En motsträvig kropp

Det har varit en hektisk vecka. Som det alltid blir när man renoverar ett hus så blir det lite detaljer kvar. Lite lister här, en omålad bit där, lite spackling som borde ha gjorts eller den där fogen mellan kaklet som aldrig kom på plats.

Nu hade vi bestämt oss för att det skulle bli gjort. För de tyngre sakerna som att skrapa och måla fotlister samt komplettera med en uppäten bit, samt målning av ett tak anlitade vi Jean-Claude, småkrafset skulle vi göra själva. Senast jag ägnade mig åt hantverksarbete som innefattade underliga kroppspositioner var ett par år sedan, men jag märkte ganska snart att något hänt med kroppen. Det var inte lika lätt att klättra upp på plankor och balansera eller kliva upp och ned på stegar eller utföra arbete nere vid golvnivå - och inte uppe vid taket heller för den delen. Jag blev trött, öm, fick kramp och allehanda andra eländen drabbade mig. Pauserna blev många och långa. Lyckligtvis kan min fru göra samma saker som jag kan, förutom träarbete, men det är alltid enklare när man är två som jobbar. Det är emellertid underligt att kroppen protesterar så - vi går ju ändå numera raska promenader på en timma varje dag, men som grannens läkare sa när hon klagade över sina krämpor. "En bil som gått 25 000 mil fungerar ju inte som ny".

Nu börjar emellertid allt vara färdigt och det är bara bortplockning och städning kvar och det känns skönt. Nu har vi att se fram emot årets första besök av Eva och sonen Johan som stannar här i drygt en vecka. Då får vi koppla av och leka turister några dagar och inte tänka på några plikter som måste fyllas annat är med att ha trevligt. Vi hoppas bara att mandelblommen slagit ut ordentligt, vädret blivit varmare igen och att det slutar blåsa.

Bilden lånad av Multisportbloggen.se

Vad vet vi egentligen om varandras länder?

Jag kan bara konstatera att Evas födelsedag blev lyckad. Hon började tala om att hon inte vill åka hem och det kan man ju förstå när hennes dotter ringer och berättar att det är 15 grader kallt i Sverige.

Det har blivit så mycket matprat på senaste tiden så jag skall inte trötta er med mer, men ett litet tips kan jag väl få komma med. När vi var på Mallorca i höstas fick vi en rolig efterrätt på en resturang som jag rekonstruerade. Man tar stora jordgubbar, skär av botten lite så dom står. Sedan skär man av toppen som på en semla och gröper ur den lite med en kniv. Fyll sedan hålet med färdig crème brulee och ringla lite knäckigt socker över. Sockret gör man genom att blanda socker med lite vatten i en stekpanna och hetta upp tills det blir som ljusbrun sirap. Recept på knäcken finns i de flesta större kokböcker. Ringla detta över toppen på gubbarna. Underbart gott och hög imponeringsfaktor. Kyparen i Spanien skämtade och sa att det var fyllda cocktailtomater.

Det stora samtalsämnet hör är annars kylan och de få snökorn som kommit. I affären är man väldigt mallig för att man fått snö och undrar om vi har snö i Sverige. Väldigt få vågar ta ut bilen och till och med motorvägen ser tom ut från vår utsiktpunkt på terrassen. Folk går omkring klädda som om dom skulle på polarexpedition och lindar halsdukar för munnen för att skydda sig för den skadliga kalla luften. Det är faktiskt bara på sin höjd 2 grader minus!! När jag berättar att jag upplevt 44 minus i Boden 1964 så tittar dom bara på mig och deras miner säger: "Ta den där om tomten också!" När jag fortsätter och berättar att styrinrättningen på min Opel frös efter några mil så jag fick stanna och låta den tina innan jag kunde vrida på ratten så ser dom ut som om jag borde spärras in. Men - det är ju inte så lätt för en svensk att föreställa sig 300 soldagar om året och temperaturer på över 40 grader heller så det jämnar ut sig.

