google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: februari 2012 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

tisdag 28 februari 2012

Grattis på 89-årsdagen mor

Idag vill jag framför allt sända ett grattis till min mor Maywor, som fyller 89. Jag vet att man inte får tala om en dams ålder, men vid en viss punkt anser jag åldern vara ett adelsmärke, även om vår kultur i övrig inte delar min uppfattning.

Hon berättade att hon hade varit lite trött ett par dagar för hon hade bakat både wienerbröd, chokladbisquier och mördegsformar med fyllning av mandelmassa inför födelsedagen. Jag kan försäkra att det inte är några amatörvarianter, utan bakverk av en klass som få konditorier kan prestera idag. Idag var hon emellertid pigg och glad och hade en jättetrevlig stund tillsammans med släktingar som kommit på besök från Frövi. En före detta slöjdelev hade också kommit på besök och hjälpt henne med arrangering av "fådda blommor" och med kaffekokning.

Vi själva njuter av den första riktiga vårdagen. Det är rejält över 20 grader på terrassen så vi bestämde att vi skulle äta lunch ute idag. Det blev ett extra glas vin efteråt och min fru och katten satt och njöt i solen. Innan dess hade vi tagit dagens promenad på drygt en timma uppe på höga Garriguen där det var underbart idag i solen.

Dessutom har jag börjat förbereda växterna på terrassen inför sommaren. Försiktig vattning, rikligt med kompost och så småningom beskärning väntar. Det är lurigt så här års för förra året fick vi snö i mars så man får inte vara alltför optimistisk. Optimistiska är emellertid mandelträden som har bestämt sig för att det är vår. Det är helt underbart vackert!

torsdag 23 februari 2012

Släkt med en prinsessa

Eftersom jag omfattar demokratiska och humanistiska värderingar är det med blandade känslor jag kan konstatera att jag i morse kan räkna en eventuell framtida svensk tronarvinge bland mina anättlingar - om man får tro Björn Engström. Detta släktskap delar jag med några hundra tusen andra svenskar som kan följa sina anor tillbaka till den gamla Svinhufvudssläkten på Kopparberget.

Att Victoria och Daniel fått en dotter är ju en fantastiskt sak för dom. Det som gör mig beklämd är tanken på vilket liv den lilla flickan kommer att få. Redan någon timma efter hon föddes har hon upphört att vara ett barn och dotter och blivit förvandlad till en institution. När Daniel mötte pressen talade han inte om sin lilla dotter utan kallade henne prinsessan. Ingen skall få mig att tro att det är så man normalt talar om sina barn i Ockelbo.  Kanske någon förhoppningsfull far någon gång talar om blivande fotbollsproffs, men då är det ju på skoj.

Det jag önskar mig just nu är att den lilla flickan som Daniel och Victoria fått skall få möjlighet att uppleva något av de största saker man kan uppleva i ett liv, nämligen att hon av egen kraft och av egen begåvning skall få göra en karriär inom en verksamhet som hon själv valt och har fallenhet för och som hon stolt kan få visa upp när hon närmar sig ålderns höst.

Det skulle också kännas mycket mer tillfredsställande att kunna lägga till en framtida duktig konstnär, författare, företagsledare eller vetenskapskvinna till sina anättlingar än en tronarvinge. Vi får hoppas att Daniel och Victoria får fler barn som kan få förmånen att behålla sina egna liv och drömmar, eller att vi befriar den lilla flickan från detta stora och bedövande ok.

Rättelse i mars 2018: Det visade sig att Engströms uppgifter om ett släktskap mellan prins Daniel och den gamla Svinhufvudsläkten inte höll för ingående granskning. Det var nog en from förhoppning bland de rojalister som tycker att det är väl magstarkt att kreti och pleti skall kunna gifta in sig i kungahuset. Själv kan jag konstatera att jag fortfarande inte har de minsta bindningar till det svenska kungahuset.

onsdag 22 februari 2012

Vandring längst kanalerna - en spännande upplevelse

Våren fick en halvhalt här nere med två veckor av kyla och storm. Jämfört med förra året är det mycket senare i år. Då kunde man se fullt utslagna mandelträd i mängd, nu finns enstaka i soliga lägen och mimosan kanske blommar i skyddade trädgårdar. Nu verkar det emellertid som om våren tagit ett grepp om vår landsända. Normalt sett tar vi vår dagliga promenad på en av de otaliga vandringsleder som går förbi vår entrétrappa, men idag ville vi prova något annat. Våra stigar är ganska kämpiga eftersom dom värsta - bästa tycker en del - har en nivåskillnad på ett par hundra meter och ingen är fullständigt plan.

