google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: november 2011 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

tisdag 29 november 2011

Den bästa årgången på 40 år

Vår lokale vinodlare och före detta franske rugbystjärnan Gerard Bertrand har blivit utsedd till årets europeiske vinodlare av den ansedda amerikanska vintidskriften Wine Enthusiast. I en intervju i Midi Libres pappersupplaga säger han att årets vin från Aude och Herault, dvs. främst Corbières och Minervois och omkringliggande appelationer som Saint Chinian m.fl. är den bästa vi haft på 40 år.

Han säger också att detta är ett enastående tillfälle att ta vara på eftersom skördarna i Italien, Spanien och övriga Europa har varit små och inte lika bra. Man inser lätt detta om man bor här nere och har sett hur väderkartan för övriga Europa inklusive andra delar av Frankrike envist visat låga temperaturer och regn hela sommaren, medan vårt lilla hörn har haft strålande väder och värme.

Det enda smolket i bägaren för svenska vinentusiaster är att Systembolaget konsekvent verkar undvika viner från den här delen av världen trots den uppmärksamhet de får i andra länder. Visst finns det några få flaskor, men inte är det de bästa inte och absolut inte de mest prisvärda. Det finns något mediokert ekologiskt vin samt några endruvsviner och ett och annat på beställningsortimentet och - inte att förglömma - Gerard Bertrands prestigevin, La Forge, från Boutenac för strax under 400 kronor flaskan. Själva beställde vi det utsökta B de Boutenac av grannen för 8 euro flaskan i går och det är oerhört mera prisvärt. Det fanns för övrigt under en kort tid på några svenska butiker för ett par år sedan. Då är B de Boutenac bara ett bland mer än ett dussintal viner av appelationen Corbières Boutenac som man kan köpa här för priser mellan 8 och 20 euro flaskan och några få dyrare.

Nu skriver jag, av naturliga skäl, mest om vårt lokala vin, men man får inte glömma att det finns mängder av utsökta viner från Languedoc-Roussillon. Jag har nämnt Saint Chinian där den svenskägda vingården Domaine La Rabidote ligger, samt Minervois, men där finns även Faugères och Pic St Loup och alla de fantastiska vinerna som går under namnet AOC Languedoc. Dit räknas vingårdarna i norra Herault som Mas de Daumas Gassac och alla producenterna i Montpeyroux som gör viner av yppersta kvalitet inom vad man kallar "den gyllene triangeln". I söder, mot Spanien, finns en liten appelation som heter AOC Collioure där vinstockarna är urgamla och bara några decimeter höga där dom klamrar sig fast vid de karga sluttningarna - ganska dyrt med väldigt bra men nästan gratis jämfört med samma kvalitet från Bordeaux och Borgogne.

Nackdelen med de flesta röda viner här nere är att dom är av så hög kvalitet att dom behöver lagras några år för att komma riktigt till sin rätt. Det är kanske inget för Systembolaget som vet att deras kunder främst köper vin utifrån kronor per liter och gärna vill dricka ur flaskan eller BiBen så fort som möjligt. Om man någon gång köper en flaska av hög kvalitet och lite kraftigare typ inser man emellertid att man dricker oerhört mycket mindre till en god måltid än om man dricker ett billigt vin. Dessutom klarar ett bra vin att korkas både en och två dagar utan att förlora i kvalitet, vilket inte ett billigt vin gör. Vi brukar ha en flaska vin i ungefär två, kanske till och med tre dagar, då blir det ett litet glas var till varje måltid. Men - man blir ju inte lika full förstås.

Hur världen bästa vinmonopol kan ha missat allt detta är en gåta.

Favoriter i repris från 2007:
Sverige har problem....
Fram för bra sjukvård för unga, rika och friska
Första julen i Frankrike


söndag 27 november 2011

Om man skall besöka endast en restaurang i Barcelona


Ignasi Montes
Om man skall besöka endast en restaurang i Barcelona så är mitt val helt klart. Det blir Restaurang Osmosis, som ligger på Aribau 100.

Vårt första besök var på kvällen och vårt andra besök vid lunchtid. Restaurangen har ingen a la cartemeny utan en avsmakningsmeny. På kvällen kostar den 42 euro och på lunch 25 euro.

Vi anlände, för spanska förhållanden, ganska tidigt på kvällen och fick ett bord i det yttre rummet. Redan när vi gick igenom menyn insåg vi att detta var en restaurang som månade om sina gäster. Min fru måste hålla viss diet, men trots att man hade en fast meny kunde vi gå igenom varje rätt och modifiera den speciellt för henne. Man serverade glasvis viner till varje rätt så vi överlämnade till personalen att välja våra viner.

Första överraskningen var när ägaren själv - Ignasi Montes - satte sig ned vid vårt bord för att diskutera vinet till den inledande gåsleverentrén. Han bestämde att vi skulle testa Spaniens stolthet sherry. Döm om vår förvåning när man dukade upp fyra glas på en svart duk och fyra flaskor sherry på en annan svart duk och vi fick en ingående berättelse om olika kvaliteér av sherry samt en sherryprovning. Det var en upplevelse att testa dessa olika sherrysorter till de två första rätterna.
Vinerna vi drack

Till varje rätt kom sedan ett utvalt vin åtföljt av en berättelse varifrån vinet kom och orientering på en liten karta var de producerades. Eftersom ägaren snabbt insåg att vi var intresserade av vin tillbringade han mycket tid vid vårt bord för att diskutera olika viners och druvors för- och nackdelar.

När desserten serverades frågade han om vi kunde tänka oss smaka en väldigt speciell sherry. Det var en tysk som emigrerat till Jerez och tagit med sig vanan att odla Rieslingdruvor. Klimatet och jordmånen passade inte rieslingdruvan särskilt väl så han började tillverka en sherry av dem. Denna sherry var mörkt brun, trögflytande och oerhört smakrik.

Innan desserten gick min fru ut för att röka. Ägaren sade då att han hade ett rum högre upp i huset där han och hans vänner hade en slags cigarrklubb dit vi kunde gå för att röka och dricka vårt kaffe. Väl där insåg jag att jag hade glömt mina cigarrer och frågade om han sålde sådana. Vill du ha små eller stora frågade han och skickade ut en av personalen och köpte en utsökt Montecristo åt mig. Bakom ryggen hade han dessutom gömt en congnacskupa med en mörkbrun dryck. Det var ett destillat på den kraftiga tyska sherryn som bara tillverkades i 3000 flaskor totalt per år. Det var inte något mindre än en oerhörd smakupplevelse tillsammans med kaffe och en cigarr. Tysken som tillverkade dessa ädla drycker hette Peter Simonis, men har nu antagit det spanska namnet Pedro Ximenes.
Kvällsmenyn

Vid lunchtid dagen vi lämnade Barcelona återvände vi till Osmosis för att prova deras lunchmeny. Skillnaden mellan den och kvällsmenyn var marginell och maten var även under den mer hektiska lunchen absolut perfekt. Råvarorna helt i särklass - gåslever, vaktel, hummer, allenhanda färska svampar och pinfärsk fisk serverades. Alla rätter var perfekt utförda - vakteln precis rätt stekt så den var saftig och mör, fisken och hummern hade precis stannat och kunde därför bevara alla sina smaker och tillbehören var utsökta. Ändå tog man sig tid att ge min fru speciella saker som man kom ihåg från vårt tidigare besök.

Osmosis var den bästa totalupplevelse av en restaurang vi haft någonsin.
Vad kostade det? Middag på kvällen kostade 140 euro för oss två inklusive allt och lunchen 75 euro.

lördag 26 november 2011

Två pensionärer i Barcelona

Parc Güell
Som pensionär kan man utnyttja tillfällena. Det märkte vi under knappt tre dagar i Barcelona. Det gäller bara att åka till de berömda resmålen när ingen annan vill eller kan för sitt jobb. Vi har nästan exakt två timmar med bil hemifrån till flygplatsen i Girona och där kan man parkera bilen och ta bussen så slipper man köra och parkera i Barcelona. Gironas flygplats var emellertid en öde plats. RyanAir har ställt in massor av linjer till Girona precis lagom till att de enorma investeringarna i ny parkeringshus och annan infrastruktur är klart. Där står nu kommunen med enorma investeringar, som RyanAir har krävt för att komma dit och nu lämnar man kommunen i sticket med bara några få avgångar.