Riktigt illa kan det bli ibland som när jag för så där 30 år sedan lyriskt berättade för en irländare i Dublin om de svenska vintrarna med minus 10 grader, bländvit snö och strålande sol. Jag höll på att få stryk av honom eftersom han ansåg att jag anslöt mig till den engelska myten om att irländare var dumma och lättlurade. Det fattade väl även han att om det var strålande sol så kunde det ju inte vara tio grader kallt och snö. Så kan det gå i mötet mellan olika kulturer och erfarenheter.

Hur som helst åkte Eva hem i måndags och resan har gått bra, men hon planerar redan att komma tillbaka, vilket vi ser fram emot. Vi vaknade emellertid i morse och fann en stor vattenpöl på övervåningen och locket på vår 150 år gamla flygel var plaskvått - vattenläcka genom taket. Vi ringde hantverkarens telefonsvarare och fem minuter senare knackade han på dörren. Givetvis fixar han det så snart det blir torrt, men gjorde en provisorisk avtäckning så länge. Nästa telefonsamtal blev till försäkringsboöaget som försäkrade att både läckan och flygeln skulle fixas utan självrisk. Undrar vad dom säger när dom inser att flygellocket måste göras med sk. fransk polityr, som inte så många behärskar idag. Av erfarenhet vet vi att i Sverige får man inte ersättning för inströmmande vatten om det inte är översvämning, men här var det den naturligaste sak i världen att ersätta en regnskada. Jag börjar tvivla på det som vi fick lära oss i Sverige att franska hantverkare och franska försäkringsbolag är omöjliga att ha att göra med.

Det är stressigt att vara pensionär

Nu åker vår vän Eva hem efter tre veckor hos oss - vi kommer att sakna henne. Å andra sidan står Madelaine och väntar på Gironas flygplats när vi lämnar av Eva så vi får trevlig sällskap i ytterligare en dryg vecka. Senaste veckan har varit intensiv - jag förstår inte hur någon kan ha tid att arbeta så mycket som man har att stå i när man är pensionär. Medan tjejerna ägnat sig åt att sola och shoppa har jag rennoverat dörren till vår vinkällare. Det blev lite för varmt för vinet. Dessutom har vi varit på IKEA idag och köpt nya sängar medan Eva stannade hemma och städade hela huset!!

Vi har legat och knôt i vår patetiskt smala grand lit, som fransmännen kallar sina 140 cm breda dubbelsängar, i två år nu. Det följde med huset ett par underbart vackra antika sängar som vi inte haft hjärta att göra oss av med. Nu har jag emellertid kommit på att jag kan bygga om och bredda dom på ett snyggt sätt så vi kan bygga in två sådana där motordrivna sängar som finns numera. I morgon blir det montering för mig medan tjejerna åker till stranden. Vad gör man inte för att slippa ligga vid en stranden och steka sig?

Annars har det varit mycket mat den senaste tiden. Igår besökte vi en fantastisk restaurang i Bizanet som vi blev rekommenderade. Den heter La Table de Château och har både oerhört fin mat och trevlig betjäning. I kväll bjöd grannarna på en måltid för att minnas vår resa till Casablanca tillsammans. Enkel förrätt på frissésallad med hårdkokta ägg och myntablad. Dressingen var klassiskt fransk som ni borde lära er:

Ta vitlök eller charlottenlök efter smak - hacka den fint, tillsätt en matsked vinäger, en matsked fransk senap och en matsked god olivolja, salt och peppar. Rör med en träsked tills det blir krämigt, tillsätt vanlig olja försiktigt under omrörning tills ni får en krämig fast sås i tillräcklig mängd. Det är ungefär som att göra majonäs. Lägg i salladen precis före serveringen och vänd tills all sallad fått lite dressing på sig.

