Nyheten att representanter för Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen fått representation i flera dalakommuner på SD-mandat gavs stort utrymme i nyhetsflödet, med efterföljande reportage. Att detta skett, antydde man, kunde bero på att Dalarna sågs som det mest ursvenska som finns i Sverige och var något av nationalisternas idealsamhälle befolkat av idel "ursvenskar". Jag lyssnade med intresse eftersom jag såg fram emot att reportaget skulle visa att inget kan vara mer felaktigt.
Sveriges radio brukar ju inte understödja sådana myter utan tvärtom undertrycka alla tecken som tyder på att Sveriges politik vad gäller invandring kan bli bättre på något som helst sätt. Man blir då förvånad över att kunskapen är så urbota dålig, alternativt att researchen är så slarvig, så att man i det här reportaget understödjer nationalistiska vanföreställningar och felaktigheter.
Visserligen hade man rätt i att Dalarna under nationalromantiken, av den tidens ledande kulturpersonligheter som då dominerade opinionsbildningen, sågs som det mest storsvenska som fanns och senare även gav upphov till uppskattning från Tysklands nazister, men man hade kunnat gå några hundra år bakåt i tiden så hade bilden blivit en annan.
Dalarna och då främst Bergslagen var från 1400-talet och flera hundra år framåt en av Europas mest betydande industriregioner, grundat på fyndigheter av koppar, silver och framför allt järnmalm, som behövdes för de obrutna krig som rasade i Europa på den tiden. Denna enorma betydelse byggde förutom på naturtillgångar, på invandrade industriella specialister, hantverkare av allehanda slag och hårt arbetande fattiga människor som bidrog med sitt slit till den enorma rikedom som genererades. Det var tusentals fattiga skogsfinnar som bröt mark och framställde tråkol till masugnarna, det var smeder och bergsbrukare från nuvarande Frankrike, Tyskland, Belgien och Holland. Det var mängder av hantverkare som servade industrinäringen eller försåg befolkningen med sådant som behövdes i det dagliga livet. Den som vill kontrollera detta behöver bara gå igenom några års husförhörslängder från Dalarna under dessa århundraden eller läsa något av de många historiska verk som finns.
Jag tror att det idag är närmast omöjligt att finna en enda person med anor i Dalarna, eller någonstans i Bergslagen som inte har en blandning av förfäder från Finland och stora delar av Europa. I Vissa skogssocknar i Bergslagen var 80 % av innevånarna svedjefinnar eller finska kolare under 1600-talet. Själv är jag en ganska typisk sådan person med anor från Dalarna. Hos mig finns anor från Finland, Frankrike, Tyskland, Belgien/Frankrike och Portugal, förutom mer närliggande länder som Norge och Danmark. Till detta skall naturligtvis läggas en hel del svenska arbetare, bönder, präster och bergsbrukare.
Tvärtom, vad Sveriges Radio ville lära oss, var troligen Dalarna vid sidan av Stockholm och kanske Gotland, på grund av Hansan, de platser i landet som var mest allsidigt blandade när det gäller genetiskt och kulturellt ursprung. Det kanske är det som är det ursvenska och det typiska, dvs. den omfattande blandning av människor, kunskaper och kulturer, som alltid kännetecknar expansiva och betydande regioner i Europa. Motsatsen, dvs. hundratals år av inavel, kan vi ju också se följder av i en del mindre framgångsrika regioner inom Europa, för att inte tala om i vissa släkter.
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.
söndag 30 november 2014
Jakten på det ursvenska
Etiketter:
Bergslagen,
politik,
släktforskning,
Sveriges Radio,
ursvenskt
torsdag 27 november 2014
Att göra en bok av sina bilder
Många som besöker oss hemma blir förtjusta i de årliga fotoböcker, som jag sammanställer. Som de flesta som har en digital kamera eller ”smart” telefon tar vi mängder av bilder. Skillnaden mot de flesta andra gör jag något med dom. Jag började när min fru och jag firade 20 år tillsammans. Vi har verkligen upplevt mycket, men när det var och hur det var började försvinna i glömskans dis. Jag bestämde då att göra en fotobok med alla minnen.
