google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: 2012 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

tisdag 11 december 2012

Smutsiga sjukhus kan orsakas av hög kompetens inom fel område?



Jag läser idag i DN att patienterna på Sveriges sjukhus är djupt missnöjda med renheten på avdelningarna. Det är främst de stora universitetssjukhusen som är snuskiga. Jag kan bara inte låta bli att kommentera detta eftersom jag under de sista tio åren i mitt yrkesliv ägnade mig bland annat åt att försöka få vården att inse att städning har en annan betydelse på ett sjukhus än det har på ett kontor eller vilken annan arbetsplats som helst.

Man talar om stödverksamheter och kärnverksamheter. Svårigheten för de flesta organisationer är att inse vad som är dess kärnverksamhet. Alltför många inbillar sig numera att det är att tjäna pengar. Inom den offentliga vården tjänar man ju inga pengar så därför tolkar man det som att det gäller att spara pengar. På rak arm kan jag inte komma på en enda hederlig verksamhet vars kärnverksamhet är att tjäna/spara pengar. För vården inser var och en att kärnverksamheten måste uttryckas i termer av vård, omsorg och att höja befolkningens allmänna hälsotillstånd.

När man definierat sin kärnverksamhet måste man analysera vilka stödverksamheter som direkt påverkar kärnverksamhetens kvalitet och vilka som är av mer kosmetisk karaktär. Det är här städningen kommer in. I de flesta verksamheter tillhör städning de kosmetiska stödverksamheterna, som visserligen orsakar otrivsel och olägenheter om den inte fungerar, men mer än så är det inte. Problemet är att de som utbildas på att utforma avtal om service använder sig av kunskap från andra verksamheter. Man placerar in städning i prioritet på samma sätt för ett sjukhus som för ett kontor. Således kan man spara stora pengar på städning eftersom det faktiskt är en mycket stor utgiftspost och inte särskilt viktig.

Nu är inte städning en verksamhet som alla andra på ett sjukhus. På ett sjukhus är städning en verksamhet som direkt påverkar kärnverksamhetens kvalitet och följden av brister kan bli förödande för människors hälsa.  Ingen skulle komma på iden att slarva med renheten i ett laboratorium för elektronikframställning, men på ett sjukhus med dess infektionskänsliga patienter tvekar man inte att upphandla städtjänster på ett slentrianmässigt sätt. En huvudregel när man organiserar verksamheter som är viktiga för kärnverksamheten, som i det här fallet städning, är att man ogärna lämnar det till en utomstående leverantör utan behåller den inom den egna organisationen så att man har kontroll över kvalitet och resultat.

Man undrar lite över att just de stora sjukhusen har den smutsigaste miljön. En förklaring som ligger nära till hands, ur min erfarenhet, är att det är just där de mest kompetenta personerna på upphandling av tjänster finns. Eftersom kompetens i dessa sammanhang alltför ofta är synonymt med att spara pengar snarare än att stödja kärnverksamheten på bästa sätt så blir det på de stora sjukhusen som de bästa spararna finns. Samma syndrom finns för övrigt inom skolan.

Redan på 80-talet belönades chefer för kommunernas fastighetsavdelningar för att man tjänade så mycket pengar åt kommunerna. Det gjorde man genom att ta ut så orimligt höga hyror av de egna verksamheterna att det inte blev pengar över till kärnverksamheterna. På skolans område hade man således inte råd med undervisningsmaterial, samtidigt som fastighetsdirektörerna fick beröm för att deras verksamhet gick med oerhörda vinster. Vad jag förstår från nyhetsflödet så fortgår även dessa avarter i svenska kommuner.

Ett intressant forskningsresultat från England visar att städning utan stress på sjukhus resulterar i snabbare tillfrisknande för patienterna. Underligt - ja - men så här hänger det ihop. Vårdpersonalen är oftast så stressad att dom inte har tid att sätta sig ned och tala med patienterna, vilket är negativt och orsakar oro och längre vårdtider. De icke stressade städarna kan emellertid ta sig några minuter med patienterna, vilket ger mycket positiva effekter för tillfrisknandet. Om man skall tala i ekonomiska termer så sparar detta stora pengar för vården eftersom varje dag man kan förkorta tiden på sjukhus innebär oerhört stora kostnadsminskningar. Men - nog vore det bättre att vårdpersonalen fick de minuterna per patient och lät städarna ägna sig åt att göra ett bra jobb inom sitt område.

Nedan finner ni några länkar som behandlar samma problematik:


måndag 10 december 2012

Några kuriösa tips?