Huvudrätten var Tajine på lamkött med syltade citroner, sparrispotatis, och lök. Oerhört fint kryddat enligt marockansk tradition. Till efterrätt fick vi hemgjorda gasellhorn som är kakor som lite påminner om danskarnas kransekage, men mycket mer smakrika med bl. a. apelsinblomsvatten i mandelmassan. Jag måste nämna en av ostarna vi fick. Det var en Camembert på chèvre (dvs. getmjölk) som är lite ovanligt men väldigt gott.

I morgon är vi bjudna till våra amerikanska vänner på traditionsenlig Hamburger Martini Friday och på lördag morgon skall vi upp i ottan för att hinna till Evas plan i Girona.
Temperaturen ligger kring 35 grader, men idag var det ganska fuktigt i luften, vilket vi upplevde när vi åkte till IKEA i hyrd skåpbil utan AC. I morgon skall det bli strålande förutspår vädertjänsten.

Jag har förresten fått ett frispel idag. När jag åkte in i IKEAS parkeringshus insåg jag för sent att den hyrda skåpbilen nog var i högsta laget för parkeringshuset. Den fria höjden blev mindre och mindre ju längre in vi kom och jag såg framför mig hur jag skulle fastna och korka till hela parkeringshuset. Min fru gick före och syftade och på värsta stället hade vi EN centimeter till godo. Efter en sådan tur känner man sig oövervinnerlig!!

Däremot trivs jag inte i mitt nya skäggiga anlete som damerna i min omgivning mer eller mindre har tvingat mig att skaffa. De försöker på allehanda sätt att få mig att avstå att raka mig. Hur tusan motstår man ett tjejgäng som som minst uppgår till fyra och ibland kan bli så många att jag knappast kan hålla räkningen.

Akutsjukvård i Frankrike

Jag håller på och tillverkar ett träräcke till vår spiraltrappa. Det är ett ganska komplicerat arbete. Om någon är intresserad av trähantverk så beskriver jag det ingående här. I samband det råkade den kniv jag arbetade med slinta och jag skar rakt genom arbetshandskarna och in i handen. Det blev ett ganska rejält jack drygt två centimeter långt och 5 millimeter djupt precis där handloven möter handen. Att säga att det blödde är att underdriva; det blev rena blodbadet innan jag kunde stoppa det med en rejäl sudd pappersnäsdukar som tryck och byggtejp virat omkring. Snacka om att jag har välslipade verktyg, men nu förstår jag bättre betydelsen av "att arbeta på egen hand".

Vad gör man en lördag 11.45 när något sådant händer? I Sverige hade det bara varit att åka till akuten och tillbringa de närmste 8 timmarna bland andra sjuklingar. I Frankrike ringer man sin husläkare i grannbyn. Hans fru svarar och meddelar att han är på hembesök och kommer tillbaka om tio minuter, men det är bara att komma till mottagningen.

När vi kommer dit finns redan tre andra patienter på plats och medan vi väntar kommer en mor in med sin åttaåriga dotter. När nästa patient skall in frågar läkaren om inte den lilla flickan kan få gå före. Som barn gör slår hon på stora tårflödet omedelbart när hon går genom läkarens dörr. Innan har hon skämtat med sin mamma totalt obekymrad.

Det tar väl ytterligare 20 minuter innan det är vår tur. Jag berättar vad som hänt och säger att jag nog behöver en tejpning för att stilla blodflödet. Vår läkare ser riktigt upplivad ut, skrattar, skämtar och ler med hela ansiktet. ”Äntligen något kul att ta itu med mellan alla snuvor och magont”, verkar han tycka. Han konstaterar att jag inte skadat några nerver och viktiga blodkärl, sedan hummar han lite och säger att ha nog måste sy, men tänker ändå försöka med en tejp först. Det visar sig emellertid svårt att få tejpen att fästa i blodet så han tar fram sygrejorna. Han undrar om jag vill ha bedövning och jag säger att jag inte har någon erfarenhet av att någon syr i mig så jag vet inte riktigt. Nu har jag lämnat blod i 25 år och mött mer eller mindre klantiga sköterskor så hur mycket värre kan hans synål vara tänker jag och avböjer bedövning. Hur som helst var det inte värre än gamla tiders grova blodgivarkanyler så jag överlevde.

Så behövde jag nog en stelkrampsspruta så läkaren ringde till apoteket med dom hade stängt för veckan så det fick bero till måndag då jag skall komma tillbaka för att byta bandage. Innan jag kommer dit åker jag till apoteket och hämtar stelkrampsvaccinet. Hela proceduren tog väl en timma från det vi lämnade hemmet. Det kallar jag för tillgänglig sjukvård. Man tror inte det är sant när man är van vid den svenska sjukvården. Hela kalaset kostade 22 Euro och det får jag tillbaka från den franska försäkringskassan. Stelkrampsvaccinet kommer inte att kosta ett öre för det debiterar apoteket min sjukförsäkring direkt. Dessutom har läkaren skrivit ut lite omläggningsgrejor och decinfektion också så jag har hemma och det kostar heller inget.

Det blir väl en veckas uppehåll i arbetet, men det finns mycket annat att hitta på. I morgon åker vi till Château l’Hospitalet på julmarknad och kanske blir det någon låda av deras utsökta viner också.

Vårt hus har fått ett nytt ansikte

Äntligen börjar vi se slutet av arbetet med vårt hus. I denna vecka blev fasaderna färdiga. Vi är oerhört imponerade av hantverkarna som gjort jobbet. Vår ursprunglige entreprenör, som gjort vår terrass, nytt yttertak och vinden hade beslutat sig för att pensionera sig och jobba lite lugnt med sin son. Där stod vi helt utan någon som kunde hjälpa oss med att fixa till det yttre på huset.

Efter mycket sökande fick vi ett tips om en entreprenör som byggt om ett gammalt hus till ett nytt mediatek i byn och gjort ett jättefint arbete. Vi frågade också en hantverkare i grannbyn om pris. Det visade sig att priset skiljde sig ganska mycket mellan de två - 30% faktiskt - men dom hade också helt olika sätt att se på arbetet. Vi valde den som jobbat med Mediateket. Han var restauratör av gamla hus och arbetade bara med gamla metoder. Han föreslog att huset skulle få en puts i gammal stil i kalk samt struken med kalkfärg. Han visade också stor respekt för husets ålder (1762) och hade många idéer om hur det skulle göras på bästa sätt. Vad som dessutom imponerade var att han talade oss tillrätta i några fall där vi ville byta ut sådant som var lite gammalt och slitet. Trots att det skulle ge honom mindre arbete menade han att det duger bra som det är med en lättare restaurering i stället för att byta ut saker. I andra fall visade det sig att han gjorde mer än någon annan skulle ha gjort. Fönsteromfattningarna i kalksten hade exempelvis blivit oerhört trasiga med åren på grund av att gångjärnsupphängningarna till fönsterluckorna rostat och sprängt stenen. I nio fall av tio brukar man laga i med bruk som ganska snart faller bort igen. Döm om vår förvåning när hantverkarna skar bort den trasiga delen av varje omfattning och skarvade i med sten man tagit från rivningsfastigheter för att få samma stil som det ursprungliga – vilket hästjobb!! Och snyggt blev det.

Arbetet tog allt som allt mer än två månader i anspråk varav halva tiden gick åt till att laga fönsteromfattningarna och restaurera den vackra gamla portomfattningen. Resten gick åt till att knacka ned gammal puts på fasaden, applicera två lager kalkputs, en slutlig finputs samt två lager färg. Hela tiden arbetade mellan tre och fem personer med vårt hus.

En annan sak som gladde oss var den entusiasm och glädje hantverkarna visade över sitt arbete. Deras yrkesskicklighet som murare var mer att beteckna som konstnärligt arbete än hantverksarbete. Det var en fröjd att se hur dom restaurerade en gammal trasig omfattning så att den fick sitt ursprungliga utseende och gränsen mellan det nya och gamla ändå var närmast osynlig. Vi är verkligt tacksamma mot Martin Construction och deras anställda. Visst kostade det en del, men i förhållande till insatsen och kvalitén på arbetet var det faktiskt mycket rimligt.