Dagens vandring krävde en inledande bilfärd. Den gick efter Canal de la Robine, med start där den rinner ut ur Narbonne. Härom dagen gick vi åt andra hållet och startade i centrum och vandrade längs kanalen och tittade på alla båtar där folk bor året runt. Kanalerna här är utmärkta motionsspår. Det finns ju alltid en gammal dragväg där man kan cykla, gå eller springa och den är bokstavligen oändligt lång. I princip kan man vandra från andra sidan Frankrike vid Biscayabukten till Medelhavet längs dessa kanaler. Det är vacker och inte det minsta kuperat för den som föredrar det. Om man vill uppleva kanalerna på ett mer stillsamt sätt kan man hyra en kanalbåt. Dom finns i alla storlekar och dom största rymmer minst fyra familjer. Huvudkanalen heter Canal de Midi och byggdes på 1600-talet på initiativ av Pierre-Paul Riquet och är idag en av UNESCOs världsarv.
Man upplever ett helt annat Frankrike när man färdas längs kanalerna. Där ligger vingårdar, slott och bosättningar som idag ofta sett bättre dagar eftersom de hade sin största betydelse på den tiden kanalen var den dominerande transportleden. Nu i lastbilarnas tidevarv har alla dessa fantastiska anläggningar, byggnader och miljöer hamnat på baksidan där dom nätt och jämt överlever, men de har kvar en viss charm för oss vandrare att njuta av.

Nu finns också, med jämna mellanrum, små levande oaser, främst vid slussarna där man kan äta utsökt mat, dricka lokalt vin och bevista marknader och konstutställningar. Homps, Ventenac, Le Somail och många flera är just sådana platser.

tisdag 21 februari 2012

En pragmatikers vilsenhet

Jag börjar tydligen bli gammal och har uppenbarligen för länge sedan passerat mitt tankemässiga bäst-före-datum. Skälet att jag säger det är att jag bara inte kan förstår den logik som råder i samhället idag - jag blir bara förvirrad. Orsak och verkan, konsekvens, moral och handling verkar inte hänga ihop på det sätt som jag är van vid från förr. Att det var si och så med det förr också, men då var det inte "dom goda" som stod för inkonsekvenserna. Att inte den nya generationen tycker som jag kan jag acceptera för det är naturligt och till och med sunt, men att dom inte ens tycker som dom gör själva eller när deras handlingar inte verkar höra ihop med deras tankar och ideal förstår jag inte ett dugg. Eller också är det någon ny sorts logik som återinfört tankar från inkvisitionen - ni vet dom där med "ändamålet helgar medlen".

Man behöver bara öppna tidningen för att bli förvirrad.

Den första artikeln jag läser berättar att man skall framställa konstgjort kött på stamceller från kor - allt för djurens och miljöns skull. Detta applåderas av djurrättsmänniskor och miljörörelsen. Är det verkligen samma idealister och miljökämpar som bannlyser växtförädling genom genmanipulering, som nu vill vi skall äta kött framställt genom stamcellsteknik? Är det samma miljövänner som anser att det är livsfarligt att äta matvaror där man dödat bakterier genom bestrålning av färsk mat? Varför är det så hemskt att använda stamcellsforskning för att rädda människoliv och bota kroniska sjukdomar, men rätt att göra det för miljöns och kornas skull? Var har den normalt så omhuldade försiktighetsprincipen tagit vägen?

Nästa räcka av frågor som dyker upp är. Vad skall hända med alla tamdjur när man inte längre får äta dess kött eller använda dess hud? Skall det bara finnas några enstaka får och kor på Skansen i fortsättningen, samt några i villaträdgården istället för gräsklippare? Var skall man få tag på naturgödsel till alla ekologiska jordbruk när det inte finns någon boskap längre som levererar. Redan nu får man mala ned danska grisar till gödning för att förse de svenska ekologiska jordbruken med "naturlig" gödsel. Jag har förstått av miljövänner att man hoppas på att vi människor i större utsträckning skall bidra med vårt eget gödsel i framtiden - smakligt. Så tvingades man göra förr i Kina, med enorma epidemier som följd. En missionär som jag kände i min barndom berättade att den yttersta oartigheten i Kina var att inte lämna kvar det som kom ut i andra ändan när man blivit bjuden på mat.

När det gäller att vara försiktig med ny teknik så saknas denna försiktighet i utmanande grad även vad gäller de enorma vindkraftparker som nu planeras i Norrland och på andra platser i Sverige. Var tog Edward Lorenz' teorin om att "ett vingslag av en fjäril över Hawaii kan orsaka en tornado över Florida", vägen? Flera hundra vindsnurror på samma ställe är en ganska häftig fjäril, vilket inte verkar bekymra någon idag.

En annan konstighet som jag läser om är att man granskar Alfred Nobels testamente för att utröna om Norska Nobelkommittén följer statuterna när man delar ut det till flera personer som endera orsakat krig eller bara arbetat med miljöfrågor. Norska Folketinget försvarar sig med att det viktigaste arbete man kan ägna sig åt för freden idag är att rädda vår planet från miljöhotet. Detta sagt av ett land som bygger hela sitt välstånd på det som anses vara den största miljöboven - oljan. Ett land som var ett fattigt U-land i Europa så sent som på 60-talet innan oljan flöt in - eller snarare sprutade upp. Är det att undra på att man inte förstår den nya logiken och moralen.

Skälet till att jag är så oerhört vilsen är nog att jag är en urbota pragmatiker i den gamle filosofen John Dewey's anda som anser teori, praktik, reflexion och handling hänger ihop och att därför en teoris  värde mäts i huruvida den handling som följer på teorin överensstämmer med teorin och vidare att handlingens värde bedöms utifrån huruvida effekten av handlingen för människor och samhället överensstämmer med teorin och handlingens intentioner. I vår rationalistiska tid när det räcker med att tänka rätt och argumentera rätt har naturligtvis sådana urmodiga filosofier inget värde.

Bilden föreställer John Dewey och kommer från Wikipedia

torsdag 16 februari 2012

Folk går alltid på det - bara det är modernt

Jag skrev för ett par år sedan om den oerhörda marknaden för kaffemaskiner och kaffe i alla dess former. Jag älskar gott kaffe, men vill bestämma själv vilken sorts kaffe jag vill dricka, vilket är närmast omöjligt idag. Nu har väl snart varenda hem någon form av fånig kaffemaskin som man bara kan ladda med patroner från just det märke som säljer maskinen. Jag har druckit många varianter av detta kaffe, men inget har varit särskilt bra.

Att dom här maskinerna blivit så populära beror nog på att dom dels ser fräcka ut, dom är ganska billiga och det är lite häftigt att ha en dosettautomat på diskbänken. Det är inte nog med att man inte kan få bestämma vilket kaffe man skall dricka - det är dyrt också. Jag sökte på nätet för att ta reda på vilket kilopris som kaffet i dom där små burkarna eller påsarna betingar. Det kan man inte får reda på för ingenstans står det hur mycket kaffe en dos innehåller. Lika bra är väl det?

Att man får telefon gratis när man binder sig för ett dyrt abonnemang vet vi ju redan. Att vi får en skrivare för nästan ingenting och sedan inser att färgpatronerna kostar mer än skrivaren har vi också upptäckt. Man undrar hur det skall sluta? Kan man få rabatt på bilar om man tankar dubbelt så dyr bensin på OK i framtiden. Jag som vill ha riktigt kaffe från hela bönor får betala ganska mycket för en kaffebryggare eftersom man inte tjänar något på mig på eftermarknaden. Nu lurar jag dom för jag har en gammal kvarn från Braun som funkar utmärkt och en bra högtrycksexpressomaskin som jag kan ladda löskaffe i.