Vi hade fått tips om ett litet hotell på Ramblan som våra amerikanska vänner bott på. Sedan dom bodde där har man renoverat hotellet och priserna är normalt skyhöga. Om man däremot är fri att resa när man vill så kan man passa på när det är billigt. Vi betalade 155 euro för två personer i två nätter. Hotellet heter Praktik Rambla och är ett sk. boutiquehotell inrymt i ett gammalt privatpalats ritat av den katalanske arkitekten Francesco de Paula del Villar y Carmona. Boutiquehotell betyder att alla rum är individuellt och väldigt omsorgsfullt utformade, ofta beroende på att de är inrymda i gamla byggnader som haft annan användning tidigare. Hotellet och rummen är mycket vackra och personalen väldigt hjälpsamma.

Trots att vädret var stålande med temperaturer upp emot 25 grader hann vi med lite kultur och mat mellan strosandet i solen. Picazzomuseet var den stora besvikelsen för mig som alltid varit en stor beundrare av Picassos kända verk som La Guernica och hans blå period. Intressant var att se hur oerhört begåvad han var som ung och hur hans motiv ofta berättade om ett stort intresse för människor och visade stor inlevelse. De senare målningarna och keramiken gjorde mig emellertid bara deprimerad. Jag fick ett intryck av att han kände både ett självförakt och ett förakt för sina kunder under senare år som berömd stjärna. Man förstår bättre den ganska elaka parodi som Hasse & Tage gjort på Picassos konstnärliga liv i filmen Picassos äventyr, en film som jag nog har sett ett dussintals gånger. Tycka vad man vill om Picassos antagonist Salvador Dali, men hur provocerande han än var så utförde han alla provokationer med en bländande teknik, en minutiös noggranhet och stor inlevelse.

Då var det vi såg av Antoni Gaudis verk fantastiska upplevelser. Han finns ju överallt i Barcelona, men vi besökte dels Palau Güell dels Parc Güell. Det finns inga ord som kan beskriva den kreativitet och experimentlusta som Antoni Gaudi visade prov på i sina verk. Han ställer verkligen alla vedertagna arkitekturuppfattningar på ända och skapar byggnader och anläggningar som är fulla av skönhet och livsglädje. Det är intressant att just Parc Güell egentligen var ett misslyckat byggprojekt som blev en park.

En annan trevlig sak i Barcelona är att man på många ställen får pensionärsrabatt om man är över 60 år. Dessutom hade vi inte de vanlig problemen med ficktjuvar, som är skräcken i Spanien. Dels lämnade vi våra plånböcker på hotellet i kassaskåpet och stoppade bara ned ett betalkort i en ficka och lite kontanter i en annan ficka, dels var vi väldigt observanta. Vi undvek kollektiva transportmedel och åkte i stället taxi, som är jättebilligt. Kanske det också var så att det är lågsäsong för tjuvarna - dom kanske har andra jaktmarker nu på hösten.

Givetvis åt vi också på ett par riktigt bra restauranger. En av dom var verkligen en överraskning och det är ingen överdrift när jag säger att den middag vi åt på Restaurang Osmosis var, inte bara en av de största matupplevelser vi haft, utan också den absolut största totalupplevelse av en restaurang vi haft. Det kommer jag att skriva om om ett par dagar.

söndag 20 november 2011

Man behöver inte använda RyanAir längre

Det har varit ovanligt blött på senaste tiden för att vara i våra trakter. Nu börjar man mer luta åt att nästa generation skall flyta bort än att det skall bli öken i hela Sydfrankrike. Nåt elände blir det i framtiden, det kan vi vara säkra på, vilket det nu blir. Jag klagar emellertid inte när det fortfarande är varmt och skönt och man kan ta en promenad varje dag, så så illa är det inte om man inte bestämmer sig för att det skall vara det.

Lite trist är det ändå att inte kunna göra allt man vill alla dagar så vi har bestämt oss för att vi skall åka några dagar till Barcelona nästa vecka. Vi ställer bilen på flygplatsen i Girona och tar en buss in till centrum. Bussarna går var femte minut och bilen står videoövervakad och trygg i det nya parkeringshuset. Att ta med bilen till Barcelona är uteslutet om man inte vill ha den uppbruten. Det är nog så illa att ha med sig en plånbok. Dom gjorde ett TV-reportage och klockade hur lång tid det tog att bli av med sin väska om man inte såg upp på Ramblan. 20 minuter var normaltid mellan stöldförsöken trots att Ramblan kryllar av civilklädda poliser. Vi blev utsatta för tre försök under samma dag i Madrid härom året.

En nyhet i år när man bor härnere är att RyanAir blir snålare och snålare på förbindelser till Sverige under vintermånaderna. Företaget gör sig ju också till ovän med flera kommuner de har flygplatser i så dom kan ju flyga från färre platser. Nu är det faktiskt lika bra för jag börjar bli ärligt trött på Ryanairs attityd mot oss kunder. Man har regler som man praktiserar godtyckligt på olika flygplatser, vilket gör att man aldrig vet om man skall få betala än den ena än den andra tilläggsavgiften just den dagen på den flygplatsen.

Nu har vi upptäckt att man inte behöver anlita RyanAir. Vi har utmärkta förbindelser från exempelvis Toulouse med både Air France/KLM och Brussels Air som inte kostar mer än vad RyanAir tar med alla tillägg. Fördelen är att man blir behandlad som en människa inte som boskap. Visserligen får man byta plan, men det får man ju göra med RyanAir också när dom drar in direktförbindelserna. På de vanliga bolagen kostar det ju inte dubbelt att få anslutning och dom garanterar att man kommer fram till slutmålet, vilket inte RyanAir gör eftersom dom aldrig väntar in anslutningar.

Två väldigt bra tjänster för att hitta billiga flybiljetter är:
KAYAK (finns även som app till din smartphone)
SEATFINDER

Vid det här laget har jag skrivit några hundra texter och några av dom gamla har fortfarande många läsare och jag skäms inte för dom så därför kommer jag under en tid framåt att avsluta mina texter med "Favoriter i repris".

Favoriter i repris från oktober 2007:
Det franska skattetrycket
Man måste ha fint hemma
Den franska revolutionen i det lilla
Alkohol som berusningsmedel eller livsmedel
Människans bästa vän

söndag 13 november 2011

Livrem och hängslen i den franska vården



I Sverige pågår ständigt en diskussion om alternativ medicin kontra skolmedicin. Många anhängare av de alternativa behandlingsmetoderna skyr skolmedicinen som pesten och diskussionerna mellan företrädarna för de två åsikterna kan vara hårda.

I Frankrike är inställningen till alternativa behandlingsmetoder mycket liberal såväl från privatpersoner som från myndigheterna. Tron på madonnan och andra helgons helande kraft finns hos många även icke religiösa, medier, spåkvinnor och allsköns knepiga terapier är väldigt populära och vissa ersätts till och med av försäkringskassan. För ett par år sedan läste jag i dagstidningen om en sexterapeut i Lyon som specialiserade sig på män med sexuella problem. Hon återbördade dom till normal funktionalitet genom att handgripligt träna med dom fullt ut så att säga. Hennes behandling ersattes av försäkringskassan. Troligen är det inget för kassan i Sverige, men kanske det skulle funka med RUT-avdrag om terapeuten kom hem till patienten.

En av de mer knepiga saker jag kommit i kontakt med var en nära vän som hade skickat ett foto av sig själv till en terapeut som skulle kunna bota henne genom att behandla fotot. Nu är inte det något ovanligt tydligen för våra amerikanska vänner berättade att en kvinna bett att få ett foto av deras son som varit sjuk för att ge honom en helhetsgenomgång hälsomässigt. I sanningens namn ville hon ha en hårlock samt hans födelsedata också, så det var ju en helt annan sak.

Nu kan man kanske tro att fransmännen är väldigt inne på alternativa behandlingar och misstror skolmedicinen, men icke så. Dom litar stenhårt på skolmedicinen och stoppar i sig enorma mängder piller samtidigt som dom använder sig av allt alternativt som dom kan hitta. Vi baxnar över vilka mängder medicin man får för minsta åkomma härnere, samtidigt som man erbjuds allehanda terapier av, för oss, mindre vanligt slag. Frankrike är det land i Europa där mest medicin skrivs ut och kostnaderna håller på att bli ett stort problem.

Min fru hade blivit smittad med influensa av minsta barnbarnet i Sverige och när det nästan var över fick hon en riktigt kraftig retur när vi kom hem. Iväg till doktorn och fick genomgå en rejäl undersökning och receptskrivning. Därefter blev det apoteket och där packades det ned antibiotika, cortison, slemlösande, värktabletter, inhalator, näsdroppar samt hostmedicin. Det blev en rejäl kasse och inte ett öre kostade det. Vi har hela översta lådan i byrån proppfull med allehanda piller och annat som vi fått för mer eller mindre allvarliga åkommor. Till och med förbandsmaterial får man på recept om man skadat sig.

Själv har jag gått tjugo gånger till massör på kassan, samtidigt som jag behandlas av reumatolog, blir röntgad och ultraljudad och kommer att få allehanda andra behandlingar, som exempelvis av osteopat. Man blir nästan överväldigad av alla vårdinsatser man blir föremål för - och snabbt går det - och tid tar dom sig - och trevliga är dom.

Just osteopaten var en upplevelse. Jag är väldigt avvaktande mot alternativa behandlingar. Inte för att jag förkastar något av princip. Jag vet ju att det finns mycket vi inte förstår, men jag accepterar inte heller något utan att ha fått en vettig förklaring. Jag fick en gång ett stort antal sessioner med akupunktur, men den mycket trevliga och säkert kunniga, terapeuten konstaterade snart att det inte bet på mig eftersom det kräver ett positivt sinnelag för att funka.

Osteopater är lite som en kiropraktor, men har en helhetssyn på kroppen. Osteopaten behandlade mig två gånger och försökte ställa rätt  min snedhet i kroppen. Han ville jag skulle ha inlägg i skorna, men det visade sig att det bara gjorde mig ännu snedare så han ville titta på mig igen eftersom jag fortfarande led av värk och stelhet i kroppen. Han hade glömt att kolla tänderna och där fann han problemet. Jag log lite överseende, men eftersom han är en kompetent och trevlig grabb fick han fixa till min käke som han påstod var väldigt knepig, med snedväxta tänder på ena sidan. Efter att ha vridit, tryckt, bänt och grejat med min käke under ganska lång tid konstaterade han att mina höfter och rygg var rakare.

Döm av min förvåning när jag vaknade nästa morgon utan stelhet och värk. Jag rör mig som en avsevärt yngre person och kan faktiskt göra både det ena och andra arbetet på huset vilket jag också gjort. Innan hade jag ett elände att resa mig upp varje gång jag hukat mig ned eller gjort något i en obekväm ställning.

Som den tekniker jag är började jag fundera. Om man krockar en bil och den blir lite sned någonstans måste man mäta upp den med laser för att den skall fungera bra och inte slitas ut i alla möjliga delar. Samma sak gäller om framvagnen är felställd. Det är ju inte så konstigt att en sned käke påverkar kraniet och ryggraden och resten av ryggen om man "kör" omkring med det i några decennier dagligen. En käke tuggar ju några mil under ett liv om man säger så.


Läs också:
Du har nog blivit kall...
Årlig service på den gamla ....
Sjukvårdens pillerhysteri ...


tisdag 8 november 2011

Middag a la Kajsa Varg - samt lite obehaglig läsning till dessert

Vardag - inte så mycket i kylskåpet, men jag är hungrig så jag går ned och kollar vad vi har. Vi köpte fyra dubbla lammkotletter i lördags så de får bli basen. Vad mer? Några morötter, en lime, några tomater, en påse potatis med lite groddar på. Vi hade plockat en ruska rosmarin under promenaden på förmiddagen. Min fru får en Campari med soda så hon inte stör mig och själv blandar jag en Dry Martini för inspirationens skull.

Den något föråldrade potatisen lämpar sig bäst för puré av min speciella onyttiga sort med mycket smör. Kotletterna kryddar jag med bara svartpeppar och rosasteker - salta får man göra vid bordet. Två morötter blir till långa tunna band a la tagliatelle med hjälp av en mandolin. En stor tomat tärnas och blandas med en halv tesked hackad färsk rosmarin.

Morotsbanden wookas i en stekpanna i lite olja, lite limesaft pressas över och precis på slutet ger man det ett par sprut av balsamikosirap och lägger i tomaterna och vänder det några gånger i pannan.

Man lägger upp kotletterna, moset och tagliatellen och garnerar med en kvist rosmarin. Det blev väldigt gott, främst på grund av balansen mellan sötma, syra och sälta i tillbehören. Köttet var också väldigt mört och gott. Till det drack vi ett Corbièresvin från ett exceptionellt cooperativ uppe i bergen. Embres et Castelmaure. Det var deras Pompadour vi drack av årgång 2008. Med sin något mer framträdande syra än vad som är vanligt i Corbières, mjuka tanniner och väldigt tydliga kryddörtstoner var den perfekt till maten.

Tänk så mycket man kan göra med billiga råvaror och lite inspiration.

