Sverigeresan II - Nora

Man undrar lite som utlandsboende hur mediebevakningen av Sverige egentligen är. I de delar av Stockholm där vi vistades – Söder, Djurgården, Centrum och Skeppsholmen såg vi inte en enda tiggare och mycket få så kallade nytillkomna förutom alla trevliga svamp- och grönsaksförsäljare på Hötorget. Då skall man veta att just i dessa trakter bor Sveriges mest invandrar- och tiggarpositiva människor. Vad dom nu grundar sin uppfattning på kan man undra. Man börjar ifrågasätta om inte talet om hur invandrare börjar dominerar landet är överdrivet. Man behöver emellertid inte komma långt utanför tullarna och ut i den svenska ”provinsen” förrän inslaget av människor från andra länder blir påtagligt och tiggarna sitter utanför snart sagt varje butik.

En annan jämförande reflektion man har efter ett par hundra mil på mellansvenska vägar är hur disciplinerat majoriteten av bilisterna kör i Sverige. Visst finns det de som kör för fort, men sällan i farter som är trafikfarliga - bara olagliga. De allra flesta håller hastighetsbegränsningarna och dessutom håller man avstånd, trängs inte, skadar inte andra parkerade bilar och håller sig på rätt sida även i kurvor. Det känns tryggt och avslappnat och är så olikt det vi är vana vid från Sydfrankrike som har fem gånger högre dödstal i trafiken än Sverige har. Vadan denna klagan från polis och allmänhet över den anarkistiska svenska trafikkulturen?

Första anhalten i provinsen är Nora
Norabesöket inleddes stilenligt med kaffe och småkakor hos min 93-åriga mor. Den som inte bjudits på kaffe hos henne har inte varit på kafferep. Hon ursäktade sig att hon inte hade, som sig bör, sju sorters kakor, bara fem. För våra amerikanska vänner var det en oerhörd upplevelse att få smaka dessa hembakade konstverk, som få idag behärskar konsten att göra. Det är min mors stora hobby att baka - bland alla andra aktiviteter hon ägnar sig åt. Till förra Julen bakade hon 400 lussekatter och delade ut kors och tvärs bland vänner och bekanta. Jag kan berätta att det blev taberas på kakfatet trots att det fanns gott om kakor.

Nora är inte bara en välbevarad idyll som fått ett otal internationella utmärkelser för sitt bevarandearbete, det var också den närmaste ”metropolen” under min uppväxt. Där bor fortfarande min mor och bror samt många gamla skolkamrater. Nora Bergslag var en gång ett betydande industricentrum för järnhantering i Europa, men nu lever man främst på naturen, den vackra stadsbilden, samt stadens kändis Maria Lang, vars berömdhet, bland oss äldre, exploateras på ett intensivt men smakfullt sätt. I det sammanhanget heter Nora emellertid Skoga och får i den skepnaden ibland även tjäna förebild för orten med samma namn i Grönköpings Veckoblad. Då placerad någonstans i västra Västergötland, mellan Skövde och Hjo. Förklaringen till detta är att min gamle rektor Grundmagister Ludvigo Hagwaldo (alias Yngve Jansson) under många år som skribent i Grönköpings Veckoblad verkade vid Noras samrealskola.

Pershyttans gruvby, Siggebohyttans bergsmansgård och Grythyttan med såväl gammal bebyggelse från drottning Kristinas tid, som Sevillapaviljongen där restaurang- och hotellhögskolan är inrymd är fina ställen att visa våra vänner. Lunch på värdshuset är prisvärt och trevligt för både oss och våra gäster. Kul för mig att besöka som varit på högskolan regelbundet under några år och föreläst och avnjutit föreläsarmiddag på värdshuset. Annars är det trevligt att bara köra försiktigt med bil kring Norasjön, Fåsjön och Usken - den så kallade Tre Sjöars väg eller köra över skogen från Stadra över Timmansberg till Göranstorp. Givetvis måste man också vandra runt på Noras kullerstensgator och se in i de dekorativa fönstren i ögonhöjd där det prunkar av pelargonier och annat. En annan sevärdhet är museijärnvägen där man sommartid kan åka ånglok. Sveriges första normalspåriga järnväg utgick från Nora 1856 och bangård, stationshus och lokstallar är bevarade. Vid Norasjöns strand kan man bo i gamla sovvagnar i STF:s regi.

