Sydfrankrike i juli

När det är över 30 grader varje dag och huset fullt av gäster som man vill ”turista” ihop med blir det inte mycket tid och ork över att skriva, men nu är det lugnt några dagar. Stranden har varit en stående attraktion, men också gourmetrestauranger och vingårdar har stått högt på önskelistan.

För att göra livet än mer fullödigt har det ordnats allehanda fester och bjudningar. 4 juli bjöd våra amerikanska vänner på trädgårdsfest – inte för att de är särskilt nationalistiska, men som förevändning för att träffa vänner fungerar det bra. Vi räknade till att vi var 10 nationaliteter som hade trevligt tillsammans.

Sista helgen har det varit stor fest i byn som vi deltog i en kväll eftersom alla går man ur huse vid sådana tillfällen. I går hade emellertid en av våra vänner kommit på idén att vi skulle ha en ambulerande fest. Vi började hos den irländska familjen som bjöd på aperitif och förrätt för att sedan förflytta oss till huset bredvid – eller snarare trädgården bredvid där amerikanarna bjöd på huvudrätt som bestod av grillat och en massa annat gott. Sedan var det dags för hela gruppen på 23 personer att bestiga byns högsta topp och äta ost och vin på vår takterrass. Jag hade plockat ett enormt fat med mogna svarta fikon på mitt hemliga ställe i naturen, vilket var väldigt uppskattat. Att jag framhärdade att inte berätta var jag plockade dom var inte lika uppskattat. Jag förklarade att man aldrig avslöjar svampställen och fikonställen. Man lägger nu upp planer för att lägga sig i bakhåll för mig eller skugga mig. Den sista etappen blev till den franska familjen som kommer hit för att få lite svalka på sommaren. Dom bor normalt i Dubai där det kan bli uppemot 50 grader. Hos dom fick vi en smaskig fruktsallad och goda efterrätter frampå småtimmarna.

Nu har vi en lugn vecka innan en av döttrarna kommer med familj ett par dagar. Grabbarna stannar sedan fram till den femtonde när vi transporterar hem dom med biltåg, bil och färja till mor och far i Stockholm. Apropå tåg så var det en upplevelse att se barnbarnet Hjalmar när han skulle ta TGV från Narbonne till Barcelona. Han var så oerhört upphetsad och koncentrerad inför att få åka tåg. Han älskar nämligen alla stora maskiner och fortskaffningsmedel.

Nystart efter 90

Min mor fyllde 90 år för några månader sedan. Med hänsyn till den höga åldern är hon lyckligt lottad. Hon är fullständigt klar i huvudet och har mängder av intressen. Hon har fram till sin 90-årsdag klarat allt själv – mat, städning, tvätt och framföra allt det stora intresset, bakning. Till det har hon ägnat sig åt olika handarbeten för att fördriva tiden.

Problemet har emellertid varit att hon så länge jag kan minnas haft värk och haft allehanda andra fysiska åkommor som satt ned hennes livslust. Den stora grejen varje vecka har varit att rada upp alla pillerburkar på stora bordet och fylla dosetten omsorgsfullt enligt skrivna instruktioner. Antalet piller har hela tiden ökat och inga har tagits bort. Många har haft som uppgift att döva biverkningarna av de andra. 

Hennes livslust var tidvis inte det bästa. Med hög ålder försvinner vännerna. Enda sättet att träffa sina gamla vänner är att gå till kyrkogården och sitta där vid gravvården någon halvtimma och berätta för dem om det senaste som hänt och tala om gamla minnen.

I normala fall ringer min mor alltid till min bror och talar om när hon tänker duscha och ringer igen när hon är klar. Han har ett arbete som gör att han enkelt kan komma om något händer. Ett av barnbarnen tittar också in varje dag en stund på en kopp kaffe och ser hur det är. Just den här dagen ringde hon inte min bror och barnbarnet hade fått ett vikariat och kunde inte komma. Givetvis föll min mor i hallen efter duschen och kunde inte ta sig upp själv. Larmet var inte heller nära eftersom hon tagit av det när hon duschade. 

När min bror kom hem på kvällen ansåg han det vara för sent att väcka vår mor så han tittade inte in förrän på morgonen. Hon hade då legat hela natten utan kläder på hallgolvet och kunde inte ta sig någonstans. Hon var i mycket dålig kondition och kördes i ilfart till lasarettet i Lindesberg där man fann att hon hade en svår infektion i kroppen och en sänka på 180.

Efter några dagars vård hämtade hon sig emellertid och chefsläkaren som varit ledig ansåg henne vara frisk nog att skrivas ut. Det visade sig att läkaren var en av min mors gamla slöjdelever så det blev ett trevligt återseende.  Ett resultat av sjukhusvistelsen blev att man såg över hennes medicinering och tog bort alla piller utom tre som hon behövde på grund av sin ålder.

Två veckor senare ville hon berätta en trevlig nyhet för mig, som hon väntat med tills hon var säker på sin sak. Sedan hon slutat med sina mediciner hade hon varit helt befriad från värk, sömnproblem och negativa tankar. Hon hade inte tagit en enda smärtstillande tablett på två veckor och inga sömnpiller. Hon var pigg och positiv och tyckte att hon fått en nystart på livet.

Det enda negativa må vara att min mors status väl har sjunkit bland andra åldringar eftersom hon nu är den som har minst antal piller i sin dosett. Men – å andra sidan ger det många poäng att köras akut till lasarettet.

Alla dessa fotografier

 Man tar ju tusentals bilder varje år, men vad gör man med dom? Förr i tiden klistrade man in dom i album och skrev hurtiga texter till bilderna. Eller - den bekväme skaffade ett album med plastfickor eller liknande så det var enkelt att samla de bästa bilderna. De som var ännu latare nöjde sig med de album man fick från fotoaffären. Så hade vi ju diabilderna, som man fick rama och sedan tvinga hela släkten att sätta sig ned efter kaffet och avnjuta.

Numera gör de flesta ingenting. Möjligen låter dom släkten blippa sig fram på kameran eller mobiltelefonen och titta på de pyttesmå bilderna någon gång. Jag tyckte det var trist och bestämde mig för att göra något åt det.

Det började när vi hade renoverat färdigt vårt franska hus och jag hade tagit bilder före och efter. Vi insåg nämligen att man glömmer väldigt fort. Dessutom kan ingen tro en när man beskiver hur eländigt det såg ut innan. Jag beställde en fotobok från en tysk firma och den blev riktigt snygg, men det var lite knôkigt att tillverka den.

 När vi sedan firade 20-årig bröllopsdag ville jag göra något som påminde om vad vi gjort tillsammans under alla år, så det fick bli ytterligare en fotobok. Den här gången använde jag firman PhotoBox. Skälet var att det var lättare att använda deras programvara, samtidigt som det fanns en funktion som placerade ut bilderna automatiskt. Då kunde man ägna sig åt att ändra där man ville ha det annorlunda och det sparade en del tid.

Boken om våra 20 år blev 100 sidor och de första årens bilder var analoga så dom fick jag skanna in. Visserligen klagade programmet på kvalitén på de skannade bilderna, men eftersom jag framhärdade accepterade programmet att trycka mina inte så högupplösta bilder. Boken blev fantastiskt fin, men på en sida hade något hänt i trycket så det hade blivit en färgplump tvärs över en bild, När jag påpekade detta fick jag en ny kopia av boken utan extra kostnad.

Sedan har jag gjort en årsbok och tänker fortsätta med det varje år. Där kan man följa vad vi gör under året – fester, resor, besök av vänner och familj, glädjeämnen och även några inte så roliga saker. Jag brukar passa på att köpa boken när det är specialpris. Man får då ett tillgodohavande som räcker ett antal månader så man har lite tid på sig. I år blev det problem på grund av sjukdom. Jag såg inte bilderna bra nog och orkade inte riktigt ägna mig åt det. Det krävdes emellertid bara ett telefonsamtal till kundstjänst för att förlänga giltigheten av mitt tillgodohavande.

Vad man måste tänka på är att föreviga vad man gör. Numera har jag en kamera som förutom datum, både ger PGS-position för var bilden är tagen och lagrar bilderna i månadsvisa mappar. Man glömmer så lätt var och när en bild är tagen. Troligen kan varenda telefon klara det, men jag föredrar att fota med kamera och ringa med telefon. För att få vara med på några bilder själv också brukar jag be att få kopiera över gästernas bilder innan dom lämnar oss eller be andra som är på samma fest att skicka sina bästa bilder till mig.

Eftersom den programvara man laddar ned både underlättar och, på grund av att den är väldigt kraftfull, komplicerar processen om man vill prova alla finesser, så kan man råka i problem. Man kan då få hjälp endera genom att chatta med en tekniker, maila eller helt enkelt ringa och fråga – det är gratis. Leveransen av den färdiga boken går på några dagar även till mig i Frankrike.

Det allra bästa är att våra vänner tycker det är trevligt att bläddra i böckerna, speciellt när de hittar bilder på sig själva. Det är mycket mer välkommet än forntidens diavisningar brukade vara. Många blir oerhört inspirerade och vill ha adressen till min fotofirma. Eftersom min gamla mor inte kan resa till oss längre är en årsbok en väldigt uppskattad present för henne att bläddra i för att inte tala om att visa för vänner som kommer på besök. I dagarna fick jag boken för 2012, vilken blivit försenad på grund av sjukdom, som gjort att jag inte har sett så bra och inte heller orkat skapa reda i alla bilder.

Just nu funderar jag på hur jag skall kunna använda den här tekniken i släktforskningen. En idé jag har är att göra en bok med alla gamla släktbilder jag samlat på mig och skannat. Jag inser emellertid att det är ett jättearbete. Dels måste jag hitta på ett sätt att strukturera materialet. Sedan skall alla uppgifter om personer och platser skrivas in och helst också placera in alla personer i släktträdet på något sätt.