Nu har jag bara ett eget ”mästarprov” kvar så är nästan allt klart. Jag har tänkt tillverka en handledare i trä till den spiraltrappa som går från köket hela vägen upp till tredje våningen. Kanske har jag tagit på mig ett arbete som med råge når upp till min inkompetensnivå, men vi får se. Eftersom det säkert finns några hemsnickare som läser detta tänkte jag låta er följa arbetet endera på den här bloggen eller på min engelska blogg http://blog.france-midi.co.uk/blog . Där kan man läsa om några av våra andra projekt på huset.

Idag har det slutat blåsa och solen sken som den brukar. Vi tog en promenad utmed Canal de la Robine vid Tournebelle. Det var 17 grader och ganska angenämt. Utefter vägen vi promenerade på låg en död påkörd bäver som väl blivit bländad av någon av de fåtaliga bilar som använder den lilla vägen. Man hade skördat riset på de stora fält som breder ut sig norr om Etang de Campignol

Vi har haft invigningsfest

Vi har haft invigningsfest. På 17 maj, vilket inte har något med Norge att göra. Vi ville gärna tacka alla hantverkare som gjort ett fantastiskt arbete med vårt hus. Vi ville också tacka alla i byn som tagit emot oss på ett så fantastiskt sätt, som hjälpt oss på olika sätt och inte minst gjort oss till sina vänner.

Ett annat skäl till att vi ville ha en invigningsfest är att vårt hus är det äldsta bevarade i byn. Många hus har rivits i samband med att den gamla vallgraven försvunnit och gator har breddats (så man kan köra med bil). Huset är från 1762 i sin nuvarande form men vissa av väggarna och grunden är en del av det gamla Fort Supérieur de Boutenac som på medeltiden låg där vårt kvarter nu är. Det ligger precis i fonden av huvudgatan och det var där den förste konsuln i byn bodde och där byns första konsulförsamling möttes 10 mars 1789 (1) Flera av de gamla familjerna i byn härstammar från den förste ägaren Guillaume Berthomieu. När vi köpte det var det förfallet och taket höll på att rasa in så nu var alla nyfikna på hur vi tagit vara på det gamla huset.

Vi hade bjudit drygt 40 personer och nästan alla kom, samt några extra. Borgmästaren och en av hantverkarna hade giltigt förhinder eftersom det lokala rugbylaget spelade fransk final för 13-mannalag och vann så nu är man stolta franska mästare – mycket viktigt!! Borgmästaren knackade på dörren dagen efter, ursäktade sig och undrade om han störde mycket om han kom en dag för sent. En rundtur i huset åtföljd av en 18-årig Highland Park gjorde att vi hade en trevlig stund.

Det var helt fantastiskt att så många människor kom och att alla hade så trevligt. Först på plan var förre borgmästaren med fru samt medhavd lagrad Marc från det lokala distilleriet. Sedan följde gäst efter gäst med trevliga presenter; en champagneflaska här, en cognac där eller en uppsättning vinprovarglas för att inte tala om den enorma trelitersflaskan med vin dekorerad med en golfspelare i tenn. Våra amerikanska vänner medförde kompisar direkt från Boston med jetlag och allt. De seniora damerna i kvarteret kom i samlad tropp och dom hade alla lagt håret och fixat make up dagen till ära. Den kringresande hårfrisörskan i byn hade haft bråda dagar. Specierihandlarparet hade stängt några timmar och allt var oerhört trevligt.

Alla ville ta en tur i huset innan maten och drycken attackerades. De största ovationerna fick vi för den inredda vinden, speciellt från dom som vet hur det såg ut innan. Vår takterrass var också populär eftersom den ger nästan 360 graders utsikt över byn och ända till Cevennerna i norr och Narbonne i öster. Eftersom den är byns högsta punkt tyckte alla det var häftigt. Snacka om att hantverkarna var stolta och gärna berättade precis vad dom hade gjort för sina fruar och för alla som ville höra på.

