Sverigeresan del I - Huvudkommunen

Vi har nästan alltid tur med vädret när vi är i Sverige och det hade vi nu också. Tillsammans med våra goda vänner och grannar här i Frankrike har vi rest i Sverige under två veckor. Våra vänner är kosmopolitiska amerikaner, men har aldrig varit i Sverige. Resan startade och slutade i Nyköping (Skavsta) och vi hann besöka Stockholm, Nora, Dalarna, Lidköping, Göteborg, Jönköping och Gränna. Det tänker jag berätta om i några bloggtexter under de närmaste dagarna.

Stockholm

Som utlandsboende känner man sig aldrig så alienerad som man gör när man kommer till Stockholm. Det är där man märker hur annorlunda Sverige blivit sedan man bodde i landet och hur annorlunda Sverige är i jämförelse med vår nya hemtrakt i södra Frankrike. Jag finner inget annat ord att beskriva stämningen än ”märkvärdig”. Då menar jag det i den dialektala betydelsen som vi använder i Bergslagen. Där betyder det närmast tillgjord, krystad och inte så lite överlägsen. Man känner sig ofta som en tönt i olika offentliga sammanhang.

Nu är det inte det enda och dominerande intrycket av Stockholm man får. Staden är oerhört vacker när vädret tillåter det och Gamla sta´n har verkligen uppgraderats från kramsställe till att innehålla mängder av butiker med högklassiga varor. Vasamuseet var ett måste eftersom Tom (en av vännerna) hade väntat på att få komma dit sedan han för decennier sedan läste en artikel i National Geographic. Det är ett imponerande museum.

Jag hade Skansen på min lista eftersom jag ville besöka Bergsmansgården eller Laxbrogården som den egentligen hette när den stod i Nya Kopparberg. Den var en av de första byggnader Hazelius skaffade till Skansen fick vi veta. Den byggdes av min farmors mf fm mf morfar bergsmannen Michel Hindersson på 1600-talet. Nationalmuseum och Moderna museet fick också besök av oss. Återigen måste jag konstatera att tiden gör gott i att sovra bland den moderna konsten så det bara blir bättre och bättre ju äldre samlingarna är och allt trams från nutiden sorterats bort.

Mat är gott och svensk husmanskost är bland det bättre man kan få när den är vällagad. Bättre än på Operans bakficka blir det inte – det skulle vara hos Leif Mannerström på Kometen i Göteborg då. Det är en njutning att botanisera i de nyskapande varianterna av traditionella rätter som isterband, strömming, köttbullar med gräddsås och lax med dillstuvad potatis. Annars var maten ofta just ”märkvärdig” så till den grad att man inte kunde lista ut vad man skulle få på tallriken. Oftast var det emellertid mycket gott och man behöver inte sakna det franska köket i Sverige idag. Den svenska restaurangmaten är utmärkt spännande och vällagad. Man kan emellertid konstatera att om man bodde i Sverige så skulle man inte få prova det särskilt ofta för priserna är verkligen inte något för pensionärer. Att betala samma pris för en varmrätt som man får en hel fyrarätters meny på en bättre restaurang i våra hemtrakter är svårsmält. Dessutom har jag inte druckit ett enda glas vin på restaurang under resan. Jag vägrar att betala lika mycket för en flaska hyfsat vin som jag kan köpa en låda utmärkt vin för hemma. Lyckligtvis har svenska restauranger ett fantastiskt utbud av spännande ölsorter som man bara kan drömma om att finna i Frankrike. Jag kan acceptera att maten är dyr eftersom det ligger ett seriöst arbete bakom, men att öppna en flaska vin borde inte vara värt ett påslag på 400 kronor ens om det är kork på flaskan.

För att återgå till ”märkvärdigheten” så blir det en så stor kontrast till vad vi är vana av från våra hemtrakter. I Sydfrankrike står Michelinrestaurangerna som spön i backen och vår närmaste har tre stjärnor och har rankats som den nionde bästa restaurangen i världen i en stor metastudie. Här gäller verkligen ”no-nonsens-principen”. Alla råvaror är lokala, beskrivningen av rätterna är förståeliga och serveringspersonalen är avslappnade och skojiga. Man klär sig som man vill och är i den ålder man är och allt känns avslappnat. I Stockholm begriper man inte vad man beställer ibland och råvarorna skall komma från Hotaheiti om de skall vara bra. Dessutom får man en lång föreläsning som man knappt begriper om vad man äter. Ovanpå detta måste alla rätter relateras till för dagen rådande tabun om rättvisemärkning, miljöbelastning och politisk gångbarhet. Vart tog ”fånga dagen” och ”mindfulness” vägen när det inte räcker med att det är gott utan man måste ha samvetskval, alternativt känna sig helgonlik, beroende på vad man beställer. Man tappar aptiten av all präktighet.

Ja visst är jag lite ”daterad” och hänger inte riktigt med, men glädjande nog är jag inte ensam om att skoja med huvudkommunens ängsliga och oreflekterade jagande efter att ”vara rätt” i alla sammanhang. Årets sista avsnittet av Utkantssverige säger det bättre än jag någonsin kan göra själv. Man redovisar den nya WC-fria trenden som breder ut sig i innersta'n, men som inte nått ut till provinsen ännu - http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p1_dramaserier/2016/09/p1_dramaserier_20160904_1000_34fa805.mp3

Vi bodde emellertid på ett spännande hotell under jorden. Hotell With Urban Deli har alla rum i källarplanet och klimatet fixas med modern teknik. Jag tyckte det var ganska OK, men min fru saknade fönster. Bra gjort tekniskt tycker jag och frukosten var fantastiskt. Dessutom ett fantastiskt läge. På kvällstid vidtar emellertid en av Stockholms mest ”atrsy fartsty” etablissemang där personer över fyrtio inte gör sig besvär om man inte är någon erkänd kändis. Svindyrt och ”märkvärdigt” är det också i restaurangen.

Nästa bloggpost kommer att handla om när vi lämnar Stockholm och förflyttar oss till det riktiga Sverige, som alla politiska partier med Miljöpartiet i spetsen försöker att radera ut – för miljöns skull. Där träffade vi riktiga människor som var vad dom är och inte byter stil och personlighet efter senaste trenden och försöker vara så märkvärdiga som möjligt.

Förutom allt vackert och intressant vi sett i Stockholm så hann vi också lämna tillbaka våra barnbarn till dotterns Sara och Gustavo, samt träffa sonen David och hans Jessica samt bror/svåger Jan och det var väldigt trevligt.

Jakten på det ursvenska

Nyheten att representanter för Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen fått representation i flera dalakommuner på SD-mandat gavs stort utrymme i nyhetsflödet, med efterföljande reportage. Att detta skett, antydde man, kunde bero på att Dalarna sågs som det mest ursvenska som finns i Sverige och var något av nationalisternas idealsamhälle befolkat av idel "ursvenskar". Jag lyssnade med intresse eftersom jag såg fram emot att reportaget skulle visa att inget kan vara mer felaktigt.

Sveriges radio brukar ju inte understödja sådana myter utan tvärtom undertrycka alla tecken som tyder på att Sveriges politik vad gäller invandring kan bli bättre på något som helst sätt. Man blir då förvånad över att kunskapen är så urbota dålig, alternativt att researchen är så slarvig, så att man i det här reportaget understödjer nationalistiska vanföreställningar och felaktigheter.

Visserligen hade man rätt i att Dalarna under nationalromantiken, av den tidens ledande kulturpersonligheter som då dominerade opinionsbildningen, sågs som det mest storsvenska som fanns och senare även gav upphov till uppskattning från Tysklands nazister, men man hade kunnat gå några hundra år bakåt i tiden så hade bilden blivit en annan.

Dalarna och då främst Bergslagen var från 1400-talet och flera hundra år framåt en av Europas mest betydande industriregioner, grundat på fyndigheter av koppar, silver och framför allt järnmalm, som behövdes för de obrutna krig som rasade i Europa på den tiden. Denna enorma betydelse byggde förutom på naturtillgångar, på invandrade industriella specialister, hantverkare av allehanda slag och hårt arbetande fattiga människor som bidrog med sitt slit till den enorma rikedom som genererades. Det var tusentals fattiga skogsfinnar som bröt mark och framställde tråkol till masugnarna, det var smeder och bergsbrukare från nuvarande Frankrike, Tyskland, Belgien och Holland. Det var mängder av hantverkare som servade industrinäringen eller försåg befolkningen med sådant som behövdes i det dagliga livet. Den som vill kontrollera detta behöver bara gå igenom några års husförhörslängder från Dalarna under dessa århundraden eller läsa något av de många historiska verk som finns.

Jag tror att det idag är närmast omöjligt att finna en enda person med anor i Dalarna, eller någonstans i Bergslagen som inte har en blandning av förfäder från Finland och stora delar av Europa. I Vissa skogssocknar i Bergslagen var 80 % av innevånarna svedjefinnar eller finska kolare under 1600-talet. Själv är jag en ganska typisk sådan person med anor från Dalarna. Hos mig finns anor från Finland, Frankrike, Tyskland, Belgien/Frankrike och Portugal, förutom mer närliggande länder som Norge och Danmark. Till detta skall naturligtvis läggas en hel del svenska arbetare, bönder, präster och bergsbrukare.

Tvärtom, vad Sveriges Radio ville lära oss, var troligen Dalarna vid sidan av Stockholm och kanske Gotland, på grund av Hansan, de platser i landet som var mest allsidigt blandade när det gäller genetiskt och kulturellt ursprung. Det kanske är det som är det ursvenska och det typiska, dvs. den omfattande blandning av människor, kunskaper och kulturer, som alltid kännetecknar expansiva och betydande regioner i Europa. Motsatsen, dvs. hundratals år av inavel, kan vi ju också se följder av i en del mindre framgångsrika regioner inom Europa, för att inte tala om i vissa släkter.