Att låsa klassrumsdörren

Jag måste erkänna att jag har ägnat mig åt samma kadaverdisciplin som Björklund nu får så mycket ovett för att ha föreslagit. Låt mig därför nyansera debatten lite.

Under 25 års tid undervisade jag på Chalmers arkitekturskola. Skolan är lite speciell eftersom det krävs absolut toppbetyg i alla ämnen för att komma in på sina betyg. Det sista decenniet jag arbetade kunde man även komma in via de lämplighetstester som arkitekturskolorna hade, men betygsvägen var stängd för de allra flesta ”normalbegåvade” sökande. Trots det fanns det så många med extrembetyg att man tvingades lotta in elever vissa år. De mest hängivna eleverna hade förgäves sökt i flera år innan de kom in, och det i en utbildning som ofta inte hade varken en strålande arbetsmarknad eller extremt höga löner att se fram emot. Att bli elev på Chalmers arkitekturskola var således ett oerhört privilegium, som var ytterst få förunnat.

Skolan var också speciell i ett annat avseende. Redan på tidigt 70-tal avskaffades graderade betyg och så kallad problemstyrd undervisning infördes. Projektproblemen var i de flesta fall hämtade ur verkliga konkreta problem i samhället där intressenterna blev ”extralärare” åt grupperna. Arkitektur på Chalmers var landets första högre utbildning med denna nya pedagogik. I de allra flesta ämnen avskaffades samtidigt all kunskapskontroll i form av tentamina och i stora delar av undervisningen genomfördes allt arbete i grupp där det var ytterst svårt att bedöma den enskildes prestationer. Man litade till elevens engagemang och förmåga att ta till sig den erbjudna kunskapen. Betygssättningen begränsade sig till godkänt och icke godkänt. Detta resulterade i att om det var oerhört svårt att komma in på utbildningen så var det desto lättare att komma ut med en examen. Detta system fungerade bra i de flesta fall och de utexaminerade arkitekterna blev ofta mycket kompetenta. Visserligen fanns brister i färdigheter som byggnadskonstruktion och andra ämnen som krävde pluggande och enskild träning, men man var desto bättre i kunskapshänseende och förståelse av arkitektyrkets mening och betydelse, samt att driva projekt tillsammans med kollegor och lekmän i samhället.

Undervisningen skiljde sig på ytterligare ett sätt från de mer färdighetsinriktade linjerna på Chalmers – de enda källor till kunskap var ofta föreläsningarna samt samarbetet i de verkliga situationer som låg till grund för övningsprojekten. Litteratur förekom jämförelsevis sparsamt, vilket är typiskt för hela arkitektprofessionen. Man kunde således inte tillgodogöra sig undervisningen om man inte var närvarande på föreläsningar och deltog aktivt i grupparbeten. Här uppstod en del problem under de senare åren.

Jag förberedde mina föreläsningar minutiös och de innehöll alltid en sammanhängande logisk följd där man måste delta från första stund för att förstå sammanhanget och slutsatserna. De var alltid resonerande där eleverna kunde interagera, aldrig ”korvstoppning”. Jag måste då berätta en anekdot i sammanhanget: Chefen för Statens Planverk – Lennart Holm – besökte skolan och höll en föreläsning, vilket var ett stort evenemang. Han började sin föreläsning och efter fem minuter kommer en elev in i salen. Eleven sätter sig inte diskret längst bak utan trasslar sig in i en mittenrad där kamraterna sitter, eleven tar god tid på sig, packar upp sin anteckningsbok, sina pennor, hälsar på kamraterna osv. Lennart Holm stoppar sin föreläsning och väntar tyst tills eleven är färdig, varefter han börjar om föreläsningen från början så eleven inte skall missa sammanhanget. Efter ytterligare fem minuter kommer nästa elev in i salen och samma procedur upprepas, inklusive omstart av föreläsningen. Detta upprepas ett antal gånger hela första halvtimman av denna dyrbara engångsföreläsning, som givetvis aldrig kom till sitt slut. Lennart Holm deklarerade till den ansvarige läraren att det var sista gången han besvärade sig med att föreläsa på Chalmers arkitektursektion.

Eftersom det här beteendet var regel på skolans föreläsningar försökte jag göra något åt det i mina kurser. Dels försökte jag ta reda på vilka som var närvarande genom att eleverna fick signera en närvarolista. 80 % närvaro krävdes för godkänt betyg. Detta fungerade inte eftersom nästan alla elever alltid var ”närvarande” även om salen var halvfull. Upprop var ett alltför drastiskt steg och inte produktivt från lärandesynpunkt. Jag tog även det mer drastiska steget att i början av mina kurser meddela eleverna att de inte skulle bry sig om att komma in i salen om de inte var där när föreläsningen började. Däremot var de välkomna efter pausen, men fick då räkna med att de kanske inte förstod föreläsningens sammanhang, eftersom dom missat första halvan. Glädjande nog accepterade majoriteten av eleverna detta eftersom de blev störda av den grupp som alltid drällde in under den första halvtimman. Kanske tyckte de även att de fick höra något nyttigt och intressant. De som ansåg att detta var en grav kränkning av deras rättigheter anpassade sig dock eftersom de knappast fick något stöd av majoriteten av kamraterna.

Jag anser att all undervisning är ett privilegium som förutsätter ett ansvar inte bara från lärarens sida utan också från elevernas. Detta gäller givetvis speciellt utbildning efter grundskolan där platserna är begränsade och man därför uppehåller en plats för någon som är mer motiverad. Det är emellertid även viktigt på grundskolan där man genom att störa omöjliggör för andra att lära sig. Det kan inte vara en rättighet att sabba för andra!

I övrigt anser jag att klasser för speciellt motiverade/begåvade elever är viktigt ur ett jämlikhetsperspektiv. Detta gäller oavsett om motivationen/begåvningen rör praktiska eller teoretiska ämnen. Elever som går i skolor där majoriteten av eleverna kommer från studiemotiverade miljöer har sällan problem med störningar eller att det inte är ”coolt” att vara duktig. Dessa problem finns främst i skolor där majoriteten av eleverna redan genom sin hemmiljö har ett handikapp. Därför är det ett viktigt jämlikhetsproblem att se till att de elever som, trots sin bakgrund, är begåvade och motiverade får ro att lära sig utan att bli mobbade av kamraterna. Det är dessa elever som har mest nytta av ”elitklasser” där de får lov att utveckla sin begåvning - inte akademikerbarn. Redan på sent 70-tal när jag började som lärare på Chalmers genomförde jag en undersökning som visade att 80 % av alla elever på Chalmers kom från 10 % av befolkningen som hade föräldrar med studievana. Det är knappast bättre idag och det beror inte på att elever från akademikerfamiljer är per definition smartare. Jag anser detta av egen erfarenhet.