google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: maj 2015 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

lördag 9 maj 2015

Cru Boutenac - fest i byn


Tänk er en organiserad fotvandring på landet där man då och då går in på en gård där man dukat upp lite godsaker som man kan mumsa på innan man går vidare mot slutmålet. Alla är utrustade för vandring, vädret är vackert och humöret på topp. Deltagarna är i alla åldrar och det finns även vissa utlänningar med som förvånas av det vackra landskapet. Tank er vidare att på kvällen samlas alla för en gemensam måltid med dryck utomhus i den historiska miljö som var målet för vandringen. Stämningen är uppslupen och människor avslappnade. Många som är tillresta har inte haft möjlighet att fixa till sig efter 3 timmars vandring i över 30 graders värme. Shorts och tenniströja är standardklädsel. Alla är trötta. Vad tror ni skulle serveras?

Förra sommaren ordnades den första vinvandringen av organisationen Cru Boutenac. Jag berättade om den minnesvärda upplevelsen då. Hundratals människor bussas ut till olika vingårdar utrustade med presenthattar för att skydda mot den kraftiga solen och sedan får vi gå tillbaka till slottet i Boutenac genom vingårdarna med uppehåll här och där för att se på minnesmärken, smaka vin, ost eller andra läckerheter på gårdar efter vägen. På kvällen ordnas en fantastisk måltid vid slottet med smårätter, avsmakning av Boutenacvin från 18 producenter och med trevlig musik. Vad fick vi då att äta?

Förra året lagades maten av den tvåstjärnige Michelinkocken Lionel Giraud från Narbonne. De smårätter och varmrätter han och hans personal serverade var av absolut högsta gourmetklass, som det anstår en Guide Michelinkock. Maten lagades på plats och man stod i kö för sina portioner som i det militära, som dom som varit med om det minns. För den som inte är insatt i detta kan jag berätta att det 2015 finns endast tre restauranger med två stjärnor i Sverige – alla i Stockholm – och de restaurangerna tror jag inte skulle servera pic-nic-mat i någon park till folk i kortbyxor med intorkad svett. Denna mat åt vi vid ståbord utomhus och man drack Boutenac-viner till medan en salsaorkester underhöll oss.

Vi ser fram emot årets upplaga som sker den 27 juni. Det lovar att bli lika bra eller bättre. Den som står för maten i år är inte mindre än vår lokale trestjärnige kock Gilles Goujon från Fontjoncouse nära oss. Tre stjärnor har inte en enda restaurang i Sverige och har aldrig haft. Inte ens i Skandinavien finns någon. Den världsberömda restaurang Noma i Köpenhamn har inte lyckats få mer än två stjärnor av Guide Michelin. I våra trakter serverar en sådan kock mat utomhus efter en fotvandring på landet och känner sig hedrad av att få förtroendet att ha hundratals vin- och matälskare som gäster samtidigt.

Hela kalaset inklusive transporter och mat kostar sina modiga 55 euro per person. För den som är intresserad av en mer detaljerad beskrivning av förra årets begivenhet finns den HÄR.

onsdag 6 maj 2015

Låt Sverige reformera idrotten


Sverige borde gå i bräschen för att reformera den internationella idrottsrörelsen. Man borde ta den svenska skolan som förebild för att skapa en idrottsrörelse där alla har samma möjligheter, där man premierar kreativitet och demokrati och inte premierar prestation och elittänkande och påstår att någon är mer ”begåvad” än någon annan. På tidigt 70-tal gjordes försök i den vägen av ordförande Mao, vilket gjorde att kinesiska idrottsmän förlorade vid internationella tävlingar på order från sitt förbund för att främja vänskapen mellan folken. I Sverige märkte vi det mest genom de uppenbara ”läggmatcher” som kinesiska bordtennisspelare gjorde mot våra svenska stjärnor då och då.

Numera har emellertid idrottsrörelsen återgått till odemokratiska och elitistiska värderingar i Kina, såväl som i Sverige och resten av världen. Det skulle vara enkelt att ändra på detta med några enkla åtgärder. Ta friidrotten som exempel. Man borde avskaffa ribban i höjd och stavhopp och sluta mäta längd i de övriga hoppgrenarna samt kastgrenar. Att ta tid i löpgrenar är djupt kränkande för de som inte kan springa så fort. Vad är det som säger att man måste starta samtidigt och från samma plats när man springer 100 meter – det kanske finns många mer kreativa sätt som passar andra bättre. Varför inte göra som i golf – ge handikapp så de långsamma får starta halvvägs eller gå i mål tidigare.

Lagidrotterna är kanske än värre. Varför skall man ha en domare som skall bestämma hur man skall spela – det är knappast demokratiskt. Jag tror att en hockeymatch skulle bli mycket mer kreativ och spännande utan domare. Den som inte tror mig kan ju besöka ett svenskt klassrum där man avskaffat domarna för länge sedan. Så har vi hjälpmedlen i idrotten som är starkt reglerade. Det är väl fullständigt naturligt att den som inte kan mäta sig med de andra tar till ”otillåtna medel” för att hävda sig. Hur skall man annars märkas på idrottsbanan?

Att man skall sluta dela ut medaljer är en självklarhet - eller än hellre - ge medalj till alla. Rekordlistor och annat otyg är bara värt förakt och förleder idrottsmännen att vilja bli bättre än sina kamrater. Nej – i sann Coubetinsk anda borde deltagande – till och med utan prestation – premieras. Det sista hade inte ens Coubertin insett, men utvecklingen går ju framåt.

I Sverige har vi enligt OECD kommit lång på den här vägen inom skolan, men inom idrotten är vi lika dåliga som resten av världen. Jag tror till och med att vi i förhållande till vår folkmängd tillhör de mest högpresterande i världen, mätt med gamla odemokratiska och okreativa mått. Ta idrottsgymnasierna som exempel. Där pekar man ut de som anses vara speciellt ”begåvade” i att sparka eller slå på en boll eller att hoppa över saker och trimmar dom särskilt för att de skall hävda sig i en internationell karriär. Om dom istället hade varit duktiga i matematik eller språk hade dom fått vara i fred och vara kreativa tillsammans med de andra kamraterna som inte tycker att sådana saker är så intressanta.

En avart av detta satsande på begåvade sparkare och hoppare är att till och med ungdomar från exempelvis Rosengård kan bli världsberömda utifrån sin ”begåvning” fast de inte har haft varken sociala eller ekonomisk möjligheter till det enligt gängse sätt att se på hur framgång skall ärvas i samhället. Man kan ju tänka sig hur det skulle bli om man lät mattebegåvade ungdomar från samma stadsdelar ägna sig åt sina specialiteter i mindre kreativa miljöer än ett normalklassrum. De kanske skulle bli uppfinnare, forskare eller framgångsrika företagare och det passar sig ju inte från sådana uppväxtmiljöer – där skall man ju främst vara jämlik, inte tränga sig in bland dem som i generationer är förutbestämda att leda oss andra.

Fotnot: Ni får ursäkta att jag använder det numera ansedda icke-ordet ”begåvning”, men det får ni skylla på min förhållandevis kunskaps- och belöningsorienterade folkskoleutbildning, som jag fick, trots min bakgrund i icke-akademisk uppväxtmiljö på landsbygden, under de mörka 50- och 60-talen.