Höjdpunkten i Nora var givetvis att träffa förutom min mor, min bror samt hans son William.

Efter två dagar i Nora kör vi norrut mot Dalarna. På vägen dit stannar vi till i Nya Kopparberg och tittar på den vackra kyrkan samt letar rätt på tomten där Laxbro gård, som vi besökte på Skansen, ursprungligen byggdes. Dalarna är givetvis värt en egen text och den kommer inom kort.

Ett tillägg i efterhand som jag fann på nätet och vill dela med er. Det är den gamla konstgången vid Pershyttans gryvby som man visar i funktion för en grupp. Konstgången eller stånggången, som det även heter, är den konstruktion som överför den roterande kraften från ett vattenhjul eller vandring över långa avstånd och som driver mekaniska funktioner i gruvan, samt pumpverk för att hålla gruvan fri från vatten. Ni kan se det i funktion här:

https://youtu.be/sPFoSkeRGNs

Jakten på det ursvenska

Nyheten att representanter för Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen fått representation i flera dalakommuner på SD-mandat gavs stort utrymme i nyhetsflödet, med efterföljande reportage. Att detta skett, antydde man, kunde bero på att Dalarna sågs som det mest ursvenska som finns i Sverige och var något av nationalisternas idealsamhälle befolkat av idel "ursvenskar". Jag lyssnade med intresse eftersom jag såg fram emot att reportaget skulle visa att inget kan vara mer felaktigt.

Sveriges radio brukar ju inte understödja sådana myter utan tvärtom undertrycka alla tecken som tyder på att Sveriges politik vad gäller invandring kan bli bättre på något som helst sätt. Man blir då förvånad över att kunskapen är så urbota dålig, alternativt att researchen är så slarvig, så att man i det här reportaget understödjer nationalistiska vanföreställningar och felaktigheter.

Visserligen hade man rätt i att Dalarna under nationalromantiken, av den tidens ledande kulturpersonligheter som då dominerade opinionsbildningen, sågs som det mest storsvenska som fanns och senare även gav upphov till uppskattning från Tysklands nazister, men man hade kunnat gå några hundra år bakåt i tiden så hade bilden blivit en annan.

Dalarna och då främst Bergslagen var från 1400-talet och flera hundra år framåt en av Europas mest betydande industriregioner, grundat på fyndigheter av koppar, silver och framför allt järnmalm, som behövdes för de obrutna krig som rasade i Europa på den tiden. Denna enorma betydelse byggde förutom på naturtillgångar, på invandrade industriella specialister, hantverkare av allehanda slag och hårt arbetande fattiga människor som bidrog med sitt slit till den enorma rikedom som genererades. Det var tusentals fattiga skogsfinnar som bröt mark och framställde tråkol till masugnarna, det var smeder och bergsbrukare från nuvarande Frankrike, Tyskland, Belgien och Holland. Det var mängder av hantverkare som servade industrinäringen eller försåg befolkningen med sådant som behövdes i det dagliga livet. Den som vill kontrollera detta behöver bara gå igenom några års husförhörslängder från Dalarna under dessa århundraden eller läsa något av de många historiska verk som finns.

Jag tror att det idag är närmast omöjligt att finna en enda person med anor i Dalarna, eller någonstans i Bergslagen som inte har en blandning av förfäder från Finland och stora delar av Europa. I Vissa skogssocknar i Bergslagen var 80 % av innevånarna svedjefinnar eller finska kolare under 1600-talet. Själv är jag en ganska typisk sådan person med anor från Dalarna. Hos mig finns anor från Finland, Frankrike, Tyskland, Belgien/Frankrike och Portugal, förutom mer närliggande länder som Norge och Danmark. Till detta skall naturligtvis läggas en hel del svenska arbetare, bönder, präster och bergsbrukare.

