Nu har jag gjort bort mig igen

Just nu är vi mitt i Julstöket. Vi har gäster på Julafton och är bortbjudna till samma personer på Juldagen. Det blir svensk Julafton och engelsk Juldagsmiddag. Hela dagen idag har vi lagat mat. Min fru är utsedd till chef de cuisine och jag till sous-chef utom i vissa fall när jag tar befälet. Det beror lite på vad vi är bra på. Att laga mat tillsammans är en väldigt trevlig sysselsättning.

Jag gjorde emellertid en blunder – jag skulle gå ut med soporna och brydde mig inte om att ta av mig förklädet. Lyckligtvis mötte jag inga vuxna fransmän, men dock fyra barn i 6-7-årsåldern, som höll på att skratta knäna av sig åt denna löjliga figur. Min fru undrade vad det var för jubel hon hört genom väggarna. Jag erinrade mig då grannfrun som ertappade mig i köket när jag diskade. Hon blev verkligen bekymrad och förmanade min fru allvarligt att om hon behandlade sin man på det sättet så skulle hon inte få behålla mig länge.

Det kom mig att fundera lite över omgivningen. Vi känner faktiskt inte en enda fransk man här i byn som kan laga sin egen mat, än mindre åt hela familjen. Av de familjer från olika länder vi umgås med kan ingen man laga den enklaste mat och hustrurna skulle aldrig släppa in dom i köket. Det lustiga är att dessa fullständigt hjälplösa män helt plötsligt blir experter på marinader, köttkvalitéer och stektemperaturer när det kommer en grill med i handlingen – då växer kammen, samtidigt som kvinnorna står bredvid och fjompar och påstår att dom varken kan eller törs. Det är samma sak om de så är frånTyskland, England eller Irland och oavsett vilken ålder de är i. Det finns emellertid ett undantag i våra amerikanska vänner där han lagar all mat och frun bara klarar kallskuret.

Jag tycker det skulle kännas väldigt handikappat att inte kunna föda sig själv. Nu behöver ju statistiskt sett männen inte bekymra sig för att bli lämnade åt sitt öde för vi dör ju före våra fruar, men ändå måste det kännas lite skämmigt att inte behärska en så grundläggande färdighet i livet. En annan anomali är att det är så oerhört hög status bland män att vara kock, men väldigt oglamoröst att laga mat hemma tydligen.

En annan lustighet när man lagar mat i multikulturella sällskap är de olika traditionerna och olika tabun. Speciellt till Jul är ju traditionerna mycket strikta. Vi måste ju ha våra förkristna traditioner och äta vår hedniska skinka och revben i Särimers anda och det går ju inte så bra ihop om man exempelvis har judiska eller muslimska vänner. Fransmän får ingen Jul utan ostron, foie gras och champagne och en brittisk eller amerikansk Jul utan kalkon är meningslös och när det gäller norrmän skall det vara pinnekött för hela slanten. En av våra gäster den här Julen kan exempelvis inte ens tänka sig att smaka på mat som inte är genuint engelsk men någon måtta får det vara så vi hoppas att det finns någon liten bit som passar av det vi bjuder på.

Annars kan man utmana tabun som en mycket god vän till mig i Ann Arbor gjorde när hon öppnade sitt hem och bjöd in till årets traditionella knytkalas vid den judiska Chanukka-högtiden. Festen samlade ett hundratal personer av olika nationaliteter, olika kulturer och religioner – en del vid tiden motsatta. Givetvis omfattade en stor del av gästerna judisk trosinriktning eller tradition och alla hade med sig sina bidrag till festen. Värdinnan hade personligt valda julklappar till samtliga gäster. Eftersom värdinnan var gift med en svensk vän och kollega var deras eget ätliga bidrag till festen en enorm Chicago honey-baked ham, vilket fick mer än ett ögonbryn på judiska och muslimska gäster att höjas.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!