Lyckligtvis hade jag alla digitala bilder sparade, men när man går tillbaka 20 år så var inte alla bilderna digitala utan tagna med film. Visserligen hade jag en digital kamera i arbetet, men kvalitén var ungefär lika usel som på min iPad 2 idag. De flesta fanns lyckligtvis som diabilder eller jag hade negativen kvar, men en del fanns bara som pappersbilder. Diabilder är utmärkta att skanna in om man har en bra skanner med diatillsats, likaså blir negativen till pappersbilderna riktigt bra, med samma utrustning, när man skannar dom, men pappersbilderna är ju inget att skryta med som skannade. Nåja – om det är viktiga minnen får även det duga. Resultatet blev en minnesbok över våra år tillsammans från vår vigsel på ambassaden i Paris till vår jubileumsdag. 100 sidor blev det som vi själva och alla vänner tycker det är jätteroligt att titta på. Dessutom är det inte lika påträngande som forna tiders obligatoriska diavisningar. Att bläddra i en bok är trevligt – att sitta i ett mörkt rum och tvingas genomlida hundra diabilder eller sitta och blippa sig fram på en tvåtums skärm på en telefon är pest.
Jag fick blodad tand, som jag så ofta får, och bestämde att jag skulle göra en årsbok över varje år där vi, våra vänner, barn och barnbarn, våra fester, våra resor och annat vi ville minnas finns med. Det har nu blivit tre årsböcker samt jubileumsboken. De utgör jättetrevliga ”coffe-table-books”. Givetvis undrar många hur man gör, vart man vänder sig och vad det kostar. En av våra vänner som är konstnär och söker en fototjänst som kan trycka högklassiga kataloger med hans verk som presenter har tänkt följa vårt exempel.
Jag har provat ett par tjänster förut, men såväl kvalitet som svårighet att sammanställa böckerna skiljer sig åt. Jag använder tjänsten PhotoBox, som jag är mycket nöjd med. Man kan beställa allt från Sverige, men tjänsten finns i de flesta länder om man så önskar. Jag föredrar att kommunicera med det svenska företaget trots att jag bor utomlands. De är snabba, trevliga och hjälpsamma.
Att ta bilder är ju enkelt numera när ”filmen” är gratis. Jag föredrar kamera framför telefon av kvalitetsskäl, men använder oftast en pocketvariant av bekvämlighetsskäl, trots att jag har en proffsig bamsekamera också. Varje år barnbarnen är här får de låna varsin avlagd kamera och det blir väldigt annorlunda och roliga bilder. Vi vittjar också gästernas minneskort innan de åker hem så jag också får vara med på bild ibland.
Det tidsödande är att välja bilderna – numera vill jag även göra vissa korrigeringar och beskärningar med programmet LightRoom från Adobe, men man kan helt enkelt ta bilderna som de kommer från kameran om man vill det. När man valt ut sina bilder är det bara att sortera dem i den ordning de skall komma i boken. Men det går att ändra senare. Man kan samla sina bilder på sin dator, på Facebook, DropBox, Instagram, Flickr eller på någon annan av alla tjänster som finns. Första steget är att man måste man registrera sig och sedan starta den applikation på nätet som hör till PhotoBox. Det går också att använda en app i iPad, det vet jag. Så är det bara att skapa ett fotoalbum och ladda upp bilderna till PhotoBox – redigerar boken gör man senare. Man har närmast obegränsat utrymme till sitt förfogande så man kan använda PhotoBox för backup om man inte har det på annan plats. PhotoBox kan erbjuda mycket annat lull-lull också, som vanliga bilder, muggar, tavlor, mobilskal och mycket mer, men det är inget för mig.
Nästa steg ger ytterligare möjlighet att sovra i materialet, men nu kommer det fina där PhotoBox skiljer sig från många andra tjänster. Om man ber programmet så lägger det ut de bilder man valt för boken enligt en egen algoritm. Det blir till 95 % väldigt bra – ofta bättre än man kunde göra själv – och det går fort. Om man skulle vilja göra hela layoutarbetet själv går det också för sig och applikationen är mycket mer lättarbetad än hos många konkurrenter. Fastän jag arbetat mycket med layoutarbete föredrar jag emellertid att låta programmet ge mig ett förslag. Sedan ändar jag där jag vill och det blir på ungefär 5-10 sidor av 100 eller något mer, som jag gör större eller mindre ändringar på. Applikationen larmar också om bilderna har för låg kvalitet för tryck, men man kan behålla bilden ändå om man anser innehållet vara viktigare än kvalitén.
När man väl är medlem kan man ladda upp bilder och även arbeta med dom – det finns ett enkelt och bra redigeringsprogram inbyggt om man inte har ett fristående. Det är också enkelt att lägga till text på sidorna och om man vill ha lite mer dekorationer så kan man lägga in tematiska bakgrundsbilder som man ”monterar” fotona på.
