Jag börjar bli dj-gt trött

I morse när jag öppnade entrédörren såg jag att vår palm som står vid sidan av porten blivit stulen. Den väger sina modiga 30 kilo så det är minsann ingen stundens ingivelse. När vi flyttade hit för sex år sedan var det en säker by där de flesta är släkt, alla känner alla och man behövde inte vara rädd att bli av med saker. Numera åker det runt personer under efternatten och plockar till sig allt som innevånarna lämnat ute.

Jag har berättat tidigare hur byns grisfarmare, som har sina grisar i lösdrift året runt, får grisar stulna i nattens timmar. Främmande personer går bara in i husen om det inte är låst och låtsas de kommit fel. För inte länge sedan trängde sig två män in hos vår granne som var ensam med sina två barn och de vägrade gå ut. Hon kunde inte tala med dem eftersom de talade ett språk hon aldrig hört förut. Själva har vi väl inte råkat så illa ut, men nyplanterade växter blir stulna under natten och en natt när vi glömde tre stora säckar kattsand utanför källardörren var de borta på morgonen. Det är ändå en undanskymd gränd där man knappt kan köra in.

På motorvägen får man se upp numera. Bilar kör upp jämsides och kastar något hårt på bilen så man skall tro att något gått sönder. Sedan pekar de och gestikulerar så man åker in på en parkeringsplats där man blir rånad. Långtradarrastplatserna är numera dygnet-runt-bevakade med video eftersom kollegor från vissa länder är utrustade med specialverktyg så de kan tömma diseltanken medan chauffören sover och sedan kan de tanka sin egen bil.

Det tråkiga är att man känner sig så olustig (gnällbältesord) både när man är hemma och när man är ute på vägarna numera. Det sprider också misstänksamhet mot främlingar eftersom det finns personer som inte har någon som helst respekt för andra människor och deras ägodelar. Vi har numera TRE lås på vår ytterdörr eftersom franska dörrar inte är konstruerade för den typ av infällda lås som vi har i Sverige och därför lätt kan forceras.

För att tala om något annat så blev det ingen medalj i 50 km skidor heller, men en värdig avslutning för värdlandet. Jag hoppades länge på Finland, som hade varit värda en uppmuntran efter många år av bortovaro efter dopingskandalerna. Norrmännen hade tydligen tappat bort vallaburkarna igen efter att ha hittat dom tillfälligt. Kanske någon brutit sig in i vallabussen under natten. Statsministern får väl uttala sig igen.

Vi såg på den ypperliga sändningen på fransk TV och hade svenska Radiosporten på med kunniga kommentarer. Det funkade bra, förutom att Radiosporten låg en hel del efter med kommentarerna – det var väl något elektrisk eller upphovsrättsligt kanske. I hockey blir det i alla fall medaljer senare idag.

Det är lite synd att tvingas sitta inne för det är strålande väder. Igår promenerade vi på stranden och åt lunch på en av restaurangerna. Det var 18 grader varmt och riktigt gassigt.

Vinjettbilden visar Narbonne Plage en lördag i februari

Vältaliga idrottsmän

Något som förvånat mig, både under sommar-OS och nu är hur de franska tävlande uppträder vid seger- eller förlustintervjuer. De är ofta mycket vältaliga och berättar gärna om sina känslor samt analyserar vad som hänt på ett reflekterande sätt. Som kontrast kan man lyssna till intervjuer med många svenska idrottare. 

Journalisten: ”Det här var ju en fantastisk seger, hur känns det?”
Idrottaren: ”Jo – bra.”
J: ”Vad kommer det sig att ni kunde vinna matchen?”
I: ”Jo - vi åkte skridskor och pucken gick vår väg idag.”

Eller som i en annan intervju: ”Domvarbättreänossidagochvigjordeettparmisstagmennuärdetbaraattåkahemochanalyseraochtanyatag” – allt i en automatiserad utandning och intervjun är slut.

Nu menar jag inte att man måste pladdra för att vara vältalig – man kan säga något klokt eller träffande också. Sveriges mest fåordige idrottsman är kanske Ingemar Stenmark, men han sa sällan något som inte hade en mening. Man kan säga att han var mycket minimalistisk och effektiv även i sina kommentarer, liksom han var i backen.

Journalisten: ”Är du besviken för att du inte kom mer än fyra idag”.
IS: ”Nej int besvik’n direkt”.
J: ”Men – vad berodde ditt misslyckande på”.
IS: ”Di andre åk fortre”.

Eller hans klassiska svar på en liknande fråga:
IS: ”Dä ä int nå’n idé å försök förklar för nå’n som int begrip”.
Tala om filosofiska guldkorn som går till historien som effektiva sätt att ta död på sportjournalisterna floskler (Ursäkta min misshandel av Ingemars dialekt).

OS

Vi kan se på OS från tre länder här nere. Den franska är bäst och skiftar mellan två kanaler så det blir kontinuerlig täckning precis som det var i Sverige förr i tiden. Den franska televisionen täcker in allt väsentligt även om inte fransmännen deltar. Vi har sett alla stora svenska ögonblick i direktsändning samt repriser. Jag var verkligen imponerad av de franska kommentatorerna av curling och ishockey som var kunniga och – hör och häpna – lärt sig att uttala de svenska namnen perfekt – till och med de som börjar på H och stavas med prickar över bokstäverna.

Om det skulle vara så att det inte stämmer riktigt med de franska kanalerna kan vi flippa över till de tyska – där får man det som fattas. Vi har också gått över till engelska kanaler någon gång, men det är ett skämt. Dels visar dom bara stillbilder och det kan dom göra för man begriper ändå inte vilka personer dom talar om eftersom dom uttalar alla namn med engelskt alfabet. Jag kommer också ihåg när jag tvingades vara i London under OS i Sarajevo. Man visade bara stillbilder utom när kronprinsen och hans dåvarande gemål Di kom och gick till och från tävlingarna. Det var det viktigaste. Jag minns också uttalet av den stackar Pirmin Zurbriggens namn.

Frankrike med 60 miljoner innevånare är oerhört nöjda med sin insats, som varit formidabel. De har fått 15 medaljer till och med idag. Sverige med mindre befolkning än Paris har fått 14 medaljer och det tycker vi är halvskapligt, som man skulle säga i Örebro. Norge med ungefär 4 miljoner innevånare skall vi inte ens nämna – 22 medaljer så här långt och då hade dom vallat fel, men fann visst vallaburken en dag senare. Det mest extrema är emellertid att Holland fått 22 medaljer, samtliga i skridsko. De behöver bara anmäla sig för att kamma hem allt eftersom de stora nationerna Norge, Sverige, Sovjet och även USA slutat med skridsko. Nu är det bara några länder som knapps kan ta sig runt som tar någon strömedalj. Borde man inte ta bort en sport som bara ett land utövar.

På söndag blir det de stora medaljerna – 5 mil och hockeyfinal. Det blir direktsändning på fransk TV.