Nu har jag gjort bort mig igen

Just nu är vi mitt i Julstöket. Vi har gäster på Julafton och är bortbjudna till samma personer på Juldagen. Det blir svensk Julafton och engelsk Juldagsmiddag. Hela dagen idag har vi lagat mat. Min fru är utsedd till chef de cuisine och jag till sous-chef utom i vissa fall när jag tar befälet. Det beror lite på vad vi är bra på. Att laga mat tillsammans är en väldigt trevlig sysselsättning.

Jag gjorde emellertid en blunder – jag skulle gå ut med soporna och brydde mig inte om att ta av mig förklädet. Lyckligtvis mötte jag inga vuxna fransmän, men dock fyra barn i 6-7-årsåldern, som höll på att skratta knäna av sig åt denna löjliga figur. Min fru undrade vad det var för jubel hon hört genom väggarna. Jag erinrade mig då grannfrun som ertappade mig i köket när jag diskade. Hon blev verkligen bekymrad och förmanade min fru allvarligt att om hon behandlade sin man på det sättet så skulle hon inte få behålla mig länge.

Det kom mig att fundera lite över omgivningen. Vi känner faktiskt inte en enda fransk man här i byn som kan laga sin egen mat, än mindre åt hela familjen. Av de familjer från olika länder vi umgås med kan ingen man laga den enklaste mat och hustrurna skulle aldrig släppa in dom i köket. Det lustiga är att dessa fullständigt hjälplösa män helt plötsligt blir experter på marinader, köttkvalitéer och stektemperaturer när det kommer en grill med i handlingen – då växer kammen, samtidigt som kvinnorna står bredvid och fjompar och påstår att dom varken kan eller törs. Det är samma sak om de så är frånTyskland, England eller Irland och oavsett vilken ålder de är i. Det finns emellertid ett undantag i våra amerikanska vänner där han lagar all mat och frun bara klarar kallskuret.

Jag tycker det skulle kännas väldigt handikappat att inte kunna föda sig själv. Nu behöver ju statistiskt sett männen inte bekymra sig för att bli lämnade åt sitt öde för vi dör ju före våra fruar, men ändå måste det kännas lite skämmigt att inte behärska en så grundläggande färdighet i livet. En annan anomali är att det är så oerhört hög status bland män att vara kock, men väldigt oglamoröst att laga mat hemma tydligen.

En annan lustighet när man lagar mat i multikulturella sällskap är de olika traditionerna och olika tabun. Speciellt till Jul är ju traditionerna mycket strikta. Vi måste ju ha våra förkristna traditioner och äta vår hedniska skinka och revben i Särimers anda och det går ju inte så bra ihop om man exempelvis har judiska eller muslimska vänner. Fransmän får ingen Jul utan ostron, foie gras och champagne och en brittisk eller amerikansk Jul utan kalkon är meningslös och när det gäller norrmän skall det vara pinnekött för hela slanten. En av våra gäster den här Julen kan exempelvis inte ens tänka sig att smaka på mat som inte är genuint engelsk men någon måtta får det vara så vi hoppas att det finns någon liten bit som passar av det vi bjuder på.

Annars kan man utmana tabun som en mycket god vän till mig i Ann Arbor gjorde när hon öppnade sitt hem och bjöd in till årets traditionella knytkalas vid den judiska Chanukka-högtiden. Festen samlade ett hundratal personer av olika nationaliteter, olika kulturer och religioner – en del vid tiden motsatta. Givetvis omfattade en stor del av gästerna judisk trosinriktning eller tradition och alla hade med sig sina bidrag till festen. Värdinnan hade personligt valda julklappar till samtliga gäster. Eftersom värdinnan var gift med en svensk vän och kollega var deras eget ätliga bidrag till festen en enorm Chicago honey-baked ham, vilket fick mer än ett ögonbryn på judiska och muslimska gäster att höjas.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin i sällskap med en såsvirtuos

Vi har firat jul med våra bästa vänner här i Frankrike - tre damer som bor grannar med oss. Våra vänner har en intressant historia eftersom dom alla är födda av franska föräldrar i Marocko under den tid då Marocko var en fransk koloni. När frihetens timma slog i Nordafrika förra gången och länderna frigjorde sig från sina kolonialherrar blev dessa tre då unga kvinnor och väninnor offer och tvingades fly för sin säkerhet bara med vad dom kunde få ned i sina kappsäckar för att undgå hämnden för vad deras regering ägnat sig åt under lång tid.

En intressant reflektion idag är att Marocko nog är det mest moderna av de Nordafrikanska länderna och kanske kommer att bli det enda land dit vi kan åka i framtiden när de andra, genom demokratiska val, har infört sharialagar. I Marocko är det ingen risk eftersom det är en monarki med en relativt modern furste som är direkt ättling till Muhammed vilket gör att hans beslut inte kan ifrågasättas ens av de mest hårdföra islamister.

Åter till vännerna. Väl hemma i Frankrike möttes dom av ett politiskt korrekt klimat som gjorde att hela landet skulle avhända sig sitt dåliga samvete för sekler av illgärningar genom att trakassera dessa tre unga kvinnor och andra återvändare som inte gjort annat ont än råkat bli födda av enkla franska föräldrar i en tidigare koloni. Dom kunde inte få hyra rum på hotell, dom kunde inte få hyra lägenhet eller få ett arbete. Det var då dom bestämde sig för att klara av det tillsammans och skapa sig ett eget liv i vad dom ändå ansåg vara sitt hemland. Dom har lyckats med detta över alla förväntningar, skapat ett bra liv och ett inte så föraktligt välstånd åt sig.

Det är spännande att se hur de organiserat sitt liv med mycket bestämda roller - en av dom lagar all mat och är mycket skicklig på det, en av dom är den praktiska, som sköter alla tekniska och ekonomiska spörsmål och den yngsta är den mer romantiskt lagda, lite intellektuell och en skönande. Eftersom dom inte så lite påminner om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin i Elsa Beskows sagor så har vi ramat in bilder ur hennes böcker och gett dom, vilket dom blev mycket förtjusta över.

Vi har som sagt firat alla julmiddagar tillsammans med våra vänner. När vi serverade kalkonen på juldagen undrade "matmor" hur i all världen min fru gjort såsen. Sås är nämligen inte vanlig i det sydfranska köket - däremot sky. Denna mästare i köket hade aldrig gjort en sås. Nu är min fru något av en artist när det gäller såser.

Hon har en förmåga att grundat på lång erfarenhet och stor fingertoppskänsla framställa en underbar sås av nästan ingenting och kanske ännu mer imponerande, när stekskyn mestadels består av fett som det gör när man steker en del fåglar här nere. Som alla sanna konstnärer kommer hon alltid till en punkt i skapandet då hon ifrågasätter hela projektet, när hon är övertygad om att allt skall bli misslyckat. Jag och alla som känner hennes förmåga skämtar då rått om hur lovande denna kreativa desperation är.

När såsen står där nästan färdig och puttrar inkallas jag för en sista avsmakning. Vid det laget är hennes smaklökar så avtrubbade att hon behöver någon att diskutera med. Oftast är såsen närmast perfekt, men någon nytta skall hon väl ha av mig också så tillsammans brukar vi komma fram till någon liten tillsats, kanske en sked tomatpuré, kanske några droppar citronsaft, en klick gelé eller något annat som ger såsen den där extra skjutsen. Ovationerna från gästerna brukar inte utebli.

Den bästa kalkonen någonsin

På tidigt femtiotal åkte min frus föräldrar till USA och hälsade på släktingar. Med sig hem hade dom ett s.k. dollargrin och ett recept på kalkon. Detta recept har sedan gått i familjen under alla år och ärvts av barnen. På juldagen skall det alltid vara kalkon enligt detta recept fick jag lära mig när jag träffade min hustru och så har det varit i alla år. Det speciella med receptet är att kalkonen är fylld med en blandning av riven lök, riven rotselleri, halvtorrt bröd samt smält smör. Detta ger kalkonen en alldeles speciell smak som alla gillar.

Om jag skall vara ärlig så är inte kalkon min favoritfågel. Alla kalkoner jag ätit under vår tid tillsammans i Sverige har varit åt det torra hållet även om jag alltid ser till att korpa åt mig lårbitarna, som är de bästa bitarna. Ett annat problem är att selleri och rödvin är en svår kombination, vilket gör att vi har haft svårt att finna ett vin som kan leva upp till de smaker som fyllningen ger anrättningen. Jag har emellertid hållit god min i alla år och gjort min plikt som uppskärare av denna enorma fågel.

I år köpte vi en kalkon hos den lokale charkuteristen. Som det alltid är i Frankrike är de djur man äter uppfödda på någon lokal gård under primitiva former. Det gjorde att vi fick lite av panik när vi packade upp fågeln idag och fann att den hade både fötter och huvud kvar och dessutom hade alla vitala organ kvar i skrovet. Sådant var vi inte vana vid från de svenska effektivt framställda kalkonerna. Det var bara att ta fram stora köttyxan som jag köpt i Hong Kong och skilja fötterna från resten av benen, samt blunda och stoppa in armen i öppningen där bak och dra ut allt som fanns därinne. Sedan var det "same procedure as always".

För att göra en lång historia kort så var det den absolut godaste, möraste och saftigaste kalkon jag någonsin ätit. Jag tar tillbaka alla mina fördomar om kalkoner och påstår motsatsen. Inte bara det utsökta lårköttet, utan också bröstköttet som brukar smaka som bomull var saftigt och välsmakande. Tänk så mycket det gör om man föder upp djuren lite mer primitivt.

En annan erfarenhet var att de extremt kraftiga Corbièresvinerna från vår region klarade av sellerifyllningen med glans och gav en extra dimension åt maten. Jag valde idag Cuvée Sextant från Cellier d'Orfée i grannbyn och som vi skaffar genom vår granne.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på det eviga tjat om att svenska köttbönder av alla slag inte kan konkurrera med resten av Europa för att Sverige har de strängaste djurskyddsreglerna. Hur vore det om man koncentrerade sig på att framställa god mat i stället för att ägna sig åt att gnälla över lagstiftningen. Men - jag kan ju förstå bönderna på sätt och vis för det förutsätter ju att man har konsumenter som gillar god mat och kan känna igen den när dom smakar på den.

Julaftonsmiddag i Frankrike

Såväl fransmän som svenskar är väldigt konservativa när det gäller julmat så när man bjuder in sina närmaste grannar på middag på julafton så får man tänka till. En julaftonsmiddag som väcker allmän förtjusning kan se ut som följer och det var så vi åt oss igenom kvällen i år.

Givetvis börjar man med en champagne och det går inte med något fusk utan måste var riktiga grejor. Vi hade valt Tsarine som är den officiella champagnen på Cannesfestivalen och den fick godkänt, eftersom den var väl kyld, vilket är viktigt. Till den serveras små snittar med foie gras, som är obligatoriskt till alla högtider i Frankrike. Efter lite prat så förflyttar man sig till bordet.

Första obligatoriska franska rätten är ostron, den här gången kom dom från Leucate. Det fanns en skvätt champagne kvar till damerna, men jag övergick till en viogner från Cave de Pomerols norr om Sete. Därefter ansåg jag att man skulle äta min koriandergravad lax med limesmaksatt gravlaxsås. I år blev den synnerligen bra eftersom jag lyckades få fiskhandlaren att skära av en mittbit av en fet femkiloslax som jag kunde grava. Den bara smälte i munnen.

Sedan vidtar den mer genuina svenska avdelningen med inlagd sill. Det var senapssill från IKEA, men framför allt min frus egen sill som hon gjort från Abbas inläggningssill som vi beställt från ICA Hägernäs. Den var helt underbar, men jag har inte fått klart för mig riktigt vad hon kryddade den med, men jag vet att basen var freme fraiche och det ingick bl.a. ingefära i såsen. Nu vidtar emellertid den svåra avdelningen. Till svenskt julbord dricks öl och snaps, men det passar inte fransmän riktigt. Dom gör en kompromiss och dricker vin och snaps och är lyckliga med det, vilket är viktigast.

Vad som förundrar mig är hur förtjusta våra franska vänner är i snaps av alla sorter. Vi bjöd på Löjtens Linjeakvavit, OP Andersson och Haga ekologiska snaps och samtliga resulterade i ovationer. Dom försöker på bästa sätt sjunga med i de svenska snapsvisorna och har inga problem att ta varken halvan eller helan. "Nu tar vi den" har dom lärt sig perfekt, men så är ju inte texten så svår heller.

Efter sillen kommer skinkan, min frus sötstarka hemgjorda senap, den hemlagade kalvsyltan och de likaledes heminlagda rödbetorna, lite god korv och givetvis mer foie gras med rödlöksmarmelad och några korn rosépeppar. Knäckebröd, finkrisp och vörtbröd med Boxholms kryddost och svensk cheddar slinker ned med förtjusning. Vi var alla ense om att det är spännande att blanda matkulturer som vi gjort. Även de väldigt matchauvinistiska franska vännerna måste erkänna att det finns vissa saker i det svenska köket som är både spännande och väldigt gott.

En fransk sed som vi nekar att ta till oss är emellertid den obligatoriska Bûche de Noël som fransmännen måste ha som efterrätt. Tänk er en julstubbe som består av något liknande vår klassiska radiotårta, men sötare.

Så vidtog julklappar som delades ut till allas förtjusning. Parfymer till granndamerna är obligatoriskt. Dom konsumerar en flaska per år så det är stående önskning. Likaledes är vinlådan vanlig present till mig, men som i år utökades med en flaska V.S.O.P. Cognac av gott märke. Även min hustru fick vad hon önskade sig både vad gäller skodon, nattkläder och moderiktig plastklocka.


Jag fick dessutom självgående vandrarskor av lättviktsmodell som jag skall ha på våra dagliga promenader. Det är en otrolig tillgång att ha dussinvis fina vandringsleder som mynnar utanför dörren - man har liksom ingen ursäkt då.

Det skall blinka i alla regnbågens färger

Vaktlar med en gratin på squash och körsbärstomater är väldigt gott. Vi hade aldrig ätit vaktlar förrän vi kom till Frankrike, men blev väldigt förtjusta i dessa små hönsfåglar med en så utsökt smak. Vi brynte dom lite på spisen och satte sedan in dom i ugnen tills dom blev färdiga och fick en knaprig yta. Dom ser inte mycket ut för världen, men med en gratin till och ost efteråt så blir det ganska lagom. Köttet och skinnet är en riktig delikatess.

Vi ville gärna prova det i Sverige också för några år sedan, men det var en besvikelse. Vi köpte vaktlar på saluhallen i Göteborg med dom var så feta att vi ville inte ville äta dom. Undrar varför det är sådan skillnad på vaktlar i Sverige och Frankrike.

Min fru har kommit i sytagen och håller just nu på att förfärdiga en Chaneljacka som är något utöver det vanliga. Tyget, banden och knapparna köpte vi i New York där man har flera kvarter där man bara säljer tyger och tillbehör. Det ligger strax söder om Times SQuare för den intresserade och heter The Garment District..

Själv har jag satt upp en enkel ljusslinga runt takterrassen. I Frankrike skall det vara massor av färg, det skall blinka och ha sig så man får epilepsianfall, men vi håller oss till det diskret enkla svenska.

Våra enkla adventsljusstakar i fönstren och vår ljuskrans i fönstret (vita) verkar lite futtiga, men döm om vår förvåning när fransmännen kommenterar att det är så vackert. Själva måste dom emellertid vräka på med färg och blink när dom skall dekorera. Lustigt nog älskar dom blåa saker till jul, vilket jag tycker är gräsligt.

Första Julen i Frankrike

Man har nog inte flyttat ut från Sverige på riktigt förrän man firat Midsommar och Jul utomlands första gången. Midsommar har vi klarat av tidigare så nu var det Julen som stod på tur. Jul betyder familj och mat när man kommit upp i mogen ålder. Julklappar har liksom förlorat något av den betydelse som den hade förr, men visst är det kul att öppna något paket och framför allt att ge bort saker man valt med omsorg till andra. Det här skall emellertid mest handla om MATEN

Eftersom vi firade Julafton tillsammans med en av döttrarna med sambo och våra franska grannar stod valet mellan fransk Jul och Svensk Jul. Det blev en kombination. Som jag nämnt tidigare skall alla festbord i Frankrike innehålla champagne, gåslever – eller snarare anklever – samt ostron. Dessa tre ingredienser motsvarar väl närmast, snaps, sill, Jansons frestelse och lax i den svenska traditionen, för det skall ju vara med i alla sammanhang. Så lägger vi till lite årstidspeciella saker som skinka till Julen.

