En förhärdad tvivlare

När man blir pensionär får man lite tid till annat är sin karriär och de dagliga plikterna. Bland annat får man tid att reflektera - om man är lagd åt det hållet. Det låter fint att reflektera, men jag har reflekterat över mig själv och insett att det också kan vara ett socialt handikapp, men som så många sådana – handikapp alltså - så finns det både goda och dåliga sidor av det också.

Att reflektera alltför mycket skapar ofta problem i umgänget och samhällslivet. En av mina mest smärtsamma minnen i den vägen är när jag på tidigt sjuttiotal talade med min far om det förtryck som palestinierna utsattes för i staten Israel. Fram till den tiden hade hela västvärlden levt med den kollektiva skuld som de fruktansvärda grymheterna under Hitlertyskland utsatt judarna för och som omöjliggjorde all kritik mot staten Israel. Min far blev oerhört upprörd och uttryckte sin bestörtning över att jag blivit nazist. Att just han som alltid uppmuntrat mig till självständigt tänkande, att se olika sidor av saker och att ta reda på hur det förhåller sig blev så upprörd och så fördömande smärtade mig mycket. Det låg tydligen alltför nära hans generations trauma för att han skulle klara av andra tankefigurer än de invanda. Till hans heder och min glädje bad han mig om förlåtelse för sitt utfall senare, men det tog honom tjugo år att säga detta till mig och att inse att min kritik hade fog för sig och att man inte behöver vara antisemit för att kritisera delar av den politik som Israel som stat för. Tydligen hade händelsen satt spår även i hans minne.

Idag har jag problem med det mantra som alla upprepar och måste erkänna sig till, nämligen ”alla människors lika värde”. Jag har inget emot själva principen, men kan inte ärligt säga att jag anser att alla människor har lika värde på individnivå och med senaste tidens händelser och framväxten av Daesh så har jag svårt att ansluta mig till det generellt på gruppnivå också, utan stora förbehåll. Hur jag än försöker så kan jag inte påstå att en förövare av sexbrott mot minderåriga har samma värde som offret. Jag tror inte jag är ensam om det. Nu är det nog inte det som menas när man säger det heller, men det är ju ändå det man säger och personer har faktiskt blivit uteslutna ur sammanslutningar och blivit socialt straffade för att de vill problematisera detta mantra.

Jag har gått till källan, dvs. FNs deklaration om mänskliga rättigheter och funnit att det svenska mantrat är en dålig översättning. I artikel 1 står det: “All human beings are born free and equal in dignity and rights. /…/, samt i artikel 2: /…/ Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status. /…/
Originaldeklarationen är något helt annat än det man skall bekänna sig till i Sverige och originalet är mästerligt formulerat, vilket gör att jag till fullo stödjer dess värderingar. Det handlar således om att alla människor skall ha samma förutsättningar oberoende av egenskaper som de inte kan påverka eller åsikter de har. Däremot står inget om att de skall värderas lika som alla andra oavsett vilka handlingar de utför i olika skeden i livet. Däremot att konsekvenserna av sådana handlingar skall vara lika oavsett det ovan nämnda. Eller kort sagt: Likhet inför lagen skall gälla. För att vara än mer explicit så skall således en sexförbrytare straffas enligt samma skala som alla andra sexförbrytare även om han råkar var en fattig person tillhörande en minoritetsgrupp i landet. Jag har förstått att Sverige är ensamma om att ha denna bristfälliga översättning/tolkning av de mänskliga rättigheterna.

En ytterligare reflektion som jag tvingas göra är hur så kallad ”positiv diskriminering” och ”identitetspolitik” där man bedömer människor positivt och negativt och delar upp i onda och goda utifrån kön, hudfärg och sexuell läggning, rimmar med originaltexten i FN-deklarationen. Som ni hör ställer mitt huvud till det för mig i livet i relation till vad ”alla” svenskar anses tycka idag.

Ju mer jag funderar över detta ju mer inser jag att detta ”handikapp” har följt mig hela livet och dessutom format mitt yrkesval. Jag blev forskare och fullständig faktanörd, som alltid söker efter ”det andra” och ofta finner jag svaret i både ”det ena” och ”det andra” - inte mitt emellan som många påstår.

Mina första reflektioner, som inte var så uppskattade, var i söndagsskolan där jag gick i nio år. Ett mantra som alltid upprepades där var ”och så blev skriften fullbordad”, eller ”och så skedde enligt skriften”. Att något annat skulle ske hade varit en katastrof som inte ens kunde tänkas. Tanken var väl att Gud vet allt och Gud styr allt och människans öde ligger i Hans händer. Det är för övrigt samma grundsyn som vi så ofta ifrågasätter hos Islam, där man anser att allt är förutbestämt av Allah.

Trots att jag som 7-åring trodde stenhårt på Gud och att han såg allt och att man bara kom till himlen om man förtjänade det så skar det sig lite mellan de värderingar jag fått från min far och det jag lärde mig i söndagsskolan. Min far hävdade att vi alla har ansvar för vad vi gör och att vi har en fri vilja att välja inom vissa begränsningar. Vid vuxen ålder har jag funnit att Immanuel Kant säger samma sak då han menar: ”Att handla av tvång inte är att handla moraliskt”. Det krävs således en möjlighet att välja fel för att man skall få tillgodoräkna sig den moraliska dygden av att välja rätt.

Problemet uppstod för mig när vi kom till Jesu lidande och död på korset och förspelet till det. Fast jag hört historien många gånger satt jag varje gång och hoppades på att han skulle klara sig – Jesus alltså. Att Judas skulle komma på bättre tankar och inte ta de ”trettio silverpenningarna”, att Pontius Pilatus skulle följa sitt samvete och inte falla till föga för den ”demokratiska” pöbeln som skrek ”korsfäst” och jag föraktade djupt alla som stod där och skrek efter blod. Många gånger under berättelsens gång såg det ut att gå vägen. Judas tvekade och Pontius Pilatus försökte lirka med pöbeln, men till slut ”gick skriften i uppfyllelse” och jag inbillade mig hur mina lärare drog en suck av lättnad. Det kunde ju ha gått på tok och bibeln hade då haft fel och hur skulle det ha sett ut?

Jag tyckte emellertid att det var djupt orättvist! Varför föraktade alla Judas så intensivt? Han gjorde ju bara vad Gud hade bestämt och det som stod i skriften. Att han blev utvald att vara det nödvändiga svarta fåret var ju inte hans fel tyckte jag. Eftersom jag var en mycket skötsam, vattenkammad och inte så lite lillgammal och framför allt vetgirig liten pojke så frågade jag. Från mitt hem hade jag fått lära mig att man måste fråga om man tycker något är svårt att förstå. Det skulle jag inte ha gjort. Så här i efterhand så inser jag att söndagsskollärarna knappast hade den intellektuella rörligheten och förmågan att handskas med en sådan fråga. Man ”drog det kort” som jag fick presenterat för mig många gånger, nämligen vikten av ”barnatro”, som den viktigaste egenskapen för en kristen människa, som skulle ha den ringaste möjlighet att komma till himlen. Berättelsen om den besvärlige och föraktade Tomas Tvivlaren följde omedelbart på mina frågor. För er som inte är så bevandrade i ”biblisk historia” som det hette så var Tomas den av lärjungarna som ville diskutera och förstå det Jesus gjorde och påstod. Han var en besvärlig typ som inte nöjde sig med att tro, utan ville förstå – han saknade den eftersträvansvärda barnatron, liksom jag antogs göra.

Jag hade en annan liten reflektion också som kunde ha ställt till det. De stora hjältarna på den tiden var missionärerna och varje år kom ”vår” missionär på besök till söndagsskolan och ibland hade hon med sig en riktig före detta "hedning" från Afrika som nu hade ”överlämnat sitt hjärta till Jesus”, så vi skulle kunna se till vad vår kollekt gick och det våra böner åstadkom. Att de hedningar som, trots att de träffat en missionär och fått höra om Jesus, inte lät sig döpas skulle brinna i den eviga elden kunde jag acceptera, men hur var det med de som inte ännu träffat på en missionär och fått chansen? Där var beskeden glasklara – de som var hedningar kom inte till himlen. Bara ”Guds barn” fick den förmånen. Det var ju därför det behövdes missionärer som kunde rädda dessa stackars människor. Jag tyckte det var väldigt orättvist, men det höll jag för mig själv. Kanske ni känner igen retoriken från dagens islamistiska propaganda – även om man måste erkänna att missionärernas metoder att uppnå målen var oerhört mycket mer sympatiska. Jag gick i söndagsskolan mellan 1949 och 1958.

Mina minnen så här i efterhand är att jag upplevde att både bibeln och mina lärare var orättvisa och ologiska. Samtidigt så var jag övertygad om att jag missat något eftersom det bara var jag som tyckte så. Jag skulle nog ha svårt att komma till himlen och alternativet var ju väl beskrivet för oss så det var en hel del ångest förknippad med detta. Jag ville ju så gärna vara rätt. Inte hjälpte det att uppföra sig väl heller för Gud såg ju allt och visste hur jag tänkte så där hade man inte mycken hjälp att hämta. ”Ögontjänare” var en annan klubba som kunde användas. Det där med att Jesus förlåter allt trodde jag inte mycket på eftersom den praktik av intolerans och fördömande som församlingens ledande medlemmar visade mot alla som föll ur ramen det allra minsta berättade en annan historia.

På den vägen är det, som man säger i Göteborg. Jag blev forskare på kuppen och har fortsatt hela livet att ifrågasätta det andra anser vara enkelt och det alla är överens om ända tills jag tycker att jag funnit något som tillfredsställer mina behov av mening och logik. Om jag har lärt mig något av livet och historien så är det att när ”alla” tycker lika och är överens om vad som är ”sanning” – då skall man akta sig för då kan det gå riktigt illa.

Man kunde åtminstone få syndaförlåtelse förr

Jag gick i Missionsförbundets söndagsskola i 9 år och lärde mig mycket jag hade nytta av under resten av livet. Jag tror att den tiden gjorde att jag blev forskare till professionen och hängiven motståndare till tro och vidskepelse som motsats till vetenskap och fakta. Det har också gjort att jag ställer stora krav på mig själv och omgivningen vad gäller logik i resonemang och tankemönster vilket är både svårt och framför allt obekvämt eftersom man inte har några riktlinjer annat än sin egen tankeförmåga och omdöme att stödja sig på - så det nu blir.

Nu tror ni säkert att jag är uppväxt i en strängt religiös familj, men så är inte fallet. Min mor hade visserligen en nedärvd vardagsreligiositet från sin religiösa mor. Ni vet den där ”för säkerhets skull eftersom man aldrig kan veta”. Min far däremot var närmast ateist och oerhört intresserad och kunnig i och intresserad av alla ideologiska och existentiella frågor. Han ansåg att man måste vara väl insatt i en fråga för att kunna ha en uppfattning, varför han såg söndagsskolan som en möjlighet för mig att få en grundad uppfattning om religiösa frågor. Mest av allt gick jag nog i söndagsskolan för att inte tant Jenny skulle bli ledsen. Hon var en underbart snäll granne som ägnade sitt liv åt söndagsskolan. Det här var ju länge sedan och på den tiden när man hade en ”negersparbössa” som stod på knä i full mansstorlek och som bockade artigt när man la sin femtioöring på brickan, som han höll framför sig. Det var den tidens enkla biljett till att få oss att känna oss som goda människor oavsett hur goda vi i verkligheten var. Nuförtiden fyller ju en tjuga till en knästående romsk tiggare den funktionen för alla jäktade människor, som tycker det är för mycket godhet att skicka 200 kronor till Rädda Barnen eller VI-skogen.

En sak jag lärde mig i söndagsskolan var att man inte fick fråga saker där svaret kunde ifrågasätta det man måste tro på för att komma till himlen. Jag lärde mig också att man inte skall låtsas om de företeelser i verkligheten som gör det svårt att tro på de religiösa ”sanningarna”. Inte minst fick jag lära mig att själva frågandet – tvivlet – var en synd i sig som kunde göra att man inte kom till himlen. Det var en ibland skräckfylld tid för en parvel som var frågvis och som funderade mycket. Det värsta var ju att även om man snart lärde sig att följa reglerna och hålla inne med sina tankar så fanns det ju ändå där – invändningarna, frågorna och tvivlet – och Gud ser ju och vet allt så det där med himlen verkade vara en osäker belöning.

Vi lever numera i ett sekulariserat land där hotet om hinsides straff inte omfattas av så många – om man inte räkna förutsägelsen om planetens undergång. Ändå känner jag väl igen mig både i traditionell medier och i de så kallade sociala medierna på Internet. Det är bara det att straffet för tvivel, frågor och invändningar mestadels utdelas omgående numera. Jag ser också hur de troendes skara är precis lika ”nitälskande” och deras beredvillighet till ologiska resonemang, förtigande och rena lögner är lika vanlig som under min ”religiösa” barndom. Detta gäller inte särskilt förvånande både de som anses var onda som de goda.

Jag blir ganska förvånad när jag ser en del nätvänner som alltid tycker helt rätt enligt det ”evangelium” som deras grupp predikar. Det är verkligen en prestation att genom studier och noggrann analys alltid lyckas tänka precis rätt i förhållande till gruppen i varje liten detaljfråga.

Om jag åter blir den lille grabben i söndagsskolan så skulle jag fundera på några banala frågor som jag inte förstår. Jag avhåller mig från de mest brännbara och centrala frågorna i debatten, som exempel, eftersom jag bara vill peka på principen.

Om man samtidigt förespråkar gemensamma toaletter - eftersom kön bara är en social konvention – men förespråkar skilda dagar på badhus för män och kvinnor – för att tillmötesgå religiösa minoriteter – och vill ha fredade kvinnozoner på festivaler – eftersom alla män är våldtäktsmän, varav några ännu inte bejakat sin genetiska predestination – så tycker åtminstone jag det blir lite ologiskt.

Med min logik så borde gemensamma toaletter vara ett himmelrike för oss män att under lågtrafik få utlopp för våra naturliga jägarinstinkter och ett oerhört problem för exempelvis muslimska kvinnor att över huvud taget uträtta sina behov.

För att ta ett annat banalt exempel så har jag problem med logiken i att flera som omfattar ovanstående åsikter även anser att vi skall sluta äta kött – helst skall det förbjudas. Samtidigt värnar man om naturens mångfald och ekologiskt odlande. Vem som skall tänkas hålla idisslande djur i framtiden framgår inte och inte heller vad som skall hända med kulturlandskapet. Varifrån den naturgödsel som skall spridas på våra åkrar skall komma har jag inte heller fått klart för mig. Men – kan man köpa sopor från maffian i Neapel så kan man väl köpa kontaminerad gödsel från länder som inte är lika högtstående som vi är. Dom är ofta glada om de kan få i sig en liten bit animaliskt protein under en vecka så dom kommer nog att fortsätta både med kött, ost och mjölk.

Nu säger någon att det inte är samma personer som har dessa motsägelsefulla åsikter. Min erfarenhet är det motsatta, vilket blir tydligt om man följer med i debatten. Likaväl som extremhögern har en uppsättning frågor som är obligatoriska så har deras motsvarighet på andra planhalvan en uppsättning åsikter som ingår i paketet som gör dem till ”goda människor” i sina egna och vännernas ögon.

För att ta några riktiga pärlor från båda sidor så väljer jag tokhögerns motstånd mot att översätta svensk historia och turistguider till utomeuropeiska språk, samtidig som man vill att invandrarna skall ta till sig det svenska så snart som möjligt och se Sveriges historia som sin egen. På andra planhalvan är man mer detaljerad eftersom det är vanligt bland de ”goda människorna” att till och med ha synpunkter på om män skall utföra sina behov sittande eller stående. Personligen förbehåller jag mig rätten att varken behöva redovisa mina intima vanor eller låta någon ha synpunkter på dem – vilket naturligtvis i mångas ögon indikerar att jag gör fel.

Det är inte utan att jag ser med viss nostalgi på söndagsskolan och den tid då vi svenskar trodde på gudomliga väsen, som väntade med att straffa eller belöna oss till efter döden. De än mer dogmatiska trosuppfattningar som idag råder är oerhört mycket mindre förlåtande än vad vissa kyrkors gudomliga gestalter var. Så kunde man ju förr undvika skärselden och straffet genom att helt enkelt sluta tro på religionen och gudaväsen – då var man onåbar. Det alternativet ges inte idag utan straffdomen är ofta omedelbar och total för de som vågar gå utanför sin grupps åsiktssfär, likaväl som berömmelsen är omedelbar för den artist eller kändis som uttalar sig "rätt", men oftast utan sakkunskap, i en aktuell fråga. Idag ges ingen möjlighet för oss vanliga fotsoldater till offentlig avbön inför församlingen inte, såvida man inte tillhör den inre kretsen på respektive sidor så klart för då kan man än idag klara sig undan med det mesta.

Bilden ovan är den takmålning som man ser vid utgång ur min konfirmationskyrka i Järnboås församling i Nora kommun i Örebro län. Det var vad kyrkobesökarna borde begrunda under veckan.

Att röka på

Jag hörde på nyheterna i morse att bruket av cannabis - både marijuana och hasch ökar dramatiskt i Sverige. Man intervjuade en företagare i IT-branschen som menade att han blev mer kreativ och aktiv när han rökte på och kunde prestera bättre i sitt arbete. Han pekade också på den idag vanliga strävan till att uppnå mindfullness, vilket han testat med yoga och vad man nu gör. Att röka på var ett mycket snabbare och mer effektivt sätt att uppnå mindfullness menade han. Det påminner lite om idrottsmän som insett att droger leder snabbare till resultat än svettig träning.

En drogexpert yttrade sig och gav honom rätt i att man faktiskt momentant kan bli mer aktiv när man röker cannabis, men pekade på att drogen verkar i flera veckor i kroppen och successivt sätter ned tankeförmågan och kreativiteten – man blir förslöad som normaltillstånd och måste röka på för att komma upp ens i närheten av den normala nivå man hade innan missbruket. Han berättade att om den normala nivån var 5 så sänktes den efter ganska kort tid av missbruk till 2. Om man då rökte på kanske man kom upp i 4, vilket upplevdes, av missbrukaren, som en fantastisk förbättring. Om man då har ett arbete där det krävs kreativitet och arbete under sena nätter måste man fortsätta att röka på för att prestera. Jag har upplevt en liknande situation efter min operation i huvudet. För att hjärnan skulle återta sin form fick jag en kur av cortison, vilket hade precis denna euforiska och kreativitetshöjande effekt som man kortsiktigt får av cannabis. Jag minns att jag mådde som en prins och alla i min omgivning tyckte jag var såå trevlig och hade hämtat mig så fantastisk efter min operation. Forskning har även visat att alkoholkonsumtion kortsiktigt gör att man upplever sig själv som vackrare och mer attraktiv ända tills man klappar igenom vid bardisken.

Jag måste berätta en sann historia: På 80-talet hade jag en god vän och kollega, som liksom så många arkitekter gjorde på den tiden, hade placerat sin son på Rudolf Steinerskolan i Järna. Skolan drivs enligt waldorfpedagogikens principer, vilket är en del av den antroposofiska sektens trossystem. Han var nöjd med valet i stort, men bekymrad över det intensiva cannabisbruket på skolan, vilket tydligen var accepterat så länge plantorna var makrobiotiskt odlade. Sonen lyssnade inte på faderns varningar utan framhävde de goda effekterna och ofarligheten hos drogen. Han funderade nu på att röka tillsammans med sin son för att kunna diskutera frågan på jämställd nivå. Han undrade vad jag ansåg om det. Jag berättade då om de långsiktiga effekter som bruk av cannabis har på hjärnan och då sken han upp och sade: ”Men då kan jag ju berätta för min son att han riskerar att sänka sin reinkarnationspotential om han röker hasch - det borde han lyssna till.”

Konstigheter och trevligheter i tiden

Jag läser i bladet att man infört en ny lag i Kina som gör det straffbart att inte besöka sina föräldrar regelbundet – kanske något för den svenska åldringsvården. Vidare har en person i Tjeckien fått lov att ha en plastsil på huvudet på sitt ID-kort. Han tillhör nämligen den i Kansas bildade pastafariska tron som tillber det flygande spagettimonstret. Alla medlemmar av kyrkan måste bära en sil på huvudet till gudens ära. Kyrkan bildades i protest när Kansas lagstiftade om att alla delstatens skolor var tvingade att undervisa i Intelligent Design parallellt med Evolutionsläran. Lagen är numera borttagen men kyrkan består och har medlemmar över hela världen.

En märklig sak som ständigt påstår i Sverige och nästan aldrig ifrågasätt är att ungdomar numera är så oerhört mogna i jämförelse med förr i tiden. Man vill därför sänka rösträttsåldern till 16 år. Som släktforskare tycker jag detta påstående är lite märkligt. Bara för några generationer sedan ansågs man vara vuxen när man konfirmerade sig – dvs. vid 13 års ålder - och fick därmed bidra till familjens försörjning. Pojkarna fick ofta gå i lära eller ta ett arbete som dräng medan flickorna ofta skickades att tjäna som piga på någon gård långt från hemmet. För bara femtio år sedan var den stora drömmen att bli vuxen så fort som möjligt. Man tog vilket okvalificerat jobb som helst för att tjäna egna pengar och komma in på arbetsmarknaden. Om man utbildade sig så var det framför allt möjligheten till att få jobb som fick styra. Att bli känd, rik eller berömd var det få som ansåg vara realistiska mål i livet, men man kämpade ändå på efter sin bästa förmåga.

Detta skall jämföras med dagens curlade ungdomar som ända upp i 25-årsåldern lämnar tvätt hos mamma och hämtar djupfrysta matportioner veckovis. Man kan till och med höra familjefäder i 40-årsåldern som med stolthet påstår att de inte känner sig vuxna och det finns ingen anledning att ifrågasätta detta påstående. Man är inte mogen bara för att man kan hantera Internet och slå upp fakta med hjälp av Google som man sedan sprider som visdom till alla mindre vetande vuxna.

På den privata fronten är det hektiskt men väldigt trevligt med två barnbarn på besök. Kopian av Frodo Baggers svärd är färdigt med hjälp av mormor Annel och jag och Emiliano har just oljat hans slöjdkniv. Knivskaftet har ett parerskydd av älghorn och är i övrigt snidat i kärnvirke av sälg och rötad björk.

Dagarna är som sagt hektiska – intensiva baddagar i havet och vänners pool och Hamburger Martini Friday hos familjen Henderson – dock utan Martini för barnen. Nu är det bara några få dagar tills vi skall äntra biltåget i Narbonne för resa till Hamburg och Sverige.

Serien är ritad av Berglin och är hämtad från Svenska Dagbladet

Måste barn skrämmas för att bli bra människor?

När jag var liten var jag rädd för att det skulle bli krig. Jag var också rädd för att jag inte skulle komma till himlen. Alla var rädda för Ryssen på 50-talet och i söndagsskolan fick man lära sig att minsta felsteg i livet skulle göra att man inte kom till himlen. Förutom Ryssen och att inte komma till himlen var jag rädd för atombomben som i ett enda stort svampmoln skulle radera ut hela jorden.

Det var hemskt att vara rädd när man var liten och att inte riktigt kunna sätta in saker i sitt sammanhang. Lyckligtvis hade jag en far som inte var det minsta religiös och han avdramatiserade det där med döden och förklarade att det var en naturlig sak att människor föds och dör och då kan det ju inte vara så farligt. Något som alla måste vara med om kan ju inte vara så väldigt hemskt förklarade han. En del av mina kamrater var inte lika lyckligt lottade. Även skräcken för Ryssen och atombomben kunde vi prata om så det inte blev så fruktansvärt skrämmande, men ändå grep skräcken tag i mig många nätter när mardrömmarna fick ta överhanden i de timmar när ens sinne var vidöppet och oskyddat.

Nu skall ni inte tro att min far var någon lättsinnig person - tvärtom var han oerhört seriös både vad gällde existentiella och praktiska frågor. Han visste emellertid, av egen erfarenhet som utackorderat fosterbarn, vad det innebar att ständig vara otrygg, rädd och skräckslagen som barn och inte förstå vidden av alla hemskheter som faktiskt drabbade honom och som kunde drabba honom. Han förstod vikten av att känna sig trygg som barn.

Jag tänker ofta på hur dagens barn skall känna sig när dom ständigt matas med att jorden kommer att förstöras. Att vattnet kommer att stiga sex meter över havsnivån och dränka stora delar av de platser vi nu bebor, samtidigt som andra områden kommer att förvandlas till obeboeliga öknar. Att många djurarter kommer att försvinna och vi själva blir bland dom första om vi inte sköter oss. Inte blir det så mycket bättre av att få veta att allt är vårt eget fel heller. Inte heller finns det någon klok pappa eller mamma som försöker lugna eller sätta in sakerna i sitt sammanhang, utan det pedagogiskt riktiga idag är snarare att öka på skräcken hos dom små så dom blir goda och medvetna medborgare. Det är ganska likt som det var i söndagsskolan - att man hela tiden fick veta att det syndiga liv som man lever kommer att ta en ände med förskräckelse i den eviga skärselden.

Det må så vara att vuxna är engagerade i miljöfrågor, eller fredsfrågor, eller jämställdhetsfrågor eller vad det nu må vara, i syfte att bidra med något, men jag önskar att dom kunde låta bli att överföra sina engagemang, frustrationer och rädslor på sina barn. Barn måste faktiskt få känna trygghet och bejaka sig själva utan vuxnas manipulation av deras sinnen - tids nog blir dom medvetna om allt djävulskap och tvingas ta ställning och ansvar. Det kan dom vänta med tills dom kan sätta in saker i ett perspektiv och förstå det bättre. Barn kan inte tänka som vuxna - exempelvis begriper dom inte hur man kan köpa sig en sommarstuga vid havet samtidigt som man rent ideologiskt hävdar att den inom en snar framtid kommer att ligga fem meter under vattenytan. Barn tror på vad dom vuxna säger till dom och ligger troligen många nätter skräckslagna i stugan och väntar på flodvågen som skall spola bort mor och far och hela familjen eftersom vi lever ett så syndigt och oekologiskt liv.

Även här kommer jag att tänka på söndagsskolan och dom vuxna församlingsmedlemmarna som inte verkade ha några som helst problem med att komma till himlen, Det var bara att lägga en större sedel i kollekten, lovprisa lite högre än dom andra och kanske ge några offentliga vittnesbörd om sin synd på mötet så var allt fixat och dom kunde fortsatta som vanligt. Vi barn kunde inte ta det lika lättsinnigt och var därför vettskrända för följderna av alla syndfulla tankar och handlingar som vi gjorde oss skyldiga till.

Inte tror jag heller att barn blir lyckliga av att vuxna skuldbelägger deras eget valda beteende. Den lille grabben som gillar brandbilar behöver inte få veta att det är mer korrekt att leka med dockor, lika lite som flickan som gillar spårvagnar behöver höra ovationer från dom vuxna för detta intresse. Själv lekte jag ofta med min favoritdocka Lisa när jag var liten och inte var det någon som hade synpunkter på det inte, annat än att den med tiden blev ganska ohygienisk av allt pussande och handskande. Trots detta har jag blivit en typiskt manlig teknikfreak.

Bilden ovan är tagen i Järnboås kyrka och förställer smådjävlar som skyfflar in syndare i Genhenna. Det var dock inte där jag gick i söndagsskola.

Var och en sin egen professor

Nina Björk talade i sin krönika på Godmorgon världen i morse om hur trött hon var på alla känslor som människor framhåller i alla situationer. "Jag känner att ..." ,"Jag uppfattar det som ..." eller "Jag upplever det som ..." har blivit det man tar till istället för att veta, i stället för att beskriva hur det faktiskt var, menade Nina Björk. Jag håller fullständigt med henne om detta.

Rent vetenskapligt har det länge funnits en stark konflikt mellan vad man kallar postmodern kunskapsuppfattning och traditionell vetenskaplig kunskapsuppfattning. En av de mest välartikulerade motståndarna till den postmoderna kunskapsuppfattningen är författaren, läkaren och ledamoten av Kungliga vetenskapsakademin PC Jersild.

Det finns ett visst mått av intolerans i denna kritik mot mer undersökande och tvärvetenskapliga sätt att söka kunskap, men det kan man diskutera sakligt och lära en del av. Då är de populistiska yttringarna av den postmoderna kunskapsuppfattningen, som Nina Björk talade om, ett betydligt större hot. Förenklat kan man säga att man kan hävda vad för tokigheter som helst och kräva att tas på allvar om man hänvisar till att "Man upplevde situationen så". Hur verkligheten ser ut har ingen betydelse. Om någon påpekar att det faktiskt inte alls var så som "personen upplever det" eller "känner", blir personen djupt kränkt och undrar varför hans/hennes uppfattning inte är lika mycket värd som kritikerns.

Jag observerade detta mer och mer som lärare på Chalmers under 80- och 90-talen. Eleverna kunde då hävda uppfattningar som bevisligen var helt felaktiga som argument för sina lösningar och när felaktigheterna påpekades blev de djupt kränkta och ansåg sig påhoppade. Likaså kunde de i sina uppsatser använda andras resultat, eller sådant man läst i litteraturen eller på nätet utan att på något sätt ange sina källor som ju är ett oavvisligt krav i akademia. När man påpekade det för dom fick man svaret att visst hade dom kopierat andras arbete, men kunskapen var ju inte märkvärdigare än att dom hade kunnat komma på det själv, så varför ge någon annan erkännande.

Det beklämmande är att denna lättsinnighet, där man snarare hävdar det som är bekvämt och lämpligt än det som är korrekt sprider sig även till det offentliga livet och vetenskapsvärlden.

Kanske borde ett nytryck av Axel Wallengrens klassika "En hvar sin egen professor" göras där han förmedlar allt mänskligt vetande under pseudonymen Falstaff Fakir.

I sällskapslivet kan de här känslorna bli än mer problematiska. Man ser mer och mer att människor utgår från sin egen bild av vad som sker eller sägs och reagerar utifrån detta utan att intressera sig för hur det faktiskt gick till. Jovisst finns det visst utrymme för tolkningar i sociala sammanhang, men vissa saker har ju faktiskt hänt - eller inte, vissa saker har sagts - eller inte och vissa bevekelsegrunder existerar - eller inte. Att man i förstone reagerar på det man, grundat på sin egen känsla och självbild, känner är ju mänskligt, men när de övrig aktörerna unisont påpekar att något missförstånd skett kan det ju vara lämpligt att lyssna på detta och inte känna sig kränkt över att ens känsla inte var helt riktig eller till och med saknade grund. Att vara kränkt är ju ingen mänsklig rättighet i alla lägen.

Så något delvis annat. Angående kryssningsolyckan i Italien intervjuades forskaren Sonja Forward vid VTI om den mänskliga faktorn som orsak till många olyckor. Hon hade speciellt studerat trafik och funnit att bättre utbildning faktiskt inte minskade olyckor orsakade av den mänskliga faktorn. Det var främst risktagande och övertro på sin egen förmåga att reda upp kritiska situationer i trafiken som är orsaken och där kunde faktiskt bättre utbildning ha motsatt effekt.

Den kvinnliga intervjuaren kom givetvis med den obligatoriska frågan om det inte främst var män som hade ett sådant beteende. Dr Forward pekade då på att det faktiskt i allt högre grad förekom även bland kvinnor, som ville visa sig kompetenta och dugliga. Slutsatsen från intervjuaren var då att kvinnorna antog ett manligt beteende. Nog är det underligt att alla dåliga beteenden klumpas ihop som manliga och bra beteenden klumpas ihop som kvinnliga, oavsett vem som hänger sig åt dom. Är inte ett sådant resonemang djupt diskriminerande? Som jag påpekat förrut - byt ut könstillhörighet mot, ras, religion, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning eller något annat särskiljande så får nu höra hur det låter.

Om man jämför svenska och fransk trafik så kan man bara konstatera att franska kvinnor och även äldre kvinnor uppenbarligen är mycket mer emanciperade än de svenska att döma av trafikbeteendet.