Vi var bjudna på middag häromkvällen hos några andra invandrare som vi träffar då och då på olika evenemang. Ett annat par var också inbjudna - också invandrare. Man fick lära sig en del förvånande saker under middagens lopp.

Vi inmundigande av vinet fick vi lära oss av en av gästerna att ett vin från Corbières måste dekanteras och luftas i 48 timmar innan man dricker det. Eftersom både min fru och jag har arbetat med vin i några år och dessutom känner till vinerna från regionen ganska väl, så undrade vi om det verkligen gällde alla viner från området – jodå det gjorde det. Nu var damen som uttalade sig inte av den sorten som man riskfritt ifrågasatte, så vi lät frågan falla. Om någon gillar platta och lite oxiderade viner så är det väl drickarens ensak tyckte vi.

Med denna insikt i bagaget protesterade jag inte heller när vi fick lära oss hur man i sageskvinnans hemland fick grillat kött att bli riktigt mört och läckert, men det föranledde mig att undersöka saken på Google när jag kom hem. Så här gör man:

I hälsokostaffärer köper man plattor av rött cederträ som man låter ligga i vatten så det blir riktigt genomdränkt. Man lägger sedan köttet mellan dessa plattor och grillar det.  Jag blev lite konfunderad eftersom jag arbetat en del med rött cederträ som konstruktionsmaterial. Följande gäller om man får tro de organisationer som sysslar med arbetsmiljöfrågor i träbranschen:

Rött cederträ innehåller en eterisk olja som har sina stora fördelar, men också några riktigt tråkiga nackdelar för den som arbetar med det. All bearbetning av materialet måste ske med ansiktsmask och man bör bära handskar. Jag märkte själv, trots försiktighet, att jag fick en viss svullnad i halsen av såg- och filspån från trät. Om rött cederträ förekommer i konstruktioner (det är oerhört vanligt i takshingel och fasader i USA) som fattar eld måste elden bekämpas så att man inte utsätts för röken och rökdykarutrustning med separat lufttillförsel måste bäras. Dokumenterade följdverkningar av arbete med rött cederträ utan skyddsanordningar är bl.a. cancer i luftvägarna.

Bland de goda egenskaperna hos rött cederträ är att det inte ruttnar eller behöver behandlas på något sätt. Man måste emellertid använda rostfria skruv och fästanordningar eftersom trät faktiskt ”äter upp” vanliga galvaniserade skruvar efter kort tid. Det angrips vidare inte av några som helst träätande insekter vilket är tacknämligt i varmare klimat. Av samma anledning är det mycket effektivt mot ohyra i linneskåpet att lägga ut några små klossar av trät bland mormors broderade örngott. Man bör dock tvätta händerna innan man äter om man har handskats med träet för mycket. 

Om man däremot söker på rött cederträ på matlagningssajter och då speciellt sådana som är hälsomedvetna får man en helt annan bild. Här prisas rött cederträ för sina undergörande egenskaper såväl som smakförhöjare som för förmågan att möra kött. Jag vill inte påstå att jag är förvånad över resultatet med tanke på att trät till och med kan möra vanliga galvaniserade skruvar. Beviset för dessa fördelar är att de amerikanska indianerna lär ha använt rött cederträ i sin matlagning sedan urminnes tider. Eventuella rykten om att det skulle vara hälsofarligt viftas bort på dessa sajter och påstås vara fördomar. 

Nu vet jag inte vad som händer vid kontakt mellan matvaror och trät vid ett par hundra grader i en grill, som gör det så förträffligt, men jag tänker inte försöka blanda det med mat ändå. Jag eldar faktiskt inte ens i öppna spisen med de bitar av cederträ som jag har fått över sedan jag byggde min pergola. Jag borde nog göra det eftersom röd ceder har, på grund av oljan, en lägre flampunkt. Detta gör att man i USA har problem när sådana hus brinner. Elden hoppar lätt från hus till hus när gaserna tar eld. Som konstruktionsmaterial är det emellertid fantastiskt på alla andra sätt och för mig räcker det bra.

Det skrämmande är att samma material kan beskrivas i så oerhört olika tongångar av myndigheter som sysslar med arbetsmiljöfrågor och sådana grupper som vill lära oss att leva sunt och riktigt i övrigt.

PS/För den som vill möra kött på ett mer riskfritt sätt kan jag rekommendera att man skivar en kiwi och varvar med köttskivorna tillsammans med lite olivolja över natten. Tipset kommer från en jägare som ofta behöver möra färskt kött. Det fungerar jättebra.

onsdag 5 december 2012

Fransmän vet inte att man tar ut kommunalskatt i Sverige



I Frankrike kan man oftare och oftare läsa om hur välskötta de svenska statsfinanserna är. Man jämför då med Frankrike som man menar är det enda europeiska land som har högre skattetryck än Sverige och ändå inte är lika välordnat. Man pekar på hur hög kvalitet den svenska vården, omsorgen och skolan har.

