Veta eller tycka

Jag har förmånen att ha tid att både läsa de stora svenska tidningarna och följa Sveriges Radio och vad människor tycker på Facebook och i olika kommentarsfält. Jag har insett att tycka – eller tänka som det heter numera - är mycket viktigare än att veta. Lite konstigt språkbruk är det allt eftersom tyckandet numera sällan har så särskilt mycket med tänkande att göra.

Strategin idag – både i Sverige och i resten av västvärlden – verkar vara att både avskärma sig från kunskap som inte stämmer med det man tycker, som från medias sida att avskärma människor från fakta som kan få dem att tycka/tänka fel. På så vis så överensstämmer mångas målsättning med medias strategi. Frågan är om denna strategi är framgångsrik eller ej. Indikationer tyder på att så inte är fallet eftersom partier med skrämmande ideologier får allt större stöd i hela västvärlden idag. Jag behöver väl inte nämna några exempel. Jag anser emellertid att det finns en viss logik i detta.

Jag skall ta några aktuella och jordnära exempel. Idag läser jag i tidningen att ännu en ung flicka blivit våldtagen på ljusa dagen i Malmö. Polisen vädjar till allmänheten om hjälp att finna förövaren. Signalementet är att han är 20-30 år gammal man och åker cykel. Han uppfattas som mörk. Man lär ha oerhörd tur för att finna honom med det signalementet om inte alla icke blonda cyklister i Malmöområdet skall få det jobbigt. De order uppifrån som polisen uppenbarligen har att inte på något sätt indikera att en förövare har en utländsk bakgrund har säkert ett gott uppsåt, men får det önskad effekt?

Anta för ett ögonblick att flickan hade konstaterat att personen var blond, blåögd och talade skånska utan brytning och var iklädd svarta jeans och röd tröja. Han hade en blå cykel. Frågan är om man då hade gått ut med detaljerat signalement? Troligen inte i konsekvensens namn – allt annat hade varit upprörande givet den nya praxis man har fått order om. Således kommer alla som är övertygade om att det är en invandrare att vara övertygade om att det är en invandrare även i detta fall. De som främst vill framhäva att det är en man skulle hävda att etniciteten är ointressant eftersom det är ett sexistiskt dåd och universellt bland män. Således ger avsaknaden av öppenhet närmast motsatt effekt. Det innebär bara att alla tror vad de vill tro oavsett fakta.

Ett annat närliggande exempel: Man har diskuterat livligt huruvida personer från kulturer med annan kvinnosyn är överrepresenterade i den svenska statistiken över sexuella brott. Båda sidor i debatten har varit helt säkra på att deras tyckande i frågan är korrekt. Den ”antirasistiska” sidan har dels haft strategin att hävda att det inte finns några kulturella skillnader, bara naturliga böjelser från vita heterosexuella män oavsett ursprungsland, dels tagit stöd i det faktum att det inte presenterats någon officiell statistik från BRÅ sedan 2005 om etnicitet hos sexualbrottslingar. Den ”rasistiska” sidan har varit lika övertygade om det motsatta i sitt tyckande och hävdat att avsaknaden av statistik är en mörkläggning som snarare bevisar motsatsen. För dem innebär alla fall där etnicitet inte redovisas att det är en invandrare, oavsett hur det förhåller sig. Ni får ursäkta att jag använder ena sidans beteckningar på de olika ståndpunkterna. Jag är väl medveten om att ”antirasister” och ”rasister” inte täcker in de värderingar som de grupperna står för. Det finns ett uns av ironi i att jag använder dessa begrepp.

Nu är det ju inte så väldigt intressant hur olika grupper tycker. Det viktiga är ju hur det förhåller sig i verkligheten så man kan vidta åtgärder om sådana behövs. Anta först att det inte finns några som helst skillnader mellan olika etniska grupper från olika kulturer vad gäller sexualbrott i Sverige. Om det är så är det intressant att en gång för alla bevisa detta med officiell statistik – speciellt ”antirasisterna” borde vara angelägna om detta. Om det å andra sidan skulle förekomma en överrepresentation bland män som kommer från andra kulturer så borde alla vara intresserade av att diskutera orsakerna till detta. Om det skulle vara så är det dels viktigt att förstå vad det beror på, dels att bestämma vad man skall göra åt fenomenet. Detta inte minst för alla offers skull, men också för den övervägande majoriteten av sunda hederliga och fina män från andra kulturer som aldrig skulle komma på tanken att begå sådana brott.

Om det å andra sidan skulle visa sig att det bara är propaganda från ”rasisternas” sida måste det ligga i de flesta hederliga människors intresse att reda ut dessa fördomar och sätta in intensiva utbildningsinsatser på skolor och annorstädes mot alla de vita heterosexuella män som uppenbarligen numera - och enligt en del i alla tider - känner stort behov av att skända kvinnor på offentliga platser och inte ens drar sig för att överfalla unga kvinnor i motionsspåren och ute i naturen.

Hur skall man då veta vad som är sant. Det är ju oavsett hur det är det enda sättet att komma tillrätta med problemet – oavsett hur problemet ser ut – om det består i rasistiska fördomar eller kulturella diskrepanser. En del säger att det inte finns något sätt att veta och därför drar man slutsatsen att problemet inte existerar. Nu är detta sällan sant. Man kan alltid ta reda på hur det förhåller sig om man verkligen vill veta. Problemet är att många människor inte vill veta hur det är, men vill odla sitt tyckande i fred. Mest förundrad är jag nog trots allt över ”antirasisternas” hållning i strävan att avhända sig möjligheten att ta reda på fakta. Jag anar en ”svaghet i anden”, som man säger i religiösa kretsar.

Personligen anser jag att vi så långt det står i vår makt skall skydda människor som behöver vår hjälp och skydd. Detta gäller speciellt barn och kvinnor och personer som flyr för sitt liv från oroshärdar eller förföljelse. Jag är emellertid inte så naiv att jag tror att alla som söker sig till vårt land är hederliga människor, med goda avsikter. Jag tror att de helt enkelt är människor, med den moraliska och kulturella variationsvidd som förekommer bland just människor. Jag tror inte att vi kan välkomna nya kulturella upplevelser, nya maträtter och nya musikupplevelser, som kommer med de nyanlända och samtidigt inte inse att det även kommer moraliska, kulturella och religiösa yttringar som vi inte vill ha. Speciellt är det viktigt för majoriteten av de nyanlända att de inte även här utsätts för det de blivit offer för i sitt hemland.

Det är att grovt underskatta människor från andra länder om vi inte inser att det är inte bara de hederliga som använder sig kreativitet för att skapa sig ett nytt liv. Jag blir inte chockerad om det skulle visa sig att de nyanlända har en högre förekomst av vissa brott, om en del importerar sina konflikter och fördomar till Sverige, om Daesh smugglar in terrorister med flyktingströmmen eller framför allt om det skulle visa sig att en del unga män som kastat bort sina ID-handlingar inte är barn utan yngre män. Självklart är det så. Jag skulle göra likadant om jag var i deras situation och visste att livet berodde på om jag skulle bli betraktad som barn eller vuxen.

Inte desto mindre är det viktigt att vi bemöter detta och för min del förändrar det inte på något sätt min inställning till människor från andra kulturer som grupp, eller min övertygelse att vi måste skydda och hjälpa de som har behov av och rätt till detta. Att ha en annan inställning påminner mig alltför mycket om den elitistiska och nedlåtande synen på de stackars okunniga och hjälplösa, men innerst inne gudagoda, hedningarna och ”negrerna” i Afrika som jag fick lära mig om i söndagsskolan. Om jag däremot skulle omfatta synen att det inte finns kulturella skillnader och att eventuell kriminalitet bland nyanlända bara är en könsmaktsfråga skulle jag emellertid ha problem att förklara problem om de blev bevisade.

Nu åter till fakta i just frågan om sexualbrott. Det finns faktiskt möjlighet att gå igenom domar i sexualbrott i svenska domstolar. Där finns angivelse om både nationalitet, ursprung och efternamn på förövarna. Det finns sådana sammanställningar för tiden efter 2005, trots att BRÅ inte fått i uppdrag av regeringen att sammanställa statistiken. Denna statistik har tagits fram av intresserade personer och presenterats i olika sammanhang. Jag tänker inte berätta vad dessa genomgångar visar eftersom jag vet att en del av er inte vill veta, med risk att ni själva måste ifrågasätta ert tyckande. Om ni verkligen är intresserade och vill utmana era fördomar – vilka ni nu odlar – så får ni söka och värdera själva.

Att detta är en bra princip fick jag erfara för nästan 10 år sedan när jag i South China Morning Post läste en intressant artikel om hur vindparker i norra Kina förstörde mikroklimatet för de fattiga herdarna där så de inte kunde utöva sin näring. Jag delade denna artikel på en väns blogg, som handlade om vindkraftsfrågor. Det var första gången jag bidrog på bloggen, men det fullständigt vettlösa påhopp med förolämpande omdömen om min undermåliga intelligens som jag fick från de svenska Älvräddarnas ordförande fick mig att inse att information inte är hårdvaluta bland fanatiker.

Jag har själv en allt överordnad övertygelse och det är att fakta aldrig kan vara farlig eller negativ. Om man måste blunda för fakta för att behålla en moralisk hållning så vilar ens moral på oerhört bräcklig grund. Om man dessutom måste förtiga eller förfalska fakta gentemot medborgarna med motiveringen att de annars skulle agera omoraliskt har man både en elitistisk och nedlåtande inställning till sina medmänniskor, förutom att man uppenbarligen saknar förmåga att argumentera för den önskvärda ståndpunkten.

Vi vill gärna tro att vi förstår

Ibland tycker man att människor i andra länder beter sig konstigt. Åsikter och beteenden blir obegripliga eftersom vi tolkar dom utifrån det sätt vi själva tänker på. 

Jag arbetade i Hong Kong när nyheterna berättade att en andra generationens sydkorean hade avslöjats stå bakom en av skolskjutningarna i USA. Detta föranledde närmast panik i de sydkoreanska tidningarna. Man spekulerade i att George Bush skulle ställa in det planerade besöket i Sydkorea, man befarade att USA skulle införa handelsrestriktioner mot landet och att den amerikanska allmänheten, som hämnd, skulle överfalla och kanske döda koreaner som bodde i USA. För en västerlänning är en sådan reaktion obegriplig.

En kunnig antropolog skrev emellertid en artikel i South China Morning Post och förklarade denna panik.

I många asiatiska kulturer är individen underordnad samhället, vilket gör att allt som individen gör, både på gott och ont, är ett ansvar för samhället i stort. Samhället och alla dess individer tar åt sig både skam och ära av vad varje individ gör. De befarade reaktionerna skulle således inte alls varit orealistiska om det omvänt varit en amerikan som mördat koreaner i Korea.

Inom idrottssamhället har man samma inställning även i västerlandet. Om någon vinner en guldmedalj i någon gren vill vi gärna påstå att hela landet är världsbäst i just den grenen. Det är den inställningen som gör att man kan läsa i norska tidningar att Norge är världens mest framstående matland när ett norskt lag vunnit kock-VM. 

I min förra text om kvalitén på sjukvård inom WHOs medlemsländer placerade sig USA på plats 38 trots att man satsade mest i världen på sjukvård. Jag roade mig med att ta reda på hur detta mottagits i USA bland debattörer och forskare.  En av de mest intressanta invändningarna var att länder med socialistiska hälsosystem gynnades, dvs. de länder som erbjuder sjukvård för alla medborgare, inte bara för de som kan betala för det. Detta ansåg man vara grovt missvisande eftersom USA tvivelsutan hade den absolut bästa vården om än för ett fåtal. 

För en europé är detta närmast obegripligt, men återigen är det från idrottsvärlden som amerikanarna hämtar sin logik. På samma sätt som en guldmedalj kan försvara åsikten att ett land är bäst i en viss sport kan en klinik där en nobelpristagare i medicin arbetar göra att USA har den bästa vården i världen, om än inte särskilt allmänt tillgänglig.

När jag arbetade l USA på 80-talet fick jag ett ytterligare bevis på detta. Jag introducerade något så apart som grupparbete i den ”individuella sporten” arkitektur på University of Michigan. Detta var svårt för de amerikanska studenterna, men en grupp var mycket bra på grupparbete. Själva klagade dom emellertid på att dom inte klarade av det eftersom dom ”bara diskuterade”, som dom sa. För en svensk är ju just diskussionen det främsta verktyget för resultat i ett grupparbete, men för dessa unga amerikanska studenter var diskussionen ett tecken på misslyckande. Jag klagade för en kollega som var arbetssociolog att jag inte förstod vad dom menade. Han förklarade då att de flesta amerikaner förstår grupparbete från sporten eller det militära. Där utses en ledare och hans direktiv åtlyds utan diskussion. Diskussion är liktydigt med dålig ”team-spirit”.  

En för oss nära kulturskillnad representeras av en välutbildad vän som under sitt aktiva liv varit aktiv inom UNESCO. Han är muslim och mycket angelägen om att främja kvinnors ställning i samhället. Hans lösning är att alla vuxna kvinnor skall få samhällslön så det inte behöver utbilda sig eller arbeta utan endast ägna sig åt det kvinnor är förutbestämda för – nämligen att ta hand om mannen och familjen. Hans förvåning är stor att min fru och jag opponerar oss på det starkaste mot hans version av feminism.

Ett bevis på kulturskillnad i förhållande till Sverige ser jag även dagligen på marknader, i affärer och stånd efter vägarana i Frankrike. För nästan alla produkter som säljs anger man noggrant varifrån de kommer. En svensk miljövän skulle säkert tolka detta som miljömedvetenhet och förkärlek för närodlat, men så är inte fallet i Frankrike. Här kommer de bästa produkterna ända ned till lök, anka och persikor från en speciell region eller by och ingen annanstans ifrån. Det är nämligen därifrån de är bäst och smakar bäst. Det är vad man vill ha även om det ligger långt bort. 

Detta går hand i hand med den franska misstänksamheten mot stordrift och centralisering. Här bevakas landsbygdens särart svartsjukt och att flytta in till stora städer ses inte som någon vinst, tvärtom växer de små orterna på landsbygden. I Frankrike skulle det vara omöjligt att sälja Västeråsgurka från Piteå eller Falukorv från Skara.

Liksom i Sverige bygger man vindkraftverk, men i vår region som är en av de mest gynnsamma för vindkraft på grund av tillgång på vind bygger man grupper på något dussin snurror som man försöker lägga där dom stör som minst medan man i motsvarande situation i Sverige vräker upp över 200 på samma plats med förödande konsekvenser för boende, fågelliv och naturmiljö.

Det är först när man förstått de bakomliggande motiven bakom de uppenbara skillnaderna, samt de bakomliggande värderingsskillnaderna bakom det till synes lika, som man kan avgöra hur man moraliskt skall förhålla sig till främmande kulturers yttringar.

Häxjägarnas återkomst

Jan Guillou berörde samma tankar som jag här skriver om i sin bok ”Häxornas försvarare”. Helena Rivière skriver på Newsmill: ”Hur kan de som säger sig kämpa för tolerans vara så intoleranta”. I samma fråga skrev Ingela Bel Habib en strålande och knivskarp krönika under titeln ”Sverige går mot ett åsiktskontrollsamhälle”. Jag vet inget om dessa två skribenter annat än det jag läser i deras texter. Kanske har jag mycket lite gemensamt med dem åsiktsmässigt i övrigt, men det spelar ingen roll. Redan som mycket ung fick jag av min politiskt aktive far lära mig att, på en individnivå, kunde man hitta underbart intressanta och medmänskliga personer oavsett politisk hemvist, religiös övertygelse eller etniskt ursprung, samtidigt som man kunde finna erbarmliga skitstövlar och intoleranta egoister oavsett vilka fantastiska ideal deras kultur, partitillhörighet eller religion påstod sig stå för.

Under den förra eran då motsättningarna blommade ut i det svenska samhället, dvs. 60- och 70-talen då jag var student var det ändå ett friskare, om än inte ett mer tolerant, debattklimat. På den tiden hade både vänster- och högersidan väl utvecklade kanaler och välartikulerade förespråkare som fick plats i debatten och de olika synsätten kunde läggas fram för beskådande. Givetvis tyckte båda sidor att de hade helt rätt, men, bortsett från vissa extremgrupper så ifrågasattes aldrig rätten att föra debatt. Det var närmast en ädel sport på ett ideologiskt intellektuellt plan. Nu är det annorlunda eftersom ingen debatt får förekomma då de personer som har, om än minimala invändningar mot det som anses vara rätt effektivt tystas av en enad medial och politisk makt. Detta beskrivs bra i ovanstående texter på Newsmill.

Min erfarenhet är att på individnivå finns det mycket få verkliga rasister, män som hatar kvinnor, klimatförnekare, homofober, islamofober eller antisemiter. Detta framgår ofta med all tydlighet, om man tar sig tid att prata om de rädslor och föreställningar som personen har, låter dom framföra sina synpunkter,  använda sin kunskap och bemöter det med respekt, att de inte alls är så fördomsfulla som deras frustrerade första yttranden kan tyda på. Jag förstår inte den strävan som de ”goda” i samhällsdebatten har att till varje pris stämpla sina medmänniskor som onda så fort någon använder felaktiga ord eller har detaljinvändningar i en fråga utan att bry sig om vad personen innerst inne tycker eller varför. Där känner jag igen mig från 70-talet då man aldrig från dag till dag kunde veta om man var en i gänget eller en klassfiende. Toleransen inom gruppen var ofta mindre än mellan grupperna. 

Det är inte alltid så att en person som tycker att invandringen är för omfattande är rasist eller ens invandrarfientlig. Det är ofta så att personen tycker att man inte skall erbjuda människor att komma till Sverige i en omfattning, som man inte klarar av när man är så dålig på att ta emot dom och ordna en värdig tillvaro för dom. Det kan också bottna i en allmän oro för sin egen svåra tillvaro, vilket ibland är fallet bland pensionärer, som samtidigt älskar den person av utländsk härkomst som kommer hem och hjälper till.

Det är inte alltid så att en person som är kritisk till de lösningar på miljöproblemen som politiker och media anser riktiga är klimatförnekare (påminner om min söndagsskolas uslaste företeelse – gudsförnekare). Om man återigen läser på Newsmill finner man att många högt kvalificerade forskare inom naturvetenskap med stort engagemang i miljöfrågor skulle kunna ingå i kategorin klimatförnekare i de vanliga medierna enbart för att de ifrågasätter medias och politikernas vantolkningar av forskningsresultat, framtidsprognoser och lösningar. Exemplen är många – köra bil på mat från utvecklingsländer, vindkraft där den inte behövs osv. Jag förstår inte varför man blir så upprörd när någon antyder att det kanske inte är så illa som det utmålas. Jo jag förstår klimatforskare och politiker eftersom det skulle äventyra deras existens om frågorna nyanserades – dom lever ju på vår rädsla, men media är svårare att begripa. Jag kan även se en viss rationalitet i 1600-talets häxjägares beteende. Endera var de besatta av den kvinnoskräck som så många religioner då och nu omfattas av eller också ville de försäkra sig om att genom ”gudii behagliga gärningar” uppnå salighet för egen del och undvika trängsel i himlen från andra.

Det är inte självklart att några män som känner sig bedrövade av att bli stämplade som kvinnohatare för att dom reagerar på den ton som används i debatten mot alla av hankön som anses vara ”män som hatar kvinnor”. Underligt nog är här toleransen omvänd mot den om islamofobi. Män får man förnedra generallt på grund av de som bär sig illa åt, men om någon utifrån det som extrema grupper gör i islams namn känner rädsla så är denne islamofob. Att det inte syns utanpå vilka som tillhör den goda majoriteten och vilka som kan tänka sig vara våldsamma bevisas tydligt av de till synes vanliga ungdomar som placerade ut bomber i Boston.

Det är inte självklart att en person är homofob bara för att han/hon tycker att media alltför mycket fokuserar på en grupps mest privata preferenser, nämligen vem man vill leva med och älska. Nog kan vem som helst reagera på hur ikoner som Gardell och hans partner kan skriva de mest horribla saker på sociala medier om de deltagande unga männen i Eurovisionstävlingen. Tänk er det motsatta! Kan man tala om heterofober på samma sätt som nudister kallar oss påklädda för textilare? Historisk sett tror jag aldrig jag har ingått i något sammanhang där inte ett antal personer föredragit det egna könet som kärlekspartner, vilket aldrig varit ett problem på grund av just detta. Dessa personer har lika lite som de heterosexuella skyltat med vad de har för preferenser i sängkammaren. Det angår ju bara en själv och ingendera behöver skriva den andra på näsan om vad man anser om det eller framhäva sig själv som modernare, mer fördomsfri eller mer normal.

Den mest absurda stämplingen utsätts feminister från muslimska länder för i debatten. De bekänner sig ofta till islam och har flytt från kvinnoförtyck i sina hemländer, men när de uttalar sig kritiskt mot islamistiska företeelser som stöds av saudiskt kapital i Sverige blir de stämplade som islamofober av de svenska mainstreamfeministerna. Även detta har sin absurda logik. Dels verkar den svenska debatten inte riktigt förstå skillnaden mellan islam och islamism, dels strider erkännandet av religionens och kulturens inverkan mot det svenska paradigmet om könsmaktsordning där alla män är potentiellt onda oavsett kontext. I den diskursen är det inte någon principiell och intressant skillnad mellan en normalsvensk man och en taliban. Inte heller är kvinnoförtycket i många islamistiska länder viktigare är möjligheten att få säte i Telias styrelse.

Utifrån dagens inlägg på Newsmill av Nima Gholam Ali Pour och Jessica Presits verkar förhållandet vara lika illa hos den svenska HBT-rörelsen. Liksom de svenska feministerna gör med kvinnor från islamistiska länder offrar man med öppna ögon sina bröder och systrar i islamistiska länder där det ofta är dödsstraff på att vara HBT-person. Detta gör man för att inte stämplas som islamofob och därmed falla utanför den politiskt korrekta gemenskapen i Sverige.

För alla intresserade av dessa frågor vill jag rekommendera Newsmill. Inläggen där håller en hög klass och är respektfulla mot de som tycker annorlunda. Som jag ser det är det den enda plattformen där kunniga och balanserade personer kan göra sig hörda oavsett om deras åsikter är i överensstämmelse med det som får diskuteras. Här finner men det som aldrig skulle publiceras i dagspressen eller beskrivas i etermedia.  Nedan ger jag tips på några länkar som är relevanta för min text. Botanisera gärna själv i denna gulgruva av kunnighet och bli en mer tänkande människa som vågar vara nyanserad och mer tolerant.

Det trista är att denna kontrolltendens spridit sig till en av mina stående program - Ring P1 under ledning av vissa programledare. Riktigt trist är det att min favorit Täppas verkar ha drabbats av någon politiskt korrekt nitälskan på senare tid. Numera uppträder han ibland, inte bara mot uppenbart extrema personer, med en närmast jesuitisk teknik. Liksom 1600-talets häxjägare kan han utan relation till inringarens ämne ställa försåtliga frågor om kontroversiella ämnen, som den inte ont anande personen besvarar utan att tänka alltför mycket på formuleringarna eller vilka ord som är förbjudna just denna vecka. Man kan inte missta sig på Täppas förstjusning när han kan utnämna personen till rasist, främlingsfientlig, homofob, islamofob eller anhängare av konspirationsteorier. Ibland är han dessutom så infam så han gör dessa uttalanden efter han lagt på luren då han kan mumla ”undrar vilken grotta den där kommit ut ur” eller liknande förolämpningar. 

Ett skäl till att ett åsiktskontrollsamhälle är så farligt är att det göder extrema grupper som SD som upplevs av några att vara de enda som tar människors oro på allvar. Detta är allvarligt och borde få de ”goda” att besinna sig i sin ”häxjakt” på personer som vill vidga debatten eller känner oro.

Tillvaron är inte svart-vit. Det kräver stor okunnighet för att vara tvärsäker på vad som är rätt.

Länkar:
http://www.newsmill.se/

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/29/sverige-g-r-mot-ett-siktskontrollsamh-lle

http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/01/hur-kan-de-som-s-ger-sig-k-mpa-f-r-tolerans-vara-s-intoleranta

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/28/utg-r-vi-progressiva-feministiska-muslimer-ett-hot-mot-vem-och-vilka-i-s-fall

http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/11/sverige-klarar-inte-s-stor-invandring

http://www.newsmill.se/artikel/2013/04/20/osynligg-randet-av-oss-muslimska-feminister-ett-st-rre-problem-n-islamofobin
http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/01/hbt-r-relsen-r-fegisar-i-ett-internationellt-sammanhang

Var och en sin egen professor

Nina Björk talade i sin krönika på Godmorgon världen i morse om hur trött hon var på alla känslor som människor framhåller i alla situationer. "Jag känner att ..." ,"Jag uppfattar det som ..." eller "Jag upplever det som ..." har blivit det man tar till istället för att veta, i stället för att beskriva hur det faktiskt var, menade Nina Björk. Jag håller fullständigt med henne om detta.

Rent vetenskapligt har det länge funnits en stark konflikt mellan vad man kallar postmodern kunskapsuppfattning och traditionell vetenskaplig kunskapsuppfattning. En av de mest välartikulerade motståndarna till den postmoderna kunskapsuppfattningen är författaren, läkaren och ledamoten av Kungliga vetenskapsakademin PC Jersild.

Det finns ett visst mått av intolerans i denna kritik mot mer undersökande och tvärvetenskapliga sätt att söka kunskap, men det kan man diskutera sakligt och lära en del av. Då är de populistiska yttringarna av den postmoderna kunskapsuppfattningen, som Nina Björk talade om, ett betydligt större hot. Förenklat kan man säga att man kan hävda vad för tokigheter som helst och kräva att tas på allvar om man hänvisar till att "Man upplevde situationen så". Hur verkligheten ser ut har ingen betydelse. Om någon påpekar att det faktiskt inte alls var så som "personen upplever det" eller "känner", blir personen djupt kränkt och undrar varför hans/hennes uppfattning inte är lika mycket värd som kritikerns.

Jag observerade detta mer och mer som lärare på Chalmers under 80- och 90-talen. Eleverna kunde då hävda uppfattningar som bevisligen var helt felaktiga som argument för sina lösningar och när felaktigheterna påpekades blev de djupt kränkta och ansåg sig påhoppade. Likaså kunde de i sina uppsatser använda andras resultat, eller sådant man läst i litteraturen eller på nätet utan att på något sätt ange sina källor som ju är ett oavvisligt krav i akademia. När man påpekade det för dom fick man svaret att visst hade dom kopierat andras arbete, men kunskapen var ju inte märkvärdigare än att dom hade kunnat komma på det själv, så varför ge någon annan erkännande.

Det beklämmande är att denna lättsinnighet, där man snarare hävdar det som är bekvämt och lämpligt än det som är korrekt sprider sig även till det offentliga livet och vetenskapsvärlden.

Kanske borde ett nytryck av Axel Wallengrens klassika "En hvar sin egen professor" göras där han förmedlar allt mänskligt vetande under pseudonymen Falstaff Fakir.

I sällskapslivet kan de här känslorna bli än mer problematiska. Man ser mer och mer att människor utgår från sin egen bild av vad som sker eller sägs och reagerar utifrån detta utan att intressera sig för hur det faktiskt gick till. Jovisst finns det visst utrymme för tolkningar i sociala sammanhang, men vissa saker har ju faktiskt hänt - eller inte, vissa saker har sagts - eller inte och vissa bevekelsegrunder existerar - eller inte. Att man i förstone reagerar på det man, grundat på sin egen känsla och självbild, känner är ju mänskligt, men när de övrig aktörerna unisont påpekar att något missförstånd skett kan det ju vara lämpligt att lyssna på detta och inte känna sig kränkt över att ens känsla inte var helt riktig eller till och med saknade grund. Att vara kränkt är ju ingen mänsklig rättighet i alla lägen.

Så något delvis annat. Angående kryssningsolyckan i Italien intervjuades forskaren Sonja Forward vid VTI om den mänskliga faktorn som orsak till många olyckor. Hon hade speciellt studerat trafik och funnit att bättre utbildning faktiskt inte minskade olyckor orsakade av den mänskliga faktorn. Det var främst risktagande och övertro på sin egen förmåga att reda upp kritiska situationer i trafiken som är orsaken och där kunde faktiskt bättre utbildning ha motsatt effekt.

Den kvinnliga intervjuaren kom givetvis med den obligatoriska frågan om det inte främst var män som hade ett sådant beteende. Dr Forward pekade då på att det faktiskt i allt högre grad förekom även bland kvinnor, som ville visa sig kompetenta och dugliga. Slutsatsen från intervjuaren var då att kvinnorna antog ett manligt beteende. Nog är det underligt att alla dåliga beteenden klumpas ihop som manliga och bra beteenden klumpas ihop som kvinnliga, oavsett vem som hänger sig åt dom. Är inte ett sådant resonemang djupt diskriminerande? Som jag påpekat förrut - byt ut könstillhörighet mot, ras, religion, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning eller något annat särskiljande så får nu höra hur det låter.

Om man jämför svenska och fransk trafik så kan man bara konstatera att franska kvinnor och även äldre kvinnor uppenbarligen är mycket mer emanciperade än de svenska att döma av trafikbeteendet.