Tvärtom, vad Sveriges Radio ville lära oss, var troligen Dalarna vid sidan av Stockholm och kanske Gotland, på grund av Hansan, de platser i landet som var mest allsidigt blandade när det gäller genetiskt och kulturellt ursprung. Det kanske är det som är det ursvenska och det typiska, dvs. den omfattande blandning av människor, kunskaper och kulturer, som alltid kännetecknar expansiva och betydande regioner i Europa. Motsatsen, dvs. hundratals år av inavel, kan vi ju också se följder av i en del mindre framgångsrika regioner inom Europa, för att inte tala om i vissa släkter.

Gäster, fester och värmebölja

De senaste veckorna har vi haft besök från Sverige. Först Madelaine och Ulf som bilade genom Europa och passade på att inhandla diverse fasta och flytande delikatesser inför den stora dagen som Madelaine nu firat.  Ovanpå det passade dom på att serva bilen till franskt pris så nettokostanden för resan lär ha blivit ganska liten om man jämför med svenska förhållanden. Sedan kom Sara och lille Mateo och därefter Tommy och Ann. Väldigt trevligt har vi haft under hela tiden med besök på den trestjärniga Michelinrestaurangen i Fontjoncause som höjdpunkt på matområdet.

Jag har för sällskaps skull tillbringat mer tid på stranden än vad jag normalt gör under en hel sommar, men så’na smällar får man ta. Inte blev det mindre när Sara och minsta barnbarnet Mateo kom heller.  Under veckan med Mateo var givetvis besöket i Carcassonne favorit, men även med vuxna är det en obligatorisk utflykt. Troligen kommer dock heldagen med våra irländska vänner till vattenlandet i Cap d’Agde att slå det mesta för Mateo. Den utflykten slapp jag.

Sommarfesten i byn har gått av stapeln och framför allt Mateo har uppskattat det mycket. Fiska ankor och skjuta sönder ballonger har varit höjdpunkterna. Vinsterna har varit plastsvärd av olika färg och form – troligen de dyraste plastleksaker som man kan uppbringa när man ser vad det kostar att vinna dom. Favoritvinsten var ändå en bomb med skum som han kunde spruta på alla vuxna, som pliktskyldigast skrek av skräck till hans oerhörda förtjusning.

Tommy och Ann var senaste besöket i raden. Det är tredje gången dom är här nu och första gången var när huset närmast var en ruin. Dom vågar erkänna nu att dom hade vissa tveksamheter om vårt goda omdöme när dom såg vad vi hade köpt. Att dom vågar berätta det för oss nu får man väl se som en komplimang och ett erkännande till vårt renoveringsarbete.

Vi har haft väldigt trevligt under de här tre veckorna som vi fått rå om vänner och familj och vi ser redan fram emot deras nästa besök. Närmast åker vi själva till Sverige på ett par veckor för att besöka släkt och vänner. Jag skall också hålla ett seminarium på Chalmers och dessutom besöka släktforskardagarna i Gävle.

En lite speciell sak är att jag är inbjuden till släktträff på bergsmansgården på Skansen som förr stod i Kopparberg och hette då Laxbrogården. Den är byggd av historiska släktingar till mig. Det är släkterna Öhman och Ericsson som har släktträff, men dom kan inte riktigt bestämma sig för vilken släkt jag kommer från. Det lustiga med släktforskare är nämligen att ättlingar till kvinnor inte riktigt räknas som släkt. Vi härstammar alla från Michel Hindersson som byggde Laxbrogården och jag är fallen efter ”klanen” Ericssons anfader Eric Magnusson och hans hustru Catharina Öhman, men eftersom det är deras dotter, Charlotta Beata Ericsson inte en av grabbarna, som är min ana så vet dom inte riktigt om jag skall höra hit eller dit. Dom kan ju lösa det genom att kalla mig för en Adlerättling eftersom konstmästaren Fredrik Adler var Charlotta Beatas man och tydligen orsakade att hon blev ”svagsint” som det hette på den tiden. Hon miste vettet när hon fann sin man i sängen med den unga kökspigan Anna Mässing. Allt enligt hennes barnbarns barnbarn Jalmar Furuskog. Charlotta Beata var min farmors morfars farmor och levde under sista halvan av 1700-talet.

