Jag arbetade i Hong Kong under några år i början av 2000-talet. Där finns det mängder av tiggare på gatorna. Många av dem är gravt handikappade. Hong Kongborna ser som en tradition att ge dem en slant – åtminstone varje söndag. Det anses öka möjligheten till den egna saligheten och/eller positiv reinkarnation beroende på religion.
Alla vet att dessa tiggare måste ha tillstånd av eller ägs av triaderna (maffian) för att verka och att de fraktas ut av dem varje dag för att tjäna pengar. Givetvis tar triaderna hand om pengarna, men i gengäld får dessa människor en skål ris om dagen och någonstans att sova – åtminstone så länge de är lönsamma.
Detta vet alla som bor i Hong Kong, men ändå ger man pengar till dem – varför? En delförklaring är givetvis den religiösa tron på att det är en bra investering inför nästa liv eller inför döden, man får dessutom ofta en välsignelse som tack, men det finns också en mer pragmatisk anledning. Det finns inga sociala skyddsnät i Hong Kong för dessa människor och om de kommer från en fattig familj är det en katastrof att få ett barn som inte kan försörja sig själv eller att bli handikappad i vuxen ålder. Att sälja eller överlämna barnet (eller sig själv) till triaderna är därför en lösning som gör att dessa människor åtminstone överlever och familjens börda lättar. Alternativet är i alla avseenden sämre.
Att ge en liten slant dövar ju också samvetet, speciellt som man ofta får en liten papperssticker att klistra på rockslaget som visar andra att man gjort sin mänskliga plikt.
Jag fick ofta frågan om hur vanligt tiggeri var i Sverige. Då – inte alltför länge sedan - existerade det i princip inte. Jag förklarade det med att samhället såg till att ingen behövde svälta eller leva i totalt armod i Sverige och därför fanns ingen grund för tiggeri. Jag berättade också att de handikappades (det hette så då) organisationer var negativa till individuell välgörenhet. De såg det som allmosor och en typ av förnedring och ansåg, med rätta, att det var ett kollektivt samhällsansvar att värna om allas värdiga liv. Även de som i något avseende var annorlunda än majoriteten.
Med denna erfarenhet i bakhuvudet har jag alltid förhållit mig skeptisk till förnekelsen av existensen av organiserad människohandel och utnyttjande av tiggare från Östeuropa. Jag har frågat varför just tiggeri skulle vara undantaget från människohandel när sexhandel och tjuveri inte är det. Jag har frågat mig hur de haft råd att resa till Sverige och undrat över hur de kunnat ta sig till den avlägsna ICA-butiken ute på landet varje dag utan att ha en "beskyddare".
Jag har således varit en hjärtlös människa. En så hjärtlös person att jag inte förstått varför man måste betvivla de sällsynta ropen på hjälp från desperata offer eller modiga vittnesmål från de som arbetat på fältet. Personer som riskerat misshandel eller social utstötning för sina berättelser. Så hjärtlös att jag inte förstått nyttan av att skydda eventuella människohandlares existens framför offrens liv.
Det har ju inte saknats varningar. Redan för ett par år sedan skrev fältarbetare i Göteborg en rapport från intervjuer med tiggare och EU-immigranter, som utnyttjades av organiserade ligor. Det var ett rop på hjälp men det tystades ned.
”Verkligheten” börjar nu komma ifatt sig själv trots motstånd från vissa opinionsbildare och politiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar