Att förstöra fina gamla hus med hjälp av vad vi tror är fackmän

Vår by skulle vara ganska förfallen i sina centrala delar om det inte var för alla vi invandrare från Belgien, USA, England, Irland, Sverige och Norge för att inte tala om från norra Frankrike och Toulouse. Franska ungdomar vill inte bo i de gamla husen utan bygger nya villor byns utkant. Det är inte främst av ekonomiska skäl som i Marstrand och andra platser i Sverige utan enbart av fritt val. De nya husen är – ursäkta – oerhört fula och av dålig kvalitet, medan de gamla husen är helt fantastiska, billiga och centralt belägna. Visserligen får vi invandrare lägga ned en del pengar på att renovera, men de blir ändå inte dyrare än de moderna skokartongerna i utkanten av byn. Dessutom blir de renoverade husen väldigt vackra om man gör på rätt sätt.

Nu finns det emellertid många sätt att klanta till det om man köper ett gammalt hus. Eftersom jag vet en del om hur man renoverar hus tänkte jag ge några ord på vägen för de som har planer på att köpa någon gammal halvruin och göra om till ett drömhus.

Först och främst bör man se till att skaffa sig riktiga fönster med mer än en glasruta. Man kan hitta duktiga ebenister (närmast att jämföra med möbelsnickare) här nere som bygger exakta kopior av de gamla fönstren, men med riktiga isolerglas. Inte blir det dyrare heller än de plastfönster från fabrik som byggvaruhusen försöker lura på er.

Nästa steg är att skaffa en riktig värmeanläggning. Luftvärmepumpar med både kylning och värme är en bra investering som man snabbt tjänar in. Fransmännen själva litar främst till vedeldade öppna spisar i kombination med elektriska element, men det är inte särskilt effektivt och dessutom väldigt skitiga för atmosfären.

De flesta vill ju ha ett hus med rustik karaktär. Om man går till fackmän vill dom gärna täcka de underbara sneda och vinda murarna inomhus med gipsskivor så allt blir vinkelrät och fint. För att få lite atmosfär rekommenderas sedan att man smetar på falsk rustik puts på gipsskivorna så de ser gamla ut, men givetvis i våg och lod. Vi kunde inte hitta någon som insåg att man faktiskt kan låta de gamla väggarna vara som de är och bara laga och behandla med gipsputs, färg och vax som ytskikt, men de gjorde vi och det blev fantastiskt fint och dessutom tvättbart.

Om man däremot lägger på gipsskivor på väggarna så ordnar man dessutom en väldigt fin bostad för möss som det finns gott om där de får husrum. Ni kan ju tänka er vilka fina mushus det blir när väggarnas tjocklek kan variera med över en decimeter uppifrån och ned och som skall byggas över med raka gipsskivor. I vårt hus kan inga möss finnas eftersom alla golv, tak och väggar är av sten. Hos en del vänner däremot, där man skapat underbara rum mellan de gamla murarna och gipsskivorna, kryllar det av möss, som för ett herrans liv främst på nätterna och dessutom tar sig ut i människorummen och tar sig smakbitar av allt som lämnas framme.

Det bästa som kan hända är således att ett gammalt hus här nere blir sålt till en utlänning, som uppskattar det historiska och behandlar det med respekt och kunnighet. En del stora hus säljs till franska investerare och görs om till lägenheter eller B&B, vilken förutom ovanstående innebär att man slår sönder vackra gamla rumssamband och tar upp nya entréer och bygger nya trappor, vilket förstör husens historiska charm.

Jag läser i tidningen att det är lika illa i Sverige, vilket jag också vet av egen erfarenhet. Nästan varenda svensk färghandlare, påhejade av färgtillverkarna, rekommenderar exempelvis plastfärger i alla lägen. Kunniga personer menar till och med att byggvaruhusen faktiskt bidrar till att förstöra våra vackra gamla hus, både i Sverige och i Frankrike.

En motsträvig kropp

Det har varit en hektisk vecka. Som det alltid blir när man renoverar ett hus så blir det lite detaljer kvar. Lite lister här, en omålad bit där, lite spackling som borde ha gjorts eller den där fogen mellan kaklet som aldrig kom på plats.

