande ost man får i USA. Dessutom säljer man opastöriserad illaluktande ost och det är ju förbjudet!! Vinet är både strävt och surt inte alls som det fantastiska vanilj- eller persikosmaksatta vita vin man kan köpa hemma. För att inte tala om kaffet som är beskt och gjort på bönor och inte ens koffeinfritt och inte går att få med chokladsmak i snabblöslig praktisk form som varje supermarket hemma har. För att inte tala om det franska ölet som är brunaktigt och har någon kraftfull nästan bittersöt smak och inte alls påminner om det fantastiskt goda amerikanska ölet med sin ljusa närmast vattenliknande färg och utan någon som helst störande smak. Det närmaste man kan komma här är Heineken som gud ske lov finns på många ställen. Nej det hade varit bättre att åka till Epcot Centre utanför Disneyworld där man kan se alla europeiska länder på en gång för en mindre avgift.

Våra vänner berättade speciellt om en besökande familj som rest runt i Europa under ett par veckor och närmast kom från Spanien. De hade ett hemskt minne från Spanien! Hemma hade de hört talas om den fantastiska spanska nationalrätten Paella och verkligen sett fram emot att prova detta. Dom hade gått till en bättre restaurang dom blivit rekommenderade och beställt. Döm om deras bestörtning, besvikelse och ilska när rätten kom in och alla räkorna hade kvar sina huvuden. Detta hade restaurangpersonalen gjort bara för att förolämpa de amerikanska gästerna. Naturligtvis skulle de ha skalat räkorna om det inte varit för att dom var amerikaner.

Våra amerikanska vänner har introducerat en typisk amerikansk sed i byn – Hamburger and Martini night – varje fredag kväll. Det innebär att alla deras vänner är välkomna att dricka, prata och äta minihamburgare som värden fixar till i takt med att man äter upp dem. Nog är amerikanare världsmästare på gästfrihet?

I övrigt så beter sig byns utlänningar mest som man förväntar sig. Norrmännen hissar den norska flaggan så fort dom anländer, det äldre holländska paret odlar marijuana i sin trädgård, engelsmännen är oftast berusade och tar alla tillfällen i akt att förolämpa sina franska värdar. Några tyskar har jag inte träffat här i byn, men det finns ett antal getton nere vid kusten som är inhägnade och bara tillgängliga för tyskar, ungefär som svenskkolonierna i Spanien och Thailand. Svenskarna, dvs. vi är allmänt självgoda och gör spe av alla de andra på vår blog, säkra som vi är på att dom inte kan ett ord svenska. Det finns emellertid automatöversättning på Google – huuvva!