Mina mest spektakulära kränkningar

Jag läser med stigande ilska och förtvivlan Dick Harryssons artikel i NEO om hur fakta idag uppfattas av många som kränkningar av integritet, åsikter och självkänsla. Inte blir jag gladare av att läsa Maciej Zarembas genomgång av anmälningar till olika ombudsmän från elever på Lärarhögskolan som blir underkända på prov eller praktik, eller Martin Ingvars et al i debattartikeln om den nya kunskapsuppfattningen och dess faror.

Eftersom jag ägnat mig åt pedagogiskt arbete på olika nivåer allt från Zigenarskolan i Skrekarhyttan på 60-talet, via undervisning i grundskolan, till 30 år på olika universitet i världen, samt massor av kurser för ”vanligt folk” inom företag och fackföreningsvärlden så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på hur det var förr.

Det jag läser är förskräckande och synnerligen absurt, men tecken har funnits tidigare. Jag skall bidra med några erfarenheter från livet.

Mitt första möte med kränkthet som ett vapen inträffade på University of Michigan (UofM) där jag beskylldes för att av rasistiska skäl ge en elev lågt betyg bara för att han var från Vietnam. Jag insåg då betydelsen av det gamla judiska ordspråk som en god vän lärde mig: ”Om någon säger att din syster är en hora så finns det bara ett sätt att gå fri – att bevisa att man inte har någon syster.” Min elev från Vietnam var en ytterst charmerande person, men hans intresse och talang för arkitektyrket levde inte upp till hans självuppfattning. Jag tilldelade honom därför betyget B- på en skala från A till F. Nu är UofM ett av de fem främsta och dyraste universiteten i USA (Raoul Wallenberg tog examen på just den arkitektskolan) och följaktligen kommer de flesta studenterna från välbeställda och inflytelserika familjer, som har både juridiska och ekonomiska muskler. Detta är universitetets ledning mycket medvetna om, så när det lämnades in en anmälan om diskriminering mot mig blev det ett dj-a liv. En annan aspekt är att Vietnamkriget innebar en oerhörd betygsinflation, som fortfarande ligger kvar. I verkligheten används bara den övre tredjedelen av betygsskalan som på den tiden gjorde det möjligt för elever att slippa militärtjänst.

Processen blev omfattande med närmast rättegångsliknande former, troligen eftersom jag nekade att ändra elevens betyg med motiveringen att B- inte kunde ses om ett lågt betyg givet skalan från A till F. Min begäran att få ett skriftligt uttalande från ledningen att endast betygen A och B fick användas bifölls inte heller. Jag erbjöd mig även att ge eleven ett B om jag fick lov att justera upp alla andras betyg med ett halvt betygssteg. Inte heller det bifölls. Lyckligtvis har elevkåren en ganska tung roll och frågan avgjordes efter en lång process med många inblandade parter när elevrepresentanten deklarerade att de andra studenterna ansåg att eleven i fråga snarare borde ha fått ett C i betyg, givet hans insatser.

Mitt andra exempel är hämtat från Chalmers arkitekturskola där man ända sedan mitten av sjuttiotalet inte har delat ut graderade betyg till eleverna och där stora delar av undervisningen bedrivs som projektarbeten i grupp, något som jag, inom parentes sagt, anser vara i huvudsak bra. Att nackdelen är att upptäcka enskilda elevers tillkortakommanden säger sig självt. En kvinnlig elev som jag mötte först i fjärde året hade blivit godkänd i samtliga moment under åren. Jag insåg emellertid ganska snart att hon inte hade de mest elementära kunskaper om byggnadsteknik och inte ens förstod hur man ritar en skalenlig ritning av en byggnad. Hon var emellertid oerhört trevlig och verserad, med en utstrålning som fick hennes lärare och kamrater att se henne som mycket auktoritativ och kunnig. Lyckligtvis fanns möjligheten att underkänna vissa moment, men det togs inte väl upp av en del kollegor.

En annan elev som jag undervisade i arbetsplatsplanering visade sig även han ha mycket bristfälliga kunskaper sent i utbildningen och kunde inte framställa en enkel arkitektskiss och inte heller med ord beskriva ett projekt på begriplig svenska. Innehållet i hans arbete var undermåligt och han ritade sina skisser på fri hand med kulspetspenna och skrev sin textdel för hand på usel svenska på sidor utrivna ur kollegieblock och krävde trots det att få bli godkänd, samtidigt som kamraterna lade ned oerhört arbete på att kommunicera sina förslag till de som skulle använda sig av byggnaden. När han inte blev godkänd hävdade han att det var en klassfråga och att han, som var uppvuxen i arbetarklassen, hade ett annat ”språk” och uttryckssätt än vi från överklassen. Därför krävde han att bli godkänd. Det gick så långt så han blev handgripligt hotfull så jag tvingades föra ut honom ur mitt rum. När han lugnade ned sig förklarade jag för honom min ståndpunkt och berättade dessutom att jag själv faktiskt också var uppväxt med kroppsarbetande föräldrar och inte var imponerad av hans fördomsfulla argumentation. Efter åtskilliga år av avbrutna studier återvände eleven till skolan för att få sin examen och ville ha mig som handledare, vilket jag tackade nej till. En kollega förbarmade sig över honom och troligen fick han sin examen, mest genom uttröttning har jag förstått.

Det sista exemplet kunde gått riktigt illa – mest på grund av tidsandan. Jag hade introducerat ämnet Facilities Management i arkitektutbildningen, vilket i vår tappning handlade om att den byggda miljön skulle utformas på ett för människor användbart sätt och därmed stödja det man avsåg göra i byggnaderna - något som inte alltid stått i första rummet bland arkitekter. Inte särskilt förvånade för mig attraherade ämnet fler kvinnor än män. Arkitektskolan har alltid haft en liten övervikt av kvinnor bland eleverna, men är kanske det yrke där det är svårast för kvinnor att göra karriär och det beror absolut inte på bristande duglighet i yrket. Drömmen för många elever är att få berömmelse som stora arkitekter, något som är en försvinnande liten del förunnat – andra ser sitt yrkesval med andra ögon och har andra mål med sitt yrkesliv.

Glädjande nog gjorde den här utbildningslinjen att ett stort antal kvinnliga arkitekter fick mycket inflytelserika och välbetalda anställningar inom fastighets- och byggnadsbranschen. Detta gällde speciellt de som valde att bygga på med en masterexamen i vårt ämne. Ofta fick de rollen att anlita, anställa och styra sina manliga kamrater ute i arbetslivet. Givetvis var jag oerhört stolt över detta och berättade för mina elever att utbildningen kunde utgöra en mycket bra språngbräda för de kvinnliga eleverna och givetvis även männen som hade sitt intresse åt det hållet. Detta uttalande resulterade i en anklagelse om könsdiskriminering och sexism som rapporterades uppåt inom högskolan, vilket är oerhört brännbart. Jag påstods ha ansett att andra klassens anställningar var gott nog åt de kvinnliga eleverna. Låter det knepig?

Nu är det så att det är finare för en arkitekt att rita på hus – om det så bara är trappor eller fönster och i underställd position – än att vara inflytelserik i andra delar av bygg- och fastighetsindustrin. Att jag uppenbarligen hade motsatt uppfattning var inte intressant för den kvinna som blivit kränkt.

Att jag ”överlevde” dessa incidenter beror nog på att Chalmers var en högskola, som åtminstone då, hade viss integritet, samt att det fortfarande var så att man hade viss ”status” kunskapsmässigt som universitetslärare. Även om det bara är några få decennier sedan så hade samhället och medborgarna, på den tiden, en viss respekt för vetenskap och kunskap, till och med om den motsade deras egna fördomar och samhällets påbjudna ”sanningar”.

Fotnot: Jag är övertygad om att någon kommer att bli kränkt av ordet ”zigenarskola”, som SAOL även varnar för. Jag tänker emellertid inte förvanska historien genom att kalla det något annat än det Katarina Taikon och andra initiativtagare kallade det för på den tiden.

Att läsa:

• Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss - ”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund”
• Maciej Zaremba - ”Först kränkt vinner”
• Dick Harrysson - ”Kränkta av fakta”

Vinjettbilden är lånad av stå-uppkomikern Tobias Persson, vars framträdande jag väldigt gärna skulle vilja se.

Kanske händer det något

Det är med blandade känslor jag nu på morgonen ser på Uppdrag Granskning på SVT Play. Dels är jag oerhört glad att en redaktion haft civilkurage tillräckligt att ta upp den situation som svensk media befinner sig i. För er som läst min text Häxjägarnas återkomst häromdagen är det ingen nyhet vad jag anser. Samtidigt blir jag helt förtvivlad och får en klump i halsen när jag tar del av de tre fall som beskrivs i programmet. Jag vet inte vilket som är värst – är det den jesuitiska illviljan i Aftonbladets Martin Aagårds anfall på journalisten Per Brinkemo, eller dumheten och oprofessionalismen som präglar Norrbottenskurirens övergrepp på pianisten Stefan Gunnarsson, eller är det SVT-programmet Konflikts slarviga research som knäckt åtminstone två mycket engagerade och modiga människor – Kadafi Hussein och journalisten Amun Abdullahi. Det hemska är att ingen av dessa häxjägare vill erkänna några som hells fel utöver klart bevisade klanterier, som man försöker bagatellisera.

Nu vet jag att det här beteendet bland en viss liten, men mäktig , kategori journalister är närmast legio sedan decennier – jag har själv i viss mån upplevt det. Dessa journalister har en egen världsbild som i varje ögonblick måste bekräftas och spridas. Deras värld är utan gråskalor – bara vänner och fiender, vita och svarta existerar. Eftersom inte tillvaron ser ut på det sättet kan det vara svårt att hitta speciellt ”the bad guys” i varje ögonblick, men då fabricerar man en. Att den personen i alla sina handlingar uppenbart är en ”good guy” bekymrar föga – människor blir bara statister i den stora rättfärdiga bilden för dessa journalister.

Under en tid blev jag intervjuad i tid och otid i media om utformning av arbetsplatser, främst kontor, som jag då skaffat mig viss erfarenhet från många projekt. Det var ytterst sällan det som tillskrevs mig i artiklarna överensstämde med den nyanserade bild jag försökte ge av frågan. Ändå försökte jag att få läsa manus, men rubriker och ingresser hade jag ingen kontroll över (den intresserade kan googla på mitt namn och lämpliga sökord, eller läsa här).

Första och värsta övertrampet skedde redan under 80-talet i Västnytt. Jag hade under många år ägnat min forskning åt att utforma handböcker och andra hjälpmedel som gjorde det möjligt för anställda i olika branscher att påverka och delta i utformningen av sina arbetsplatser. Det var inte alla kollegor bland arkitekter som tyckte att det var en så strålande idé eftersom det komplicerade deras tillvaro. Jag hade under de här åren ett intensivt samarbete med LO och ett antal fackförbund.

Vid ett tillfälle presenterades under viss pompa en handbok vi tillsammans tagit fram och givetvis var Västnytt på plats med sitt dåvarande nyhetsankare i spetsen. Vid de efterföljande intervjuerna fick Transports representant (the good guy) berätta hur man såg på vikten av att få stöd mot expertsamhället vid förändringsarbete och jag (the bad guy) intervjuades som projektledare och huvudförfattare – trodde jag. Jag var emellertid lite oförsiktig och motiverade vårt arbete med att kunskapen om förändringsarbete ju inte alltid var så hög bland vanligt folk på arbetsplatserna, varför de behövde stöd av olika slag i form av just sådant arbete som vi just presenterat.

Döm om min förvåning när jag hör och ser mig själv på kvällen i TV framföra åsikten att vanligt folk är okunniga, om än med lite andra ord. Tillsammans med intervjuarens kommentar blev budskapet att vanligt folk borde lämna sådana saker till dem som kan, dvs. arkitekter. Det var då jag lärde mig att man kan klippa och klistra även i videofilmer.

Precis som beskrevs i Uppdrag Granskning fick jag dagarna efter ett antal uppskattande samtal från arkitektkollegor som tackade mig för dessa ord i rättan tid – beröm som jag väldigt gärna hade varit utan.

Häxjägarnas återkomst

Jan Guillou berörde samma tankar som jag här skriver om i sin bok ”Häxornas försvarare”. Helena Rivière skriver på Newsmill: ”Hur kan de som säger sig kämpa för tolerans vara så intoleranta”. I samma fråga skrev Ingela Bel Habib en strålande och knivskarp krönika under titeln ”Sverige går mot ett åsiktskontrollsamhälle”. Jag vet inget om dessa två skribenter annat än det jag läser i deras texter. Kanske har jag mycket lite gemensamt med dem åsiktsmässigt i övrigt, men det spelar ingen roll. Redan som mycket ung fick jag av min politiskt aktive far lära mig att, på en individnivå, kunde man hitta underbart intressanta och medmänskliga personer oavsett politisk hemvist, religiös övertygelse eller etniskt ursprung, samtidigt som man kunde finna erbarmliga skitstövlar och intoleranta egoister oavsett vilka fantastiska ideal deras kultur, partitillhörighet eller religion påstod sig stå för.

Under den förra eran då motsättningarna blommade ut i det svenska samhället, dvs. 60- och 70-talen då jag var student var det ändå ett friskare, om än inte ett mer tolerant, debattklimat. På den tiden hade både vänster- och högersidan väl utvecklade kanaler och välartikulerade förespråkare som fick plats i debatten och de olika synsätten kunde läggas fram för beskådande. Givetvis tyckte båda sidor att de hade helt rätt, men, bortsett från vissa extremgrupper så ifrågasattes aldrig rätten att föra debatt. Det var närmast en ädel sport på ett ideologiskt intellektuellt plan. Nu är det annorlunda eftersom ingen debatt får förekomma då de personer som har, om än minimala invändningar mot det som anses vara rätt effektivt tystas av en enad medial och politisk makt. Detta beskrivs bra i ovanstående texter på Newsmill.

Min erfarenhet är att på individnivå finns det mycket få verkliga rasister, män som hatar kvinnor, klimatförnekare, homofober, islamofober eller antisemiter. Detta framgår ofta med all tydlighet, om man tar sig tid att prata om de rädslor och föreställningar som personen har, låter dom framföra sina synpunkter,  använda sin kunskap och bemöter det med respekt, att de inte alls är så fördomsfulla som deras frustrerade första yttranden kan tyda på. Jag förstår inte den strävan som de ”goda” i samhällsdebatten har att till varje pris stämpla sina medmänniskor som onda så fort någon använder felaktiga ord eller har detaljinvändningar i en fråga utan att bry sig om vad personen innerst inne tycker eller varför. Där känner jag igen mig från 70-talet då man aldrig från dag till dag kunde veta om man var en i gänget eller en klassfiende. Toleransen inom gruppen var ofta mindre än mellan grupperna. 

Det är inte alltid så att en person som tycker att invandringen är för omfattande är rasist eller ens invandrarfientlig. Det är ofta så att personen tycker att man inte skall erbjuda människor att komma till Sverige i en omfattning, som man inte klarar av när man är så dålig på att ta emot dom och ordna en värdig tillvaro för dom. Det kan också bottna i en allmän oro för sin egen svåra tillvaro, vilket ibland är fallet bland pensionärer, som samtidigt älskar den person av utländsk härkomst som kommer hem och hjälper till.

Det är inte alltid så att en person som är kritisk till de lösningar på miljöproblemen som politiker och media anser riktiga är klimatförnekare (påminner om min söndagsskolas uslaste företeelse – gudsförnekare). Om man återigen läser på Newsmill finner man att många högt kvalificerade forskare inom naturvetenskap med stort engagemang i miljöfrågor skulle kunna ingå i kategorin klimatförnekare i de vanliga medierna enbart för att de ifrågasätter medias och politikernas vantolkningar av forskningsresultat, framtidsprognoser och lösningar. Exemplen är många – köra bil på mat från utvecklingsländer, vindkraft där den inte behövs osv. Jag förstår inte varför man blir så upprörd när någon antyder att det kanske inte är så illa som det utmålas. Jo jag förstår klimatforskare och politiker eftersom det skulle äventyra deras existens om frågorna nyanserades – dom lever ju på vår rädsla, men media är svårare att begripa. Jag kan även se en viss rationalitet i 1600-talets häxjägares beteende. Endera var de besatta av den kvinnoskräck som så många religioner då och nu omfattas av eller också ville de försäkra sig om att genom ”gudii behagliga gärningar” uppnå salighet för egen del och undvika trängsel i himlen från andra.

Det är inte självklart att några män som känner sig bedrövade av att bli stämplade som kvinnohatare för att dom reagerar på den ton som används i debatten mot alla av hankön som anses vara ”män som hatar kvinnor”. Underligt nog är här toleransen omvänd mot den om islamofobi. Män får man förnedra generallt på grund av de som bär sig illa åt, men om någon utifrån det som extrema grupper gör i islams namn känner rädsla så är denne islamofob. Att det inte syns utanpå vilka som tillhör den goda majoriteten och vilka som kan tänka sig vara våldsamma bevisas tydligt av de till synes vanliga ungdomar som placerade ut bomber i Boston.

Det är inte självklart att en person är homofob bara för att han/hon tycker att media alltför mycket fokuserar på en grupps mest privata preferenser, nämligen vem man vill leva med och älska. Nog kan vem som helst reagera på hur ikoner som Gardell och hans partner kan skriva de mest horribla saker på sociala medier om de deltagande unga männen i Eurovisionstävlingen. Tänk er det motsatta! Kan man tala om heterofober på samma sätt som nudister kallar oss påklädda för textilare? Historisk sett tror jag aldrig jag har ingått i något sammanhang där inte ett antal personer föredragit det egna könet som kärlekspartner, vilket aldrig varit ett problem på grund av just detta. Dessa personer har lika lite som de heterosexuella skyltat med vad de har för preferenser i sängkammaren. Det angår ju bara en själv och ingendera behöver skriva den andra på näsan om vad man anser om det eller framhäva sig själv som modernare, mer fördomsfri eller mer normal.

Den mest absurda stämplingen utsätts feminister från muslimska länder för i debatten. De bekänner sig ofta till islam och har flytt från kvinnoförtyck i sina hemländer, men när de uttalar sig kritiskt mot islamistiska företeelser som stöds av saudiskt kapital i Sverige blir de stämplade som islamofober av de svenska mainstreamfeministerna. Även detta har sin absurda logik. Dels verkar den svenska debatten inte riktigt förstå skillnaden mellan islam och islamism, dels strider erkännandet av religionens och kulturens inverkan mot det svenska paradigmet om könsmaktsordning där alla män är potentiellt onda oavsett kontext. I den diskursen är det inte någon principiell och intressant skillnad mellan en normalsvensk man och en taliban. Inte heller är kvinnoförtycket i många islamistiska länder viktigare är möjligheten att få säte i Telias styrelse.

Utifrån dagens inlägg på Newsmill av Nima Gholam Ali Pour och Jessica Presits verkar förhållandet vara lika illa hos den svenska HBT-rörelsen. Liksom de svenska feministerna gör med kvinnor från islamistiska länder offrar man med öppna ögon sina bröder och systrar i islamistiska länder där det ofta är dödsstraff på att vara HBT-person. Detta gör man för att inte stämplas som islamofob och därmed falla utanför den politiskt korrekta gemenskapen i Sverige.

För alla intresserade av dessa frågor vill jag rekommendera Newsmill. Inläggen där håller en hög klass och är respektfulla mot de som tycker annorlunda. Som jag ser det är det den enda plattformen där kunniga och balanserade personer kan göra sig hörda oavsett om deras åsikter är i överensstämmelse med det som får diskuteras. Här finner men det som aldrig skulle publiceras i dagspressen eller beskrivas i etermedia.  Nedan ger jag tips på några länkar som är relevanta för min text. Botanisera gärna själv i denna gulgruva av kunnighet och bli en mer tänkande människa som vågar vara nyanserad och mer tolerant.

Det trista är att denna kontrolltendens spridit sig till en av mina stående program - Ring P1 under ledning av vissa programledare. Riktigt trist är det att min favorit Täppas verkar ha drabbats av någon politiskt korrekt nitälskan på senare tid. Numera uppträder han ibland, inte bara mot uppenbart extrema personer, med en närmast jesuitisk teknik. Liksom 1600-talets häxjägare kan han utan relation till inringarens ämne ställa försåtliga frågor om kontroversiella ämnen, som den inte ont anande personen besvarar utan att tänka alltför mycket på formuleringarna eller vilka ord som är förbjudna just denna vecka. Man kan inte missta sig på Täppas förstjusning när han kan utnämna personen till rasist, främlingsfientlig, homofob, islamofob eller anhängare av konspirationsteorier. Ibland är han dessutom så infam så han gör dessa uttalanden efter han lagt på luren då han kan mumla ”undrar vilken grotta den där kommit ut ur” eller liknande förolämpningar. 

Ett skäl till att ett åsiktskontrollsamhälle är så farligt är att det göder extrema grupper som SD som upplevs av några att vara de enda som tar människors oro på allvar. Detta är allvarligt och borde få de ”goda” att besinna sig i sin ”häxjakt” på personer som vill vidga debatten eller känner oro.

Tillvaron är inte svart-vit. Det kräver stor okunnighet för att vara tvärsäker på vad som är rätt.

Länkar:
http://www.newsmill.se/

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/29/sverige-g-r-mot-ett-siktskontrollsamh-lle

http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/01/hur-kan-de-som-s-ger-sig-k-mpa-f-r-tolerans-vara-s-intoleranta

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/28/utg-r-vi-progressiva-feministiska-muslimer-ett-hot-mot-vem-och-vilka-i-s-fall

http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/11/sverige-klarar-inte-s-stor-invandring

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/20/osynligg-randet-av-oss-muslimska-feminister-ett-st-rre-problem-n-islamofobin
http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/01/hbt-r-relsen-r-fegisar-i-ett-internationellt-sammanhang

Eurovisionslåt för matvaruaffären

I franska matvaruaffärer kan man bli vansinnig på den bakgrundsmusik som spelas på hög nivå. Om ni tänker er ett beat som dunkar genom en dåligt inställd bilradio där ljudet kommer och går helt slumpmässigt och liksom hugger sig igenom melodin och som åtföljs av en kvinnlig falsettröst så kan ni tänka er hur trivsamt det låter. Det är någon sorts diskomusik som förekommer här nere runt Medelhavet och som för mig känns väldigt jobbig.

Igår kväll var vi bjudna på middag hos några irländska vänner och när vi kom hem satte vi på TV:n och då var det eurovisionsschlagerfinal. Vi kom in mitt i underhållningen innan omröstningen, men att se internationella program här i Frankrike är fullständigt värdelöst för man får varken höra tal eller musik från utsändningen eftersom två franska kommentatorer pratar hela tiden om saker dom tycker är väsentliga och bara i bästa fall har med ämnet att göra. Döm om vår förvåning när omröstningen började och varenda land, utom Italien, röstade på Sverige. Eftersom vi aldrig hört den svenska melodin blev vi väldigt nyfikna på hur den låter. Det visade sig vara samma musik som vi blir så irriterade på i matvaruaffären, dvs. dunk och falsettsång från en dåligt inställd radio. Helt plötsligt förstod vi varför Sverige fick röster från hela dussinet FR Jugoslavien, lika många FR Sovjetunionen och en massa andra pytteländer runt Medelhavet, som San Marino. Smart av svenskarna, men hur det nu är så är faktiskt ABBA trivsammare som bakgrundsmusik i matvaruaffären.

Det har ju inte blivit så mycket bloggande sedan vi kom hem från Spanien. Min bror med sambo har varit på besök, vilket var jättetrevligt, men våra gäster har ingen lycka med vädret i år. Eva och hennes son lyckades pricka in den värsta vinterveckan man sett på decennier här nere och första halvan av brorsans vecka inföll under det längsta sammanhängande regnväder vi har haft sedan vi flyttade hit. Sista halvan blev emellertid bra med temperaturer på över 25 grader och 20 grader i vattnet så det blev lite bad för somliga - dock inte för mig och min bror som delar en stark tro på att inte blöta ned sig om det inte är hygieniskt betingat.

Vad gäller min avoghet mot bad i friska luften emanerar den från traumatiska upplevelser i barndomens simskola. I min hemby hade man anordnat simskola i den absolut kallaste sjö man kunde hitta och där skulle det badas helt oavsett väder och vind. Eftersom jag var en spinkig stackare utan skyddande fettlager frös jag alltid hiskligt. Det blev inte bättre av att i samma simskola fanns en riktig mobbare som erövrade alla magistermärken som gick att uppnå. Visserligen var han yngre än jag men det kompenserade han med en väl utvecklad elakhet, som bestod i att simma under oss rädda stackare och dra ned oss under vattnet, eller dyka precis bredvid oss där vi stod och huttrade, eller trycka ned oss i vattnet när simläraren inte såg på. Han var så kallad sommargäst från Stockholm och jag ser honom då och då i rutan. Han är visst någon sorts TV-chef i en av de privata TV-kanalerna nuförtiden och verkar inte blivit snällare eftersom han fick en fet smäll av någon häromåret. Om ni frågar mig så var han nog förtjänt av det.

En fördel med dåligt väder är ändå att gästerna får se lite mer än en sandstrand som skulle kunna vara var som helst på jorden - det var faktiskt även damerna tvungna att hålla med om. Kontentan av veckan blev lyckad och både min bror och hans sambo kunde komma hem och skryta med uppbrända kroppsdelar. Det hjälper inte hur mycket vi varnar svenskar för solen här nere, dom skall bränna upp sig, annars är det inte semester verkar det som.

Jag fick ett mail om den nutida självgodheten

Den här texten fick jag från vännen Eva idag:

Alla som är kring 50 år eller över, borde läsa detta, kanske även den nya generationen.
Jag skulle betala i mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön. (Det här är fel! Plastpåsar är bättre enl utredning om miljön såvida den inte slängs i den)

Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra dagar.
Kassörskan svarade att det är problemet. Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.
Hon hade förstås rätt i en sak - vår generation hade inte miljötänket på "vår tid".
Men vad hade vi i vår tid?

Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg jag vad vi hade.
Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade.
Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände.
Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänk.

Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader.

Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundra meter.
Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.

Då tvättade vi  blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster.
Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid. Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket.
Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk-
inte som halva Gotland.
I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss.
När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar.
På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi  sköt gräsklipparen för hand.
Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm.
Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång.
Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny.
Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött.
Men vi hade inte miljötänket då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan i stället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar).
Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening.
Vi behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 milut i rymden för att hitta närmsta pizzeria.

Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen var
bara för att vi inte hade "miljötänk"?

Är det en merit att göra bort sig och vara okunnig?

Från en utländsk horisont ter sig Sverige väldigt speciellt ibland. De franska socialdemokraterna valde en ny ledare för inte så länge sedan. Det var en strid på kniven mellan de otaliga kandidater som ville leda partiet och som hoppades bli landet ledare i nästa val. Trots att socialisterna inte var annat än ett oppositionsparti kunde man följa kampen i offentliga debatter i radio och TV. Alla partimedlemmar kunde sedan delta i valet av ordförande genom ett landsomfattande val. Även om man inte var medlem tidigare kunde varje fransman som ville, lösa ett medlemskap i partiet och därmed lägga sin röst. Många fransmän kritiserade att man var tvungen att vara medlem av partiet för att få delta i valet. Det fanns ju ändå risk/möjlighet att det var landets näste president som utsågs. Kampen var hård och de olika kandidaternas företräden ventilerades och deras kunskaper och förmågor diskuterades offentligt.

I Sverige vill ingen bli ordförande för det parti man vigt sitt liv åt och som i trekvarts sekel dominerat svensk ploitik. Alla säger nej när dom blir tillfrågade numera, för att sedan efter massor av trugande "ställa upp för partiet" i slutändan och dom som inte blev tillräckligt trugade och missade att få den post som dom påstod sig inte vilja ha blir sura och försöker på alla sätt motarbeta den som blev vald. Det är ju självklart att man inte kan ha en öppen process, som i Frankrike, eftersom det inte finns några kandidater i Sverige.

Mona Sahlin var den som "ställde upp" när alla andra kvinnor sa nej och det var ju inget drömläge för en ledare direkt. Håkan Juholt blev utsedd, jag säger inte vald, på något sätt och på grunder, som ingen verkar kunna redogöra för. Hur det nu är med mediadrev, krypskytte, intern maktkamp och mycket annat som lett fram till hans avgång så är det ändå märkligt att det är så många som i radions P1 framhåller hans egen oskuld för det skedda och hans stora duglighet.

Förfärande många framhåller hans vanlighet som den största kvalitén. Att han inte är påläst, att han gör bort sig, säger grodor och att han inte är särskilt utbildad anses vara berömvärda egenskaper för att leda Sverige. "Han är som vi andra och ingen akademiker", som någon sa. Att det med den kravlistan skall vara så svårt att finna lämpliga kandidater förefaller märkligt. Är alla socialdemokrater alltför kunniga, intellektuella och omdömesgilla för att komma ifråga?

Nu är ju inte det något nytt i svensk politik. Torbjörn Fälldin var ett exempel på samma sak och Gudrun Schymans popularitet ökade för varje gång hon gjorde bort sig. Det framhålls ofta att både Sträng, Per-Albin och andra började sina banor som "vanligt folk". Nu var det ju inte så lång tid som dom var "vanliga" utan absorberades ganska snabbt av arbetarrörelseeliten och fjärmade sig ganska ordentligt från "dom vanliga". Troligen var dom emellertid både dugliga och intellektuella, men hade klokheten att dölja det bakom en anspråkslös fasad.

Att det skulle vara ett problem inom svensk politik att företrädarna är för kunniga och allför utbildade har jag emellertid svårt att förstå. Inte har dom flesta fått sina positioner på intellektuella meriter eller kunnighet inom sitt område. Karriären har ju ofta börjat med att dom har en far eller farfar som var stor inom partiet och sedan har dom vandrat upp genom partihierarkien steg för steg från scouterna, via ungdomsförbund och hela tiden haft lagom rumsrena åsikter som inte avviker alltför mycket från partilinjen och en god förmåga att byta åsikt när så påkallas. Att några gjort ett kort gästspel på någon högskola får väl mest ses som dekoration i meritförteckningen.

Om man berättar för människor i Frankrike att det är en merit i Sverige att inte vara utbildad och att göra bort sig så tror dom att man skojar - om det inte gäller äktenskapsbrott förstås för det är inte att göra bort sig i Frankrike. Troligen är Sverige ensamma om sin inställning till kompetens och troligen är det bara en svenska statsministerkandidat som kan sätta upp oegentligheter och tavlor på sin meritlista - det kan ju inte ens kungen göra längre. Vi kan ju föreställa oss hur glada vi skulle bli om våra lärare, kirurger eller busschaufförer skulle berömmas för att dom gör mänskliga misstag precis som "vanligt folk".

Då är det andra takter i USA där republikanerna skall välja presidentkandidat. Där är det ingen som tackar nej inte och inte döljer man urvalsprocessen i sammanträdesrummen heller. Där tar tokigheterna sig helt andra former. Man undrar lite hur republikanerna tänker när man smutskastar varandra på det grövsta, partikamrater emellan, under urvalskampanjen. Jag menar - en av dom skall ju bli republikanernas presidentkandidat. Tror man att all skit man gräver fram och alla lögner man fabricerar är glömt då, eller kanske man kan sälja det till Obama. Då kanske det är bättre, som i Sverige, där man talar och läcker skit till media bakom ryggen och sedan låtsas att folk kastar in handduken av fritt val i slutändan.

Några goda råd till Jan Björklund

Man skall hålla på traditionerna. Jag minns min skoltid under 50-talet. Nästan varje morgon hade jag ont i magen av oro över vad som skulle hända under dagen. Nog kunde de andra barnen, speciellt dom äldre, vara nog så elaka, men inget var så skrämmande som det oprovocerade våld och förnedrande beteende som lärarna ofta utsatte barnen för. Jag var sällan utsatt för detta själv, men eftersom jag inte förstod varför en del barn blev utsatta trodde jag det bara var en tidsfråga innan det skulle vara min tur, vilket gjorde att jag var livrädd.

Så här efteråt har jag insett att det var de barn som kanske inte hade riktigt lika lätt att lära sig, dom som idag skulle diagnostiseras med någon bokstavssjukdom och dom som hade föräldrar som inte ansågs riktigt socialt välanpassade, som råkade illa ut. Jag har senare förstått att jag nog var ganska skötsam, lite lillgammal och kanske spelade det in att min far var tillsyningsman i skolan. Jag minns mycket väl en mycket rar, lite rund flicka, som alltid blev utsatt för lärarnas förakt, mobbing och även våld. Hon log alltid vad dom än gjorde mot henne även om leendet ibland var mer sorgset än glatt. Många år senare förekom hon i ett TV-program där man visade hur väl en utvecklingsstörd person kunde anpassa sig till samhället, bilda familj, skaffa ett arbete och klara sig själv. Hon var egentligen oerhört duktig och företagssam utifrån sina förutsättningar, inte urbota dum och lat som alla lärare ansett henne vara.

En annan kamrat vars öde etsat sig in i mitt minne är den glade lille grabben som hade allvarlig psoriasis och alltid fick genomlida spott och spe för att han var så skitig och otvättad så hans skinn var skorvigt. Otaliga var dom gånger han tvingades ut i korridoren för att skrubba sitt skin rent med grov borste och såpa. Inte torde det ha förbättrat hans sjukdom varken fysiskt eller psykiskt.

Till saken hör att båda dessa kamrater var fosterbarn hos sina föräldrar vilket tydligen gjorde dom till speciellt omtyckta måltavlor för lärarnas pedagogiska böjelser.

Lärarmobbingen var mycket jämställd - såväl flickor som pojkar blev utsatta. Kvinnliga lärare var väl så hemska och våldsbenägna som de manliga. Eller man kanske skall kalla det för praktisk pedagogik för nog skötte vi oss exemplariskt allt. Nu gjorde det ju ingen skillnad för den äldre generationens förfasande över ungdomens hållningslöshet var lika intensiv då som nu. Jag minns en gång då jag och min tjejkompis stoppade en snöboll i en speciellt illa omtyckt städtants brevlåda. Nidingsdåd skrek alla vuxna! Det talades om uppfostringsanstalt och andra hemskheter för att få oss att inse hur förtappade vi var. Snacka om nolltolerans!

För att vi riktigt skulle förstå att utbildning inte var något att trakta efter utan tvärtom det vuxna samhällets straff mot de unga, förekom kvarsittning frekvent. Likaså insåg man tidigt att allt vad religion hette var förknippat med olägenhet och straff eftersom man använde utantilläxa av psalmverser och Jesu liknelser som kollektiva bestraffningar.

Det är därför skönt att höra att Jan Björklund nu tänker återgå till gamla fina traditioner i den svenska skolan med kvarsittning och andra resoluta tag.

Jag vill emellertid ge honom några ytterligare pedagogiska idéer som jag tror han uppskattar eftersom dom kommer från det militära livet, där han ju för övrigt hämtar sina pedagogiska kunskaper och ideal.

För några år sedan träffade vi en yngling från Sverige som tagit värvning i den franska främlingslegionen. Han var full av beundran för denna institution, speciellt för deras högststående pedagogik. Han hade själv varit vad man kallar en värsting i Sverige, inte särskilt framstående i skolan och allmänt vilsen i livet. Saker hade hänt som han inte kunde bemästra så han hade flytt landet och anslutit sig till Främlingslegionen.

Han berättar hur han, som inte var särskilt duktig i skolan, lärt sig franska närmast perfekt på mindre än ett år. Knepet var att man bara tillät franska språket i legionen. Varje gång någon svarade på tilltal på ett sätt som inte ansågs vara god franska så fick han springa en timma runt förläggningen med full packning i 40 graders värme. Han lärde sig franska oerhört snabbt. Att vi andra kallar detta dressyr och endast använder det på hundar och hästar - om inte djurskyddslagen ställer hinder ivägen - bekymrade knappast de militära pedagogerna.

Kanske borde Jan Björklund besöka kollegorna i den franska främlingslegionen för att få lite nya pedagogiska tips. Kanske man till och med kunde anlita några riktiga hårdingar som konsulter på utbildningsdepartementet.

Bild: Ur Filmen Hets med Stig Järrel.