När man är klar eller priset är fördelaktigt kan man beställa sin bok. Det kommer regelbundet extrapriser och ibland kan man köpa rabatterade förköpscheckar som gäller i ett antal månader. Jag brukar passa på när det är halva priset och beställa två identiska böcker - en till oss själva och en till min 92-åriga mor, som inte orkar besöka oss i Frankrike. På så sätt kan hon följa vårt liv ändå hemma i soffan och så kan hon ”skryta” lite inför sina väninnor om allt vi gör här nere i utlandet. När man är så gammal som min mor är så har man allt man behöver så det är alltid svårt att hitta på presenter, men en fotobok har blivit stående present till hennes födelsedag i februari varje år – den gläder henne hela året.
En annan användning som jag har funderat på en del är att göra fotografiska släktböcker med PhotoBox. Min mormor och morfar hade väldigt fina inbundna fotoalbum med släkt och vänner. Kanske man kunde göra något liknande med alla de hundratals bilder man samlar på sig som släktforskare. Nu ligger dessa bilder i lådor eller skannade på en hårddisk och det är ju trist om ens barnbarn skulle vilja titta på dom i framtiden.
Om ni är intresserade av att testa PhotoBox kan ni klicka på annonslänken ovanför den här texten – om ni gillar det så får jag lite bidrag till min årliga bok också.
Etiketter:
bilder,
fotobok,
minnesbok,
PhotoBox,
släktbilder
torsdag 20 november 2014
Att uppfinna fyrkantiga hjul
När jag innan jag var pensionär arbetade med forskning kring medinflytandefrågor i arbetslivet, främst när det gällde utformning av organisationer och arbetsplatser irriterade jag mig ofta på att utländska kollegor, speciellt den anglo-saxiska världen, ansåg att man uppfunnit metoder och redskap bara för att de blivit publicerade på engelska. Engelskspråkiga forskare kunde bli världsberömda för att ha utvecklat sådant som vi i Sverige och Norge arbetat med i det dagliga under decennier eller forskat fram redan på 70-talet. Flera av de utländska forskarna hade dessutom fått sina idéer genom att besöka mig eller mina skandinaviska kollegor och förvånats över vad vi gjort i Sverige inom både praktik och lagstiftning. Att vi uppe i norr kunde inspirera andra är i och för sig bra, men att de tog åt sig äran var mindre bra.
När jag nu sedan många år bor utomlands har jag fått ett annat perspektiv på många företeelser. Jag inser att det, om man ger vederbörlig kredit till den det bör, är positivt att härma. En värre inställning är att slå ifrån sig allt som är ”not invented here” eller att anse att man är så bra att man inte har något att hämta i andra länder och kulturer.
Eftersom jag sedan 7 år bor permanent i en liten landsortshåla i Sydfrankrike och innan dess hade 13 år av säsongsboende i en mindre kuststad i samma region kan jag jämföra hur man ser på frågor i Sverige och Frankrike – åtminstone nere hos oss.
Äldre
Den mest drastiska skillnaden är synen på äldre. Att vara gammal är ett adelsmärke i mina nya hemtrakter. Myndigheter, vuxna och framför allt ungdomar visar stor respekt för alla gamla här nere. Den kommunala omsorgen om de äldre är självklar. Nu är det här ganska självklart i hela världen och här skiljer Sverige sig på ett extremt sätt från resten av världen – oavsett om vi talar om den industrialiserade eller den som fortfarande utvecklas ekonomiskt.
Sjukvård
Jag har så många gånger skrivit om och lovordat den franska sjukvården så det behövs inte så många ord. Sammanfattningsvis är vården tekniskt lika avancerad som i exempelvis Sverige, men här kommer man till, det är ingen stress, väntetiderna är minimala även till specialistvård och det fria vårdvalet är naturligt. När jag fick en diagnos som krävde en operation fick jag välja fritt och valet stod då mellan de närmaste städerna Toulouse, Narbonne, Montpellier och Perpignan – det sista blev mitt val. Jag låg på operationsbordet en vecka efter min diagnos.
Numera diskuterar man i Sverige om det kanske skulle fungera med hemsjukvård för äldre. Här hos oss är det regel att läkaren besöker de gamla i hemmet och även yngre får hembesök om omständigheterna så kräver. Däremot besöker man sällan akutmottagningen – det behövs ju inte när man har nära tillgång till sin husläkare och denne även kan komma hem om det är kritiskt. Är det riktig illa kommer ambulansen.
