Det skall blinka i alla regnbågens färger

Vaktlar med en gratin på squash och körsbärstomater är väldigt gott. Vi hade aldrig ätit vaktlar förrän vi kom till Frankrike, men blev väldigt förtjusta i dessa små hönsfåglar med en så utsökt smak. Vi brynte dom lite på spisen och satte sedan in dom i ugnen tills dom blev färdiga och fick en knaprig yta. Dom ser inte mycket ut för världen, men med en gratin till och ost efteråt så blir det ganska lagom. Köttet och skinnet är en riktig delikatess.

Vi ville gärna prova det i Sverige också för några år sedan, men det var en besvikelse. Vi köpte vaktlar på saluhallen i Göteborg med dom var så feta att vi ville inte ville äta dom. Undrar varför det är sådan skillnad på vaktlar i Sverige och Frankrike.

Min fru har kommit i sytagen och håller just nu på att förfärdiga en Chaneljacka som är något utöver det vanliga. Tyget, banden och knapparna köpte vi i New York där man har flera kvarter där man bara säljer tyger och tillbehör. Det ligger strax söder om Times SQuare för den intresserade och heter The Garment District..

Själv har jag satt upp en enkel ljusslinga runt takterrassen. I Frankrike skall det vara massor av färg, det skall blinka och ha sig så man får epilepsianfall, men vi håller oss till det diskret enkla svenska.

Våra enkla adventsljusstakar i fönstren och vår ljuskrans i fönstret (vita) verkar lite futtiga, men döm om vår förvåning när fransmännen kommenterar att det är så vackert. Själva måste dom emellertid vräka på med färg och blink när dom skall dekorera. Lustigt nog älskar dom blåa saker till jul, vilket jag tycker är gräsligt.

Akutsjukvård i Frankrike

Jag håller på och tillverkar ett träräcke till vår spiraltrappa. Det är ett ganska komplicerat arbete. Om någon är intresserad av trähantverk så beskriver jag det ingående här. I samband det råkade den kniv jag arbetade med slinta och jag skar rakt genom arbetshandskarna och in i handen. Det blev ett ganska rejält jack drygt två centimeter långt och 5 millimeter djupt precis där handloven möter handen. Att säga att det blödde är att underdriva; det blev rena blodbadet innan jag kunde stoppa det med en rejäl sudd pappersnäsdukar som tryck och byggtejp virat omkring. Snacka om att jag har välslipade verktyg, men nu förstår jag bättre betydelsen av "att arbeta på egen hand".

Vad gör man en lördag 11.45 när något sådant händer? I Sverige hade det bara varit att åka till akuten och tillbringa de närmste 8 timmarna bland andra sjuklingar. I Frankrike ringer man sin husläkare i grannbyn. Hans fru svarar och meddelar att han är på hembesök och kommer tillbaka om tio minuter, men det är bara att komma till mottagningen.

När vi kommer dit finns redan tre andra patienter på plats och medan vi väntar kommer en mor in med sin åttaåriga dotter. När nästa patient skall in frågar läkaren om inte den lilla flickan kan få gå före. Som barn gör slår hon på stora tårflödet omedelbart när hon går genom läkarens dörr. Innan har hon skämtat med sin mamma totalt obekymrad.

Det tar väl ytterligare 20 minuter innan det är vår tur. Jag berättar vad som hänt och säger att jag nog behöver en tejpning för att stilla blodflödet. Vår läkare ser riktigt upplivad ut, skrattar, skämtar och ler med hela ansiktet. ”Äntligen något kul att ta itu med mellan alla snuvor och magont”, verkar han tycka. Han konstaterar att jag inte skadat några nerver och viktiga blodkärl, sedan hummar han lite och säger att ha nog måste sy, men tänker ändå försöka med en tejp först. Det visar sig emellertid svårt att få tejpen att fästa i blodet så han tar fram sygrejorna. Han undrar om jag vill ha bedövning och jag säger att jag inte har någon erfarenhet av att någon syr i mig så jag vet inte riktigt. Nu har jag lämnat blod i 25 år och mött mer eller mindre klantiga sköterskor så hur mycket värre kan hans synål vara tänker jag och avböjer bedövning. Hur som helst var det inte värre än gamla tiders grova blodgivarkanyler så jag överlevde.

Så behövde jag nog en stelkrampsspruta så läkaren ringde till apoteket med dom hade stängt för veckan så det fick bero till måndag då jag skall komma tillbaka för att byta bandage. Innan jag kommer dit åker jag till apoteket och hämtar stelkrampsvaccinet. Hela proceduren tog väl en timma från det vi lämnade hemmet. Det kallar jag för tillgänglig sjukvård. Man tror inte det är sant när man är van vid den svenska sjukvården. Hela kalaset kostade 22 Euro och det får jag tillbaka från den franska försäkringskassan. Stelkrampsvaccinet kommer inte att kosta ett öre för det debiterar apoteket min sjukförsäkring direkt. Dessutom har läkaren skrivit ut lite omläggningsgrejor och decinfektion också så jag har hemma och det kostar heller inget.

Det blir väl en veckas uppehåll i arbetet, men det finns mycket annat att hitta på. I morgon åker vi till Château l’Hospitalet på julmarknad och kanske blir det någon låda av deras utsökta viner också.