Om man skall tipsa om lite intellektuell skaffning vid sidan om den lekamliga så vill jag gärna slå ett slag för tredje delen i Renzo Aneröds trilogi. Den heter Fiender och är en riktigt obehaglig bok som man bör läsa. Om man däremot redan har skaffat sig sitt lilla startpaket av bekväma och korrekta åsikter att ståta med i bekantskapskretsen så bör man avstå. Det blir så jobbigt annars, sedan man tagit del av Aneröds skoninsglösa verklighetsbeskrivningar.



måndag 7 november 2011

Stekta gröna tomater och en juldikt "in transpiranto"



Som ni som bor i Sydfrankrike säkert har märkt och ni i Sverige säkert sett på TV, har det regnat så in i baljan i södra Frankrike den senaste veckan. Vi i Boutenac har emellertid klarat oss, dels för att det regnat mindre, dels för att byn ligger högt och inte svämmas över. Våra vänner i Sete har emellertid haft orkan. Dom bor på femte våningen ca 150 meter från Medelhavet, men ändå har vågorna sprejat vatten upp på deras balkong så dom inte kan gå ut på den. Det kan man kalla storm.

Vi har haft det lite stillsammare. Vi plockade vännernas gröna tomater idag - tre kilo - och gjorde tillsammans syltade tomater på det sätt som jag minns mormor gjorde. Det är så gott till stek och annat kött. Eftersom flera tomater var alldeles för stora att sylta bestämde vi att vi skulle göra stekta gröna tomater till lunch. Vi visste inte riktigt hur man gör men min fru fann på råd och dom blev delikata. Så här gjorde hon:

Hon skivade tomaterna i ganska tjocka skivor och gjorde en panering av ströbröd och parmesanost och salt och peppar och stekte dom sakta i olja. Vi testade med lite olika starka såser till, men dom var faktiskt godast naturella. Vi provade också ett par vita viner och fann att en fruktig Sauvignan Blanc från Château Gaussan Kozine passade helt fantastiskt till.

Dessutom har jag, som avskyr allt vad transpirerande motion heter, börjat stärka mina muskler på mitten. Jag måste göra det för ryggens skull säger min läkare. Jag kommer väl att tappa min begynnande pondus samtidigt kanske, men det får man väl ta. Jag har fått rådet att göra plankan som lär vara väldigt bra för de muskler jag behöver träna och dessutom skonsam mot ryggen och så blir man inte svett, men oerhört slut på bara några minuter. Det passar mig utmärkt.

Kanske är det så att jag fick nog av transpiration under min realskoletid när vår rektor, Yngve Jansson, även känd som grundrektor Ludvigo Hagvald i Grönköping, läste dikter högt för oss under skrivningarna, skrivna på hans eget uppfunna språk transpiranto. För säkerhet översatte han dikterna för oss icke transpirerande elever.

Som ett exempel på vad jag fått utstå under min ungdom ger jag er här en tidig Juldikt, översatt till transpiranto, av nämnde Ludvigo Hagvald. Den är hämtad från tidningen Tunasol som ges ut av Sollentuna lokalförening av Sveriges Pensionärsförbund.



lördag 5 november 2011

Äntligen är jag både rik och eftersökt


I går lyssnade vi till något av det mest fantastiska pianospel jag någonsin hört. Det var den cubanske pianisten Chuchu Valdez och ett piano som besökte jazzfestivalen i grannbyn. Han spelade i över en och en halv timma i den oerhört varma lokalen. Det är inte dåligt för en sjuttioårig man. Chuchu Valdez har uppträtt över hela världen och fått 7 Grammis för sitt artisteri. Det var en bra kväll och i morse väntade en överraskning.

Jag fick nämligen tre mail som kommer att förändra mitt liv radikalt. Det första var från Special Investigation Agent Scott L. Everson vid Interpol som ville meddela mig att han åkt till Malaysia för att säkra de pengar som jag har på Bank of Malysia och som riskerar att bli stulna av bedragare. Han varnar mig för att frågan är så delikat att jag inte får nämna hans brev till någon utomstående, så jag ber er att hålla det här för er själva. Visserligen säger han att det bara rör sig om 6 1/2 miljoner US Dollar, men även det är ju pengar. Det enda jag behöver göra är att skicka mitt fullständiga namn och adress till honom samt telefonnummer så fixar han resten.