Nu är dagarna räknade för dom som vill vara inne. Den nya trenden är nämligen bryggkaffe - ni vet den där gammaldags tantmetoden som man förr kallade Melittakaffe. Numera heter det "drop coffe" och kommer från det fina gamla kaffekulturlandet USA. Nu blir det att slänga alla urmodiga automater och bullets och borsta av den gamla filtertratten. Givetvis kommer det snart att dyka upp trattar i specialutförande som bara moderna svindyra filter passar i. Troligen blir det filter med inkapslat kaffe i väven som dom har på flyget så man inte skall kunna hälla i vanligt Gevalia, Zoegas eller Löfbergs.

Det är jobbigt och dyrt att hänga med.

Tillägg under eftermiddagen 16/2 2012: När jag besökte matvaruaffären kollade jag priserna per kilo. Den mer simpla varianten där kaffet ligger i små runda påsar betingar ett pris på ca 200 kronor kilot, men dom riktigt häftiga som halva Hollywood gör reklam för kostar mellan 600 och 700 kronor per kilot. Då lär det ändå vara billigare här i Frankrike. Hoppas det blir gott kaffe!!

onsdag 15 februari 2012

Trevligt men svinkallt!


Nu har vi återbördat Eva och hennes son Johan till den svenska värmen. Det har varit svinkallt hela tiden dom varit här. Lyckligtvis har vi inte haft snö, men det är också enda trösten. De senaste två veckorna har varit de kallaste man upplevt här nere i Languedoc på 28 år och det gäller förmodligen hela Medelhavsområdet. Snö i Rom och på Corsika är ju inte vanligt precis.

Trots vädret har vi haft det trevligt och njutit av de andra specialiteter som Sydfrankrike kan bjuda på, nämligen god mat och dryck. Vi besökte vännerna i Sete och fick en traditionell Sydfransk lunch som tog andan ur Johan som aldrig upplevt detta förut. Den tog, som sig bör, sina modiga två och en halv timma. Till den hade man grävt fram en magnumflaska Châteauneuf-du-Pape från 2005 och bättre än så kan det ju knappast bli. En bonus var att det var många grader varmare och vindstilla i Sete.

Dagen efter firade vi Johans 40-årskalas på den traditionella Restaurang Le Petit Comptoir i Narbonne och på söndagen var det Evas tur att fylla. Den födelsedagen firade på Restaurang Maison Maguerite i Boutenac, dvs. hemma. Om jag/vi får säga det själv så slog den det mesta. Vad sägs om Foie gras - mi-cuit, hjortfilé med blomkålspuré, väl valda ostar och en hemgjord chokladmousse. Tråkigt nog hade vi bara gamla viner - de nya sparar vi tills det kommer gäster en annan gång.

Efter avlämningen på flygplatsen i Toulouse besökte vi IKEA för att köpa ett par saker. Till våra och alla utlandssvenskars sorg finns det numera inga svenska matprodukter man kan köpa. Förr kunde man köpa Kalles kaviar, god svensk ost, traditionella svenska snapsar, svenska märkesöl, bra svenska sillsorter och många andra utvalda svenska delikatesser. Numera är det bara billiga kopior av IKEAS eget märke som man möjligen kan lura utlänningar att köpa, men för oss utlandssvenskar är det ju meningslöst att äka till IKEA om man inte skall köpa möbler och det behovet blir ju snart mättat.

onsdag 8 februari 2012

En glad vårdkonsument i Frankrike


Fransk sjukvård är ganska annorlunda. Jag har sett lite dåligt på ett öga under en tid så jag tyckte att det fanns anledning att kolla om jag behövde nya glasögon. För sådant måste man uppsöka ögonläkare i Frankrike. Jag fick tid hos en ögonspecialist i förra veckan. Eftersom det inte såg så bra ut skickade han mig vidare till en specialist som på fredagen gjorde en skiktröntgen på mitt öga och gav mig omedelbart en tid för en mindre operation på tisdagen i denna vecka. Dessutom ville man att jag skulle kontrolleras av en hjärt- och kärlspecialist som tog emot mig i måndags morse. Direkt från honom fick jag alla prover tagna på ett laboratorium och kunde på apoteket kvittera ut alla grejor som behövs inför operationen. Så hann jag tvätta saltet av bilen också efter resan till Toulouse flygplats. Nog är det fantastiskt att man kan få tillgång till denna räcka av specialisttjänster inom så oerhört kort tid. Operationen gick utmärkt. När operationen var klar och jag öppnade ögonen viftade läkaren med handen framför ögonen på mig och frågade om jag såg den. Ja, sa jag och skrattade - "är det ett bra tecken?" På måndag skall jag på återbesök för att kontrolleras. Jag ser redan mycket bättre.

En intressant egenhet franska läkare har är att dom omedelbart berättar i detalj vad dom kommer fram till oavsett om det är röntgen eller ultraljud eller andra typer av prover och undersökningar. Det verkar som om dom tycker att ens kropp angår en på något sätt.

Samtliga dessa specialistläkare, min husläkare, laboratoriet samt apoteket är privata företag som är oehört skickliga och noggranna, men man har också en mycket bra offentlig vård med stora resurser på de stora sjukhusen. Här i Frankrike är gränserna mellan privat och offentlig vård osynlig. Olika specialister samverkar utan tanke på vem som organiserar verksamheten och väntetiderna är minimala och servicen till oss patienter är utmärkt. Det som imponerar så oerhört på mig är hur noggranna alla läkare är, man tar sig verkligen tid med patienterna och, hör och häpna, tackar för att dom fått förtroendet att behandla just mig. Man känner sig som en människa som betyder något för den behandlande läkaren oavsett om man går till en privat läkare eller om man går till en läkare på en av de offentliga sjukhusen.

Jag har visserligen fått en del insyn i svensk sjukvård som ledamot av Forum för vårdbyggnadsforskning i Sverige, men jag kan  inte helt förstå varför det är en så stor skillnad i åtkomlighet mellan svensk och fransk sjukvård. Ett svar är nog ändå det intima samarbete som finns mellan privat och offentlig vård i Frankrike och att hela systemet bygger på ett tätt nätverk av privata husläkare som tar hand om alla triviala åkommor som fullständigt proppar till de svenska akutmottagningarna. Ett annat skäl till de enorma väntetider man har i svenska sjukvård är en ålderdomlig och bristande logistik.

Man får verkligen hoppas att det "drev" som idag pågår i Sverige på privat vård på grund av Carema inte gör att man "kastar ut barnet med badvattnet" och avfärdar alla duktiga och ambitiösa privata vårdgivare. Alla som har insyn i vården vet att det även finns stora brister både vad gäller kvalitet, organisation, effektivitet och engagemang inom delar av den offentliga vården, samtidigt som det finns mycket att lära av positivt nytänkande av de bra privata vårdgivarna. Det har inte med ägandet att göra utan är en resurs- och ledningsfråga förutom att stort ansvar ligger på de politiska huvudmännen för ledning och upphandling.

Bild lånad från Expressen

måndag 6 februari 2012

Att köra bil i fransk snöstorm

De flesta delar av Frankrike har snö och flera minusgrader. Inte mer än en ganska mild vinter i Sverige, men här är det katastrof. I ett land där man inte är van vid minusgrader är det verkligen allvarligt - stora delar av landet har orange varning, som väl är ungefär som klasstvåvarning i Sverige.

Vissa varningar är reella på grund av det sätt man bygger och organiserar samhället här. Hus har sällan annat än englasfönster, Man kommer direkt in i vardagsrummet från gatan och ytterdörren är av 1 cm tjockt trä. Centralvärme är sällsynt - man använder mest öppna spisar som drar in lika mycket kyla genom de otäta fönstren och dörrarna som de ger värme. Vi är jättekonstiga som har isolerglasfönster, luftvärmepumpar och en sluss mellan ytterdörren och det rum man kommer in i. Att vi både har ett svalt hus på sommaren och ett varmt på vintern lär sig fransmännen inget av. Vi gör fel ändå.

En del av det man gör här är mer humoristiskt. TV varnar för att hjärtsjuka och diabetiker inte skall vistas utomhus när det är minusgrader. Vår granne, som vet allt berättar för oss att vi måste köra vår bil några kilometer varje dag när det är så här kallt (3 minusgrader) för annars kan den frysa ihop och inte gå att starta sedan. När vi frågar henne hur hon tror bilar kan fungera i Sverige menar hon att så är det i Frankrike i alla fall.

Dessutom är kyla alla sjukdomars ursprung. Man pälsar på sig som om man skulle till nordpolen så snart det blir under tio plusgrader, men nu när det är minusgrader och stormbyar är det berättigat. Fördelen är att det är lugnt i trafiken. Lezignan som är hektiskt och fullt av bilar normalt är som en ödestad och på landsvägarna ser man bara en och annan bil. Det är farligt att vara ute när det är minusgrader - det vet väl alla.

Vi hade emellertid en mardrömsupplevelse i går. Våra vänner från Sverige landade i Toulouse och vi skulle hämta dom. Det är 13 mil till Toulouse och större delen av vägen var det snöstorm. Att köra bil med extremt breda sommardäck på en väg där det är 5 cm snömodd och 2 grader kallt är en oerhört påfrestande upplevelse. Bilen rör sig som en våt tvål i ett tomt badkar på vägen. Allt blir nedisat så till den grad att den främre parkeringsvarnaren börjar tjuta. Eftersom jag var den ende som ansågs ha tillräcklig erfarenhet av sådant väglag så blev jag tvungen att göra hela vägen och det tar tid i kryphastighet. Jag var ganska trött när jag kom hem.

Lyckligtvis insåg även fransmännen att det var på riktigt. Man höll faktiskt avstånd och körde inte i mer än 60 km/tim. Trots det såg vi flera seriekrockar på vägen. Visst är det förvånande när det inte händer ett dugg när man bromsar och bilen framför närmar sig med oförändrad hastighet.



lördag 4 februari 2012

Sol, vind och svinkallt

Jag har äcklat alla svenska läsare så många gånger med sol och värme hos oss när man har "trettiogradersnötillknäna" i Sverige. Det är inte mer än rätt att jag berättar att vi har det svinkallt här. Fortfarande strålande sol, som sig bör när det är högtryck, men -7 grader och stormstyrka i byarna - det kallar jag kallt. Det är emellertid så torrt i luften så att det inte ens blir rimfrost på bilarna trots temperaturen.

Nu är det ju inte att undra på att det är kallt eftersom vi har Montagne Noir i norr där vi ser att det ligger snö, även Pyrenneerna lyser vita på avstånd i söder, några mil västerut i Carcassonne har det snöat och det rapporteras om snöfall på Rivieran och i Rom så vi är helt kringrända av vinter. Vinbönderna är för en gångs skull glada eftersom värmen hörom veckan fick dom att oroas för skörden. Om vinet hade börjat skjuta skott innan den här kylan kom hade årets skörd varit kaputt påstod dom.

Det tråkiga är att Eva och hennes son Johan kommer i morgon och dom hade naturligtvis önskat sig lite värme. Nu är det kallare än i Jönköping i den starka vinden här. Vi får väl hoppas att värderrapporten är otillförlitlig som vanligt så det blir varmare under veckan trots alla förutsägelser. Egentligen behövs det bara en liten vindkantring till sydsydost med lite Nordafrikansk luft så har vi vårvärme igen.

Bilden lånad från Aftonbladets nätupplaga


fredag 3 februari 2012

Gammal gubbe i trasiga modejeans

Mina favoritjeans av hyfsat märke börjar se bedrövliga ut. Lår, knän och rumpa är nedslitna till en babyblåvit färg och i ändan är det nästan bara varpen kvar av tyget. Ändå vill jag inte göra mig av med dom för dom är så bekväma och har varit med så många år. Jag blir nog tvungen att kasta dom ändå snart.

När vi åkte hem från Venedig i nyår fick jag emellertid en ny syn på mina gamla trotjänare. Under en liten fönstershopping bland de exklusiva boutiquerna vid Lago di Garda hittade jag mina jeans till det överkomliga priset av 400 euro. På dockan bredvid hängde mina målarbyxor och dom kostade 500 euro, med färg och allt. Denna insikt om vilka dyrgripar jag var nära att kasta bort fick tankarna att vandra i mitt huvud.

En av mina yrkessjukdomar är att jag normalt sett är ganska analytisk och strukturerad i mina tankar, men den här gången fick jag ingen ordning på tankarna. Det bara surrade av de mest absurda associationer och frågor som så ofta sker när de intryck man får är så surrealistiska att normala tankemönster inte duger längre.

Första tankarna är färgade av avsky för människans dumhet: "Vem betalar nästan fem tusen svenska kronor för ett par nedsölade och utslitna jeans" - och varför gör man det? Nästa steg i tankebanorna är: "Vem i herrans namn designar utslitna och färgfläckade jeans, och varför? Så kommer tankarna i snabb följd: "Hur dumma får folk vara?" Hur fantasilösa får modedesigners vara?. Sedan kommer de mer moraliskt färgade frågorna: "Är det inte ett oerhört hån mot dom som inte har livets nödtorft att göra deras vardagsmisär till exklusivt mode?"

Sedan försöker man se det från den humoristiska sidan. Vad händer när någon nästa år kommer på att min barndoms mest pinsamma byxor, de mörkblå rejäla jeansen med gula sömmar från Algots från Borås, blir högsta mode. Kommer samma modejournalister höja detta nya geniala mode till skyarna och föraktfullt fnysa åt alla sandblästrade jeans för tusentals kronor från förra året och kommer alla fåntrattar att snabbt hänga med och se ut som "Vi på Saltkråkan." Kommer Susanne Ljung att ha en speciell temaupplaga av programmet Stiiil på bästa sändningstid på lördagsmorgonen om det nya fantastiskt vågade jeansmodet? Nu tror jag inte att det är så lång borta eftersom inredning från 50-talet är högsta mode bland yngre idag och jag har redan sett tendenser till detta nya återanvända  jeansmode i butikerna. Jag har inget emot den gamla Rockabillymusiken, men modet får gärna de unga ha för sig själva.

Jag har emellertid inte lyckats komma till något beslut om mina numera uppgraderade trotjänare och inte heller om mina målarbyxor. Troligen kommer dom ändå att kasseras.

Så här resonerar jag: Först och främst så är inte normalt slitna jeans lika moderiktiga som designerslita jeans. Jag är helt säker på att en expert ser skillnad på ett par äkta sandblästrade och designnedsölade jeans från Prada och mina fuskslitna och fusksmutsade även utan att titta på firmamärket. Dessutom tror jag att slitna jeans måste sitta på personer under en viss ålder för att vara moderiktiga. Även om jag köper Pradajeans för 5000 spänn så kommer jag bara att se ut som en gammal gubbe som inte ens kan hålla sig hel och ren och det vill man ju inte råka ut för.

Inte lär det väl bli bättre om jag hänger på Algotsmodet när det lanseras. Då kommer jag bara att se ut som någon som stannat i den mentala utvecklingen vid 8 års ålder, men blivit tunnhårigare och rundare om magen.

torsdag 2 februari 2012

Alla vill vara bra på något

Debatten i Sverige om skolan är evig. För lite mer än två och ett halvt år sedan skrev jag om mina erfarenheter som elev på 50-talet och det oprovocerade våld som eleverna utsattes för från lärarnas sida. Jag tänker nu berätta om mina första erfarenheter från andra sidan av en kateder.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte har någon som helst formell pedagogisk utbildning. Jag har trots det fuskat som undervisare både inom grundskolan, på zigenarskola, på högskola och inom vuxenutbildning under delar av mitt liv. Jag har dessutom publicerat pedagogiska texter tillsammans med och föreläst på Lärarhögskolan i Stockholm, men skulle inte anses vara kompetent att få en tjänst i den svenska grundskolan eller gymnasieskolan enligt de regler man idag förespråkar. Detta är viktigt som bakgrund till min min berättelse och amatörmässiga betraktelser i följande text.