Miljö
I två av våra närmaste större städer Montpellier och Narbonne har man infört gratis eller billiga bevakade infartsparkeringar och gratis eller subventionerade bussar/spårvagnar för att röra sig i staden. I Narbonne är parkering gratis under lunchtid och på helger. Detta gör att det går att få lönsamhet i butiker även i stadskärnan, inte bara i städernas utkanter.
I Sverige diskutera plastpåsar just nu. Man kan bara konstatera att det ar många år sedan man slutade att tillhandahålla plastpåsar i franska affärer. För vissa varor kan man få nedbrytbara tunna påsar och ost och kött får man i vaxat papper, men annars får man köpa en stadig vävarmerad påse som räcker i evigheter. Forskningen har ju kommit fram till att såväl plast som bomull och papper har miljöbrister – enda lösningen är att använda färre.
Godkända soppåsar tillhandahålles gratis av kommunen och soporna lämnas nere på torget i vår by. Återanvändning av sådant andra slänger är tillåtet och uppmuntras och återvinning fungerar också ganska bra vid byn återvinningsstationer, men sopförbränningen är ett skämt enlig svenskt sätt att se det.
De oerhörda mängder pressrester från vintillverkningen destilleras först för framställning av en lokal au de vie, varefter det komposteras och återgår till vingårdarna som gödning.
Till miljön hör också en levande landsbygd vilket är typiskt för Frankrike. Små byar växer och det sociala och kulturella livet och servicen är rikt i små byar med så få som ett par hundra innevånare. En av Frankrikes finare restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin ligger nära oss i en bergsby med 102 innevånare. I flera byar och småstäder runt oss kan man regelbundet lyssna till musikaliska världsstjärnor till rimliga biljettpriser. En nödvändighet för detta är att alla har en liten bil långt upp i åldrarna. Alla kan således ta sig till små platser längs periferin och måste inte bo i eller färdas till de stora städerna för att få ett rikt socialt och kulturellt liv. Detta gör också att det finns bönder som kan odla bra mat så man inte måste importera från Colombia eller andra ställen.
Mat
En aktuell diskussion i Sverige idag är ekologisk mat. Liksom i Sverige är hyllorna fulla av sådan mat – här kallas det BIO. Det är emellertid oftast de stora matfabrikerna som tillhandahåller detta. Fransk TV sänder regelbundet reportage om hur det fuskas med denna märkning och klagar på den bristande kontrollen från certifieringsorganisationerna. Att fuska med mat i Frankrike är oerhört allvarligt. Grundarna av den omskrivna matfabriken i Toulouse som blandade hästkött i Findus (ursprungligen svenskt) lasagne grät i TV över att de nya ägarna hade dragit deras namn i smutsen. Det var inte främst att man blandat i hästkött för det anser man vara gott här. Problemet var att det inte deklarerades och att det dessutom kom från bulgariska slaktök som inte kontrollerats ur sundhetssynvinkel.
Mat är nämligen den förhärskande religionen i Frankrike för en majoritet av befolkningen. BIO är ingen stor grej, men närodlat är det. Vi har dels en stor marknad varje onsdag där lokala odlare säljer sina produkter allt från kött till grönsaker och frukt och dessutom närproducerad ost, konserver och mängder av annat. Dessutom finns speciella affärer som bara säljer produkter från bönderna i närområdet och det gäller givetvis även vin, som är vår stolthet här i kommunen. Få av odlarna är ekologiska, men vi vet hur dom producerar sin mat och kan besöka deras gård om vi vill.
Vid sidan om närodlat är ”terroir” det viktigaste när det gäller mat. Det kan närmast översättas med ”jordmån” och skall förstås i en vidare mening, dvs. att man gör det bästa av en viss sak på en viss plats i landet och i så fall övertrumfar detta det närodlade. Den bästa vitlöken kommer från en plats, den bästa gullöken från en annan, samma gäller med anka, kyckling, gåslever, ostron osv. Man är därför mycket noga med ursprunget. I vår fiskaffär redovisas exakt i vilken fiskeregion i Nordsjön som torsken kommer från. Att viss fisk från den kalla norra Atlanten är bättre än den från Medelhavet erkänner man gärna.
Nu är det inte alla som följer den gamla franska traditionen att äta bra mat. Vi ser mer och mer hur unga familjer påverkats av den ”amerikanska” matkulturen där massor av socker och andra kolhydrater och olika lightprodukter, som mest består av olika E-nummer, anses vara det man bör äta.
Det här är ett axplock av saker som jag ser dagligen här i landet. Flera saker har man lyckats väl med fastän de ses som problem att lösa i Sverige. Det finns ju värre exempel, som Göteborgs stad som både köper spårvagnar från en leverantör som dömts ut av andra städer, däribland Oslo och dessutom köper ett biljettsystem där Australien redan gått på en nit. Man undrar lite varför man inte bara kan fråga hur andra gör innan man bestämmer sig eller innan man tillsätter en statlig utredning som skall ge svar som andra har funnit sedan decennier.
Jag inser nu att Sverige är lika etnocentriskt som de forskare jag irriterade mig på förr. Skillnaden är emellertid att de på den tiden kopierade bra saker, som vi gjort i Sverige – det vore väl ett bra exempel att följa även för Sverige idag. Det kan ju finnas något att hämta och att resa har ju aldrig varit något problem för politiker och tjänstemän i samhällets tjänst.
När jag nu sedan många år bor utomlands har jag fått ett annat perspektiv på många företeelser. Jag inser att det, om man ger vederbörlig kredit till den det bör, är positivt att härma. En värre inställning är att slå ifrån sig allt som är ”not invented here” eller att anse att man är så bra att man inte har något att hämta i andra länder och kulturer.
Eftersom jag sedan 7 år bor permanent i en liten landsortshåla i Sydfrankrike och innan dess hade 13 år av säsongsboende i en mindre kuststad i samma region kan jag jämföra hur man ser på frågor i Sverige och Frankrike – åtminstone nere hos oss.
Äldre
Den mest drastiska skillnaden är synen på äldre. Att vara gammal är ett adelsmärke i mina nya hemtrakter. Myndigheter, vuxna och framför allt ungdomar visar stor respekt för alla gamla här nere. Den kommunala omsorgen om de äldre är självklar. Nu är det här ganska självklart i hela världen och här skiljer Sverige sig på ett extremt sätt från resten av världen – oavsett om vi talar om den industrialiserade eller den som fortfarande utvecklas ekonomiskt.
Sjukvård
Jag har så många gånger skrivit om och lovordat den franska sjukvården så det behövs inte så många ord. Sammanfattningsvis är vården tekniskt lika avancerad som i exempelvis Sverige, men här kommer man till, det är ingen stress, väntetiderna är minimala även till specialistvård och det fria vårdvalet är naturligt. När jag fick en diagnos som krävde en operation fick jag välja fritt och valet stod då mellan de närmaste städerna Toulouse, Narbonne, Montpellier och Perpignan – det sista blev mitt val. Jag låg på operationsbordet en vecka efter min diagnos.
Numera diskuterar man i Sverige om det kanske skulle fungera med hemsjukvård för äldre. Här hos oss är det regel att läkaren besöker de gamla i hemmet och även yngre får hembesök om omständigheterna så kräver. Däremot besöker man sällan akutmottagningen – det behövs ju inte när man har nära tillgång till sin husläkare och denne även kan komma hem om det är kritiskt. Är det riktig illa kommer ambulansen.
Miljö
I två av våra närmaste större städer Montpellier och Narbonne har man infört gratis eller billiga bevakade infartsparkeringar och gratis eller subventionerade bussar/spårvagnar för att röra sig i staden. I Narbonne är parkering gratis under lunchtid och på helger. Detta gör att det går att få lönsamhet i butiker även i stadskärnan, inte bara i städernas utkanter.
I Sverige diskutera plastpåsar just nu. Man kan bara konstatera att det ar många år sedan man slutade att tillhandahålla plastpåsar i franska affärer. För vissa varor kan man få nedbrytbara tunna påsar och ost och kött får man i vaxat papper, men annars får man köpa en stadig vävarmerad påse som räcker i evigheter. Forskningen har ju kommit fram till att såväl plast som bomull och papper har miljöbrister – enda lösningen är att använda färre.
Godkända soppåsar tillhandahålles gratis av kommunen och soporna lämnas nere på torget i vår by. Återanvändning av sådant andra slänger är tillåtet och uppmuntras och återvinning fungerar också ganska bra vid byn återvinningsstationer, men sopförbränningen är ett skämt enlig svenskt sätt att se det.
