google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: 2017 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

fredag 8 december 2017

Att skydda förövarna och misstänkliggöra offren


Jag arbetade i Hong Kong under några år i början av 2000-talet. Där finns det mängder av tiggare på gatorna. Många av dem är gravt handikappade. Hong Kongborna ser som en tradition att ge dem en slant – åtminstone varje söndag. Det anses öka möjligheten till den egna saligheten och/eller positiv reinkarnation beroende på religion.

Alla vet att dessa tiggare måste ha tillstånd av eller ägs av triaderna (maffian) för att verka och att de fraktas ut av dem varje dag för att tjäna pengar. Givetvis tar triaderna hand om pengarna, men i gengäld får dessa människor en skål ris om dagen och någonstans att sova – åtminstone så länge de är lönsamma.

Detta vet alla som bor i Hong Kong, men ändå ger man pengar till dem – varför? En delförklaring är givetvis den religiösa tron på att det är en bra investering inför nästa liv eller inför döden, man får dessutom ofta en välsignelse som tack, men det finns också en mer pragmatisk anledning. Det finns inga sociala skyddsnät i Hong Kong för dessa människor och om de kommer från en fattig familj är det en katastrof att få ett barn som inte kan försörja sig själv eller att bli handikappad i vuxen ålder. Att sälja eller överlämna barnet (eller sig själv) till triaderna är därför en lösning som gör att dessa människor åtminstone överlever och familjens börda lättar. Alternativet är i alla avseenden sämre.

Att ge en liten slant dövar ju också samvetet, speciellt som man ofta får en liten papperssticker att klistra på rockslaget som visar andra att man gjort sin mänskliga plikt.

Jag fick ofta frågan om hur vanligt tiggeri var i Sverige. Då – inte alltför länge sedan - existerade det i princip inte. Jag förklarade det med att samhället såg till att ingen behövde svälta eller leva i totalt armod i Sverige och därför fanns ingen grund för tiggeri. Jag berättade också att de handikappades (det hette så då) organisationer var negativa till individuell välgörenhet. De såg det som allmosor och en typ av förnedring och ansåg, med rätta, att det var ett kollektivt samhällsansvar att värna om allas värdiga liv. Även de som i något avseende var annorlunda än majoriteten.

Med denna erfarenhet i bakhuvudet har jag alltid förhållit mig skeptisk till förnekelsen av existensen av organiserad människohandel och utnyttjande av tiggare från Östeuropa. Jag har frågat varför just tiggeri skulle vara undantaget från människohandel när sexhandel och tjuveri inte är det. Jag har frågat mig hur de haft råd att resa till Sverige och undrat över hur de kunnat ta sig till den avlägsna ICA-butiken ute på landet varje dag utan att ha en "beskyddare".

Jag har således varit en hjärtlös människa. En så hjärtlös person att jag inte förstått varför man måste betvivla de sällsynta ropen på hjälp från desperata offer eller modiga vittnesmål från de som arbetat på fältet. Personer som riskerat misshandel eller social utstötning för sina berättelser. Så hjärtlös att jag inte förstått nyttan av att skydda eventuella människohandlares existens framför offrens liv.

Det har ju inte saknats varningar. Redan för ett par år sedan skrev fältarbetare i Göteborg en rapport från intervjuer med tiggare och EU-immigranter, som utnyttjades av organiserade ligor. Det var ett rop på hjälp men det tystades ned.

”Verkligheten” börjar nu komma ifatt sig själv trots motstånd från vissa opinionsbildare och politiker.

fredag 13 oktober 2017

Att behärska sitt modersmål




En del tycker att det är enbart roligt, men i det långa loppet kan man bli lite förfärad. En del skulle behöva en kurs i svenska för invandrare med efterföljande språktest trots sin genuina svenskhet sedan generationer. Det här är några saxade exempel ur verkliga livet samlade av FB-gruppen Anonyma språkpoliser.