Det andra mailet kom från Godwin Okoh - chefen för TNT i Lagos - som varnade för att någon har försökt att ta ut en försändelse innehållande mitt nya bankomatkort som har en behållning av 800 000 dollar - en skitsumma visserligen, men ändå. Jag behöver bara skicka mina personuppgifter så får jag mitt bankomatkort och pengarna är räddade.

Det tredje mailet var verkligen imponerande. Det kom från USA´s nye ambassadör i Nigeria - Terence Patrick McCulley. Han hade just haft ett möte med Nigeries president Goodluck Ebele Jonathan angående mina innestående fordringar i Nigeria som regimen låtit frysa inne under många år. Eftersom det rör sig om 1 miljard US Dollar så ansågs det vara en viktigt fråga. Nu skall jag äntligen få tillgång till mina surt förvärvade slantar. Eftersom det här är en grej på högsta nivå så måste jag tillsammans med mina personuppgifter även skicka en kopia av mitt pass. Någon ordning får det ju vara.

Tänk att jag har lyckats spara ihop hela 1 007 300 000 amerikanska dollar - ca 7 miljarder svenska kronor under mina år på Chalmers och då har jag inte ens jobbat i banksektorn. Inte illa om jag får säga det själv. Kan det vara pension från det år jag jobbade på ett amerikansk universitet tro?

Nu tycker jag att de här oväntade tillskotten i kassan är lite oförtjänta och jag klarar mig ju redan hyfsat om än inte extravaganta, så jag har beslutat att, så snart jag fått mina pengar, dela med mig till andra pensionärer som inte har lika mycket sparat. Ni behöver bara skicka mig era personuppgifter samt numret på ert Visakort så för jag över 1 miljon kronor till ert konto. Glöm inte att skicka med säkerhetskoden som står på baksidan av kortet. De första hundra får del av min rikedom.

När jag berättade för min fru om mailen jag fått undrade hon om det verkligen fanns så idiotiska människor att dom skickade in sina personuppgifter till en okänd person eller myndighet. Bara summorna borde ju få en larmklocka att ringa. Det fick mig att fundera lite.

Eftersom de här breven har förekommit under ett par decennier så måste det ju vara människor som går på det. Jag kan tänka mig flera orsaker till detta.

Uppenbarligen finns det individer runt om i världen som bollar med de här summorna utan att finna det onaturligt.

Tydligen finns det också personer som har pengar gömda lite varstans i världen och inte riktigt kan hålla reda på hur mycket och var dom är placerade.

Kanske det också är så att dom väl vet att dom inte har något sådant konto, men om nu någon idiot blandat ihop dom med någon annan så får dom väl skylla sig själva. Skicka hit kosingen bara.

Ofta är de här breven utformade så att man skall hjälpa en skurk (politiker eller liknande) att smuggla ut pengar från något afrikanskt land. Pengar som kommer från bistånd eller kriminalitet. Man får då en rejäl provision om man hjälper till. Att brevskrivaren erkänner att pengarna kommit till genom oärlighet är oemotståndligt för en del. Det krävs en skurk för att lura en skurk.

Det finns nog också ett stort mått av rasism hos många i västvärlden som brevskickarna utnyttjar på ett skickligt sätt. "Det vet man ju hur skurkaktiga dom där negrerna är, så det är nog helt OK", resonerar kanske en del.

Faktum är att jag har träffat ett par personer, även i Sverige, som skulle kunna gå på en sådan här grej, just på grund av några av de ovanstående skälen.



tisdag 1 november 2011

Georges Brassens - Frankrikes nationalpoet

När vi för tjugo år sedan kom till Sete i södra Frankrike blev åtminstone jag för första gången bekant med namnet George Brassens. Hans namn fanns överallt - museer, restauranger och platser var uppkallade efter denne Brassens. Hans bild dök ständigt upp där han satt med den eviga pipan i munnen och en gitarr i knät. Hans sånger hördes överallt - i radion, på barer och vid konserter. Sångerna var väldigt medryckande fast man inte förstod mycket av texten. De hade alltid en smittande rytm som gjorde att man alltid kände igen en Brassenslåt när man hörde den.

För den som är intresserad av George Brassens har litteraturprofessorn Lena Kareland skrivit en mycket bra artikel i Svenska Dagbladet med namnet "Djärvast och blygast bland sångare". Läs den och gå sedan och köp en skiva med Frankrikes mest översatta poet.

Tipstack till Laurent.