Nu hade vi bestämt oss för att det skulle bli gjort. För de tyngre sakerna som att skrapa och måla fotlister samt komplettera med en uppäten bit, samt målning av ett tak anlitade vi Jean-Claude, småkrafset skulle vi göra själva. Senast jag ägnade mig åt hantverksarbete som innefattade underliga kroppspositioner var ett par år sedan, men jag märkte ganska snart att något hänt med kroppen. Det var inte lika lätt att klättra upp på plankor och balansera eller kliva upp och ned på stegar eller utföra arbete nere vid golvnivå - och inte uppe vid taket heller för den delen. Jag blev trött, öm, fick kramp och allehanda andra eländen drabbade mig. Pauserna blev många och långa. Lyckligtvis kan min fru göra samma saker som jag kan, förutom träarbete, men det är alltid enklare när man är två som jobbar. Det är emellertid underligt att kroppen protesterar så - vi går ju ändå numera raska promenader på en timma varje dag, men som grannens läkare sa när hon klagade över sina krämpor. "En bil som gått 25 000 mil fungerar ju inte som ny".

Nu börjar emellertid allt vara färdigt och det är bara bortplockning och städning kvar och det känns skönt. Nu har vi att se fram emot årets första besök av Eva och sonen Johan som stannar här i drygt en vecka. Då får vi koppla av och leka turister några dagar och inte tänka på några plikter som måste fyllas annat är med att ha trevligt. Vi hoppas bara att mandelblommen slagit ut ordentligt, vädret blivit varmare igen och att det slutar blåsa.

Bilden lånad av Multisportbloggen.se

De kära franska hantverkarna

Det knackar på dörren och utanför står en av våra hantverkare iförd basker al la Toulouse Lautrec. Jean-Claude är en tusenkonstnär som hantverkare. Han behärskar det mesta - måleri, snickeri, kakelsättning, murning, golvläggning, el, VVS och dessutom är han i grunden "ebeniste", som innebär att han är möbelsnickare. Skulle han bli bet kallar han på brodern Christian, som är murare eller storebror Bernard som anses vara traktens bästa möbelsnickare och dessutom en god vän till oss. Vi har använt dom alla för att renovera vårt hus.

Det är fantastiskt att se hur han arbetar. Första halvdagen går åt till att täcka allt så det inte skall bli någon städning efteråt. Jo - det är faktiskt sant, franska hantverkare städar efter sig. Han gör täckningen så oerhört noggrant. Jag lade speciellt märke till att han lade ut en filt på golvet till det rum där han arbetade så att inget damm skulle följa med under skosulorna ut i huset i övrigt.

Hans planering av arbetet är också imponerande. Han vet exakt hur han skall lägga upp arbetet så han kan utnyttja torktider för att göra annat. Utan någon som helst stress flyter arbetet på i en snabb takt. Det är ju alltid något extra man kommer på under arbetets gång, men det har aldrig hänt att det kostar extra. Dessutom kostar arbetet exakt det som han har angivit på kostnadsförslaget - inte ett öre mer.

Vi kanske har haft tur, men vi är oerhört nöjda med franska hantverkare. Dom är skickliga, men framför all noggranna och trevliga och, jämfört med vad vi är vana vid från Sverige, väldigt billiga. Dom flesta hantverkare här är enmansföretagare med sk. microföretag som innebär mycket mindre byråkrati. Dessutom är det det normala sättet att arbeta som hantverkare i Frankrike så dom ser sig snarare som arbetare än som direktörer i eget företag. Här finns inga flotta SUVar som tjänstebilar utan bara en specialinredd skåpbil. Pengar vid sidan om är också väldigt sällsynt och om det förekommer så gäller det inte arbete utan material.

Nu har inte alla våra vänner haft samma tur. Våra amerikanska vänner har anlitat en holländare av språkförståelseskäl och det har inte imponerat på mig. Där har det fungerat lite som de värsta skrönorna om franska hantverkare hävdar att det går till.

Den nya svenska kriminaliteten - konsten att skilja på att återanvända och att återvinna

Jag minns när jag på sjuttiotalet bodde i Onsala och hade bestämt att jag skulle städa garaget. Jag beställde container för dyra pengar och ställde upp på en ledig gräsplätt i kvarteret. Containern blev snart full upp till kanten av sådant som jag ansåg behövde slängas. Snart kom den förste grannen och undrade om det var OK om han tog en grej bland mina slängda saker som han behövde. Självklart fick han göra det. Den ene grannen efter den andre kom i samma ärende och när morgonen kom var det bara en tredjedel kvar i containern.

