När jag var liten var jag rädd för att det skulle bli krig. Jag var också rädd för att jag inte skulle komma till himlen. Alla var rädda för Ryssen på 50-talet och i söndagsskolan fick man lära sig att minsta felsteg i livet skulle göra att man inte kom till himlen. Förutom Ryssen och att inte komma till himlen var jag rädd för atombomben som i ett enda stort svampmoln skulle radera ut hela jorden.
Det var hemskt att vara rädd när man var liten och att inte riktigt kunna sätta in saker i sitt sammanhang. Lyckligtvis hade jag en far som inte var det minsta religiös och han avdramatiserade det där med döden och förklarade att det var en naturlig sak att människor föds och dör och då kan det ju inte vara så farligt. Något som alla måste vara med om kan ju inte vara så väldigt hemskt förklarade han. En del av mina kamrater var inte lika lyckligt lottade. Även skräcken för Ryssen och atombomben kunde vi prata om så det inte blev så fruktansvärt skrämmande, men ändå grep skräcken tag i mig många nätter när mardrömmarna fick ta överhanden i de timmar när ens sinne var vidöppet och oskyddat.
Nu skall ni inte tro att min far var någon lättsinnig person - tvärtom var han oerhört seriös både vad gällde existentiella och praktiska frågor. Han visste emellertid, av egen erfarenhet som utackorderat fosterbarn, vad det innebar att ständig vara otrygg, rädd och skräckslagen som barn och inte förstå vidden av alla hemskheter som faktiskt drabbade honom och som kunde drabba honom. Han förstod vikten av att känna sig trygg som barn.
Jag tänker ofta på hur dagens barn skall känna sig när dom ständigt matas med att jorden kommer att förstöras. Att vattnet kommer att stiga sex meter över havsnivån och dränka stora delar av de platser vi nu bebor, samtidigt som andra områden kommer att förvandlas till obeboeliga öknar. Att många djurarter kommer att försvinna och vi själva blir bland dom första om vi inte sköter oss. Inte blir det så mycket bättre av att få veta att allt är vårt eget fel heller. Inte heller finns det någon klok pappa eller mamma som försöker lugna eller sätta in sakerna i sitt sammanhang, utan det pedagogiskt riktiga idag är snarare att öka på skräcken hos dom små så dom blir goda och medvetna medborgare. Det är ganska likt som det var i söndagsskolan - att man hela tiden fick veta att det syndiga liv som man lever kommer att ta en ände med förskräckelse i den eviga skärselden.
Det må så vara att vuxna är engagerade i miljöfrågor, eller fredsfrågor, eller jämställdhetsfrågor eller vad det nu må vara, i syfte att bidra med något, men jag önskar att dom kunde låta bli att överföra sina engagemang, frustrationer och rädslor på sina barn. Barn måste faktiskt få känna trygghet och bejaka sig själva utan vuxnas manipulation av deras sinnen - tids nog blir dom medvetna om allt djävulskap och tvingas ta ställning och ansvar. Det kan dom vänta med tills dom kan sätta in saker i ett perspektiv och förstå det bättre. Barn kan inte tänka som vuxna - exempelvis begriper dom inte hur man kan köpa sig en sommarstuga vid havet samtidigt som man rent ideologiskt hävdar att den inom en snar framtid kommer att ligga fem meter under vattenytan. Barn tror på vad dom vuxna säger till dom och ligger troligen många nätter skräckslagna i stugan och väntar på flodvågen som skall spola bort mor och far och hela familjen eftersom vi lever ett så syndigt och oekologiskt liv.
Även här kommer jag att tänka på söndagsskolan och dom vuxna församlingsmedlemmarna som inte verkade ha några som helst problem med att komma till himlen, Det var bara att lägga en större sedel i kollekten, lovprisa lite högre än dom andra och kanske ge några offentliga vittnesbörd om sin synd på mötet så var allt fixat och dom kunde fortsatta som vanligt. Vi barn kunde inte ta det lika lättsinnigt och var därför vettskrända för följderna av alla syndfulla tankar och handlingar som vi gjorde oss skyldiga till.
Inte tror jag heller att barn blir lyckliga av att vuxna skuldbelägger deras eget valda beteende. Den lille grabben som gillar brandbilar behöver inte få veta att det är mer korrekt att leka med dockor, lika lite som flickan som gillar spårvagnar behöver höra ovationer från dom vuxna för detta intresse. Själv lekte jag ofta med min favoritdocka Lisa när jag var liten och inte var det någon som hade synpunkter på det inte, annat än att den med tiden blev ganska ohygienisk av allt pussande och handskande. Trots detta har jag blivit en typiskt manlig teknikfreak.
Bilden ovan är tagen i Järnboås kyrka och förställer smådjävlar som skyfflar in syndare i Genhenna. Det var dock inte där jag gick i söndagsskola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar