google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: februari 2014 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

torsdag 27 februari 2014

Hur söker man kunskap?

Det är väl få av mina läsare som missat att jag inte bara skriver om Frankrike och att vara pensionär utan också om släktforskning. De flesta som släktforskar är av tradition pensionärer – troligen på grund av att de har tid men också att intresset av det förgångna kanske ökar med åren. Många av dem har börjat för decennier sedan när det var riktigt svårt att släktforska eftersom man var tvungen att åka till församlingarna eller rekvirera mikrokort av kyrkböckerna. Kommunikation med andra fick man sköta per brev – ni vet dom där handskrivna i kuvert som kostar pengar och tar fjorton dagar att få svar på. De har lärt sig hantverket från grunden. Numera är det mycket lättare – man kan sitta hemma vid datorn och sköta allt. Det har också gjort att det har blivit en populär hobby bland unga.

Många bryr sig emellertid inte om att gå till kyrkböckerna utan ”byter anor”, ungefär som vi bytte filmstjärnor förr. Det finns flera tjänster på nätet som hjälper till med det. Problemet är att sanningshalten på det som finns där lämnar mycket att önska, men det är enkelt. Att det ofta är helt felaktigt spelar inte så stor roll eftersom många snarare är ansamlare än släktforskare – dvs. det viktiga är att komma så långt tillbaka som möjligt och ha så många personer som möjligt i sitt släktträd. Att man inte använder originalkällorna beror på flera saker – de är exempelvis skrivna med ”skrivstil” och det kan många nu för tiden inte klara även om det är modern skrivstil, än mindre om den är från 1600-talet. Ett annat problem är att det inte ger några färdiga svar – man måste lägga ned mängder av analysarbete och jämförande arbete för att finna sina anor. Det är dessutom en massa grundläggande teori man måste lära sig för att släktforska och det är ju jobbigt – då är det bättre att låta någon annan göra jobbet och ta fram de färdiga svaren. Ungefär som att göra specialarbete i skolan genom att klippa och klistra från Wikipedia.

Jag kände att det behövdes stöd för nybörjare när jag började för knappt 10 år sedan och eftersom jag sysslat med att förklara det svåra på ett enkelt sätt under stora delar av mitt liv såg jag en uppgift. Idag har jag en blogg för nybörjare med 50 000 besökare per år, en Facebook-grupp med över 2000 medlemmar och har skrivit en omfattande nybörjarkurs – allt är gratis, men tar mycket av min tid.

Målet med detta är att nybörjare skall lära sig grunderna i släktforskning och mer direkt att de frågor som ställs på Facebookgruppen inte skall vara alltför elementära utan ge något till alla. Det känns därför lite meningslöst när det återkommande dyker upp frågor, som behandlas i kursen eller på bloggen och som tar utrymme från det som är intressant. Ännu värre är det när man frågar ”i vilket län ligger X-stad” eller annat som det krävs två knapptryckningar för att få reda på.

Idag var det en medlem på en annan FB-grupp om släktforskning som tröttnat på detta och menade att man kan kräva att folk åtminstone gör ett försök själv innan de tar upp andras tid med triviala frågor - det tog ”hus i helvete” som vi säger i Bergslagen. Det var ändå en återhållen och resonerande text som personen hade skrivit.

Resonemanget bland flera gick ut på att inställningen var elitistisk, översittaraktig, ohjälpsam och jag vet inte vad. Att man skulle ställa krav på den enskilde var för många fullständigt främmande och otidsenligt. Varför man skulle söka kunskap själv eller läsa tråkiga kurser när man kunde fråga andra var obegripligt.

En annan intressant sak jag observerade från diskussionen var att man inte kunde acceptera en åsikt. Kvinnan som skrev det ursprungliga inlägget förslog att man skulle tänka på vad man frågade om och kanske skaffa sig lite grunder innan man tog upp andras tid med trivialiteter. Reaktionen blev att hon inte skulle BESTÄMMA vad som var viktigt och inte viktigt, att ingen skulle FÖRBJUDA andra att fråga vad dom ville och liknande. Det fanns över huvud taget inget i texten som föreslog annat än lite eftertanke och absolut inget om förbud eller att bestämma över andra. Många hade således svårt för att ens läsa en avvikande uppfattning och blev störda av att någon ens tog upp frågan till diskussion.

Följden av resonemanget blev att kvinnan som hade modet att skriva texten blev så illa åtgången att administratören för gruppen tvingades stänga tråden. I min enfald trodde jag att det var av omsorg om henne men i skrivande stund har jag fått reda på att kvinnan nu har blivit avstängd från gruppen på grund av sina ”kränkande” synpunkter.

Det enda jag kan säga om detta är att kritiken i den senaste PISA-undersökningen inte är förvånande. Inte heller är jag förvånad över att man sällan ser analyserande och resonerande texter där olika åsikter bryts mot varandra i svensk media idag. Vem vågar ens ställa frågor som problematiserar viktiga samhällsproblem när så enkla frågor som den här får folk att bli ”skogstokiga” och ge sig på en annan människa på ett ohämmat sätt. När dessutom den som tar upp en intressant diskussion blir utvisad är det riktig skrämmande.

Ett kunskapsteoretiskt tillägg:
Att veta SVAR är inte att ha kunskap, för kunskap krävs framför allt att man förstår FRÅGAN, men inte bara det. Man måste också första på vilket sätt SVARET man har är LÖSNINGEN på just den FRÅGAN. DET ÄR KUNSKAP!

Ett ytterligare tillägg: Jag har tidigare skrivit ett par texter om det svenska debattklimatet, bl.a. i texten "Häxjägarnas återkomst". Jag skriver där uppskattande om sajten Newsmill där kunniga debattörer med olika åsikter, även sådana som inte får plats i de ordinarie mediekanalerna kunnat publicera. Det är exempelvis muslimska feminister, muslimska HBT-personer, forskare inom naturvetenskap samt humanister som alla har det gemensamt att de vill vidga och problematisera debatten om de frågor som det idag råder en påtvingad konsensus kring i samhällsdebatten. Med stor sorg kan jag konstatera att Newsmill, sedan sommaren, är nedlagd så den enda avvikande debatten numera förs av extremister och mestadels okunniga personer på sajten Avpixlat där knappast en seriös debattör vill synas. Hur tjänar det debatten, toleransen och demokratin?

tisdag 25 februari 2014

Årets "macaroner"

Mat är viktigt i Frankrike, som alla vet, och inte bara det vackra folket håller reda på vilka restauranger i närheten som har framgångsrika kockar. Det är således lika viktigt vilka näringsställen i regionen som fått eller förlorat sina stjärnor i Guide Michelin, som hur det går för det lokala rugbylaget. Lustigt nog kallar man det inte alltid för stjärnor, utan använder också slangordet ”macaron” – ni vet de där gôrgoa små runda kakorna som man är specialist på här.

Givetvis har dagstidningen L’Independant en stor artikel, när den nya listan publicerats, där man presenterar alla de restauranger i södra delen av Languedoc-Roussillon, dvs. departementen Aude och Pyrénnées-Orientale, som har fått stjärnor.

I vårt departement Aude kan vi fortfarande ståta med en trestjärnig krog i den lilla bergsbyn (100 innevånare) Fontjoncouse där kocken Gilles Goujon har sin restaurang l'Auberge du Vieux Puits. Vidare har ju Franck Putelat för andra året behållit sina två stjärnor på krogen Le Parc i Carcassonne. En stjärna har två andra restauranger i Carcassone. Det är dels La Barbacane inom murarna av den gamla borgen La Cité, dels Le Domane d’Auriac, som ligger vid golfbanan. Underligt nog är de två sistnämnda bland de dyrare trots att de har bara en stjärna. Alla dessa restauranger ligger inom en resa på tre kvart från oss, liksom en annan enstjärnig restaurang La Table Saint Crescent i Narbonne gör där kocken Lionel Giraud huserar. Sammantaget finns nu 10 restauranger med ”macaroner” i Aude att välja på.

En intressant nykomling med en stjärna är Le Klim & Ko som ligger mitt ute i ingenstans uppe på den höga klippkanten vid Leucate – precis vid fyren. Vi har ett speciellt minne av den. Vi hade parkerat nere vid den sextiotalmässiga badorten La Franqui och bestigit de enormt branta trapporna upp på bergskammen för en promenad söderut. Efter tre kilometer blev vi törstiga, svettiga och trötta i värmen, men såg fyren i fjärran. Med hopp om att det fanns ett kafé eller liknande tog vi nya tag och kämpade oss dit för att mötas av Le Klim & Co. Det var inte läge att svettiga och sportklädda ens gå in och be om ett glas vatten. Det var bara att gå tillbaka 3,5 kilometer och äta nere vid stranden. Ägaren Alexandre Klimenko driver restaurangen tillsammans med sin hustru. Båda har arbetat hos Gilles Goujon i Fonjoncouse tidigare. Om Alexandre är släkt med den berömde gymnasten Victor förtäljer inte historien.

Vi konstaterar också att en av våra första bekantskaper i Collioure – La Balette – numera har en stjärna. Vid vår första resa tillsammans till Frankrike bodde vi ett par nätter på deras hotell med halvpension. Maten var bra redan då, men jag minns att den dåvarande ägaren hade mjäll stora som snöflingor i sitt svarta hår, vilket förtog en del av upplevelsen eftersom han serverade själv.

Totalt har Frankrike 27 restauranger med tre stjärnor, 79 med två stjärnor, samt 504 med en stjärna. Låter det dyrt? 115 av dessa restauranger erbjuder faktiskt menyer för under 30 euro och på hur många ställen kan man få en trerätters gourmetmeny för det priset idag?

söndag 23 februari 2014

Jag börjar bli dj-gt trött



I morse när jag öppnade entrédörren såg jag att vår palm som står vid sidan av porten blivit stulen. Den väger sina modiga 30 kilo så det är minsann ingen stundens ingivelse. När vi flyttade hit för sex år sedan var det en säker by där de flesta är släkt, alla känner alla och man behövde inte vara rädd att bli av med saker. Numera åker det runt personer under efternatten och plockar till sig allt som innevånarna lämnat ute.

Jag har berättat tidigare hur byns grisfarmare, som har sina grisar i lösdrift året runt, får grisar stulna i nattens timmar. Främmande personer går bara in i husen om det inte är låst och låtsas de kommit fel. För inte länge sedan trängde sig två män in hos vår granne som var ensam med sina två barn och de vägrade gå ut. Hon kunde inte tala med dem eftersom de talade ett språk hon aldrig hört förut. Själva har vi väl inte råkat så illa ut, men nyplanterade växter blir stulna under natten och en natt när vi glömde tre stora säckar kattsand utanför källardörren var de borta på morgonen. Det är ändå en undanskymd gränd där man knappt kan köra in.

På motorvägen får man se upp numera. Bilar kör upp jämsides och kastar något hårt på bilen så man skall tro att något gått sönder. Sedan pekar de och gestikulerar så man åker in på en parkeringsplats där man blir rånad. Långtradarrastplatserna är numera dygnet-runt-bevakade med video eftersom kollegor från vissa länder är utrustade med specialverktyg så de kan tömma diseltanken medan chauffören sover och sedan kan de tanka sin egen bil.

Det tråkiga är att man känner sig så olustig (gnällbältesord) både när man är hemma och när man är ute på vägarna numera. Det sprider också misstänksamhet mot främlingar eftersom det finns personer som inte har någon som helst respekt för andra människor och deras ägodelar. Vi har numera TRE lås på vår ytterdörr eftersom franska dörrar inte är konstruerade för den typ av infällda lås som vi har i Sverige och därför lätt kan forceras.

För att tala om något annat så blev det ingen medalj i 50 km skidor heller, men en värdig avslutning för värdlandet. Jag hoppades länge på Finland, som hade varit värda en uppmuntran efter många år av bortovaro efter dopingskandalerna. Norrmännen hade tydligen tappat bort vallaburkarna igen efter att ha hittat dom tillfälligt. Kanske någon brutit sig in i vallabussen under natten. Statsministern får väl uttala sig igen.

Vi såg på den ypperliga sändningen på fransk TV och hade svenska Radiosporten på med kunniga kommentarer. Det funkade bra, förutom att Radiosporten låg en hel del efter med kommentarerna – det var väl något elektrisk eller upphovsrättsligt kanske. I hockey blir det i alla fall medaljer senare idag.

Det är lite synd att tvingas sitta inne för det är strålande väder. Igår promenerade vi på stranden och åt lunch på en av restaurangerna. Det var 18 grader varmt och riktigt gassigt.

Vinjettbilden visar Narbonne Plage en lördag i februari

lördag 22 februari 2014

Vältaliga idrottsmän

Något som förvånat mig, både under sommar-OS och nu är hur de franska tävlande uppträder vid seger- eller förlustintervjuer. De är ofta mycket vältaliga och berättar gärna om sina känslor samt analyserar vad som hänt på ett reflekterande sätt. Som kontrast kan man lyssna till intervjuer med många svenska idrottare. 

Journalisten: ”Det här var ju en fantastisk seger, hur känns det?”
Idrottaren: ”Jo – bra.”
J: ”Vad kommer det sig att ni kunde vinna matchen?”
I: ”Jo - vi åkte skridskor och pucken gick vår väg idag.”

Eller som i en annan intervju: ”Domvarbättreänossidagochvigjordeettparmisstagmennuärdetbaraattåkahemochanalyseraochtanyatag” – allt i en automatiserad utandning och intervjun är slut.

Nu menar jag inte att man måste pladdra för att vara vältalig – man kan säga något klokt eller träffande också. Sveriges mest fåordige idrottsman är kanske Ingemar Stenmark, men han sa sällan något som inte hade en mening. Man kan säga att han var mycket minimalistisk och effektiv även i sina kommentarer, liksom han var i backen.

Journalisten: ”Är du besviken för att du inte kom mer än fyra idag”.
IS: ”Nej int besvik’n direkt”.
J: ”Men – vad berodde ditt misslyckande på”.
IS: ”Di andre åk fortre”.

Eller hans klassiska svar på en liknande fråga:
IS: ”Dä ä int nå’n idé å försök förklar för nå’n som int begrip”.
Tala om filosofiska guldkorn som går till historien som effektiva sätt att ta död på sportjournalisterna floskler (Ursäkta min misshandel av Ingemars dialekt).

fredag 21 februari 2014

OS

Vi kan se på OS från tre länder här nere. Den franska är bäst och skiftar mellan två kanaler så det blir kontinuerlig täckning precis som det var i Sverige förr i tiden. Den franska televisionen täcker in allt väsentligt även om inte fransmännen deltar. Vi har sett alla stora svenska ögonblick i direktsändning samt repriser. Jag var verkligen imponerad av de franska kommentatorerna av curling och ishockey som var kunniga och – hör och häpna – lärt sig att uttala de svenska namnen perfekt – till och med de som börjar på H och stavas med prickar över bokstäverna.

Om det skulle vara så att det inte stämmer riktigt med de franska kanalerna kan vi flippa över till de tyska – där får man det som fattas. Vi har också gått över till engelska kanaler någon gång, men det är ett skämt. Dels visar dom bara stillbilder och det kan dom göra för man begriper ändå inte vilka personer dom talar om eftersom dom uttalar alla namn med engelskt alfabet. Jag kommer också ihåg när jag tvingades vara i London under OS i Sarajevo. Man visade bara stillbilder utom när kronprinsen och hans dåvarande gemål Di kom och gick till och från tävlingarna. Det var det viktigaste. Jag minns också uttalet av den stackar Pirmin Zurbriggens namn.

Frankrike med 60 miljoner innevånare är oerhört nöjda med sin insats, som varit formidabel. De har fått 15 medaljer till och med idag. Sverige med mindre befolkning än Paris har fått 14 medaljer och det tycker vi är halvskapligt, som man skulle säga i Örebro. Norge med ungefär 4 miljoner innevånare skall vi inte ens nämna – 22 medaljer så här långt och då hade dom vallat fel, men fann visst vallaburken en dag senare. Det mest extrema är emellertid att Holland fått 22 medaljer, samtliga i skridsko. De behöver bara anmäla sig för att kamma hem allt eftersom de stora nationerna Norge, Sverige, Sovjet och även USA slutat med skridsko. Nu är det bara några länder som knapps kan ta sig runt som tar någon strömedalj. Borde man inte ta bort en sport som bara ett land utövar.

På söndag blir det de stora medaljerna – 5 mil och hockeyfinal. Det blir direktsändning på fransk TV.

tisdag 18 februari 2014

Vårresa till Spanien 2014


Visserligen klarar vi oss här nere för det mesta från alla oväder som drabbar Frankrike, men det skadar inte att tjuvstarta lite och åka ner till Spanien några dagar under tidig vår – det har blivit en vana. Pyrenéerna skyddar ju lite från allt elände som drabbat framför allt västra delen av Europa i år. Vi beslutade att åka på en minitripp till Girona, Tarragona och Valencia under fyra dagar. Det var verkligen skillnad – i Valencia var det 29 grader och det brukar vara normaltemperatur i juli i vanliga fall.

Gamla staden i Girona
En god vän hade berättat att gamla staden i Girona skulle vara vacker så det blev första anhalten – det tar ju inte lång stund att åka dit från oss. Vi hade spetsat in oss på en restaurang som heter Nu och det var verkligen resans mathöjdare. Visserligen sa hotellet att dom kunde fixa in oss på El Celler de Can Roca, som enligt The White Guide skall vara världens bästa restaurang idag. Normalt är väntetiderna astronomiska, men vi avböjde – det får bli en annan gång.

Gamla staden var fin med många fina miljöer. Vi såg en rolig grej där. I stället för att klottra och rista in sina namn i det ena och det andra hade ungdomarna skrivit sina namn på hänglås som man fäste på räcket till en av broarna över till gamla staden. Vi visade det för ett gäng engelska fjortisar som tyckte det var såå coolt. Vi hann med lite shopping också – det var 70 % rea i många affärer.

I stället för klotter
Nästa anhalt blev Tarragona, som inte har ett dugg att göra med nötchoklad. Däremot var den en mycket viktig stad under romartiden och har mängder av gamla spännande lämningar från den tiden. Man hade ett speciellt krisprogram under februari på ett stort antal restauranger. Man kunde då äta deras gourmetmeny till ett starkt reducerat pris – exempelvis 30 euro för en meny som normalt kostade 50 euro. Vi valde restaurang AQ, som var ett mycket bra val. Deras sjurätters meny var mycket god. Den var mer traditionellt spanskt än den vi åt på Restaurang Nu i Girona, men även här i den nya stilen med små oerhört välgjorda smårätter. Döm av vår förvåning när man i slutet av måltiden kom med en påse med en flaska av samma vin vi valt till maten, som vi skulle ta med oss hem. Visserligen stod det att man fick två flaskor för en, men inte trodde vi, svenskar som vi är, att vi kunde ta hem den andra flaskan. En intressant sak med vinet var att det innehöll exakt samma druvor som ett vin från Corbières, dvs. Carrignan, Grenach och Syrah, men var mycket mjukare och mindre kraftigt i smaken. Där ser man vilken skillnad jordmånen gör fast klimatet är ganska likartat.


Valencia hade vi gett två nätter och även det är en vacker stad med mängder att se. Här blev jag emellertid lite irriterad ett par gånger, vad det nu tjänar till. Den första gången var när, på spanskt vis, man skulle ha 5 euro i inträde till katedralen. Jag tycker faktiskt att det är fräckt av katolska kyrkan, som har ställt till så mycket elände och grymhet för folk i nästan 2000 år, tar betalt när människor vill gå in i kyrkan. Kyrkan skulle ju enkelt kunna betala hela Spaniens underskott med det dom gamat åt sig genom åren, men ändå kan inte folk gå in i kyrkorna gratis.

Den andra gången jag fick höjt blodtryck var när vi besökte ortens stolthet, den berömde arkitekten Santiago Calatravas berömda operahus. Det är stängt på obestämd tid eftersom byggnadens fasad är byggd av helsvetsad plåt som en oceanångare. En i och för sig strålande idé för att ge den en spännande form, men inte när man sedan lägger en beklädnad av keramikmosaik ovanpå plåten. Visserligen klädde Barcelonas mest kände arkitekt Antonio Gaudí ofta sina verk med mosaik, men på betonggrund. Den, det minsta fysikkunniga person vet att solbelyst plåt utvidgar sig och krymper oerhört mycket, medan keramik inte rör sig alls. Resultatet har blivit att de vassa keramikplattorna spjälkar av från underlaget och regnar ned över besökarna – dom är vassa så hela området är avlyst på obestämd tid. Nu ägnar sig ett gäng hantverkare åt att bila bort varenda flisa av mosaik för att sedan kanske kunna måla plåten istället. Men – det ger arbetstillfällen i krisens Spanien. Det är synd när man ritar en så spännande byggnad att inte kunna det mest elementära om materialegenskaper. Det är också sorgligt att sådana tokigheter inte är ovanliga bland världens stjärnarkitekter och riktigt illa är det att det aldrig ger dem dåligt ryckte bland kollegorna. Man får, för Malmös skulle, hoppas att Calatrava har läst på bättre när han ritade Turning Torso.

Den vackra saluhallen i Valencia
I övrigt gav Valencia mersmak. Vi hann också besöka den vackra saluhallen som är världens äldsta som fortfarande är i bruk. Den ligger mitt i gamla sta’n som man kan ägna många timmar åt. En sak som är så spännande med spanska och andra sydeuropeiska städer också förresten, är alla öppna platser och parker i staden. Det ger en väldigt spännande och omväxlande stadsmiljö där människor kan mötas och koppla av. Det är skillnad mot i ett av Europas mest glesbefolkade länder där alla stadsmiljöer numera skall ”förtätas” genom att någon ”allmännytta” eller HSB smäller upp en skyskrapa. Jag har aldrig förstått mina kollegors förtjusning över denna ”förtätning”, men jag tror det har något att göra med att ju tätare man bor ju bättre är det för miljön och så måste ju alla tokstollar som envisas med att bo på kvar på landet få plats så småningom när dom blivit förnuftiga och tagit sitt miljömässiga ansvar.

Vinjettbilden föreställer Calatravas operahus med större delen av mosaiken borthuggen. OBS de vita horisontala delarna samt nedtill på "skrovet" där mosaiken är intakt. Det är där den är lagd på betong.

måndag 10 februari 2014

Drama i vardagen

Jag berättade nyligen om den kaxiga lilla kattens konfrontation med en hund över matskålen. Häromdagen var det dags igen, med mindre lyckligt slut. Vi hörde ett fruktansvärt oväsen utanför vår dörr – främst ilskna hundskall och morranden. När vi öppnade dörren var kombattanterna försvunna men vår trappa nedstänkt av blod som skvätt från en av slagskämparna. Vi var övertygade om att vi sett katten för sista gången.

Mycket riktigt – katten var försvunnen ett par dagar, men uppenbarade sig snart med svansen kavat i vädret som vanligt. Jag gjorde en ordentlig undersökning av honom och kunde inte finna en enda liten blessyr som skulle kunna resultera i så mycket blod. Tråkigt nog måste det vara hunden som råkat illa ut, vilket är ledsamt för det är en väldigt trevlig och sällskaplig hund som normalt inte gör en fluga förnär, men är lite för svag för andras mat. Nåja – han läker väl för så farligt är det nog inte. Det är ju en stor hund.

Samtidigt finns det andra dramer som man baxnar inför. I dagens tidning läser jag att Jens Spendrup kan tvingas avgå som ordförande i svenskt näringsliv bland annat för att han inte ville säga sig vara feminist. Han ogillade ismer sa han. Jag ogillar också ismer och skulle aldrig vilja bli associerad med många fundamentalister som frodas under ismernas rubrik och det gäller i hög grad extremfeminister. Däremot anser jag det vara fullständigt horribelt att man gör skillnad på och förnedrar människor på grund av deras kön - faktiskt även män. Om den åsikten förtjänar en egen ism så är det inte särskilt radikalt. Nu är jag gud bevars ingen person som det spelar så stor roll vad jag tycker eller som kan blir sparkad, men jag funderar på vad jag skulle svarat. Det har gått långt när det bara finns ett rätt svar på en fråga vad man än tycker. Han borde ha ljugit som en hederlig svensk skulle ha gjort – då hade allt varit frid och fröjd.

Det andra dramat är att IOK hotar att diska Norges landslag för att de bär sorgband. Mutor, doping, slavarbete, förtryck och andra svinerier har man inga åsikter om, men en djupt känd sorg över en avliden kamrat blir för mycket på denna ”förbrödringens högtid”. Hoppas åtminstone alla nordiska deltagarna bär sorgband i fortsättningen – men det är dom väl för fega för. Vore kul om alla de stora vinternationerna diskades – då blir det idrottsfest. Kan IKEA krypa till korset och släppa in Kalles kaviar och Alladin choklad bland sina egna varumärken så kanske IOK kan släppa in ett sorgband bland sin egen reklam.

lördag 8 februari 2014

Det nya IKEA – ”Post-Ingvar”


Under många år satt jag i den svenska styrelsen för IFMA – International Facility Management Association - samt i europeiska styrelsen för organisationen EuroFM – European Facility Management Network. Ett av de företag som alltid nämndes utomlands, som förebild inom området, var IKEA, vilket fick det svenska hjärtat att svälla av stolthet. Man beundrade IKEA för den perfektion som deras anläggningar kännetecknades av, deras kreativitet och modernitet, samt deras sociala engagemang i de länder de verkade och naturligtvis kundservicen och produkternas design. En av mina elever blev till min glädje och stolthet Facilities Managment-ansvarig för IKEA, vilket var en position hon gjort sig väl förtjänt av. Hon har numera, sedan några år, gått vidare i karriären.

En speciell sak med IKEA var också att man spred svensk kultur i utlandet och dessutom exporterade mycket av det bästa av den svenska matkulturen, som representerades av de mest kända svenska varumärkena om det så var snaps, öl, ost, sill, bröd, sötsaker eller andra delikatesser.

Det är därför med sorg och ganska mycket irritation jag numera besöker IKEA. Det är främst Montpellier och Toulouse för mig. För oss utlandssvenskar är det naturligtvis irriterande att vi inte längre kan köpa alla de fina svenska märkena i deras matbutik. Nu är det bara IKEA-food, som erbjuder mediokra till dåliga substitut för det som vi är vana vid att kunna köpa. Det blev emellertid för mycket när man tog bort Kalles kaviar för där har Ingvars söner/räknenissarna tvingats krypa till korset och återta det i sitt sortiment. Trots protesterna kommer man inte att återgå till det svenska sortimentet meddelade man för något år sedan, men som sagt Kalles är tillbaka. I övrigt säger IKEA att den ”svenska maten” under deras varumärke inte behöver komma från Sverige. Det är väl så det hamnar rumänska hästar i köttbullarna.

Vad som emellertid är värre är att man inte längre sköter underhållet av lokalerna. Just renheten och perfektionen var ett kännemärke för IKEA under Ingvars tid. Nu är exempelvis toaletterna snuskiga och luktar vidrigt. Det gäller både dam och herrvarianterna. Toastolarna saknar numera ringar så man får sitta direkt på porslinet om man vill göra sina ärenden. Det saknas dessutom oftast toapapper. I kombination med snuskighet är det ingen höjdare eftersom man inte ens kan städa själv. Nu är inte IKEA ensamma om sådana toaletter i Sydfrankrike. Att man tar bort ringarna beror på att en stor del av befolkningen kommer från en kultur där man inte förmår ”lätta sig” sittande utan måste göra det huksittande. Det enda sättet är då att kliva upp och stå på ringen, som då lätt går i bitar, med både personskador och snusk som följd.

IKEAs ”nya policy” blir speciellt komisk när man missköter vanlig hygien och underhåll samtidigt som man slår på stora trumman för att man är så oerhört miljömedveten. Alla ”pissoarer” är exempelvis av vattenfri modell, vilket orsakar en outhärdlig odör om de inte sköts på rätt sätt. Alla golv och allt porslin är skitigt - vad det nu har med miljöhänsyn att göra. Vidare värmer man allt vatten med solenergi så det är "fesljummet". Tydligen sparar man även på skurvatten och rengöringsmedel - troligen vill man påstå att även det är för miljöns skull.

För att fullborda den nedåtgående spiralen kan man konstatera att till och med maten i restaurangen har blivit sämre under de senaste två åren.

Vinjettbilden visar misslyckade substitut till Kalles kaviar