Fransmän vet inte att man tar ut kommunalskatt i Sverige

I Frankrike kan man oftare och oftare läsa om hur välskötta de svenska statsfinanserna är. Man jämför då med Frankrike som man menar är det enda europeiska land som har högre skattetryck än Sverige och ändå inte är lika välordnat. Man pekar på hur hög kvalitet den svenska vården, omsorgen och skolan har.

Nu är det nog många läsare som höjer på ögonbrynen – säkert av olika orsaker. Vi svenskar vet ju numera att den svenska skolan är urdålig – åtminstone om Björklund får berätta om det. Vi vet också att omsorgen om gamla och sjuka är under all kritik i Sverige – åtminstone om man får tro media och många debattörer. Fransmännen tror också att Sverige är ett jämställt land, men det är ju bara att fråga Gudrun Schyman så får man veta att vi ligger bara snäppet över Afganistan när det gäller kvinnors rättigheter och möjligheter.

Det här illustrerar bara att vad som står i tidningarna och vad som förmedlas av olika tyckare och av politiker inte är så mycket att fästa sig vid. Verkligheten är ofta en annan och mer komplex. Jag har drygt 60 års erfarenhet av att bo i Sverige och de senaste dryga 5 åren har jag bott i Frankrike. Jag kan bara konstatera att länderna är ganska lika vad gäller ambitionerna inom skola, vård och omsorg. I många fall har Frankrike löst det bättre, men i många andra fall är Sverige duktigare. 

Vad gäller skolan tvistar man om vilken som är sämst. Fransmännen tycker deras skola är uslast, medan svenskarna nog anser att den svenska skolan ligger i botten. När det gäller sjukvård har jag erfarenhet själv och där är det ingen tvekan om, som jag ser det, att Frankrike har en högre kvalitet och bättre åtkomlighet. Vilket land som har den bästa äldreomsorgen kan jag inte bedöma, men attityden och respekten för äldre är oerhört mycket bättre i Frankrike.

Så kommer vi till vad det kostar. I den franska propagandan påstår man att Sverige har lägre skattetryck än Frankrike. Högern påstår detta för att finna argument för att sänka skatterna och socialisterna använder det som argument för att, med höjda skatter, skulle det bli lika bra som i Sverige. Vad som förvånar mig är att den franska debatten fullständigt missuppfattat det svenska skattesystemet. Man jämför nämligen bara statliga skatten. Kommunalskatt anses nämligen inte vara skatt i Frankrike. Sanningen är nämligen den att den statliga inkomstskatten i Frankrike faktiskt är något högre än den svenska för vanligt folk. Däremot är den upplagd på ett annat sätt. Här sambeskattas man och skatten bestäms av hushållets storlek. Väldigt många fransmän, liksom i Sverige, betalar ingen statlig skatt alls. En riktlinje som en normalinkomsttagare har för hur hög inkomstskatten blir är att den är en månadslön om året. Möjligheter till avdrag är oerhört begränsade för vanliga människor – man får exempelvis inte dra av räntor på lån.

Men – håll i er nu – kommunalskatten är oerhört låg – nästan försumbar i Frankrike. Att minst 30% av allt man tjänar i Sverige går till kommunen oavsett om man är rik eller fattig har franska media och politiker fullständigt missat. Dessutom tas nästan inga avgifter ut för kommunala tjänster i Frankrike – det ingår i ”kommunalskatten”. Vi betalar ca 12 000 kronor per år i kommunala skatter/avgifter, men då ingår TV-avgiften, fastighetsavgift och renhållning mm. Kommunalskatten varierar med boende och ort. Vi vet vänner som betalar en ”fantasisumma” på 40 000 kronor om året, men då har dom stora och dyra hus med mycket mark och hög standard.

Det i Sverige så omdebatterade RUT-avdraget löser man i Frankrike så att alla seniorer som behöver hjälp i hemmet kan anmäla detta till kommunen, som då förmedlar hjälp från någon hemmafru som vill arbeta extra. Kommunen ordnar alla formaliteter och den som köper tjänsten betalar en del av vad det kostar och kommunen står för resten. Detta avser hemhjälp som man själv anser sig behöva, inte sådan som det sociala står för på grund av att kunden är gammal eller sjuk. Att det skulle vara förnedrande att städa åt andra är en helt främmande tanke i Frankrike. 

Vad gäller ROT så finns det också för vissa speciella arbeten och för speciella ändamål. Skillnaden mot i Sverige är emellertid att här får man avdrag för material, men inte för arbetskostnad, tvärtom mot i Sverige. Dessutom måste en oberoende inspektör besiktiga arbetet innan avdrag beviljas. Själva fick vi 60% bidrag till installation av klimatanläggning efter den varma sommar då flera äldre dog i sina hem på grund av värmen.

Jag försöker inte diskutera vilket land som löst sin offentliga finanser bäst, bara peka på att man inte kan tro på politiker, media och tyckare när dom jämför olika länder. Dom har ofta ett egenintresse att ljuga, förtiga eller överdriva på ett sätt som stödjer det dom vill hävda är det riktiga utifrån sin politiska agenda.

Vilket samtal vill vi ha i samhället?

Jag tycker mig se två olika typer av samtal mellan människor idag. Låt oss kalla det dialog och debatt. I sina bästa former är samtal mellan människor det som ökar förståelsen, ökar kunskapen och berikar våra liv. I sina sämsta former understödjer samtalen intolerans, fundamentalism och enfald.

Dialogen mellan människor gör att man vidgar sina perspektiv - man ökar sin insikt om sakernas tillstånd. I en dialog utgår människor ofta från sina begränsade uppfattningar om hur saker förhåller sig, men under samtalets gång får man insikt om hur andra ser på samma frågeställning och ens totala bild av frågan vidgas och man lär sig nya saker. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med om alla de synpunkter som de andra har eller ens gilla dom, men man vet ändå att de finns och de påverkar mitt eget ställningstagande. I några fall kanske jag förändrar min egen uppfattning om frågan, men i många fall gör mötet med de andras åsikter att jag söker ny kunskap och skärper min egen ståndpunkt i förhållande till de andra i samtalet.

I det man kan kalla den vetenskapliga dialogen tjänar samtalet till att söka större insikt och mer korrekta svar på de gemensamma frågorna. Samtalet och kunskapsutbytet tjänar till att förstå problemställningen och finna svagheter i den tidigare resonemangen och slutsatserna.

I dialog om existentiella frågor där värderingar, tro och moraliska frågor samtalas om kan man inte vänta sig att finna svar som är riktiga eller felaktiga. Där gäller det då att förstå hur andra kan se på samma frågor på ett så helt olikt det sätt jag gör och i möjligaste mån respektera detta, men inte heller det är ju alltid möjligt. Dialogen kännetecknas dock alltid av att man lyssnar till andra och försöker tolka deras synpunkter så ärligt som möjligt utan att förvanska vad dom egentligen försöker förmedla.

Debatter mellan människor har ett helt annat syfte. Här gäller det att utifrån redan förutbestämda åsikter argumentera för den egna åsikten till varje pris. I detta samtal försöker debattörerna efter bästa förmåga misstolka varandra, pådyvla varandra icke önskade åsikter och undvika allt som kan framställa den andres åsikter som värda att lyssna till. Den andre är alltid, åtminstone under samtalet, en fiende i en debatt.

För att bli en bra debattör måste man åtminstone låtsas att man inte förstår något av vad den andre säger och att man inte är det minsta intresserad av de kunskaper som ligger bakom den andres ställningstagande. Kunskapsklimatet i en debattkultur är demagogiskt och det gäller att indoktrinera sig själv så gott det går genom att bortse från allt som talar mot det man bestämt sig för är rätt uppfattning.

Politiken är den främsta arenan där denna samtalsform frodas. Man blir ofta förvånad över hur oerhört fräcka politiker kan vara i sin demagogi när man helt bortser från fakta, eller att man för bara några månader sedan med samma fermitet hävdade motsatsen till vad man idag hävdar. Det politiska debatt klimatet har dock sina risker för visserligen kan man vinna några okunniga personer, som inte är insatta, för sin åsikt, men rimligtvis borde man väcka förakt hos lika många tänkande människor.

Det som är lite skrämmande är att det verkar som om dialogen får allt mindre plats i det civila samtalet mellan människor och trängs undan av den politiska debattstilen där det viktiga är att torva till sin motståndare. På många arenor som i radio/TV, tidningar och på Internet verkar det som om människor har glömt att samtal främst skall vara berikande och lärande, inte någon fotbollsturnering i division fyra där man skall vinna över den andre till varje pris.

Man får ibland en känsla av att ett samtal måste vara antagonistiskt för att vara intressant - för att sändas eller tryckas i medierna. Som en följd av detta uppfattas en annan åsikt automatiskt som antagonistisk och måste bekämpas även i det civila samtalet. Om någon har en annan värdering eller åsikt känner man sig kränkt och upplever att den andre är en fiende som nedvärderar mig. Många tror att det bara får finnas en åsikt eller ställningstagande åt gången. Att ändra uppfattning upplevs som ett nederlag, när det egentligen ofta är bevis på en ökad insikt. När man finns i cyberrymden, som jag gör, råkar man ganska ofta ut för att både bli okvädad och idiotförklarad om man framför åsikter eller bidrar med kunskaper som inte passar in i någon annans färdigstöpta uppfattning.

Att jag intresserar mig för dessa frågor beror på att jag ägnade mycket tid åt att utveckla hjälpmedel för dialog på den tiden jag gjorde nyttiga saker. För den som är intresserad finns det ett litet häfte som kan vara till hjälp om man vill underlätta dialog på exempelvis sin arbetsplats eller någon annanstans. Den får ni använda gratis.

När man är hänvisad till svenska nättidningar för sin upplysning

Foto: Hussein El-Alaw

Varje dag försöker jag läsa svenska nyheter på de största tidningarnas internetsidor. Efter en tid börjar man reflektera lite över hur nyheterna kommer till, väljs ut och presenteras. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är båda så oerhört lika så man måste kolla loggan överst på sidan för att veta vilken tidning man läser. Det är i stort sett samma nyheter i båda och de presenterade på samma sätt. Båda tidningarna är ganska bra med bra balans mellan inrikes- och utrikesnyheter och inte alltför påträngande andel annonser bland nyheterna.

Då är det något helt annat med göteborgsdraken GP. Där få man leta efter nyheterna bland annonserna, men det är ju likadant i pappersupplagan. Jag minns på 70-talet när jag tillhörde gänget som ritade det nya tidningshuset i Backa, då för GP. Redan då placerade man ut alla annonser på sidorna först och knôdde sedan in lite redaktionellt material där det blev en liten glugg över. Man talade om den närande och tärande delen på tidningen och det var inte det journalistiska som var närande. Trots att GP har så mycket annonser så är deras nätupplaga mycket mindre än stockholmskonkurrenternas.

Aftonbladet är en historia för sig. Där kan man knappast skilja det redaktionella från annonserna. Stora delar av artiklarna är reklam och för säkerhets skull står det då en lite text överst som meddelar att "detta är en annons". Om man inte är oerhört intresserad av Zlatans senaste skavsår eller visdomsord av Måns Zelmerlöw eller andra kulturgiganter i Sverige så kan man hoppa över Aftonbladets nyheter. Jag har inte riktigt förstått vad Aftonbladet har på sin sportsida för huvuddelen av nyheterna är just sport, lyckligtvis rosatonat så man kan hoppa över det mest meningslösa som just Zlatans senaste skavsår.

Ett annorlunda upplägg har faktiskt Sydsvenska Dagbladet. Där är nyheterna presenterade på ett mycket överskådligt sätt helt skilt från annonserna. Man kan snabbt se vad man kan tänkas vara intresserad av och fördjupa sig i det. Det är synd bara att det är en lokaltidning som jag inte har någon relation till, men  riks- och utlandsnyheterna är i sak samma som dom andras, bara bättre upplagda så den är värd att läsa. Dessutom har Sydsvenskan den absolut de mest högklassiga bilderna. Dom måste ha en mycket ambitiös layoutavdelning som anser att nyheter och dess illustrationer är åtminstone lika viktiga som annonserna. Jag tillåter mig därför att illustrera den här texten men en av de fantastiska bilderna från Sydsvenskan tagen av fotografen Hussein El-Alaw.

Det har ju diskuterats, i samband med tillkomsten av bl a iPad, att nättidningarna skulle börja ta betalt för sina tjänster. Om man har följt dom under en tid så kan man nog konstatera att då får dom allt skärpa sig ordentligt, för jag skulle inte kunna tänka mig att betala  för det magra innehåll som dom nu presenterar för läsarna. I och för sig är det förunderligt att någon vill betala en smärre förmögenhet för exempelvis Göteborgs-Postens magra innehåll i papperstidningen heller. Man får ju i princip samma nyheter i Metro och andra gratistidningar och inte är det så väldigt mycket sämre presenterat så att det motiverar prisskillnaden.

Vi har haft invigningsfest

Vi har haft invigningsfest. På 17 maj, vilket inte har något med Norge att göra. Vi ville gärna tacka alla hantverkare som gjort ett fantastiskt arbete med vårt hus. Vi ville också tacka alla i byn som tagit emot oss på ett så fantastiskt sätt, som hjälpt oss på olika sätt och inte minst gjort oss till sina vänner.

Ett annat skäl till att vi ville ha en invigningsfest är att vårt hus är det äldsta bevarade i byn. Många hus har rivits i samband med att den gamla vallgraven försvunnit och gator har breddats (så man kan köra med bil). Huset är från 1762 i sin nuvarande form men vissa av väggarna och grunden är en del av det gamla Fort Supérieur de Boutenac som på medeltiden låg där vårt kvarter nu är. Det ligger precis i fonden av huvudgatan och det var där den förste konsuln i byn bodde och där byns första konsulförsamling möttes 10 mars 1789 (1) Flera av de gamla familjerna i byn härstammar från den förste ägaren Guillaume Berthomieu. När vi köpte det var det förfallet och taket höll på att rasa in så nu var alla nyfikna på hur vi tagit vara på det gamla huset.

Vi hade bjudit drygt 40 personer och nästan alla kom, samt några extra. Borgmästaren och en av hantverkarna hade giltigt förhinder eftersom det lokala rugbylaget spelade fransk final för 13-mannalag och vann så nu är man stolta franska mästare – mycket viktigt!! Borgmästaren knackade på dörren dagen efter, ursäktade sig och undrade om han störde mycket om han kom en dag för sent. En rundtur i huset åtföljd av en 18-årig Highland Park gjorde att vi hade en trevlig stund.

Det var helt fantastiskt att så många människor kom och att alla hade så trevligt. Först på plan var förre borgmästaren med fru samt medhavd lagrad Marc från det lokala distilleriet. Sedan följde gäst efter gäst med trevliga presenter; en champagneflaska här, en cognac där eller en uppsättning vinprovarglas för att inte tala om den enorma trelitersflaskan med vin dekorerad med en golfspelare i tenn. Våra amerikanska vänner medförde kompisar direkt från Boston med jetlag och allt. De seniora damerna i kvarteret kom i samlad tropp och dom hade alla lagt håret och fixat make up dagen till ära. Den kringresande hårfrisörskan i byn hade haft bråda dagar. Specierihandlarparet hade stängt några timmar och allt var oerhört trevligt.

Alla ville ta en tur i huset innan maten och drycken attackerades. De största ovationerna fick vi för den inredda vinden, speciellt från dom som vet hur det såg ut innan. Vår takterrass var också populär eftersom den ger nästan 360 graders utsikt över byn och ända till Cevennerna i norr och Narbonne i öster. Eftersom den är byns högsta punkt tyckte alla det var häftigt. Snacka om att hantverkarna var stolta och gärna berättade precis vad dom hade gjort för sina fruar och för alla som ville höra på.

Att bjuda på fest i Frankrike är både krävande och opretentiöst. Det är opretentiöst eftersom alla är mycket uppsluppna, pratar som kvarnar och dricker massor – utan att mer än några få blir onyktra. Krävande för att man måste ha god mat att bjuda på. Vi hade gjort en stor buffé med allehanda läckerheter. Eftersom det är en fransk fest räknar jag upp vad vi bjöd på. Vi hade gjort små grillspett med marinerad kyckling, vi hade gjort massor av små ostpajer, (precis lagom stora att äta ur handen), vi hade ett antal snittar med rökt lax, lokala slaktarens torkade korv, hemlagad gåslever och med tapenade Vi hade paté en croûte, som är en lokal specialitet, vi hade torkad skinka med melon, choklad, ost, potatischips (viktigt konstigt nog) samt mänger av oliver. Till detta dricker man pastis, vitt, rött och rosévin samt diverse läskedrycker. Vi hade köpt rosévin från en av gästerna, Mr Laboucarié på Domaine de Fontsainte, ett utsökt Gris de gris som exporteras mycket till USA. Det vita vi valde var en Sauvignon Blanc från Château de Luc och rödvinet var Domaine Grand Estagnol som kommer från vår by men produceras i kooperativet i Ornaison. En rolig grej är att vinbönder bara dricker sina egna viner – så experter de är – så det vita vinet, som är verkligen superbra, blev verkligen en succé bland dessa experter.

När det började ätas samlades alla i köket där det var uppdukat en buffé och sedan pratade man och åt i timmar stående. Vinet tog slut fortare än man han korka upp och maten, som vi trodde skulle bli över försvann med ökad hastighet under kvällen. Det blev emellertid en del att skicka med hem till äldre anhöriga och lite till en picknick dagen efter ändå. Lite oväntat började man klappa händer och ville ha ett tal av oss, vilket var fullständigt oförberett. Jag fick ursäkta mig för min ännu bristande franska och bad att få hålla tal på engelska, med min fru som översättare och det kändes bra att få tacka alla som varit så fantastiska mot oss ytlänningar som kommer och bosätter oss i deras by. Flera av gästerna förstod lite engelska och min fru översatte charmant så alla fattade vad jag sa.

Som kvällen led försvann hälften av skaran och resten drog sig upp till terrassen där vi också flyttade dryckerna. Min fru spelade på flygeln, man rökte cigarr och de sista gick hem långt efter midnatt. Frampå kvällen kom en av gästernas unga dotter, med tvekan, som det sig bör när man är i de yngre tonåren. Hon fick emellertid lov att öva på flygel så hon var i himmelriket hela resten av kvällen och ångrade verkligen inte att hon tog mod till sig och kom.

Vi var trötta men mycket nöjda dagen efter. Vi har förstått att festen är det stora samtalsämnet i byn den här veckan. En av grannarna kom in med en artikel ur den sydfranska dagstidningen L'Independant där en av gästerna skrivit om vår fest. Det största samtalsämnet var emellertid den goda maten och först i andra meningen kommer kommentarer om huset och hur trevligt det var. Det var som när vi visade runt våra franska vänner i Göteborgs skärgård med skärgårdsbåt, tog dem till kloster i Östergötland, Visingsö, Gränna och shopping och kafé i Alingsås, allt i strålande sol. När de kom hem berättade de först vilken god mat man fick i Sverige, sedan om de andra upplevelserna. Detta är typiskt för fransmän – kvalitén på en kultur och på dess människor avgörs av vad man äter!! Jag tycker att det är ganska sympatiskt. Efter att under flera decennier ha besökt platser som Holland, England och Hong Kong så inser jag hur viktig god mat är – eller snarare hur hopplöst det är med maten i vissa länder. Det drar liksom ned totalupplevelsen av platsen.

(1) Ur Histoire de Boutenac av Eliane Coste