Det skall bli spännande att träffa dom eftersom jag aldrig mött någon av dom i levande livet förut, bara kommunicerat med dom på nätet. Som närmast är det väl 7-10-männingar jag träffar. Vi släktforskare är ju lite speciella.

LÄNKAR ATT KOPIERA:
http://www.carcassonne.culture.fr/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jalmar_Furuskog
http://www.skansen.se/artikel/bergsmansgarden
http://best-eating-out-in-languedoc.blogspot.fr/2012/06/lauberge-du-vieux-puits.html
http://www.aqualand.fr/les-parcs,cap_d_agde.html

Intressant besök i Bergslagen

Nu har jag varit på släktforskardagarna i Örebro och dessutom i Nora och besökt Noramarken för första gången på - jag vet inte när. Det regnade hela veckan, men på marknadsdagen sprack himlen upp och det var strålande sol hela dagen. Min mor och jag har också hunnit med åtskilliga utflykter till olika platser i omgivningarna, som Järnboås, Grythyttan, Hammarby och Siggebohyttan.

Min barndoms pärlfiskevatten

I Järnboås besökte vi Gammelhyttans hytta och kraftverk som alla numera känner till eftersom Ernst Kirchsteiger har renoverat den i TV under sommaren. Vi var där en vecka efter den slutliga TV-inspelningen och inte syntes det särskilt många spår av hans verksamhet då inte. Troligen var mycket av det han visade i TV ditforslat för TVs skull och bortforslat efteråt.

Då är Carl-Jans gamla verk Grythyttans Gästivaregård betydligt mer bestående. Nog var det många Berslagsbor som ruskade på huvudet när han kom dit på 60-talet och gav liv åt byn och än fler när han såg till att Sveriges utställningspaviljong från Sevilla blev köpt och forslad upp till Bergslagsskogarna för att inrymma den nya gastronomiska högskolan som nu hör till Örebro Universitet. Som sig bör kan man inte bara äta gott på gästgiveriet - lunchen på Måltidens hus som hör till högskolan är superbra.

Helvetet i Järnboås kyrka

Det är förvånade vad mycket det finns att se uppe i dessa avkrokar av vårt land. Vid Hammarby har en privatperson börjat restaurera de gamla brukbyggnaderna och många av de gamla minnesmärkena i trakten attraherar fortfarande många besökare. Siggebohyttans bergsmansgård är alltid ett intressant utflyktsmål - så kan man få kaffe med hembakat också.

Nora marknad är givetvis en intressant tilldragelse med 50 000 besökare 350 salustånd, tivoli och resor på Sveriges första normalspåriga järnväg med ånglok som huvudattraktioner.

Släktforskardagarna i Örebro var också väldigt lyckade. Man hade 5000 besökare första dagen och jag träffade många som jag tidigare bara hade sett på bild på Internet eller hört namnet på. Jag lyckades informera en del om min nya kurs Släktforska gratis och på grund av att jag ger bort den till alla som köper min nybörjarkurs så har det gett en del resultat. Att ge bort saker är en käck affärsidé tycker många. Däremot får man betala några tior om man bara vill lära sig släktforska gratis. Någon måtta får det vara på givmildheten. Vill man veta mer om kursen finns ett smakprov på min släktforskarblogg.

Nu sitter jag på ett trist hotell i Skavsta och väntar på att det skall bli sent nog att lägga sig för flyget går klockan 07.15 i morgon bittida med destination Berziers. Att jag hamnat här en dag för tidigt beror på att jag gjorde en kul sak idag på förmiddagen, men det berättar jag om senare.

Att bevara Sverige svensk är okunnigt och ohistoriskt

Ibland blir jag riktigt irriterad. Jag lyssnade på ett program från Södertälje på svensk radio. Det handlade om Sverigemokraterna och deras politiska budskap. Det är inte nog med att dom har tossiga idéer och att deras representanter verkar fullständigt intelligensbefriade när de intervjuas. Vad som är mer besvärande är att dom inte ens kan sin egen historia. Dom hävdade i intervjuer att dom inte alls var rasister utan tvärtom ville att ”raser” skulle bevaras och hållas ”rena” och då speciellt den svenska eftersom den var så värdefull och nu hotades av uppblandning med alla invandrare.

Jag har ägnat mej ganska mycket åt släktforskning de senaste åren och då insett hur ”uppblandade” vi svenskar är genom historien. Redan på fjorton och femtonhundratalet var de tyska inslagen i Stockholm och på Gotland så starka att ett antal av de tolv borgmästare man hade i Stockholm skulle vara av tysk börd. De protokoll man skrev om stadens rådsmöten var skrivna på en blandning av svenska och tyska. När vi sedan går vidare till sextonhundratalet så var inslaget av finnar, tyskar, belgare och fransmän stort i Mellansverige, främst Bergslagen. Att inslaget av finnar varit stort i Norrland i alla tider säger sig självt, men hur många vet att i socknar som Ljusnarsberg och Järnboås i Bergslagen var upp till 80% av befolkningen finsk på 1600-talet. Om man studerar mantalslängderna för Säter i Dalarna från samma tid finner man få fastighetsägare inom samhällets gränser som hade svenska namn. Att sedan det franska inslaget i den svenska kulturen och befolkningen blev enormt under sexton- och sjuttonhundratalet vet väl alla från de TV-program som visats i Sverige. Att man inte är medveten om detta är att ”vanligt folk” bland invandrarna på de tiden snabbt antog det svenska namnskicket. Exempelvis kom en av mina förfäder Pekka Osmi till Hörken i Ljusnarsberg med ett lejdebrev från Karl IX som gav honom rätt att anlägga ett torp.[1] Han blev på så sätt den förste innebyggaren i Hörken. Enligt svensk sed kom hans son emellertid att heta Persson grundat på försvenskandet ”Per” av det finska Pekka. På så sätt försvann spåren av de utländska rötterna redan efter en generation.

Till saken hör att dessa platser som jag nämner alla kännetecknades av stor framåtanda och var ekonomiskt betydelsefulla och att de invandrare som kom endera var specialister eller hårt arbetande människor som ofta lade grunden till nya samhällen runt det torp de bröt i mörkaste skogen långt från den svenska befolkningen. Pekkas flyttning till Sverige har sedan dess gett upphov till en rad av bergsmän, kyrkvärdar, häradshövdingar och en rad av ”ursvenska” ättlingar ända till våra dagar. Jag kan se en rad exempel bara ur min släkt.

Gotland och Stockholm var bland Nordeuropas mest betydelsefulla handelsplatser och Bergslagen var Europas Ruhrområde på den tiden. Jag har hört siffror på att 70% av råvaran till Manchester i England kom från Nora Bergslag under industrialismens första år. Präster i min släkt som utbildade sig i Tyskland under 1500-talet fick privilegiet att betala sina avgifter i koppar från Falun eftersom det var så eftertraktat i Europa. Utan att ha studerat andra regioner i Sverige skulle jag vilja påstå att det är högst osannolikt att det finns någon ”renrasig” svensk ens bland Sverigedemokraterna. Det skulle i så fall vara från något bortglömt hörn av Sverige som aldrig rönt något intresse eller haft något behov av kontakt med yttervärlden och man i århundraden gift sig med sina kusiner och sysslingar. Någon sådan plats vet i alla fall inte jag om.

Något annat jag inte riktigt förstår är den oerhörda, och berättigade, beundran vi känner för de människor som av endera ekonomiskt armod eller religiös förföljelse emigrerade från Sverige till Nordamerika under 1800-talet, medan vi samtidigt talar om ekonomiska flyktingar från utomeuropeiska länder som om det skulle vara kriminellt att flytta till en plats där man kan skapa ett nytt och bättre liv för sin familj.

1. Senare forskning visar nog att han inte alls hette Osmi. Man tror att det var en missuppfattning beroende på en notering i kyrkboken som angav att han hade tillåtelse att betala sin skatt i osmundjärn. Hans efternamn var troligen Henriksson Siikainen.