De oerhörda mängder pressrester från vintillverkningen destilleras först för framställning av en lokal au de vie, varefter det komposteras och återgår till vingårdarna som gödning.
Till miljön hör också en levande landsbygd vilket är typiskt för Frankrike. Små byar växer och det sociala och kulturella livet och servicen är rikt i små byar med så få som ett par hundra innevånare. En av Frankrikes finare restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin ligger nära oss i en bergsby med 102 innevånare. I flera byar och småstäder runt oss kan man regelbundet lyssna till musikaliska världsstjärnor till rimliga biljettpriser. En nödvändighet för detta är att alla har en liten bil långt upp i åldrarna. Alla kan således ta sig till små platser längs periferin och måste inte bo i eller färdas till de stora städerna för att få ett rikt socialt och kulturellt liv. Detta gör också att det finns bönder som kan odla bra mat så man inte måste importera från Colombia eller andra ställen.
Mat
En aktuell diskussion i Sverige idag är ekologisk mat. Liksom i Sverige är hyllorna fulla av sådan mat – här kallas det BIO. Det är emellertid oftast de stora matfabrikerna som tillhandahåller detta. Fransk TV sänder regelbundet reportage om hur det fuskas med denna märkning och klagar på den bristande kontrollen från certifieringsorganisationerna. Att fuska med mat i Frankrike är oerhört allvarligt. Grundarna av den omskrivna matfabriken i Toulouse som blandade hästkött i Findus (ursprungligen svenskt) lasagne grät i TV över att de nya ägarna hade dragit deras namn i smutsen. Det var inte främst att man blandat i hästkött för det anser man vara gott här. Problemet var att det inte deklarerades och att det dessutom kom från bulgariska slaktök som inte kontrollerats ur sundhetssynvinkel.
Mat är nämligen den förhärskande religionen i Frankrike för en majoritet av befolkningen. BIO är ingen stor grej, men närodlat är det. Vi har dels en stor marknad varje onsdag där lokala odlare säljer sina produkter allt från kött till grönsaker och frukt och dessutom närproducerad ost, konserver och mängder av annat. Dessutom finns speciella affärer som bara säljer produkter från bönderna i närområdet och det gäller givetvis även vin, som är vår stolthet här i kommunen. Få av odlarna är ekologiska, men vi vet hur dom producerar sin mat och kan besöka deras gård om vi vill.
Vid sidan om närodlat är ”terroir” det viktigaste när det gäller mat. Det kan närmast översättas med ”jordmån” och skall förstås i en vidare mening, dvs. att man gör det bästa av en viss sak på en viss plats i landet och i så fall övertrumfar detta det närodlade. Den bästa vitlöken kommer från en plats, den bästa gullöken från en annan, samma gäller med anka, kyckling, gåslever, ostron osv. Man är därför mycket noga med ursprunget. I vår fiskaffär redovisas exakt i vilken fiskeregion i Nordsjön som torsken kommer från. Att viss fisk från den kalla norra Atlanten är bättre än den från Medelhavet erkänner man gärna.
Nu är det inte alla som följer den gamla franska traditionen att äta bra mat. Vi ser mer och mer hur unga familjer påverkats av den ”amerikanska” matkulturen där massor av socker och andra kolhydrater och olika lightprodukter, som mest består av olika E-nummer, anses vara det man bör äta.
Det här är ett axplock av saker som jag ser dagligen här i landet. Flera saker har man lyckats väl med fastän de ses som problem att lösa i Sverige. Det finns ju värre exempel, som Göteborgs stad som både köper spårvagnar från en leverantör som dömts ut av andra städer, däribland Oslo och dessutom köper ett biljettsystem där Australien redan gått på en nit. Man undrar lite varför man inte bara kan fråga hur andra gör innan man bestämmer sig eller innan man tillsätter en statlig utredning som skall ge svar som andra har funnit sedan decennier.
Jag inser nu att Sverige är lika etnocentriskt som de forskare jag irriterade mig på förr. Skillnaden är emellertid att de på den tiden kopierade bra saker, som vi gjort i Sverige – det vore väl ett bra exempel att följa även för Sverige idag. Det kan ju finnas något att hämta och att resa har ju aldrig varit något problem för politiker och tjänstemän i samhällets tjänst.
Etiketter:
forskning,
fördomar,
hälsa,
kulturskillnader,
kunskap,
kvalitet,
miljö,
nationalism,
pensionär,
sjukvård,
testamente. tokigheter,
veteran,
vin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)