Det verkar som just handeln är speciellt kreativa när det gäller svenska språket. Här följer några verkliga exempel från butiker:

"Tack för att du själv skannar. Det hjälper oss i vårt kassa arbete."
Jag tycker inte personalen utför ett så kasst arbete på ICA som de själva anser 

Men uppenbarligen vill man utveckla sig ytterligare eftersom man sedan ser –

"Butik söker kassa medarbetare"
Är det vad man kallar enkla jobb tro?

Och sedan fortsätter man att hacka på de anställda genom att meddela att –

"Vår kassa personal kan inte växla"
Då får de väl skaffa automatlåda då

Vidare annonserar man med –

"Skum tomte"
Sitt aldrig i knät på en tomte som luktar sprit min dotter 

Man meddelar att man har - 

"Kul potatis", samt erbjuder "prins korv" och "drottning sylt" och visar vägen till "Herr toalett".

Och vidare skriver  man att –

"Stekt kyckling lever"
Borde vara ett fall för djurskyddsföreningen

Som service till kunderna får inga ansträngningar sparas och då kan man läsa –

"Iskuberna är dessvärre helt slut över helgen. /Frys personalen/"
Man undrar om de skall hackas till kuber

På klädavdelningen meddelas –

"Sten tvättade jeans"
Han hade mycket att göra han Sten

samt upplysningen -

"Rosa dam under kläder"
Man undrar varför hon gömmer sig – så illa är det väl inte med lite solsveda 

En av mina språkliga favoriter är -

"40 % på underkäder som avdrages i kassan"Du skulle må då - va - snuskis!

Vidare presenteras "herr cykel" och "dam sadel"
Lustig titel på en kvinna

Vad skylten
”Stark polis fick lampa” har att göra i butiken begriper inte jag.

Men även i andra branscher är man påhittig

"Restaurang snusket utreds"
Skall inte namnet Snusket vara med stor bokstav?

Vård och omsorg har lite egenheter för sig också

Där kan man möta en ”brun hårig sjuk sköterska” men
hur hon ser ut spelar ju ingen roll bara hon inte smittar


”Social sekreterare”
är ju trevligt tycker jag

Bland patienterna kan man få höra
”jag har en rak apparat” eller att någon har en ”styv pappa”
Det kanske är pappan som innehar apparaten?

På servicesidan bör man märka fotografen som erbjuder –

”Student plakat på en timma”

vilket måste kräva starka grejor

fredag 6 oktober 2017

Utlänningar kan man väl inte lita på?




Jag har under många år haft en fantastisk svensk tjänst. Det är det lilla Jönköpingsföretaget Moderskeppet som har internetkurser kring fotografering – främst med inriktning på Adobes program LightRoom och Photoshop. Härom dagen fick jag ett mail som aviserade att mitt betalkort höll på att gå ut så jag måste förnya det. Klicka bara på länken stod det. Det visade sig vara omöjligt eftersom mitt VISA-kort är utställt av min franska bank. Visserligen har det alla säkerhetssystem, med verifieringskod via SMS från banken vid varje köptillfälle på Internet och är dessutom är det ett guldkort, men ändå duger det inte åt den svenska e-handeln.

Nu är det här ingen ny upptäckt för mig. Under de tio år jag bott i Frankrike har man avslutat ett antal tjänster jag hade när jag bodde i Sverige och nekat mig att handla på ett antal svenska e-handelsbolag. Däremot har det aldrig hänt mig när jag under snart 30 år har handlar från andra länder oavsett om mitt kort varit svenskt eller franskt.

Eftersom det tid efter annan skrivs om problemet att trots att svenskarna alltmer handlar på nätet, handelsunderskottet mot utländska e-handelstjänster ökar. Man kan inte förstå varför eftersom naturligtvis Sverige är ledande inom e-handel. Jag kanske kan ge några förklaringar till problemet från min erfarenhet som kund.

Kort som inte är utställda av svensk bank

· Det övergripande problemet är att många företag som är anslutna till KLARNA och DIBS inte accepterar utländska kort i många fall oavsett om kortet har alla säkerhetssystem eller ej.

· Ofta begär man också personnummer även vid kortbetalning, vilket ju omöjliggör för en utlänning att handla även om kortet accepteras.

· Om man emellertid uppger sitt svenska personnummer som utlandsboende kan man få meddelandet att det inte existerar någon sådan person med adress i Sverige, vilket ju är korrekt.

Givetvis har jag med olika framgång försökt att kringgå detta under åren genom att be släktingar i Sverige använda sitt kort. Då kan följande uppstå:

· Det meddelas att namnet på kortet måste överensstämma med kundens namn, vilket innebär att släktingen måste stå som mottagare av tjänsten/varan.

· Den betalandes adress måste överensstämma med kortinnehavarens adress, vilket gör att man inte kan beställa en gåva, som man vill ha sänt till någon vän i Sverige.

Distributionsproblem och regler

· En annan typ av problem är att många företag har avtal med Postnord som inte medger försändelse av varan utanför Norden ens mot betalning av frakten.

· Så har vi rättigheter och andra avtal mellan länder. Detta gjorde att jag blev avstängd från den utmärkta tjänsten Readly. De anser nämligen att man inte får distribuera svenska tidskrifter utanför Sverige. Man föreslog att jag skulle få franska tidskrifter i stället. Nu har jag löst även detta via bulvanverksamhet, men även det kan gå fel eftersom –

· Vissa företag läser av från vilken IP-adress som tjänsten utnyttjas och om man permanent loggar på från utlandet så får man problem.

· Vissa globala företag kan man lura genom att ange en svensk adress för sin licens. För min svenska Microsoftlicens är jag bosatt hos min bror i Nora och de verkar inte bry sig om att kolla med folkbokföringen som svenska betaltjänster ofta gör.

Svenskt telefonabonnemang

Eftersom jag sedan pensioneringen inte haft någon avancerad mobiltelefon, men nu köpt en som komplement till den nya bilen har jag nu mött en del nya intressant etnocentriska företeelser i Sverige.

· Många privata och offentliga företag vill ha betalning via mobilen eller via mobilappar. Nu funkar det ju inte alltid om man inte har ett svenskt abonnemang och det behövs ju inte numera med de nya roamingreglerna. Dessutom kan man ofta få meddelandet ”denna app är inte tillgänglig från din app-store” om man försöker ladda ned vissa svenska hjälpmedel.

· För kännedom så kan jag meddela att utlänningar oftast inte har Swish.

Funderingar

Nu är det ju inte så att alla de här problemen uppstår varje gång, men det räcker oftast med att ett av hindren finns och när man sedan försöker trixa sig förbi dem så dyker en flora av de andra problemen upp tills alla kryphål är tilltäppta och man söker sig till ett företag i ett annat land för att finna sina produkter om det går.

Det finns ju många utmärkta e-handelsfirmor i Sverige med produkter som man inte kan få i det land man bor. Många utlänningar skulle säkert vilja köpa dessa om det vore möjligt. Dessutom finns det ju många fina svenska tjänster som är intressanta för de 600 000 svenskar som bor utomlands.

Hur utlänningar skall få tillträde till svensk e-handel vet jag inte, men för oss utlandssvenskar finns ju, för en del, möjligheten att ha ett svenskt betalkort, men det kan ju inte alla ha. Ett annat sätt är att bara handla av företag som inte är anslutna till de stora betaltjänsterna. Då kan man ringa upp dem och ange sitt kortnummer och allt funkar fint. Givetvis måste man lita på företaget i fråga då. Ett annat sätt är att företagen använder PayPal. Förutom säkerhet och enkelhet så kan man då koppla vilka betalningssätt man vill till det och inte bara de som godkänns av företaget i fråga.

För den intresserade kan jag berätta att Moderskeppet inte kunde finna någon annan lösning än att skicka mig en faktura direkt från företaget och på så sätt passera KLARNA och DIBS. Lyckligtvis har jag släkt i Sverige som kan lägga ut så jag slipper dyra internationella bankavgifter. Nu är ju det här en e-tjänst så faktura är ju ett säkert sätt för säljaren, men man blir lite undrande när man får förslaget att betala varor mot faktura när ens kort inte accepteras. Om man vore oärlig är väl det första man gör att riva fakturan som ligger i paketet och sedan får företaget lägga ut stora kostnader på internationell indrivning i Hotaheiti eller var man nu bor.

lördag 2 september 2017

Försmak på att ”köra” förarlös bil


Vi blev ju utan egen förskyllan tvingade att köpa ny bil. Eftersom vi hade kort tid på oss och därför inte kunde plocka ihop en bil efter eget huvud så fick vi ta en ”från hyllan” och då får man ta det som passar bäst med den utrustning och utseende som finns att tillgå. Det blev en hel del lullull, men framför allt mycket intressanta säkerhetsgrejor på bilen. Vi tog några dagars resa till norra Spanien för att lära oss hur det funkar och det var spännande. Jag har först nu fattat vad det kan handla om när man utvecklar bilar som kan köras utan förare.

Givetvis har vår bil automatbroms som både ser till att man håller avstånd till framförvarande bil och själv stannar om någon skulle rusa ut framför bilen. Lyckligtvis så kan den funktionen inte kopplas bort så det blir ett problem för alla franska förare om anser att man sackar om man är mer än två meter bakom framförvarande bil. Man kan emellertid konstatera att samtliga bilar som körde om oss på motorvägen skar så snävt in framför oss att vår bil larmade om att vi låg för nära framförvarande bil. Ibland har till och med backningskameran larmat eftersom en bil legat alltför nära bakom i köer.

En väldigt speciell funktion är den som ser till att man inte nickar till när man kör utan håller sig i sin fil. På motorväg ger den omedelbart utslag om man glider över en vit linje och dessutom styr bilen mjukt tillbaka i rätt fil. Det känns lite ovant till en början när ratten lever ett eget liv, men det är en verkligt bra funktion. En speciell finess är att man kopplar bort funktionen genom att använda körriktningsvisarna – det lär bli en chock för många bilister som har glömt vad den spaken används till och finner att de inte kan byta fil och köra om på motorvägen utan att blinka.

Jag testade den funktionen även på en vanlig tvåfilig väg med mötande trafik och det var riktigt bekvämt för det hjälper till så man inte vinglar över filerna hur som helst eller sitter och slöar. Där visade det sig emellertid att bilen kände av om man gled över linjen passivt eller styrde över den medvetet. Det var bara när man satt och slöade till som den styrde tillbaka – inte när man med distinkt rattrörelse korsade linjerna för att exempelvis passera en cyklist. Även här förstod bilens dator vad blinkers betyder.

Givetvis finns så enkla saker som att bilens dator läser av skyltarna så man vet vilken hastighet som gäller. Det blir fantastisk bra på vägen mellan Göteborg och Stockholm över Skaraslätten där de ändrar begränsningen med tiokilometersintervall varannan kilometer så man blir helt vilsen och aldrig vet vilken fart som gäller när kamerorna dyker upp. Minskade inkomster till staten där kan man anta.

Så var det lullull. Backnings- och parkeringshjälp med videokameror är bekvämt och bra för den gamle och stele, men jag tror nog att fransmännen skulle bli lite otåliga om man skulle fickparkera med den funktionen – det lär ta lite tid säger de som provat. Automatisk handbroms är jag tveksam till. Jag vill gärna ha något att dra i vid start i backe – men det är väl en vanesak. Likaså är jag inte så förtjust i den numera obligatoriska farthållaren som alla bilar verkar ha. Bilister som ligger i 131 km/timma i min döda vinkel i kilometer efter kilometer när jag kör 130 är irriterande. Som tur är har jag varning för sådana stollar i form av en röd lampa i backspegeln. Jag undrar om den lampan är kopplad till funktionen som gör att jag inte kan korsa linjerna – jag har inte vågat prova.

Jag vill föreslå några innovationer. En skulle vara att en stor röd triangel blinkar bak på vår bil när en annan bilist lägger sig för nära bakom. Bäst vore naturligtvis en automatisk värmesökande missil, men det är väl för mycket att önska.

Bland de dummaste grejorna tycker jag nog luktkapslar som sprider dofter i kupén. Sådana monterar fransmännen in som tillbehör ofta så det finns tydligen ett behov, men så röker fransmännen helst i bilen, men inte hemma, också. En annan fransk finess har systermärket Citroën som på sin modell Cactus har vadderade bilsidor. Vårt första år här i Frankrike fick vi dörrar uppslängda i bilsidorna vid sex tillfällen så det är en behövd finess, men det är som sagt bara Citroën som dragit ut konsekvensen av detta. Numera har vi lärt oss hur man parkerar för att undvika detta eftersom vi inte kan acceptera den franska vanan att ens bil skall ha alla fyra hörnen skadade och sidorna söderrepade.

En grej som vi inte har haft tidigare är att motorn stoppar om man stannar i en kö och sedan startar igen automatiskt som en annan golfbil. Jag blev lite konfunderad när den kopplade ur sig automatiskt en dag. Jag insåg då att den inte fungerar om det är alltför varmt – exempelvis över 30 grader ute. Då prioriteras nämligen klimatanläggningens vilja att hålla ett bra klimat och det funkar ju inte när motorn stannar. Det skulle bli väldigt varm om det vore annorlunda.

En välkommen utrustning är att man kan spela musik från nästan vilka källor som helst utom de traditionella som vi hade i den gamla bilen – dvs. CD och SD-kort – vilket är jobbigt. Spotify off-line går exempelvis utmärkt både med hjälp av USB-porten och Blåtand. Givetvis kan man prata med bilen och be den göra i stort sett vad som helst som dator klarar av om man bara uttalar det korrekt på ett språk som den förstår. Jag kommer osökt att tänka på Youtubevideon när två skottar, på besök i England, blev fast i den röststyrda hissen som inte begrep ett ord av vad de sa. Dialekten här nere i södern har inte heller så mycket likhet med Parisfranska om man säger så.

Något man måste bli van vid är det nyckellösa öppnings- och startsystemet. Till det hör funktioner som gör att man kan öppna bakluckan genom att vifta med foten och öppna och låsa dörrarna genom att bara ta i handtaget på framdörren. Man bör emellertid se till att båda två i bilen har en ”nyckel” i fickan annars kan det gå illa. Om man annars släpper av den som har nyckeln för att själv parkera bilen så finner man att bilen slutar fungera så snart ens partner försvunnit runt hörnet eller gått in på restaurangen. Än värre kan det gå om den ene gömmer väskan med ”nyckeln” i bagageutrymmet. Då kan vem som helst tömma bilen eller åka iväg med den medan man är borta.

Bilen är förresten en Peugeot 3008.

söndag 13 augusti 2017

Den här gången klarade vi oss ....


Vi hade planerat en fantastisk semester där vi skulle bila till Sverige för att kunna besöka alla vänner och släktingar i en ”grand tour”. Som extra glädjeämne skulle vi besöka en ungdomsvän till min fru som bor i nordvästra Frankrike. De har inte setts på 50 år. På väg dig skulle vi övernatta i Saint-Malo som var det första ställe vi besökte i Frankrike tillsammans för 25 år sedan. Vi kom inte längre än till trakterna av La Rochelle innan semestern var slut. Det var då som vår bil blev totalt ramponerad av två långtradare som inte hade tid att titta på vägen utan körde rakt in i den stillastående kö av bilar som vi själva stod i.

Mellan den motorväg som kommer från västra Spanien, Portugal och Toulousetrakten och den motorväg som sträcker sig upp längst västkusten in i Belgien och Holland finns fortfarande en bit vanlig tvåfilig väg. Eftersom all tung trafik och annan också måste välja den vägen är den starkt trafikerad med rader av tunga lastbilar. Takten är inte hög, rondellerna många och köerna legio. Vi åker där i ca 70 km/timma och kön stannar lugnt och stilla och så gör vi. Vi står stilla och lyssnar till en talbok i sju sekunder innan något brakar in i vår bil bakifrån och sedan brakar det till igen och vi trycks framåt och trycks in i framförvarande bil. En portugisisk långtradare och en polsk långtradare har båda kört in i bilen bakom oss och därmed demolerat vår bil och två till. Man undrar lite vad de sysslade med när de av alla inte uppmärksammade att alla andra lugnt och stilla har stanna. En närstående i branschen berättar vad de troligen ägnade sig åt och det var inte att hålla ögonen på vägen och köra bil. Vi är emellertid i stort sett oskadda, vår bil är skrot och en av lastbilsförarna och mannen i bilen bakom fick föras till sjukhus i vagga.

Det tog inte lång tid innan fyra ambulanser och säkert 15 poliser från två stationer kryllade runt platsen. Det var en imponerande uppvisning av räddningsinsats och alla förhör och medicinska undersökningar gjordes på platsen. Jag kunde bistå polisen med en videoupptagning av hela förloppet från vår bil, vilket var till hjälp och visade att vi stod stilla när vi rammades.

Fem timmar efter olyckan satt vi i äntligen en hyrbil och kunde komma till ett hotell för att vila oss. Dagen efter hade vi 70 mil att köra hem. De närmaste dagarna fick vi ägna åt pappersexercis och att hitta en ny bil som vi gillar, vilket inte var så helt enkelt att klara inom de 15 dagar som vi får ha vår hyrbil. Vår gamla bil som var i toppskick och just blivit totalt genomgången förklarades som skrot och skulle kosta 150 000 att reparera. Att vi hade en cabriolet gjorde nog att vi ändå klarade oss ganska fint. De är ju mycket stabilare byggda i de lägre delarna än vanliga bilar. Visserligen fick vi rejäla problem med nacken i några dagar, men i vårt bagageutrymme krossades bara en flaska vin trots stora yttre skador på bilen.

En tur i oturen var att vi hade en videokamera i bilen som registrerade allt som händer. Med dess hjälp kunde polisen se att vi och resten av kön stod stilla när vi blev påkörda bakifrån. Det lär viss vara tillåtet även i Sverige idag att ha en sådan har jag förstått.

Det visade sig vara värre än vi trodde att skaffa ny bil. Givetvis ville vi ha en cabriolet igen, men det visade sig att nästan alla prismässigt överkomliga bilmärken slutat tillverka cabrioleter. Vi ville då gärna ha en Peugeot igen eftersom vi har bra erfarenhet av märket, men den enda bilar vi gillade var deras SUVar. Vi tittade också på en jättesnygg Toyota C-HR som var en helt annan typ av bil - ett litet högteknologiskt underverk som dessutom var snygg - så det var inte lätt att välja. Efter mycket funderande och provkörning blev det Peugeoten. Det må förlåtas mig att jag efter en sådan olycka kände mig avsevärt säkrare i den ombonade och kraftfulla SUVen än i den lilla sportiga Toyotan. Det visade sig dessutom att de teknologiska säkerhetssystemen var helt likvärdiga i de två, men ingen av dem räknar med att man skall bli påkörd bakifrån stillastående. Ett automatiserat värmesökande raketgevär för att eliminera bakifrånkommande fientliga fordon vore en fin grej tycker jag.

Det vore ju inte likt mig om jag inte drog några slutsatser av upplevelsen. De första fick jag genom samtal med polisen på platsen. Dels kan man konstatera att det finns resurser hos den franska polisen, dels att de är noggranna. Min fru som körde måste uppge sina föräldrars namn och sin mors flicknamn till utredaren, vilket är lite svårt att inse relevansen av. Vi var också lite förvånade när vi fick frågan om vi hade säkerhetsbälte på. Polisen sa att det var vanligt att fransmän inte använder bälte utan kopplar bort larmet för att slippa. Vår nya bil har automatbroms, som tekniskt sett skulle göra det omöjligt att ligga några få meter bakom framförvarande bil på motorväg som alla fransmän regelmässigt gör, men det löser man genom att koppla bort automatbromsen. Man kommer troligen också att koppla bort funktionen som styr tillbaka till rätt väghalva om man råkar korsa mittlinjen. Hur skall en fransman kunna ta innerkurva genomgående med en sådan funktion inkopplad.

Dessutom berättade polisen att man i åratal försökt övertyga politikerna om att man måste bygga ut den korta sträckan där olyckan skedde till motorvägsstandard eftersom så många dog här. Detta var inte möjligt eftersom miljövännerna motsatte sig det med motiveringen att det inte var bra för miljön. Det känns bra att veta att man bidragit till att rädda vår jord trots allt tycker jag och att det inte krävde några dödsoffer – den här gången. På lång sikt kanske man kan, genom olyckor, decimera de som väljer att köra bil så mycket att man kan rädda jorden.

En annan fundering är den ryggmärgsreflektion som de flesta svenskar har om lastbilschaufförernas skuld i det hela. Man hänvisar gärna till stressen, pressade tider och åkarnas utnyttjande av chaufförerna. Det är helt analogt till reaktionerna på lagbrotten på Trafikverket. Det är outsourcingens fel. Jag tror bara det är svenskar som menar att lastbilschaufförer är ursäktade när de surfar på nätet efter mer eller mindre skumma videofilmer medan de kör bara för att de har stressade scheman, eller när statliga tjänstemän bryter mot grundläggande lagar bara för att man gjort en olämplig upphandling. Det finns faktiskt något som heter personligt ansvar oavsett vad systemet, samhället eller arbetsgivaren hittar på anser jag.

tisdag 27 juni 2017

Det är dyrt och otacksamt att vara en God Människa i Frankrike

Vi har nästan inga tiggare i Frankrike, vilket komplicerar livet om man vill framstå som och känna sig som en God Människa. Visst - vi har en och annan vinddriven ung man med schäferhund som försöker dra sig fram från dag till dag i sin jakt på livets mening mellan Europas länder, men det blir inte samma sak som en mor med ett litet barn som tackar en med tårar i ögonen eller en knästående tiggare som oupphörligen bugar och nedkallar välsignelser över en. Man kan visserligen köpa en stor kasse mat och lämna till ”Hjärtats Restaurang” utanför sin matvarubutik, men inte heller i det fallet så får man den där direktkontakten med eländet, som känns så fint.

Nej – här i landet är man hänvisad till organisationer som Rädda Barnen eller UNESCO om man vill göra en insats och det blir ju avsevärt mycket dyrare och inte får man ut lika mycket av det heller. Den tacksamhet och goda ryckte man får för en tjuga till en tiggare kan ju inte organisationerna erbjuda. Dels är det ju ingen som ser hur god man är och dels kan man ju inte skicka en tjuga till Rädda Barnen. En så där tio gånger så mycket känns ju redan det lite snålt och vad får man för det? På sin höjd ett kort med tack för gåvan och även jag inser att det ser lite apigt ut att sätta upp det på väggen hemma till beskådande.

Nu har jag följt debatten i Sverige om huruvida man bör ge pengar till tiggare eller ej. En del säger att det permanentar problemet, vilket även en del hjälporganisationer håller med om. Då har man inte tagit med aspekten hur mycket man får för pengarna. Det blir inte lätt för hjälporganisationerna att kunna konkurrera med en tiggare vad gäller mängden levererad tillfredsställelse per krona. Plats för produktutveckling där.