Något som förvånat mig, både under sommar-OS och nu är hur de franska tävlande uppträder vid seger- eller förlustintervjuer. De är ofta mycket vältaliga och berättar gärna om sina känslor samt analyserar vad som hänt på ett reflekterande sätt. Som kontrast kan man lyssna till intervjuer med många svenska idrottare.
Journalisten: ”Det här var ju en fantastisk seger, hur känns det?”
Idrottaren: ”Jo – bra.”
J: ”Vad kommer det sig att ni kunde vinna matchen?”
I: ”Jo - vi åkte skridskor och pucken gick vår väg idag.”
Eller som i en annan intervju: ”Domvarbättreänossidagochvigjordeettparmisstagmennuärdetbaraattåkahemochanalyseraochtanyatag” – allt i en automatiserad utandning och intervjun är slut.
Nu menar jag inte att man måste pladdra för att vara vältalig – man kan säga något klokt eller träffande också. Sveriges mest fåordige idrottsman är kanske Ingemar Stenmark, men han sa sällan något som inte hade en mening. Man kan säga att han var mycket minimalistisk och effektiv även i sina kommentarer, liksom han var i backen.
Journalisten: ”Är du besviken för att du inte kom mer än fyra idag”.
IS: ”Nej int besvik’n direkt”.
J: ”Men – vad berodde ditt misslyckande på”.
IS: ”Di andre åk fortre”.
Eller hans klassiska svar på en liknande fråga:
IS: ”Dä ä int nå’n idé å försök förklar för nå’n som int begrip”.
Tala om filosofiska guldkorn som går till historien som effektiva sätt att ta död på sportjournalisterna floskler (Ursäkta min misshandel av Ingemars dialekt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar