Svenskens syn på utlänningar – om man får tro media

Som utlandsboende sedan 8 år och bara på sporadiska besök i Sverige så är min direkta erfarenhet av åsiktsläget i Sverige byggt på andrahandsuppgifter från de stora dagstidningarna, samt radio och TV. Givetvis kan jag även dra vissa slutsatser av utfallet i allmänna val.

Tar man del av nyhetsflödet och framför allt kultursidorna i rikstidningarna så får man emellertid en klar bild av att Sverige idag är ett land där utlänningar inte anses vara särskilt trevliga personer, med några strålande undantag.

Så sent som idag läser jag om de hundratals miljoner som svenska samhället förlorar på utländska turister som inte betalar sina P-böter och kanske inte ens stoppar pengar på automaterna. På samma sätt rör det sig om oerhörda summor som det svenska samhället åderlåts på av bilburna turister som inte förstår att de skall betala trängselavgifter i vissa städer. Att de inte begriper att man måste betala även när man passerar utanför vissa städer är obegripligt. Ändå är denna åderlåtning liten mot de pengar som går förlorade i förseningsavgifter eftersom även de som betalar inte hinner i tid på grund av bankrutinerna och det är svårt att få in dessa tilläggsavgifter i efterhand och de är ju oerhört mycket större än de 12 kronor som det kan ha kostat att passera utanför Göteborg.

I åtminstone Göteborg späs detta profiterande på av dumma turister som inte begriper hur man åker spårvagn och betalar för sig. Det står ju tydligt och klart på ren svenska hur man gör, men å andra sidan är det många infödda göteborgare som inte kan tyda den informationen heller. Dessutom har utlänningarna inga personnummer så man har svårt att bötfälla dom, men då kan man ju alltid brotta ned dom på golvet och handfängsla dom så det löser sig till slut.

På sjön är det lika illa. Utlänningarna slänger sopor och skiter direkt i vattnet så de svenska haven håller på att dö. Även de som inte kommer hit drar sitt strå till stacken genom att vindar och strömmar för deras skit över till våra rena och vackra stränder där vi själva källsorterar varenda ölburk och tom BiB.

Nu är det ju inte bara de utlänningar som dristar sig att besöka Sverige som är till besvär. Nästan varje vecka läser man om hur dom förgiftar maten vi får på våra bord. Det är antibiotika, salmonella eller annat otyg som dom med berått mod blandar i maten. Att dom överlever själva är ett under, men dom är väl vana vid snusket. Dessutom plågar dom djuren regelmässigt på sina gårdar så dom är fulla av stresshormoner när vi får dom på tallriken. Genom detta beteende kan dom konkurrera ut den svenske bonden. Det är således till stor del utlänningarnas fel att den svenska landsbygden håller på att avfolkas trots våra styrandes omsorg om att hela Sverige skall leva.

Även vi svikare som övergett Sverige för ett liv i ett annat land får vår släng av sleven i svenska media. Att flytta till ett land med bättre klimat, bättre sjukvård, respekt för äldre och möjlighet att skaffa sig en hyfsad bostad på sin pension när man passerat 65 är ett oerhört övertramp som placerar oss i samma kategori som  utlänningar. Det underliga är att man ofta klumpar ihop de som suger ut det svenska samhället i en kategori – alla över en kam – vilket innebär att utlänningar upphör att vara individer av någon anledning. Den enda kategorin utlänningar som det sällan klagas på är besökare från Rumänien och Bulgarien annat än från fascistiska rasister på yttersta högerkanten och dom vet man ju vad de går för. I övrigt är det ett elände med de utländska turisterna.

Då är det annat med oss svenskar när vi åker utomlands. Aldrig man ser en svensk som super sig dretafull redan på flygplatsen klockan 6 på morgonen på väg till solen. Väl på plats är svenskar aldrig störiga och alkoholpåverkade utan smälter väl in i landets miljö. En svensk skulle aldrig komma på idén att gå in på varuhus eller restauranger med bar överkropp eller iklädd badkläder eller för den delen gå omkring i staden halvklädd eftersom den sensible svensken vet att detta inte ses med blida ögon i alla länder. Man hälsar givetvis alltid artigt på personalen när man kommer in i butiker eller restauranger och gör detsamma i hissar och ber givetvis om ursäkt om man inkräktar på andras privata sfär eller stöter till eller tränger sig före någon.

Det är en omöjlig tanke för en svensk att mot gällande bestämmelser testa hur fort man kan pressa upp Volvon i på motorvägen och givetvis betalas alla P-avgifter och eventuella bötesbelopp fast man vet att det knappast kommer att drivas in.

Man ser självklart inte svenska barn fara omkring som vettvillingar bland ätande på gourmetrestauranger och tjoa och skrika. Svensken håller sina barn i strama tyglar så de inte skall störa andra. En svensk skulle givetvis aldrig komma på något så töntigt som att hyfsa alla glas vid bordet innan man lämnar restaurangen.

Nu skall jag i rättvisans namn säga att det finns de svenskar som inte uppför sig så väl utomlands, men de är undantag och det kan man ju inte klandra svenskar som grupp för – eller hur? Om det skulle medför några kostnader eller olägenheter för värdländerna så är det inte mer än rätt så som deras medborgare svinar ner och smiter sig när de kommer till Sverige.

Jag börjar bli dj-gt trött

I morse när jag öppnade entrédörren såg jag att vår palm som står vid sidan av porten blivit stulen. Den väger sina modiga 30 kilo så det är minsann ingen stundens ingivelse. När vi flyttade hit för sex år sedan var det en säker by där de flesta är släkt, alla känner alla och man behövde inte vara rädd att bli av med saker. Numera åker det runt personer under efternatten och plockar till sig allt som innevånarna lämnat ute.

Jag har berättat tidigare hur byns grisfarmare, som har sina grisar i lösdrift året runt, får grisar stulna i nattens timmar. Främmande personer går bara in i husen om det inte är låst och låtsas de kommit fel. För inte länge sedan trängde sig två män in hos vår granne som var ensam med sina två barn och de vägrade gå ut. Hon kunde inte tala med dem eftersom de talade ett språk hon aldrig hört förut. Själva har vi väl inte råkat så illa ut, men nyplanterade växter blir stulna under natten och en natt när vi glömde tre stora säckar kattsand utanför källardörren var de borta på morgonen. Det är ändå en undanskymd gränd där man knappt kan köra in.

På motorvägen får man se upp numera. Bilar kör upp jämsides och kastar något hårt på bilen så man skall tro att något gått sönder. Sedan pekar de och gestikulerar så man åker in på en parkeringsplats där man blir rånad. Långtradarrastplatserna är numera dygnet-runt-bevakade med video eftersom kollegor från vissa länder är utrustade med specialverktyg så de kan tömma diseltanken medan chauffören sover och sedan kan de tanka sin egen bil.

Det tråkiga är att man känner sig så olustig (gnällbältesord) både när man är hemma och när man är ute på vägarna numera. Det sprider också misstänksamhet mot främlingar eftersom det finns personer som inte har någon som helst respekt för andra människor och deras ägodelar. Vi har numera TRE lås på vår ytterdörr eftersom franska dörrar inte är konstruerade för den typ av infällda lås som vi har i Sverige och därför lätt kan forceras.

För att tala om något annat så blev det ingen medalj i 50 km skidor heller, men en värdig avslutning för värdlandet. Jag hoppades länge på Finland, som hade varit värda en uppmuntran efter många år av bortovaro efter dopingskandalerna. Norrmännen hade tydligen tappat bort vallaburkarna igen efter att ha hittat dom tillfälligt. Kanske någon brutit sig in i vallabussen under natten. Statsministern får väl uttala sig igen.

Vi såg på den ypperliga sändningen på fransk TV och hade svenska Radiosporten på med kunniga kommentarer. Det funkade bra, förutom att Radiosporten låg en hel del efter med kommentarerna – det var väl något elektrisk eller upphovsrättsligt kanske. I hockey blir det i alla fall medaljer senare idag.

Det är lite synd att tvingas sitta inne för det är strålande väder. Igår promenerade vi på stranden och åt lunch på en av restaurangerna. Det var 18 grader varmt och riktigt gassigt.

Vinjettbilden visar Narbonne Plage en lördag i februari

Nyfascism bland världens rikaste

Siv Jensen Fremskrittspartiet

Ingen tid har varit så fantastisk som ungdomstiden på 70-talet. Det var då jag förstod det mesta och hade all kunskap jag kunde behöva – jag hade full kontroll. Senare i livet har det bara gått utför. Visserligen har jag fortsatt att lära mig och försöka förstå saker, men min insikt om allt jag inte vet och allt jag inte förstår har ökat i snabbare takt än min kunskap. Relativt sett har jag således bara blivit okunnigare och mer vilsen med åren.

Världen var väldigt enkel och svartvit på den tiden. Exempelvis visste jag att extrema högeråsikter, främlingsfientlighet och intolerans omfattades av de rika, besuttna och mäktiga i samhället medan de vanliga människorna och framför allt de på samhällets botten var empatiska och kände stor solidaritet med de sämre lottade i samhället.

En av de få skrifter som jag fortfarande minns från den tiden och som förändrade mycket i mitt tänkande var den norske samhällsvetaren Ottar Brox’ essä ”Strukturfascismen”. Han förklarade där, det för mig motsägelsefulla förhållandet, att det främst var just människor på samhällets botten som attraherades av ultrahögerns främlingsfientlighet. De besuttna kunde kosta på sig att vara toleranta och generösa, medan invandrare sågs som konkurrenter om utkomstmöjligheterna av de lägsta skikten och av de sämre lottade, hunsade och missgynnade. Han menade också att det var en stor befrielse för de maktlösa att kunna finna en grupp som stod lägre på samhällsstegen och som de själva kunde förtycka på samma sätt som de själva blivit förtryckta,

Detta förklarade bland annat hur ett tyskt folk som misshandlats av freden efter första världskriget och sedan genomlevt umbärandena med hyperinflation och arbetslöshet kunde välkomna Adolf Hitlers budskap. Det förklarar framgångarna för Gyllene Gryning i ett bankrutt Grekland och för Front National bland arbetslösa i Frankrike. Exemplen är många och motiven kompletteras med föraktet för politiker i de etablerade partierna. Faran med hur politiker går från att vara förtroendepersoner till att vara maktpersoner skrev för övrigt en dansk författare om vid tiden – namnet har jag glömt. Gemensamt för alla länder där fascistiska partier haft framgång är hittills att befolkningen har det svårt, man har revanschbehov och de styrande har missbrukat sin ställning.

Att ingen kunskap och insikt är bestående har vi nu fått lära oss genom att ett ultrahögerparti har röstats in i regeringen i Norge. Norge är troligen världens rikaste land idag. Befolkningen har på några decennier gått från att vara ett bland de fattigaste i Europa till ett formidabelt välstånd. Jag och många med mig trodde att de fruktansvärda händelserna på Utøya för evigt skulle vaccinera norska folket från extrema högeråsikter, men nu verkar det som om Breivik hade i viss mån rätt när han förutspådde att hans manifest skulle omtolkas i historiens ljus – att det skulle ske så snart trodde nog inte ens han.  Hur ser förklaringarna ut till att just norska folket känner en sådan attraktion till ultrahögerns ideologi? Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att den starka, hittills ganska oförargliga, norska nationalismen tagit nya vägar. Kanske skulle någon norsk samhällsvetare skriva en uppföljning till Ottar Brox’ klassiska essä.

Kanske händer det något

Det är med blandade känslor jag nu på morgonen ser på Uppdrag Granskning på SVT Play. Dels är jag oerhört glad att en redaktion haft civilkurage tillräckligt att ta upp den situation som svensk media befinner sig i. För er som läst min text Häxjägarnas återkomst häromdagen är det ingen nyhet vad jag anser. Samtidigt blir jag helt förtvivlad och får en klump i halsen när jag tar del av de tre fall som beskrivs i programmet. Jag vet inte vilket som är värst – är det den jesuitiska illviljan i Aftonbladets Martin Aagårds anfall på journalisten Per Brinkemo, eller dumheten och oprofessionalismen som präglar Norrbottenskurirens övergrepp på pianisten Stefan Gunnarsson, eller är det SVT-programmet Konflikts slarviga research som knäckt åtminstone två mycket engagerade och modiga människor – Kadafi Hussein och journalisten Amun Abdullahi. Det hemska är att ingen av dessa häxjägare vill erkänna några som hells fel utöver klart bevisade klanterier, som man försöker bagatellisera.

Nu vet jag att det här beteendet bland en viss liten, men mäktig , kategori journalister är närmast legio sedan decennier – jag har själv i viss mån upplevt det. Dessa journalister har en egen världsbild som i varje ögonblick måste bekräftas och spridas. Deras värld är utan gråskalor – bara vänner och fiender, vita och svarta existerar. Eftersom inte tillvaron ser ut på det sättet kan det vara svårt att hitta speciellt ”the bad guys” i varje ögonblick, men då fabricerar man en. Att den personen i alla sina handlingar uppenbart är en ”good guy” bekymrar föga – människor blir bara statister i den stora rättfärdiga bilden för dessa journalister.

Under en tid blev jag intervjuad i tid och otid i media om utformning av arbetsplatser, främst kontor, som jag då skaffat mig viss erfarenhet från många projekt. Det var ytterst sällan det som tillskrevs mig i artiklarna överensstämde med den nyanserade bild jag försökte ge av frågan. Ändå försökte jag att få läsa manus, men rubriker och ingresser hade jag ingen kontroll över (den intresserade kan googla på mitt namn och lämpliga sökord, eller läsa här).

Första och värsta övertrampet skedde redan under 80-talet i Västnytt. Jag hade under många år ägnat min forskning åt att utforma handböcker och andra hjälpmedel som gjorde det möjligt för anställda i olika branscher att påverka och delta i utformningen av sina arbetsplatser. Det var inte alla kollegor bland arkitekter som tyckte att det var en så strålande idé eftersom det komplicerade deras tillvaro. Jag hade under de här åren ett intensivt samarbete med LO och ett antal fackförbund.

Vid ett tillfälle presenterades under viss pompa en handbok vi tillsammans tagit fram och givetvis var Västnytt på plats med sitt dåvarande nyhetsankare i spetsen. Vid de efterföljande intervjuerna fick Transports representant (the good guy) berätta hur man såg på vikten av att få stöd mot expertsamhället vid förändringsarbete och jag (the bad guy) intervjuades som projektledare och huvudförfattare – trodde jag. Jag var emellertid lite oförsiktig och motiverade vårt arbete med att kunskapen om förändringsarbete ju inte alltid var så hög bland vanligt folk på arbetsplatserna, varför de behövde stöd av olika slag i form av just sådant arbete som vi just presenterat.

Döm om min förvåning när jag hör och ser mig själv på kvällen i TV framföra åsikten att vanligt folk är okunniga, om än med lite andra ord. Tillsammans med intervjuarens kommentar blev budskapet att vanligt folk borde lämna sådana saker till dem som kan, dvs. arkitekter. Det var då jag lärde mig att man kan klippa och klistra även i videofilmer.

Precis som beskrevs i Uppdrag Granskning fick jag dagarna efter ett antal uppskattande samtal från arkitektkollegor som tackade mig för dessa ord i rättan tid – beröm som jag väldigt gärna hade varit utan.