Nu skulle ju den nästan tomma containern ändå betalas så vi grannar gick tillsammans och städade området och fyllde den med bråte, kvistar, brädor och annat som inte borde ligga kvar i naturen.

Jag hörde på nyheterna i morse att svenska återvinningsanläggningar har oerhörda problem med stölder och vandalisering. 30% av avgifterna går till bevakning och till elstängsel för att hålla folk ute som tycker att man skall återanvända saker även om dom en gång är slängda. Nu är det emellertid så, enligt svensk logik, att så snart man kört in på området så betraktas skräpet som kommunens egendom. Såldes är det stöld att återanvända något som någon annan slängt. Att ta sig in på området genom att klippa upp staketet är naturligtvis skadegörelse.

Jag kan då berätta att här i Frankrike har man löst detta problem på ett, som man själv tycker, tillfredsställande sätt. Varje by har en återvinningsanläggning med en anställd som hjälper till att sortera och lasta ur. Allt som han ser går att göra sig nytta av ställer han åt sidan och det får bli en liten extra bonus på hans lön när han avyttrar dessa saker. Dessutom är anläggningen öppen för gångtrafik även då den är stängd, vilket gör att sakletare kan gå dit och göra fynd och återanvända om man vill göra sig besväret. Framför allt många zigenare har som inkomstkälla att renovera sådant som andra slängt. Dessa saker säljs sedan på någon av de otaliga "vide grenier" - vindsröjningsmarknader - som finns ett par gånger om året i varje by. Där hyr kommunen ut platser för sådan försäljning - däremot får man inte ordna privata loppmarknader hur som helst.

På det här sättet har man löst ett antal frågor samtidigt. Dels blir användbara saker återanvända i mycket stor utsträckning. Dels undviker man bevakning mot stölder och inte blir det någon vandalism heller eftersom man kan komma in utan att förstöra staketet. Jag tror dessutom att de extrainkomsterna som personalen och sakletarna kan få är välkomna och dessutom är det trevligt att gå på loppmarknad. Många av de beslag och smidesdetaljer som vi behövt till vårt 250 år gamla hus har vi hittat på sådana marknader. Det är då någon som letat igenom det som byggfirmor och privatpersoner slängt efter en renovering eller rivning och hittat gamla fina saker som man skruvat loss och putsat upp.

Som ni förstår har Frankrike en oerhört slapp kultur där man inte ens drar sig för att återanvända det som en gång är kasserat. Dessutom är de kommunalt anställda genomkorrumperade eftersom dom säljer till sig anförtrott gods. Jag kan dessutom berätta att det förekommer att man ger sopkillarna en slant som tack för att dom tar med något extra bökigt gods ibland - MUTOR!

Samtidigt har ju den svenska kriminaliteten fått ett helt nytt ansikte i och med alla dessa fruktansvärda miljöbrott som begås dagligen. Jag tänker på den gamla damen som ställde sin stekpanna bredvid återvinningscontainern och nu får man höra detta om folk som faktiskt stjäl kommunal egendom som medborgarna har kasserat. Det enda sättet måste vara att höja kommunalskatten så man kan ha dygnetruntbevakning med patrullerande trupp och videokameror av alla återvinningsstationer för att stävja denna bottenlösa omoral.

Det är stressigt att vara pensionär

Nu åker vår vän Eva hem efter tre veckor hos oss - vi kommer att sakna henne. Å andra sidan står Madelaine och väntar på Gironas flygplats när vi lämnar av Eva så vi får trevlig sällskap i ytterligare en dryg vecka. Senaste veckan har varit intensiv - jag förstår inte hur någon kan ha tid att arbeta så mycket som man har att stå i när man är pensionär. Medan tjejerna ägnat sig åt att sola och shoppa har jag rennoverat dörren till vår vinkällare. Det blev lite för varmt för vinet. Dessutom har vi varit på IKEA idag och köpt nya sängar medan Eva stannade hemma och städade hela huset!!

Vi har legat och knôt i vår patetiskt smala grand lit, som fransmännen kallar sina 140 cm breda dubbelsängar, i två år nu. Det följde med huset ett par underbart vackra antika sängar som vi inte haft hjärta att göra oss av med. Nu har jag emellertid kommit på att jag kan bygga om och bredda dom på ett snyggt sätt så vi kan bygga in två sådana där motordrivna sängar som finns numera. I morgon blir det montering för mig medan tjejerna åker till stranden. Vad gör man inte för att slippa ligga vid en stranden och steka sig?

Annars har det varit mycket mat den senaste tiden. Igår besökte vi en fantastisk restaurang i Bizanet som vi blev rekommenderade. Den heter La Table de Château och har både oerhört fin mat och trevlig betjäning. I kväll bjöd grannarna på en måltid för att minnas vår resa till Casablanca tillsammans. Enkel förrätt på frissésallad med hårdkokta ägg och myntablad. Dressingen var klassiskt fransk som ni borde lära er:

Ta vitlök eller charlottenlök efter smak - hacka den fint, tillsätt en matsked vinäger, en matsked fransk senap och en matsked god olivolja, salt och peppar. Rör med en träsked tills det blir krämigt, tillsätt vanlig olja försiktigt under omrörning tills ni får en krämig fast sås i tillräcklig mängd. Det är ungefär som att göra majonäs. Lägg i salladen precis före serveringen och vänd tills all sallad fått lite dressing på sig.

Huvudrätten var Tajine på lamkött med syltade citroner, sparrispotatis, och lök. Oerhört fint kryddat enligt marockansk tradition. Till efterrätt fick vi hemgjorda gasellhorn som är kakor som lite påminner om danskarnas kransekage, men mycket mer smakrika med bl. a. apelsinblomsvatten i mandelmassan. Jag måste nämna en av ostarna vi fick. Det var en Camembert på chèvre (dvs. getmjölk) som är lite ovanligt men väldigt gott.

I morgon är vi bjudna till våra amerikanska vänner på traditionsenlig Hamburger Martini Friday och på lördag morgon skall vi upp i ottan för att hinna till Evas plan i Girona.
Temperaturen ligger kring 35 grader, men idag var det ganska fuktigt i luften, vilket vi upplevde när vi åkte till IKEA i hyrd skåpbil utan AC. I morgon skall det bli strålande förutspår vädertjänsten.

Jag har förresten fått ett frispel idag. När jag åkte in i IKEAS parkeringshus insåg jag för sent att den hyrda skåpbilen nog var i högsta laget för parkeringshuset. Den fria höjden blev mindre och mindre ju längre in vi kom och jag såg framför mig hur jag skulle fastna och korka till hela parkeringshuset. Min fru gick före och syftade och på värsta stället hade vi EN centimeter till godo. Efter en sådan tur känner man sig oövervinnerlig!!

Däremot trivs jag inte i mitt nya skäggiga anlete som damerna i min omgivning mer eller mindre har tvingat mig att skaffa. De försöker på allehanda sätt att få mig att avstå att raka mig. Hur tusan motstår man ett tjejgäng som som minst uppgår till fyra och ibland kan bli så många att jag knappast kan hålla räkningen.

Lycka

När jag var liten, på femtiotalet, fick mina föräldrar pengar av mina morföräldrar att köpa sig ett kylskåp. Det var inget märkvärdigt skåp utan ganska litet, men min mor var så oerhört stolt och lycklig över att äntligen ha fått ett kylskåp. Lyckan varade emellertid inte så länge för när grannfrun, som inte hade något kylskåp, fick se skåpet såg hon omedelbart till att hennes man köpte ett som var dubbelt så stort.

Nu borde det ju inte ha förändrat min mors lycka över det lilla kylskåpet - det var ju fortfarande samma kylskåp - och det hade det nog inte gjort heller om inte grannfrun varje gång hon kom hem till oss måste kommentera det lilla skåpet. "Det är fantastiskt praktiskt ert lilla kylskåp, det tar ju nästan ingen plats alls. Jag tycker nog att vårt är lite stort, men min man ville absolut vi skulle köpa ett som räckte till familjen behov" , kunde hon säga. Att deras familj, liksom vår bestod av föräldrar med två barn gjorde ju inte kommentaren sämre. På det sättet gick hon på och av någon anledning var min mor inte lika lycklig över sitt fina nya kylskåp som hon var i början.

Jag började redan som barn fundera över vad som verkligen gjorde människor lyckliga. Jag började ana att lycka inte inte hade något absolut värde utan var mycket relativt och alltid relaterat till andras lycka och olycka. Att det pågick en ständig kamp mellan de vuxna om hur mycket lycka och olycka man kunde tillskansa sig förstod jag också. Med förundran kunde man höra de två vänninnorna, den ena ganska rund och den andra slank, som träffas. Den runda har just köpt sig en ny klänning som hon är oerhört stolt och lycklig över, varpå den smala vänninnan leende säger: "Oh Märta, vilken fin klänning du har köpt, den passar dig perfekt. Jag önskar bara att jag kunde ha en sådan modell, men jag skulle se hopplöst tjock ut i den."

Senare i livet har jag förstått att det bara finns ett visst mått av lycka i världen som vi alla måste dela på. Det innebär att om du blir lyckligare så blir jag automatiskt olyckligare. Nu är det här ganska praktiskt för det innebär att det är meningslöst att försöka göra alla lyckligare - man får koncentrera sig på att människor är så jämlikt olyckliga som möjligt. Lustigt nog har jag märkt att folk blir lyckligare av att andra är lika olyckliga, vilket ju är oerhört bra i sig. Det är som om man kunde utöka den gemensamma lyckan om man gör så att alla blir lagom olyckliga.

Om ni inte riktigt förstår hur jag menar så kan jag ta ett exempel. Anta att en grupp får högre skatt än en annan grupp och därför klagar högljut på denna orättvisa. Den okunnige skulle ju då kunna tro att lösningen som skulle göra alla lyckliga vore att sänka skatten för dom som betalar för mycket. Nu är det faktiskt precis lika effektivt ur lyckosynpunkt att höja skatten för dom som tidigare hade en låg skatt. Visserligen blir dom förbannade en tid, men i jämlikhetens namn vet dom innerst inne att det är så man bedriver lyckopolitik och finner sig och dom som tidigare klagade över sin höga skatt känner sig numera riktigt lyckliga över att dom andra har fått det lika jäkligt.

Sedan jag flyttat till Frankrike har emellertid alla mina uppfattningar om lycka kullskastats. Fransmännen är nämligen jätteunderliga och framför allt oerhört egensinniga och självcentrerade. Dom kan nämligen inte fatta att man skall vara olycklig om grannen har en större bil, finare hus eller tjänar mer pengar. Dom envisas med att inbilla sig att det enda som betyder något är om dom själva kan köpa den bil dom vill, ha det hus som passar dom och tjäna så mycket pengar att dom kan ha ett bra liv. Om inte detta uppfylls så klagar dom och demonstrerar till dess dom får det bättre. Om någon skulle komma på idén att jämna ut genom att ta bort fördelar från grannen i stället för att uppfylla deras egna krav skulle det bara resultera i att grannen också tar ut sin traktor och blockerar motorvägen tillsamman med den förste klagande.

Detta har också andra underliga konsekvenser. Vi har rennoverat ett gammalt hus precis som vi skulle gjort hemma i Sverige. Det vill säga så att det skall se snyggt ut - gärna snyggare än alla andras. Nu tycker nog fransmännen att vi är lite knepiga som kastar ut pengar på sånt som inte behövs och knappast betyder något, men dom tar inte illa upp över vår nya fina fasad utan är väldigt berömmande och stödjande. Dom ger oss fina prylar från vinodlingen till vår vinkällare och grejor som vi behöver av olika slag eftersom "Ni verkar intresserade av sådant" som dom säger.

Våra svenska vänner undrar lite försiktigt vad grannarna i byn tycker om att vi kommer dit som utlänningar och beter oss ofranskt. Vi har bara fått positiva reaktioner på det vi gör och ingen känner sig frestad att trumfa över oss eller ens ta efter vad vi gör, men mycket beröm och uppmuntran får vi.

Ibland blir det väldigt påtagligt hur annorlunda fransmänen ser på det där med lycka. Min fru var hos frissan idag och klippte sig och gjorde slingor i håret inför sommaren. I stolen bredvid henne satt en dam och fick behandling. Dom pratade emellertid inte med varandra, men kollade upp lite försiktigt vad som pågick i stolen bredvid. När min fru var färdig och skulle gå kommenterade frun i grannstolen hur bra min frus hår blev. Inte var hon rädd för att hennes lycka skulle bli mindre av att hon gjorde min fru lycklig med sin kommentar. Hon kanske till och med blev lycklig av att se hur glad min fru blev.

Jag tror jag måste lära om på gamla dagar. Det kanske inte är så att det finns ett visst mått av gemensam lycka i världen. Lyckan kanske är oändlig och växer om man delar med sig av den. Kanske det inte alls är så att lycka är att vara mindre olycklig än sina medmänniskor som jag alltid fått lära mig.

Akutsjukvård i Frankrike

Jag håller på och tillverkar ett träräcke till vår spiraltrappa. Det är ett ganska komplicerat arbete. Om någon är intresserad av trähantverk så beskriver jag det ingående här. I samband det råkade den kniv jag arbetade med slinta och jag skar rakt genom arbetshandskarna och in i handen. Det blev ett ganska rejält jack drygt två centimeter långt och 5 millimeter djupt precis där handloven möter handen. Att säga att det blödde är att underdriva; det blev rena blodbadet innan jag kunde stoppa det med en rejäl sudd pappersnäsdukar som tryck och byggtejp virat omkring. Snacka om att jag har välslipade verktyg, men nu förstår jag bättre betydelsen av "att arbeta på egen hand".

Vad gör man en lördag 11.45 när något sådant händer? I Sverige hade det bara varit att åka till akuten och tillbringa de närmste 8 timmarna bland andra sjuklingar. I Frankrike ringer man sin husläkare i grannbyn. Hans fru svarar och meddelar att han är på hembesök och kommer tillbaka om tio minuter, men det är bara att komma till mottagningen.

När vi kommer dit finns redan tre andra patienter på plats och medan vi väntar kommer en mor in med sin åttaåriga dotter. När nästa patient skall in frågar läkaren om inte den lilla flickan kan få gå före. Som barn gör slår hon på stora tårflödet omedelbart när hon går genom läkarens dörr. Innan har hon skämtat med sin mamma totalt obekymrad.

Det tar väl ytterligare 20 minuter innan det är vår tur. Jag berättar vad som hänt och säger att jag nog behöver en tejpning för att stilla blodflödet. Vår läkare ser riktigt upplivad ut, skrattar, skämtar och ler med hela ansiktet. ”Äntligen något kul att ta itu med mellan alla snuvor och magont”, verkar han tycka. Han konstaterar att jag inte skadat några nerver och viktiga blodkärl, sedan hummar han lite och säger att ha nog måste sy, men tänker ändå försöka med en tejp först. Det visar sig emellertid svårt att få tejpen att fästa i blodet så han tar fram sygrejorna. Han undrar om jag vill ha bedövning och jag säger att jag inte har någon erfarenhet av att någon syr i mig så jag vet inte riktigt. Nu har jag lämnat blod i 25 år och mött mer eller mindre klantiga sköterskor så hur mycket värre kan hans synål vara tänker jag och avböjer bedövning. Hur som helst var det inte värre än gamla tiders grova blodgivarkanyler så jag överlevde.

Så behövde jag nog en stelkrampsspruta så läkaren ringde till apoteket med dom hade stängt för veckan så det fick bero till måndag då jag skall komma tillbaka för att byta bandage. Innan jag kommer dit åker jag till apoteket och hämtar stelkrampsvaccinet. Hela proceduren tog väl en timma från det vi lämnade hemmet. Det kallar jag för tillgänglig sjukvård. Man tror inte det är sant när man är van vid den svenska sjukvården. Hela kalaset kostade 22 Euro och det får jag tillbaka från den franska försäkringskassan. Stelkrampsvaccinet kommer inte att kosta ett öre för det debiterar apoteket min sjukförsäkring direkt. Dessutom har läkaren skrivit ut lite omläggningsgrejor och decinfektion också så jag har hemma och det kostar heller inget.

Det blir väl en veckas uppehåll i arbetet, men det finns mycket annat att hitta på. I morgon åker vi till Château l’Hospitalet på julmarknad och kanske blir det någon låda av deras utsökta viner också.

Vårt hus har fått ett nytt ansikte

Äntligen börjar vi se slutet av arbetet med vårt hus. I denna vecka blev fasaderna färdiga. Vi är oerhört imponerade av hantverkarna som gjort jobbet. Vår ursprunglige entreprenör, som gjort vår terrass, nytt yttertak och vinden hade beslutat sig för att pensionera sig och jobba lite lugnt med sin son. Där stod vi helt utan någon som kunde hjälpa oss med att fixa till det yttre på huset.

Efter mycket sökande fick vi ett tips om en entreprenör som byggt om ett gammalt hus till ett nytt mediatek i byn och gjort ett jättefint arbete. Vi frågade också en hantverkare i grannbyn om pris. Det visade sig att priset skiljde sig ganska mycket mellan de två - 30% faktiskt - men dom hade också helt olika sätt att se på arbetet. Vi valde den som jobbat med Mediateket. Han var restauratör av gamla hus och arbetade bara med gamla metoder. Han föreslog att huset skulle få en puts i gammal stil i kalk samt struken med kalkfärg. Han visade också stor respekt för husets ålder (1762) och hade många idéer om hur det skulle göras på bästa sätt. Vad som dessutom imponerade var att han talade oss tillrätta i några fall där vi ville byta ut sådant som var lite gammalt och slitet. Trots att det skulle ge honom mindre arbete menade han att det duger bra som det är med en lättare restaurering i stället för att byta ut saker. I andra fall visade det sig att han gjorde mer än någon annan skulle ha gjort. Fönsteromfattningarna i kalksten hade exempelvis blivit oerhört trasiga med åren på grund av att gångjärnsupphängningarna till fönsterluckorna rostat och sprängt stenen. I nio fall av tio brukar man laga i med bruk som ganska snart faller bort igen. Döm om vår förvåning när hantverkarna skar bort den trasiga delen av varje omfattning och skarvade i med sten man tagit från rivningsfastigheter för att få samma stil som det ursprungliga – vilket hästjobb!! Och snyggt blev det.

Arbetet tog allt som allt mer än två månader i anspråk varav halva tiden gick åt till att laga fönsteromfattningarna och restaurera den vackra gamla portomfattningen. Resten gick åt till att knacka ned gammal puts på fasaden, applicera två lager kalkputs, en slutlig finputs samt två lager färg. Hela tiden arbetade mellan tre och fem personer med vårt hus.

En annan sak som gladde oss var den entusiasm och glädje hantverkarna visade över sitt arbete. Deras yrkesskicklighet som murare var mer att beteckna som konstnärligt arbete än hantverksarbete. Det var en fröjd att se hur dom restaurerade en gammal trasig omfattning så att den fick sitt ursprungliga utseende och gränsen mellan det nya och gamla ändå var närmast osynlig. Vi är verkligt tacksamma mot Martin Construction och deras anställda. Visst kostade det en del, men i förhållande till insatsen och kvalitén på arbetet var det faktiskt mycket rimligt.

Nu har jag bara ett eget ”mästarprov” kvar så är nästan allt klart. Jag har tänkt tillverka en handledare i trä till den spiraltrappa som går från köket hela vägen upp till tredje våningen. Kanske har jag tagit på mig ett arbete som med råge når upp till min inkompetensnivå, men vi får se. Eftersom det säkert finns några hemsnickare som läser detta tänkte jag låta er följa arbetet endera på den här bloggen eller på min engelska blogg http://blog.france-midi.co.uk/blog . Där kan man läsa om några av våra andra projekt på huset.

Idag har det slutat blåsa och solen sken som den brukar. Vi tog en promenad utmed Canal de la Robine vid Tournebelle. Det var 17 grader och ganska angenämt. Utefter vägen vi promenerade på låg en död påkörd bäver som väl blivit bländad av någon av de fåtaliga bilar som använder den lilla vägen. Man hade skördat riset på de stora fält som breder ut sig norr om Etang de Campignol

Den upp-och-ned-vända franska byråkratin

Vi har fått en lektion i fransk byråkrati som vi som svenskar upplever som väldigt underlig. Först en liten historia om svensk byråkrati inom samma område:

För några år sedan frågade vår plåtslagare i Sverige mig om jag kunde titta på hans förslag till tillbyggnad av huset han ägde. Hans hus var ett vackert tidstypiskt hus från 40-talet som hade listats av kommunen som bevaransvärt. Han kunde således inte bygga till det hur som helst. För att ytterligare komplicera saken hade han fornlämningar på tomten just där han skulle bygga. Jag hjälpte honom med en skiss som skulle bevara husets uttryck, vi tog kontakt med landsantikvarien och diskuterade med kommunens arkitekt. Alla tyckte att förslaget var bra och varsamt och gav sin tillåtelse. Att det på grund av markens lutning måste göras 50 cm högre än vad planen tillät ansåg kommunen vara av mindre betydelse.

Nu hör det emellertid till saken att grannen i området var en störd person som bråkade med alla; grannar, myndigheter och dem han kom åt att bråka med och han skulle enligt svensk lag yttra sig. Han yttrande innehöll emellertid inga synpunkter på tillbyggnaden, men mängder av förolämpande tillmälen mot alla grannar och deras barn så kommunen lämnade detta utan avseende och meddelade vår vän att inget stod i vägen för att bygga, endast ett formellt svar från länsstyrelsen och eftersom alla grannar sagt OK eller inget alls så var det bara en formsak. Tiden hade lidit så vännen tog chansen och började bygget eftersom alla bedömde det som klart. Döm om hans förvåning – och kommunens – när länsstyrelsen något halvår senare avslog hans redan färdiga tillbyggnad. Handläggaren hade fått för sig att den ökände rättshaveristen till granne var en stackars svag person som behövde storebrors hjälp och hade därför bistått grannen med ett formellt överklagande grundat på de 50 cm som huset var högre än plan. När kommunen hävdade att detta var av ringa betydelse började tjänstemannen mäta det ursprungliga husets höjder och fann att även detta var för högt i förhållande till den plan som kommit till efter det huset byggdes!!!???? Nu tror ni jag ljuger, men det är nämligen ett känt faktum att svenska myndigheter på olika nivåer inte är överens om hur man mäter byggnadshöjd, varför en tjänsteman i högre instans som har vaknat på fel sida kan underkänna redan byggda hus. För vår vän innebar det att han stod inför hotet att riva sin tillbyggnad och kommunen inför hotet att riva upp en plan och författa en ny som överensstämmer med verkliga förhållanden. Eftersom detta är en mycket tidsödande och dyr process vill kommunen givetvis inte göra detta eftersom det i praktiken inte tjänar något syfte. Nu följde flera år av överklaganden för både kommunen och för vår vän plåtslagaren. Regeringsrätten gick emellertid på Länsstyrelsens och rättshaveristens linje till allas förtvivlan, vilket innebär att kommunen troligen måste inleda en kostsam planprocess för vännens tomt och han står med ett värdelöst hus som är svartbygge i sin helhet.

Detta illustrerar det bärande i svensk byråkrati, nämligen att högre instans alltid har tolkningsföreträde över lägre instans och att den enskilde alltid har minst att säga till om. Med detta i bagaget har vi lärt oss följande om fransk byråkrati:

Våra vänner från USA har liksom vi köpt ett gammalt hus i byn och vill, också som vi, bygga en takterrass. Borgmästaren har sagt OK till detta men alla sådana ärenden skall granskas av högre instans på regional nivå. Den högre instansen har avslagit med motiveringen att man inte får bygga takterrasser i vår by. Våra vänner är givetvis förtvivlade och inte blir det bättre av att dom nästan inte kan prata någon franska. Dessutom får de allehanda råd som hur dom skall förhålla sig till detta varav de flesta är totalt missvisande. Vi föreslog dem att de skulle prata med borgmästaren personligen om saken och min fru som pratar utmärkt franska erbjöd sig att följa med som tolk. Det gick lätt som en plätt! Borgmästaren gav dem klartecken att börja bygget samma dag om dom ville. Behöver jag säga att dom var överlyckliga. Hur kommer nu detta sig? Jo – min fru fick en lektion i fransk upp-och-nedvänd byråkrati. Det är nämligen så att vår by inte alls förbjuder takterrasser, vilket den högre instansen hävdade. Borgmästaren skrev därför ett brev till den högre instansen och bad dem motivera sig inom två veckor. Eftersom dom inte hörde av sig inom den tid han stipulerat så säger fransk lag att den lägre instansen kan göra vad dom finner bäst. Borgmästaren berättade också att våra vänner hade kunnat påbörja sitt bygge när helst de hade velat utan tillstånd. Det är nämligen så att om någon i byn fått göra en takterrass, vilket vi fått, så kan man inte neka någon annan. Om borgmästaren hade misstyckt och stämt våra vänner för svartbygge hade borgmästaren utan tvekan förlorat det målet.

Nog är det underligt att man i två så lika länder som Sverige och Frankrike kan tolka vad som är rätt och rimligt så olika. I Frankrike har således den enskilde, respektive den lägre instansen alltid tolkningsföreträde framför den högre. De högre instansernas uppgift är att bevaka de regelverk som de lägre instanserna har beslutat om. I Sverige är det precis tvärtom. Jag har alltid fått lära mig att vi skall vara så stolta över vår närdemokrati och det kommunala självstyret i Sverige, men sådana här erfarenheter ger den stoltheten en rejäl törn. Så finns det säkert exempel på det omvända också, men det vet vi inget om ännu.