Att bjuda på fest i Frankrike är både krävande och opretentiöst. Det är opretentiöst eftersom alla är mycket uppsluppna, pratar som kvarnar och dricker massor – utan att mer än några få blir onyktra. Krävande för att man måste ha god mat att bjuda på. Vi hade gjort en stor buffé med allehanda läckerheter. Eftersom det är en fransk fest räknar jag upp vad vi bjöd på. Vi hade gjort små grillspett med marinerad kyckling, vi hade gjort massor av små ostpajer, (precis lagom stora att äta ur handen), vi hade ett antal snittar med rökt lax, lokala slaktarens torkade korv, hemlagad gåslever och med tapenade Vi hade paté en croûte, som är en lokal specialitet, vi hade torkad skinka med melon, choklad, ost, potatischips (viktigt konstigt nog) samt mänger av oliver. Till detta dricker man pastis, vitt, rött och rosévin samt diverse läskedrycker. Vi hade köpt rosévin från en av gästerna, Mr Laboucarié på Domaine de Fontsainte, ett utsökt Gris de gris som exporteras mycket till USA. Det vita vi valde var en Sauvignon Blanc från Château de Luc och rödvinet var Domaine Grand Estagnol som kommer från vår by men produceras i kooperativet i Ornaison. En rolig grej är att vinbönder bara dricker sina egna viner – så experter de är – så det vita vinet, som är verkligen superbra, blev verkligen en succé bland dessa experter.

När det började ätas samlades alla i köket där det var uppdukat en buffé och sedan pratade man och åt i timmar stående. Vinet tog slut fortare än man han korka upp och maten, som vi trodde skulle bli över försvann med ökad hastighet under kvällen. Det blev emellertid en del att skicka med hem till äldre anhöriga och lite till en picknick dagen efter ändå. Lite oväntat började man klappa händer och ville ha ett tal av oss, vilket var fullständigt oförberett. Jag fick ursäkta mig för min ännu bristande franska och bad att få hålla tal på engelska, med min fru som översättare och det kändes bra att få tacka alla som varit så fantastiska mot oss ytlänningar som kommer och bosätter oss i deras by. Flera av gästerna förstod lite engelska och min fru översatte charmant så alla fattade vad jag sa.

Som kvällen led försvann hälften av skaran och resten drog sig upp till terrassen där vi också flyttade dryckerna. Min fru spelade på flygeln, man rökte cigarr och de sista gick hem långt efter midnatt. Frampå kvällen kom en av gästernas unga dotter, med tvekan, som det sig bör när man är i de yngre tonåren. Hon fick emellertid lov att öva på flygel så hon var i himmelriket hela resten av kvällen och ångrade verkligen inte att hon tog mod till sig och kom.

Vi var trötta men mycket nöjda dagen efter. Vi har förstått att festen är det stora samtalsämnet i byn den här veckan. En av grannarna kom in med en artikel ur den sydfranska dagstidningen L'Independant där en av gästerna skrivit om vår fest. Det största samtalsämnet var emellertid den goda maten och först i andra meningen kommer kommentarer om huset och hur trevligt det var. Det var som när vi visade runt våra franska vänner i Göteborgs skärgård med skärgårdsbåt, tog dem till kloster i Östergötland, Visingsö, Gränna och shopping och kafé i Alingsås, allt i strålande sol. När de kom hem berättade de först vilken god mat man fick i Sverige, sedan om de andra upplevelserna. Detta är typiskt för fransmän – kvalitén på en kultur och på dess människor avgörs av vad man äter!! Jag tycker att det är ganska sympatiskt. Efter att under flera decennier ha besökt platser som Holland, England och Hong Kong så inser jag hur viktig god mat är – eller snarare hur hopplöst det är med maten i vissa länder. Det drar liksom ned totalupplevelsen av platsen.

(1) Ur Histoire de Boutenac av Eliane Coste