Skinkan hade fraktats från Sverige av dottern liksom vörtbrödskryddor, jäst och rågsikt för att baka vörtbröd. Grovt mjöl att baka av liksom färsk jäst är svårt att hitta i Frankrike. Hon hade också tagit med sillfiléer för att lägga in speciell julsill. Julöl, snaps, ABBA´s senapssill, rökt lax, Leksands knäckebröd i kakor, brännvinsost, glögg och pepparkakor hade inhandlats på IKEA i Montpellier. Lussekatterna bakade vi själva, men de blev lite svaga i färgen eftersom den franska saffranen var lite annorlunda än vi var vana vid – men goda ändå. Jag köpte en rejäl sida nordsjölax och frös in i någon dag för att sedan grava den med koriander – det är en gammal tradition som jag har hållit på med i många år. Stor bytta med sikrom tar vi alltid med oss från Sverige så det fanns i frysen. Dotterns sambo gjorde mumsiga köttbullar på svenskt vis som grannarna prisade som mycket godare än IKEA´s ”boulette de viande”.

Den franska delen av julbordet hade vi förberett genom att köpa ”fois gras” på marknaden i Castelnaudary (se tidigare inlägg), champagne finns alltid på extrapris så här före Jul, men ostronen var en lite utflykt i sig. Visserligen säljer alla stora matmarknader ostron från allehanda platser både i Medelhavet och från västsidan men vi ville ha de speciella färskplockade ostronen från Gruissan. Söndagen före Julafton åkte vi ut till kusten – det var strålande sol och 16º varmt. Enorma vågor rullade in mot den flacka sandstranden och i vattnet låg något dussin surfare och väntade på VÅGEN. Hur den skall se ut för att vara perfekt förstår inte jag för jag tyckte de flesta vågor såg fantastiska ut, men där låg dom och väntade. Vi promenerade i solen och plockade fantastiska snäckor och träbitar som vågorna sköljt upp. ”Sådana dagar kan man stå ut med”, som en riktigt positiv örebroare skulle ha sagt! Vi avslutade promenaden med att köpa tre dussin stora ostron för 35 kronor kilot. Vi tänkte äta en del råa och resten brukar vi gratinera. Bra recept på gratinerade ostron kan man hitta på Ostronakademins hemsida. Det är en bra och underbart god nybörjarvariant om man inte vågar äta dem råa i början.


Behöver jag säga att julbordet blev magnifikt. Åh – jag glömde att säga att jag alltid gör Mumma som måltidsdryck. Det var emellertid svårt att få tag på Porter, Guinness eller annat svart öl, men nöden är uppfinningarnas moder så den blev bra ändå. Våra franska vänner älskar sill, gravad, lax, sikrom och även nubbe, men inte hade det blivit någon riktig Jul för dem utan ostronen.

På Juldagen hade vi bestämt att göra en utflykt upp i Pyrenéerna för att se när de andra bryter sina ben i skidbacken. Det blev en jättefin utflykt – visserligen är det bara så där 12 svenska mil men vägarna är krokiga och fantastiskt vackra så det tar drygt två timmar med stopp i vackra byar och vid utsiktspunkter på vägen. Vi åt lunch på 2000 meters höjd i Font Romeu bland uppstoppade skidåkare med konstig gångstil och njöt av solen och den gnistrande snön. Det är ganska stor kontrast från surfare i Gruissan till fullt utrustade skidåkare i Font Romeu – eller hur?


Nu har emellertid lugnet lagt sig, våra gäster åkt hem och Nyårsgänget kommer inte förrän på fredag natt. Nu skall vi vila oss och ser fram emot besök av våra vänner från Sverige och Norge.
Jag har emellertid lärt mig något som är verkligt nyttigt när man bor utomlands, nämligen hur man kan se på Sveriges Televisions utbud av egenproducerat material utan att skaffa paraboler eller liknande. Så här gör man: Skaffa först ett program som heter WM Recorder. Det programmet spelar in en kopia av alla videos du visar på din dator. Öppna sedan SVT´s hemsida och klicka på länken Play. Där finns alla program. Spela upp det du vill se på, exempelvis På Spåret. WM Recorder startar nu automatiskt och spelar in programmet till din dator. Nu är det lite trist att titta på det på datorn så därför skaffar du programmet Magic Video Converter och låter det omvandla WMV-filen till en sk. AVI-fil. Den filen bränner du ned på en DVD-skiva som du kan spela upp i din video som om det var en vanlig videofilm.

Recept på koriandergravad lax finns här!