Nu är det nog många läsare som höjer på ögonbrynen – säkert av olika orsaker. Vi svenskar vet ju numera att den svenska skolan är urdålig – åtminstone om Björklund får berätta om det. Vi vet också att omsorgen om gamla och sjuka är under all kritik i Sverige – åtminstone om man får tro media och många debattörer. Fransmännen tror också att Sverige är ett jämställt land, men det är ju bara att fråga Gudrun Schyman så får man veta att vi ligger bara snäppet över Afganistan när det gäller kvinnors rättigheter och möjligheter.

Det här illustrerar bara att vad som står i tidningarna och vad som förmedlas av olika tyckare och av politiker inte är så mycket att fästa sig vid. Verkligheten är ofta en annan och mer komplex. Jag har drygt 60 års erfarenhet av att bo i Sverige och de senaste dryga 5 åren har jag bott i Frankrike. Jag kan bara konstatera att länderna är ganska lika vad gäller ambitionerna inom skola, vård och omsorg. I många fall har Frankrike löst det bättre, men i många andra fall är Sverige duktigare. 

Vad gäller skolan tvistar man om vilken som är sämst. Fransmännen tycker deras skola är uslast, medan svenskarna nog anser att den svenska skolan ligger i botten. När det gäller sjukvård har jag erfarenhet själv och där är det ingen tvekan om, som jag ser det, att Frankrike har en högre kvalitet och bättre åtkomlighet. Vilket land som har den bästa äldreomsorgen kan jag inte bedöma, men attityden och respekten för äldre är oerhört mycket bättre i Frankrike.

Så kommer vi till vad det kostar. I den franska propagandan påstår man att Sverige har lägre skattetryck än Frankrike. Högern påstår detta för att finna argument för att sänka skatterna och socialisterna använder det som argument för att, med höjda skatter, skulle det bli lika bra som i Sverige. Vad som förvånar mig är att den franska debatten fullständigt missuppfattat det svenska skattesystemet. Man jämför nämligen bara statliga skatten. Kommunalskatt anses nämligen inte vara skatt i Frankrike. Sanningen är nämligen den att den statliga inkomstskatten i Frankrike faktiskt är något högre än den svenska för vanligt folk. Däremot är den upplagd på ett annat sätt. Här sambeskattas man och skatten bestäms av hushållets storlek. Väldigt många fransmän, liksom i Sverige, betalar ingen statlig skatt alls. En riktlinje som en normalinkomsttagare har för hur hög inkomstskatten blir är att den är en månadslön om året. Möjligheter till avdrag är oerhört begränsade för vanliga människor – man får exempelvis inte dra av räntor på lån.

Men – håll i er nu – kommunalskatten är oerhört låg – nästan försumbar i Frankrike. Att minst 30% av allt man tjänar i Sverige går till kommunen oavsett om man är rik eller fattig har franska media och politiker fullständigt missat. Dessutom tas nästan inga avgifter ut för kommunala tjänster i Frankrike – det ingår i ”kommunalskatten”. Vi betalar ca 12 000 kronor per år i kommunala skatter/avgifter, men då ingår TV-avgiften, fastighetsavgift och renhållning mm. Kommunalskatten varierar med boende och ort. Vi vet vänner som betalar en ”fantasisumma” på 40 000 kronor om året, men då har dom stora och dyra hus med mycket mark och hög standard.

Det i Sverige så omdebatterade RUT-avdraget löser man i Frankrike så att alla seniorer som behöver hjälp i hemmet kan anmäla detta till kommunen, som då förmedlar hjälp från någon hemmafru som vill arbeta extra. Kommunen ordnar alla formaliteter och den som köper tjänsten betalar en del av vad det kostar och kommunen står för resten. Detta avser hemhjälp som man själv anser sig behöva, inte sådan som det sociala står för på grund av att kunden är gammal eller sjuk. Att det skulle vara förnedrande att städa åt andra är en helt främmande tanke i Frankrike. 

Vad gäller ROT så finns det också för vissa speciella arbeten och för speciella ändamål. Skillnaden mot i Sverige är emellertid att här får man avdrag för material, men inte för arbetskostnad, tvärtom mot i Sverige. Dessutom måste en oberoende inspektör besiktiga arbetet innan avdrag beviljas. Själva fick vi 60% bidrag till installation av klimatanläggning efter den varma sommar då flera äldre dog i sina hem på grund av värmen.

Jag försöker inte diskutera vilket land som löst sin offentliga finanser bäst, bara peka på att man inte kan tro på politiker, media och tyckare när dom jämför olika länder. Dom har ofta ett egenintresse att ljuga, förtiga eller överdriva på ett sätt som stödjer det dom vill hävda är det riktiga utifrån sin politiska agenda.

lördag 24 november 2012

Göteborgs Spårvägars anställda värstingar


Nu har det hänt igen. Spårvägens kontrollanter har misshandlat en passagerare. Det var en ung man som av misstag fått med sig fel kort hemifrån och blev stressad eftersom han lovat föräldrarna att gå hem och mata hunden – kontrollanterna ville inte släppa av honom. Grabben råkade i panik varpå kontrollanterna pressade ned honom på golvet och behandlade honom som en grav brottsling.

Kontrollavgiften för glömt skolkort är 50 kronor. Lyckligtvis filmades allt av medpassagerare och polisen kunde komma och befria honom. Han fick sina skador inspekterade på Sahlgrenska och har polisanmält händelsen. Brottsofferjouren är inkopplad. Nog är det något fel när brottsofferjouren måste stödja personer som blir misshandlade av kommunala tjänstemän.

Vad är det för fel på just Göteborgs kollektivtrafik? Man läser aldrig om sådant från andra svenska städer och under alla mina resor i andra länder har jag aldrig mött sådant beteende. Nu tror säkert många svenskar att det här är en engångsföreteelse, men det är det inte. Likande saker händer ständigt i Göteborg. Gamla människor, utlänningar, svaga personer och andra som inte kan försvara sig blir med jämna intervall illa behandlade av spårvägsligan. Jag har emellertid aldrig hört att dom ger sig på personer som kan försvara sig fysiskt eller juridiskt – det är alltid svaga grupper som råkar ut för deras överfall. Detta har pågått i decennier! Redan i början av 80-talet blev jag själv vittne till en sådan mycket allvarlig incident som jag försökte avstyra, polisanmälde och fick publicerad i tidningen. Det var en äldre man som överfölls och misshandlades av tre kontrollanter för att han inte hade färdbevis. En god vän som tränade på samma gym som dessa huliganer berättade då skrämmande detaljer om hur snacket gick bland dessa kontrollanter - kollegor och likasinnade emellan.

Nog är det underligt att politiker och företagsledning inte kan stävja dessa kommunanställda huliganers framfart. Den ansvarige politikern Leif Blomqvist, som brukar vara vettig, borde göra något åt detta. Hans vice ordförande Mimmi von Troil konstaterar dock att man måste ha färdbevis och om man har det så händer inte sådant här. Man får ju vara glad att inte Spårvägens ledning har hand om rättsskipningen i Sverige för då vore det inte roligt att vara medborgare. Tänk om man parkerar fel eller kör för fort – vad skulle det bli för påföljd med Spårvägens rättsmedvetande och rättsskipning?

OBS! Om du vill följa den här bloggen med alla länkar och hänvisningar så bör du läsa originalet. Om du hamnar här genom Veteranens hemsida bör du således klicka på bloggens rubrik för att få fullt utbyte av texterna.


Underhållning i doktorns väntrum


Jag var hos husläkaren häromdagen. Det tar lite tid där eftersom hon har avskaffat tidsbokning och bara tar emot dom som dyker upp. Vi fick vänta i två timmar och hennes väntrum är ingen höjdare – trist, obekvämt och oftast ganska befolkat. Mottagningen ligger i en inte särskilt snobbig del av vår stad så patienterna utgör en intressant blandning. Där sitter det äldre nordafrikanska paret iklädda traditionell muslimsk klädedräkt, ett par romska familjer med dito lätt identifierbara kännetecken, två yngre kvinnor, ett äldre par, en barnfamilj och så vi då.

När man kommer in hälsar man artigt på de andra som väntar och erbjuds en plats på en av de obekväma stolarna. Vi har givetvis litteratur med oss att läsa, vilket vi är ensamma om. Nu skulle det inte ha behövts för underhållningen står medpatienterna för. Helt spontant diskuterar man de mest privata spörsmål fullständigt öppet, men det är väldigt noga att man inte duar någon utan här är det frun och min herre som gäller som tilltal. Man diskuterar sjukdomar naturligtvis, men också sitt privatliv, sin egen arbetslöshet eller andra privata problem och spörsmål. Alla lyssnar och faller in i samtalen och byter historier med varandra. Min fru, som behärskar franska mycket bättre än jag gör, lockas också att skratta med eller sucka med, eller oja sig, vilket som nu passar bäst utifrån innehållet. Man blir verkligen förbluffad över den öppenhet som folk visar mot främmande till och med i en så speciell miljö som läkaren väntrum. Dessutom verkar ingen stressad över att behöva vänta.

Än mer förvånande är att läkaren inte är en uns pressad, men trött – hon tar den tid det tar med varje patient och det kan bli ganska länge ibland. Hon gör grundliga undersökningar, skriver ut generösa recept och remitterar till röntgen, ultraljud, massage, laboratorier och andra behandlingar utan minsta tvekan. När man sedan kommer till apoteket får man en jätteplastkasse full med allehanda medikamenter utan att man behöver betala ett öre. Nu är det inte staten som står för hela kalaset om nu någon skulle känna doften av Grekland. Här har de flesta en egen försäkring som täcker det mesta och som gör att det allmänna och man själv delar ansvaret och kostnaderna för vården. Dessutom får man betala en patientavgift på 23 euro, men den får man tillbaka delar av.

Vi är verkligen glada att vi bor här nu när kroppen börjar säga ifrån efter att ha tjänat oss utan problem i decennier. Dom tar verkligen väl hand om oss.



måndag 12 november 2012

Pitt i panna - en svensk nationalrätt

Idag var det en synnerligen strålande dag – klarblå himmel och runt 18 grader. Visserligen var det lite vind, men det får man stå ut med. Vi ringde våra amerikanska vänner som älskar ostron och vi packade in oss i deras bil och åkte till Port Leucate för att äta ostron hos producenterna. Jackie som kommer från Irland följde också med. Hon ville återuppliva bekantskapen med ostron eftersom hon inser att om man bor här nere måste man äta dessa läckerheter. Hon var modig för hon provade också en Patate de Mer – en delikatess som har många namn, som bijut, vioulet eller figue de mer. Dom handplockas av dykare på stort djup och ser ut som en klump av någonting obeskrivbart. Innandömet är svavelgult och smakar starkt av jod. Dom är levande när man äter dom.

I övrigt fick vi en katalog från företaget Nature & Decouvertes igår. Dom har snöat in på skandinavisk jul, vilket är ganska trevligt, men det är ganska irriterande hur fransmän behandlar utländska företeelser. Om man behandlade franska språket på samma arroganta sätt som dom gör med andra språk så skulle dom bli vansinniga. Trycksaken heter ”Cataløgue Noël”. I denna katalog säljer man ”Møutarde biø de såveur l’låneth” [ekologisk senap med dillsmak] eller varför inte ”Sirøp biø pøur glögg” [ekologisk essens till glögg]. För säkerhets skull berättar man också hur dessa exotiska saker skall användas Exempelvis får man lära sig att lingonsylt ätes med rökt fisk och så kan man köpa en mycket exklusiv blandning av socker och kanel i ett rör. Vad den skall vara till får man inte veta. Jag tror inte risgrynsgröt är någon favorit i Frankrike.

Här blandar man svenskt, norskt och danskt alfabet hejvilt och dessutom har man ingen aning om att å, ä och ö är egna bokstäver, som representerar egna ljud, utan tror att det bara är ett exotiskt sätt att dekorera a eller o. En höjdare var när jag informerade franska IKEA om att ”Pitt i panna” inte var en särskilt delikat maträtt i Sverige. Ni skulle sett deras miner när jag förklarade vad dom sålde.

onsdag 31 oktober 2012

Superviner samt katter och hundar underhåller i kylan


För bara en dryg vecka sedan hade vi 26 grader och även fransmän badade. Så vände vinden och nordan från Alperna drabbade oss. Plötsligt sjönk temperaturen till som lägst 4 grader på morgonen och runt 10 på dagen – svinkallt! Det känns nästan som vinter i Göteborg – grått, fuktigt och vissa dagar till och med blåsigt. Vad sysselsätter man sig i sådant väder om man inte har ett jobb att gå till?

För någon vecka sedan besökte vi en katt- och hundutställning tillsammans med vännerna Anne och Janne. Dom gillar hundar och vi gillar katter – egentligen tror jag vi alla gillar båda sorter, men har vissa preferenser. Vi började hos katterna och insåg att den mest populära kattrasen i Frankrike idag är Ragdoll – vi blev riktigt sorgsna när vi tänkte på vår Champis som var en perfekt Ragdoll. Vissa katter var importerade från Sverige lustigt nog.  Att köpa en katt för över 10 000 kronor är emellertid inte ens något vi kan förställa oss – katter tar man hand om – inte köper.

Lustigt nog var det betydligt billigare att köpa en hund med stamtavla än att köpa en dito katt. Hundavdelningen var också väldigt trevlig, men där luktade det illa, vilket det inte gjorde hos katterna. Min fru gillar också hundar, speciellt alla magra och eleganta nordafrikanska hundar, typ Saluki. Visst är dom snygga, men tydligen väldigt känsliga noblesser. Vi män var enbart lyckliga att vi inte hade med oss två djur hem i våra bilar, som man kunde befara utifrån damernas tindrande ögon.

Någon vecka senare hade vi fått en inbjudan till en professionell vinmässa i Montpellier. Det var också intressant och likaså fullt av eleganta objekt  – dvs. viner som man dessutom fick smaka på. Man blir verkligen imponerad av vilken hög kvalitet vinerna från södra Frankrike har. Det fanns även några enstaka utställare från andra regioner, men det var de lokala vinerna som imponerade.

Här fanns några odlare som vi känner sedan tidigare, men också några nya bekantskaper som var mycket bra. Där fanns viner från den lilla byn Montpeyroux i norra Herault där något av ett under har skett vad gäller kvalitet de senaste två decennierna. Där fanns också viner från ”superappelationen” Minervois La Livinere i Aude, som var något utöver det vanliga, dessutom vinerna från La Clappe som alltid är bra, för att inte tala om de som produceras runt berget Pic Saint Loup i Herault. Vi smakade också en hel del Champage av hög kvalitet och till rimliga priser.  Över huvud taget var priserna på de här högklassiga vinerna väldigt rimliga – mellan 5 och 15 Euro i allmänhet.

Bland alla dess producenter av välgjorda och goda viner fanns också ett par ekologiska odlare  och som så ofta var vinerna inget att yvas över. Jag köper ibland ekologiska viner från våra vanliga odlare som kan göra viner och de är riktigt bra – lite lättare och lite mer syra kanske, men välgjorda och ganska trevliga. Det blir en annan sak med de odlare som inriktar sig på ekologisk odling utan att kunna hantverket att göra vin. Vi har några sådana häromkring också och dom skulle troligen inte sälja många flaskor om dom inte hade ekologisk produktion, som inriktar sig mot en speciell kategori konsumenter, som sätter ideologin framför smaken.

En av traktens största odlare – och bästa – är väldigt intresserad av ekologisk odling och har röjt av ett stort område på toppen av berget för att etablera ekologisk odling långt från andra odlares kontamination. Jag tror hans viner blir ett genombrott för det ekologiska vinet från trakten, vad gäller kvalitet, när han så småningom kan börja producera. Men det tar nog några år – han har inte ens planterat ännu.

Hur som helst fick vi med oss fler lådor vin hem än vi räknat med så nu är hyllorna i källaren välfyllda. Man måste ju ligga några år före dock, annars får man dricka färska viner om några år och det är ju synd när man bor i ett område där man är så konservativ att man tycker att vinerna skall ligga till sig minst fem år innan man dricker dom. Här tillåter man inte att man silar vinerna genom hyvelspån för att få dom att smaka ekfat som man gör i många av dom nya vinländerna som svenska konsumenter är så förtjusta i. Här är det bara riktiga tunnor som gäller och dom måste ha växt i rätt land och vara av rätt ålder och kondition. Vår ekologiska odlare in spe ovan har exempelvis samma vin lagrat på amerikans ek och på fransk ek. Vinet är en av våra favoriter, men vi föredrar det som lagrats på amerikansk ek som tidigare använts för Bourbon, medan fransmännen vill ha det vin som lagrats i nya fat av fransk ek. Den amerikanska varianten har en rund väldigt fin sötma som dessutom åldras väldigt fint, medan det vin som lagrats på nya franska ekfat har en torrare karaktär.

Läs också: http://france-midi.blogspot.fr/2009/07/konsten-att-salja-mediokert-vin-och-fa.html

fredag 19 oktober 2012

Kajsa Wargs överman


Vi har fyra, vad vi kallar ankfiléer i kylen som blev över från senaste middagen med gäster. Ankfiléer är vårt namn på tunna delar av anka, inte så olika en lamminnerfilé, därav namnet. Egentligen heter det ”aiguillettes de canard” och är väldigt gott. Det var emellertid det enda vi har i kylen trodde vi så det blev lite bekymmer. Min fru äter inte snabba kolhydrater av medicinska skäl så man får tänka sig lite innan man gör tillbehör.

Jag gör en wook säger jag och dyker in i kylskåpet. Följande hittar jag:
En snutt gurka, en halv stor morot, en halv rödlök, lite vacker sallad (röd och gulstrimmig), några gula minitomater, en bit squash, en stump slanggurka, en kvist blekselleri och en liten kvast bladpersilja. Dessutom låg det en överbliven stor skiva bayonneskinka och drällde samt ganska många fina mogna blå fikon.
Sagt och gjort – ankan rullades in i bitar av skinkan så det fick bli basen. Därefter skar jag grönsakerna i bitar utifrån hur hårdkokta dom är. Moroten fick formen av smala långa stavar. Rödlöken blev månskäror, gurka och squash blev lite maffigare tärningar och sellerin fina slantar, medan blasten skars ned grovt.  Salladen och tomaterna fick vänta till sist och fikonen fick bara ligga med lite på slutet.

Jag wookade i solrosolja och smaksatte med thailändsk soja samt Cristal-sås från New Orleans och lite chilliflakes. En rejäl skvätt överbliven Sauvignon Blanc fick bli vätskan i wooken. När morötterna hade blivit lagom mjukkrispiga fick köttet en snabb stekning och fikonen i klyftor hamnade på toppen av wooken för att få lite temperatur. Med en ruska persilja blev det riktigt vackert och dessutom en av de godaste wookar jag gjort.

Lyckligtvis hade vi en liten skvätt mousserat vin från Gruissan kvar i kylen och den passade utmärkt till.
Kajsa Warg kan slänga sig i väggen.

fredag 12 oktober 2012

Snabbtur till Istanbul

Istanbul är en intressant stad. För oss är det både snabbt och billigt att flyga dit. Vi valde att åka från Marseilles även om det innebar att vi tvingades övernatta eftersom flyget gick vid 7-tiden på morgonen. Vi sparade emellertid ganska mycket i parkeringskostnad eftersom vi kunde ställa bilen bevakad på Holiday Inn Express för en billig peng och dessutom hämtade dom och lämnade gratis till flyget. Vi åkte till Istanbul med ett par engelska vänner och det var mycket trevligt.

Vi har varit hemma ungefär en vecka nu, men av olika skäl har jag inte kommit mig för att skriva om det ännu. Ett av skälen är att sommarvärmen mötte oss här hemma med 26-27 graders värme och bara några grader kallare i vattnet. Det är så det blir efter lång tid av pålandsvind från Afrika.

I Istanbul hade vi funnit ett trevligt hotell i gamla staden nära till allt och vi lyckades under våra fem dagar se det mesta av ”det obligatoriska”. Blå moskén blev första besöket men det var något av en besvikelse. Det är dessutom bökigt med alla regler om kvinnornas klädsel för att komma in – väl inne verkade emellertid ingen bry sig om reglerna. För oss män räckte det att vi tog av oss skorna, men vi måste bära dom med oss för att dom inte skulle bli stulna sa dom.

Hagia Sofia var betydligt mer intressant och storslaget, men så är den också åtskilligt äldre och har fått genomleva tre religioner under sin existens. Numera är det ett museum så här kan man gå klädd som man vill. Vi gick före i den oändliga kön och fick ett bra pris eftersom vi anlitade en guide som var mycket trevlig och väldigt kunnig.  För mig var det lite speciellt att komma hit eftersom mitt första arbete i arkitektutbildningen var att bygga modell av Hagia Sofia.

En överväldigande upplevelse var Topkapipalatset där man kan gå runt i stort sett hur länge som helst. Där var det ganska fullt av turister trots årstiden. Ryska var ett vanligt språk och en egenhet dom har att dom tror att kapitalism innebär att man tränger sig före alla andra i motsats till det dom är vana vid, dvs stå i kö för allt.
Givetvis besökte vi flera marknader och blev imponerade av allt vackert hantverk, men också förvånade över att man säljer så mycket kopior, som dessutom är mycket välgjorda. Inte konstigt eftersom dom ofta görs på samma fabrik som originalen i södra Kina. Man får emellertid passa sig om man köper något för franska tullen är observanta och böterna för att inneha kopior är oerhört höga i Frankrike.

Ett främmande inslag var den stora obelisk med hieroglyfer som Konstantin den store norpade med sig från Luxor och placerade i sin stad. Det ryktas att Apple kommer att stämma de gamla egyptierna för att dom plagierat deras ikoner (Obs ironi).

Vi hann också med en seglats med mat så vi fick se både den europeiska och den asiatiska sidan. Bebyggelsen är emellertid ganska ointressant och kunde ligga var som helst i Europa. Underligt nog finns det en viss likhet med skandinavisk arkitektur med en hel del träarkitektur som lika gärna hade kunnat ligga vid infarten till Oslo.

En trevlig upplevelse var en dansuppvisning i ett gammalt bad där man förutom obligatorisk magdans av hög klass visade ett program av traditionella danser från området kring Svarta Havet. Dessutom var musikerna mycket bra – nästan lite jazzigt.

Mat åt vi en hel del, vilket var en angenäm upplevelse. Det produceras även en hel del  vin i Turkiet, men det är dyrt. Kvalitén är väl heller inte något att skryta med – dom billigaste husets vin var OK, men de dyrare var inte något att betala för. Vi åt också fisk på nedre våningen av Galatabron, men det skulle jag vilja avråda från. De är ett gatlopp mellan inkastarna på restaurangerna som erbjuder den bästa maten och det renaste köket och gärna berättar om den usla kvalitén och det snuskiga köket som grannetablissemanget håller sig med. Personligen tappar jag aptiten av aggressiv marknadsföring av det slaget.

Eftersom min rygg tar mycket stryk av flera dagars vandrande på gatstenar kostade jag på mig en rejäl ryggmassage vid det exklusiva badet framför Hagia Sofia. Behandlingarna var snuskigt dyra, men en vanlig ryggmassage var inte så farligt med svenska mått mätt. Bra var det också!

Om det är något man minns från Turkiet är det hur artiga och vänliga alla är. Visserligen insåg vi snart att man inte bör säga att man kommer från Frankrike om man inte samtidigt säger att man är svensk. Man vet väldigt väl att Frankrike tillsammans med Holland är dom starkaste motståndarna till turkiskt medlemskap i EU.

tisdag 9 oktober 2012

Skatteverkets våldtäkt på vårt kulturarv

Vi svenskar är med rätta stolta över en av de äldsta, om inte den allra äldsta, folkbokföringen i världen. Denna folkbokföring har byggt på landets indelning i socknar. Utländska forskare inom skilda områden imponeras och avundas oss detta eftersom det på grunda av denna urgamla indelning går att följa landets och befolkningens utveckling hundratals år tillbaka och göra jämförelser.

Det är så inte bara släktforskare och historieforskare som kan dra nytta av detta utan det har varit och är till gagn för forskning inom en mängd områden där befolkning och lokalitet har varit inbegripna i studierna. Det gäller forskning inom socialvetenskaper, ekonomi, hälsa- och sjukvård, utbildning och mängder av andra områden där det är av vikt att kunna jämföra likvärdiga enheter över långa tidsintervall. 

Att jag nämner detta beror på att det är viktigt att förstå att vår långa historia med jämförbara geografiska och administrativa storheter inte bara har nostalgisk betydelse för en handfull lättviktiga entusiaster inom kultur och historieområdet utan har ekonomisk och kvalitativ betydelse för forskningsområden som har stor samhällsekonomisk betydelse. Detta speglas också av att närmast eniga remissinstanser inom skilda områden gett ”tummen ned” för skatteverkets förslag till avskaffande av sockenindelningen och införa kommun som minsta enhet för landet. Givetvis går skatteverket mot alla andra intressen och alla synpunkter från remissinstanserna utifrån ett egenintresse att rationalisera sin egen verksamhet på alla andras bekostnad. Det är inget mindre än en våldtäkt på vårt kulturarv och ett rent sabotage mot decennier av seriös forskning historiskt och i framtiden.

Frågan skall inom kort behandlas i Riksdagen och det är väl inte alltför vågat att gissa att en majoritet kommer att rösta för Skatteverkets förslag utan att riktigt förstå den skada man åsamkar landet på kort och lång sikt. 

Det pågår emellertid ett antal initiativ för att våra folkvalda åtminstone skall vara medvetna om vad ”verklighetens folk” tycker i frågan. Ett av dessa har initierats av Harald Nilsson – en entusiastisk släktforskare. Det är ett upprop som efter bara några dagar fått över 1000 underskrifter och ständigt fler strömmar in. På Sveriges Släktforskarförbunds hemsida har debatter fortgått i flera år utan att påverka Skatteverket. Den från TV kände Ted Rosvall har skrivit flera initierade texter i frågan.

Det finns nu möjlighet för alla som vill påverka frågans utgång att skriva på uppropet.
SKRIV PÅ UPPROPET - http://upprop.nu/NRMK

Den här texten publiceras samtidigt på bloggarna "Släktforskning för noviser" och "Livskvalitet som pensionär i Europa"