Mitt första vikariat som lärare fick jag i Charlottenberg i Värmland. Jag fick ansvar för undervisningen i teckning på högstadiet samt blev klassföreståndare för en klass i sista året på den sk. teknisk praktiska linjen - ett betungande ansvar för en 19-åring. Jag förstod nog inte riktigt vad "tekniskt praktisk" inriktning innebar, men insåg snart att det hade mindre att göra med fallenhet för tekniskt praktiska ämnen än att eleverna av olika skäl inte hade lika lätt som andra att tillgodogöra sig den gängse undervisningen. Numera klassificeras eleverna i detalj för att sätta in dom i olika grupper och kanske ge stöd. På den tiden var det inte så noga - någon av eleverna var dyslektiker, någon kanske inte var lika mogen som de andra, någon hade lite svårt att koncentrera sig och åter någon kanske hade svårigheter i livet som gjorde att skolan fick komma i andra hand. För många av dom hägrade den dag då dom slapp skolan och kunde gå ut och tjäna pengar eller arbeta med familjen på gården.

Gemensamt för alla mina elever var emellertid att dom var väldigt trevliga och intressanta personer och vi hade mycket kul tillsammans. I början blev det kanske inte så mycket till undervisning eftersom alla hade så olika förutsättningar och ambitioner och ofta motarbetade varandras möjlighet att ta till sig det jag försökte förmedla. Så måste dom ju testa vikarien också. Det blev med andra ord lite busigt och okontrollerat ibland, vilket dom som så gärna ville lära sig och behövde lugn och ro led av.

Outbildad som jag var "förföll jag då till eget kunnande" och tänkte tillbaka på min egen skoltid, som ju inte var så långt tillbaka i tiden. Jag kom fram till två viktiga saker - att alla ville vara bra på något och få erkännande för det, samt att alla tycker om att tävla och i synnerhet att vinna. Från den stunden blev alla lektioner led i olika tävlingsmoment där vinnare korades i olika grenar som matematik, stavning, historia osv. Varje fredag var det prisutdelning och priserna var enorma bilder av popgrupper ur den populära tidningen Bildjournalen. Jag hade fått dom av min yngre bror. Det svåra var att utforma tävlingarna så att alla eleverna vann någon gren. Visst fick jag ha grenar som gick något utanför läroplanen ibland, som kunskap om motorcyklar och mopeder, men det gick att få till det. Jag hade problem med en elev som hade lite svårt att hävda sig i de mer intellektuella tävlingarna, men han var stor och stark. Således fick varje vecka avslutas med någon kraftsport, som armbrytning, fingerkrok eller liknande - hoppas gymnastikläraren ursäktar intrånget.

Förutom att det här är en nostalgitripp så undrar jag ibland hur livet blivit för mina första elever. Nog vore det roligt att träffa någon av dom idag. Den andra tanken är hur viktigt det är för alla människor, särkilt när man är ung, att vara bra på något och få erkännande för det. Betyg i skolan kan vara ett sätt att ge erkännande, men det kan också vara ett sätt att trycka ned om det används på fel sätt. Kanske skulle man i skolan idag koncentrera sig mer på elevernas starka sidor och sätta betyg på hur dessa sidor utvecklats, snarare än att avskilja elever utifrån deras tillkortakommanden.

"Att förfalla till eget kunnande" är ett motsägelsefullt uttryck som myntats av min gode vän och kollega T. Engström som beteckning på att man, i avsaknad av utbildning, lätt hittar på egna teorier som kan vara riktigt tokiga, men som ibland, mer av tur än av skicklighet, leder en rätt.