Klassresan skall påbörjas i hemmet

Alice Teodorescu skriver i GP under rubriken “Klassresan skall börjas i skolan” - en text som berör mig starkt eftersom jag, liksom hon, upplevt detta oerhört starkt. Jag skulle ändå vilja påstå att klassresan börjar i hemmet, vilket Alice också påpekar i sin text.

Det får mig att bli privat och beskriva min egen ärvda tvåstegs klassresa – först min fars resa, som började på ett sjukhus i Stockholm på tryggt avstånd från moderns hemort, varefter han blev bortlämnad och sedan utackorderat som fosterbarn – en resa som når sin höjdpunkt flera decennier senare när han väljes till den ledande politikern och kom att leda sin hemkommun, samt min egen resa som börjar i ett intellektuellt, men fattigt, arbetarhem i glesbygden och så här långt kommit till en rik tillvaro som pensionerad professor i en underbar liten by i Sydfrankrike.

Som fosterbarn var det aldrig ens övervägt att min far skulle få studera efter sjätte klass, trots lärarnas försök att påverka hans fosterföräldrar. Han började arbeta som järngjuteriarbetare tills kriget och beredskapen tog vid och han på post i Västra Värmland träffade min mor, vilket gjorde att jag finns till. Karriären efter kriget som gift blev att köpa det lilla jordbruk som fosterfadern brukat och att arbeta på byns cementgjuteri för att få det att gå ihop. När sedermera hans politiska uppdrag tog allt mer tid bytte han till ett friare yrke och blev skogsarbetare åt pastoratet och kunde på så sätt komma och gå som han ville och på så sätt passa ihop sitt liv som kroppsarbetare och livet som allt mer inflytelserik politiker.

Till skillnad mot i grannarnas familjer var aldrig bilar, sport och jakt viktiga i min uppväxt. Hos oss var kunskap, läsa böcker och att bli något annat än vad min far blev det som inpräntades i mig. Kunskap och politik var roligt och spännande fick jag lära mig, att vara duktig i skolan var en gåva som skulle tas tillvara. Så fanns det en ganska stor portion av revanschism hos min far också.

Minnena av skolan är ett komplicerat kapitel i min uppväxt. De flesta lärare upplevde jag som ganska hemska och ibland våldsbenägna och så här i backspegeln så inser jag att det var de nog också. Man var för det mesta rädd när man gick till skolan, men det var inte därför man ansträngde sig. Åtminstone i min uppväxt var det coolt att vara duktig inte bara i fotboll utan även i skolan – vi tävlade om vem som hade flest a i betyget varje termin. A tilldelades inte på den tiden annat än i ordning och uppförande. Inte alla deltog, av naturliga skäl, i den tävlingen, men de man ville tävla med gjorde det. Det där med lärarnas stränghet var emellertid relativt. Jag hade förmånen att gå några månader av andra klass i en liten ort i Värmland där man hade en ung vacker lärarinna som jag omedelbart blev förälskad i. Hon var ju så snäll också jämfört med den hårtslående lärarinna jag var van vid, men när hon rynkade ögonbrynen och bad någon elev att vara lite tystare så bävade klassen över hennes stränghet.

Min början i skolan blev lite speciellt eftersom jag hade fräckheten att kunna läsa sedan några år. De två första åren ägnade jag många timmar längst ned i klassen med att rita och måla medan mina kamrater ljudade för fulla muggar. Nyfiken som jag var försökte jag redan tidigt läsa Nora Stads & Bergslags Tidning från första till sista sidan. Eftersom min mor hade mycket att stå i kunde hon inte gå ifrån sina sysslor för att hjälpa mig så jag skapade ett eget alfabet så hon kunde berätta hur bokstäverna lät. Så här kunde det låta: ”Ett streck med en stor mage” – hur låter det? ”Deh” svarade min mor vid bakbordet. Ett streck med en liten mage upptill då? ”Peh”. ”En ring?” ”OO”. En krok till vänster? … en vinkel till höger, som står på linjen? Sådär höll vi på till dess min mor var helt uttröttad och läsa lärde jag mig.

Min mor fick ibland skämmas lite för mig inför grannfruarna. En av dem sa bakom hennes rygg rent ut att jag ”skulle läsa vidare bara för att jag var för lat för vanligt arbete”. Uppfattningen om att det kunde "slå över" och att läsning förstörde ögonen var utbredd. I mina födelsetrakter i Värmland var man underligt nog mer tolerant mot kunskapsinriktade yrkesval även om prästyrket ansågs vara det naturliga valet till att använda sitt "läshuvud" - alternativt folkskollärare, Sådana behövdes ju insåg man. Jag minns än idag en barndomsvän till min mor som bad att få tala med mig på kontoret när jag, i de lägre tonåren, besökte han bilverkstad. Han ville ge mig ett råd om yrkesval sa han. ”Du söm har hôve märä ska ta vara på’et”, sa han. Jag väntade med intresse på hans råd. ”Om  jä hadde hat ditt hôve skulle jä ha blitt bilskolinspäktör”, sa han. ”Dä ä bra beta’rt å ger möe mâkt. Ingen – åkken dä än ä segger emot en bilskolinspäktör. Ä en kugga sö ä en kugga. Dä ska du bli”, var hans råd.
Jag känner mig än i dag rörd över hans intresse för min framtid även om jag inte övervägde hans råd så allvarligt. Det var kanske inte så farligt att ha läshuvud ändå. Då var det värre med mina bristande talanger i fotboll och att min far inte hade körkort. Lyckligtvis var jag duktig i friidrott och hade fått utpräglade praktiska och konstnärliga talanger efter min mor och min far hade faktiskt en riktigt fin moped som min kompis hade trimmat lite.

Nu kanske ni tror att mina föräldrar curlade mig som det heter, men det önskade jag att de gjort ibland. Om jag någon gång försökte klaga på att de äldre pojkarna var elaka och slog mig så blev alltid min fars svar: ”Du gjorde väl något innan antar jag”. Min far var en extremt pacifistisk man med ett eldfängt humör och när en gräns för hans tålamod var nådd så till den grad att han började använda sitt stora och kreativa förråd av svordomar, gick han ut i vedboden och högg ved och kom in efter en timma och smilade generat. Vi hade gott om huggen ved.

Eftersom min fars stora intresse var utbildning började han sin politiska bana i skolstyrelsen där han fick ansvar för att öva tillsyn över de lokala skolorna. En av hans uppgifter var att tillsammans med lärarna utse mottagare av de otaliga stipendier och diplom som fanns i varje landsortskommun på den tiden. Jag fick aldrig något diplom eller stipendium fast min lärare alltid föreslog mig och man skall veta att min familj var i stort behov av lite tillskott även om det för det mesta bara rörde sig om 25 kronor i stipendium. Min far hade emellertid det goda omdömet att berätta för mig att jag varit föreslagen, men förklarade samtidigt att om jag hade fått någon uppmuntran hade somliga sagt att jag fått dem för att min far favoriserade sin egen son och det ville han inte vara med om. På så vis kunde jag vara dubbelt stolt över att se de andra ta emot sina belöningar ur min fars hand på skolavslutningen.

Vad vill jag nu säga med denna text, förutom att det är en nostalgitripp för mig? Jo – att även i en övergripande social miljö där inte kunskap och intellektuella intressen värderas – i en skolmiljö som är allt annat än idealisk – utgör föräldrarnas värderingar och deras vägledning en oerhörd skillnad. Om föräldrarna lär barnen att kunskap och talang är viktigt, att det är något man bör sträva efter, förtjäna och förvalta så är det en god start på en klassresa. Att tävla om bra betyg är lika viktigt som att göra flest mål i fotboll och att understödja talanger i matematik är inte mer elitistiskt än att ha speciella gymnasier för fotbollsspelare och backhoppare. Om några borde inse detta är det de som påstår sig företräda och vilja leda arbetarklassen – en arbetarklass där den enda vägen till framgång är den egna insatsen och den egna kunskapen och de talanger de fått av födseln. Där finns inga nedärvda genvägar till positioner och rikedom, bara det man får med sig i form av ”mjukvara” från sin uppväxt och genom "omsorgsfullt val av föräldrar", som min gamle rektor skämtade om ibland. Men – de som föraktar detta och kallar satsning på talang, annat än inom sporten, för elitistiskt kanske ser framgång som något naturligt, som man får genom föräldrarnas kontakter och självklara genetiska och sociala arv – inte genom hårt arbete, genom att förvalta de talanger man fått, om det nu är praktiska eller intellektuella, och genom kunskap och duglighet i det man väljer att göra.

Låt Sverige reformera idrotten

Sverige borde gå i bräschen för att reformera den internationella idrottsrörelsen. Man borde ta den svenska skolan som förebild för att skapa en idrottsrörelse där alla har samma möjligheter, där man premierar kreativitet och demokrati och inte premierar prestation och elittänkande och påstår att någon är mer ”begåvad” än någon annan. På tidigt 70-tal gjordes försök i den vägen av ordförande Mao, vilket gjorde att kinesiska idrottsmän förlorade vid internationella tävlingar på order från sitt förbund för att främja vänskapen mellan folken. I Sverige märkte vi det mest genom de uppenbara ”läggmatcher” som kinesiska bordtennisspelare gjorde mot våra svenska stjärnor då och då.

Numera har emellertid idrottsrörelsen återgått till odemokratiska och elitistiska värderingar i Kina, såväl som i Sverige och resten av världen. Det skulle vara enkelt att ändra på detta med några enkla åtgärder. Ta friidrotten som exempel. Man borde avskaffa ribban i höjd och stavhopp och sluta mäta längd i de övriga hoppgrenarna samt kastgrenar. Att ta tid i löpgrenar är djupt kränkande för de som inte kan springa så fort. Vad är det som säger att man måste starta samtidigt och från samma plats när man springer 100 meter – det kanske finns många mer kreativa sätt som passar andra bättre. Varför inte göra som i golf – ge handikapp så de långsamma får starta halvvägs eller gå i mål tidigare.

Lagidrotterna är kanske än värre. Varför skall man ha en domare som skall bestämma hur man skall spela – det är knappast demokratiskt. Jag tror att en hockeymatch skulle bli mycket mer kreativ och spännande utan domare. Den som inte tror mig kan ju besöka ett svenskt klassrum där man avskaffat domarna för länge sedan. Så har vi hjälpmedlen i idrotten som är starkt reglerade. Det är väl fullständigt naturligt att den som inte kan mäta sig med de andra tar till ”otillåtna medel” för att hävda sig. Hur skall man annars märkas på idrottsbanan?

Att man skall sluta dela ut medaljer är en självklarhet - eller än hellre - ge medalj till alla. Rekordlistor och annat otyg är bara värt förakt och förleder idrottsmännen att vilja bli bättre än sina kamrater. Nej – i sann Coubetinsk anda borde deltagande – till och med utan prestation – premieras. Det sista hade inte ens Coubertin insett, men utvecklingen går ju framåt.

I Sverige har vi enligt OECD kommit lång på den här vägen inom skolan, men inom idrotten är vi lika dåliga som resten av världen. Jag tror till och med att vi i förhållande till vår folkmängd tillhör de mest högpresterande i världen, mätt med gamla odemokratiska och okreativa mått. Ta idrottsgymnasierna som exempel. Där pekar man ut de som anses vara speciellt ”begåvade” i att sparka eller slå på en boll eller att hoppa över saker och trimmar dom särskilt för att de skall hävda sig i en internationell karriär. Om dom istället hade varit duktiga i matematik eller språk hade dom fått vara i fred och vara kreativa tillsammans med de andra kamraterna som inte tycker att sådana saker är så intressanta.

En avart av detta satsande på begåvade sparkare och hoppare är att till och med ungdomar från exempelvis Rosengård kan bli världsberömda utifrån sin ”begåvning” fast de inte har haft varken sociala eller ekonomisk möjligheter till det enligt gängse sätt att se på hur framgång skall ärvas i samhället. Man kan ju tänka sig hur det skulle bli om man lät mattebegåvade ungdomar från samma stadsdelar ägna sig åt sina specialiteter i mindre kreativa miljöer än ett normalklassrum. De kanske skulle bli uppfinnare, forskare eller framgångsrika företagare och det passar sig ju inte från sådana uppväxtmiljöer – där skall man ju främst vara jämlik, inte tränga sig in bland dem som i generationer är förutbestämda att leda oss andra.

Fotnot: Ni får ursäkta att jag använder det numera ansedda icke-ordet ”begåvning”, men det får ni skylla på min förhållandevis kunskaps- och belöningsorienterade folkskoleutbildning, som jag fick, trots min bakgrund i icke-akademisk uppväxtmiljö på landsbygden, under de mörka 50- och 60-talen.

Pelle Svanslös igen

Med ojämna mellanrum känner jag mig som Pelle Svanslös när Elake Måns säger: ”Du måtte va’ en dum en du”. Ofta är det nyhetsflödet från moderlandet som får mig att känna mig så. Idag känner jag mig riktigt enfaldig.

Min första stilla undran är på vilket sätt det skiljer sig att tjäna pengar på vård och omsorg och att kamma hem miljoner av skattepengar på flyktingförläggningar eller vad som är så bra med att norska och tyska riskkapitalister eller tyska städer äger skattesubventionerade vindkraftverk i Sverige så varken skatteinkomster eller andra fördelar kommer till nytta där man bygger dom. Borde det inte vara lika upprörande?

Jag fick också reda på att det kostar oerhört mycket egentligen att flyga en person till exempelvis Spanien och att vi konsumenter bara betalar en bråkdel – 30 000 per flygstol nämndes. Min undran är då varför så många affärsmän vill starta flygbolag om man får punga ut med 25 000 per flygstol dag ut och dag in. Om det är korrekt är de som driver flygbolag världens mest generösa människor.

Min sista fundering rör den så diskuterade skolan. Häromdagen berättade man att lärarna i vissa skolor börjat använda mikrofon och högtalare för att göra sig hörda. En mamma ringde in från en landsbygdsskola och berättade att de små barnen redan i småskolan får ha hörselskydd på sig i klassrummet på grund av ljudnivån. Varför slutar man inte helt enkelt att försöka undervisa och sparar in på både lärarlöner och klassrum frågar man sig? Googla och messa kan dom ju barnen göra hemifrån – säger en som tog studenten på Hermods där vi inte hade några som helst disciplinproblem.

I folkskolan hade vi emellertid problem med värstingar som använde oprovocerat våld och kränkte svagare elever dagligen, men de befann sig på andra sidan katedern på den tiden. Om det fanns något gott med det var det väl att vi höll tyst, lämnade leksaker och ytterkläder utanför klassrummet och tävlade om att lära oss så mycket som möjligt – i övrigt var det ganska hemskt även då, men på ett helt annat sätt.

Att lära sig franska på ett plågsamt sätt

Dom installerade franska språket i skallen på mig på neurokirurgen i Perpignan när de ändå hade borrat hål. Jag frågade om jag inte kunde få en USB-port bakom örat för framtida bruk, men det gick inte sa dom.

När vänstra hjärnhalvan blir inträngd i ett hörn händer saker med hur den fungerar. Det berättade jag om för en tid sedan. När hjärnan får möjlighet att återta sina domäner händer det också en massa intressanta saker, som säkert en hjärnforskare skulle kunna berätta om, men jag tänker berätta vad jag upplevde hände och då speciellt vad gäller just all den franska som lagrats ganska osorterat i huvudet under över 20 år.

Jag måste ta er med lite bakåt i tiden för att ni skall förstå mina funderingar. Att jag fuskat som autodidakt utbildare under stora delar av mitt liv har jag berättat tidigare. I likhet med så många lärare är jag emellertid en usel elev. Jag är bättre på att tala om för andra än jag är att ta till mig vad andra försöker lära mig. Min far som hade mycket med lärare att göra som politiker sa att: ”Det är väl inget fel på lärare, bara de kunde inse att de inte alltid talar med barn”.

Den här egenheten i samverkan med viss ”egennyttighet” (Noramål för envishet på gränsen till tjurskalliget) har varit både till förfång och till nytta för mig. Bäst har det varit när jag redan som ung kunde stå emot grupptryck av olika slag. Lite patetiskt har det ibland varit när jag varit ”käringen mot strömmen” när modet eller tidsandan påbjudit vissa obligatoriska åsikter och beteenden. Tristast har det nog varit när jag skulle försöka lära mig att tala främmande språk. Jag kan nämligen inte klara av att lära mig språk i klassen. Jag måste lära mig genom aktiv användning, härmande och utifrån eget behov. Engelska lärde jag mig när alla läroböcker i matematik och teoretisk fysik på universitet var på engelska, sedan har det gått av sig själv genom resor, engelsktalande vänner och genom läsande, föreläsande och författande på engelska.

Då har det varit värre med franskan. Jag säger som grabben i Nordvärmland: ”Jä prater att franska fôllständigt obehärska jä!” Ordförrådet på franska har varit ganska hyfsat, men prepositioner och andra småord har fullständigt trilskats med mig liksom verben och dess böjningsformer. Stava skall vi inte ens nämna. Nu är det ju emellertid så att jag hört franska talas runt mig i 20 års tid så något har ju gått in i huvudet. Problemet är att väldigt lite kommit ut.

Döm om min förvåning när jag kommer hem från sjukhuset och finner att jag kan tala franska. Nu tror ni att jag ljuger, men det är faktiskt sant. Allt det som lagrats i min stackars skalle under alla år har helt plötsligt lösgjorts och meningarna bara trillar ur mig och de är till och med begripliga och nästan rätt säger min fru. Hon är helt förbluffad! Nu är min fru till en bra hjälp på ett annat sätt än man kan tro. Nåde henne om hon försöker lära mig något, men jag är suverän på att härma och hon är en bra person att härma.

När jag lite skämtsamt frågade min läkare om han passade på att installera fransk mjukvara när han ändå var inne så svarade han helt seriöst att just förlust av andraspråk är vanligt när hjärnan får det trångt som min fick, men det brukar komma tillbaka när hjärnan får plats igen. Nu är det ju visserligen tredjespråk för mig och det knepiga är att jag pratar mycket bättre än jag någonsin gjorde innan jag blev sjuk.

Fransmän vet inte att man tar ut kommunalskatt i Sverige

I Frankrike kan man oftare och oftare läsa om hur välskötta de svenska statsfinanserna är. Man jämför då med Frankrike som man menar är det enda europeiska land som har högre skattetryck än Sverige och ändå inte är lika välordnat. Man pekar på hur hög kvalitet den svenska vården, omsorgen och skolan har.

Nu är det nog många läsare som höjer på ögonbrynen – säkert av olika orsaker. Vi svenskar vet ju numera att den svenska skolan är urdålig – åtminstone om Björklund får berätta om det. Vi vet också att omsorgen om gamla och sjuka är under all kritik i Sverige – åtminstone om man får tro media och många debattörer. Fransmännen tror också att Sverige är ett jämställt land, men det är ju bara att fråga Gudrun Schyman så får man veta att vi ligger bara snäppet över Afganistan när det gäller kvinnors rättigheter och möjligheter.

Det här illustrerar bara att vad som står i tidningarna och vad som förmedlas av olika tyckare och av politiker inte är så mycket att fästa sig vid. Verkligheten är ofta en annan och mer komplex. Jag har drygt 60 års erfarenhet av att bo i Sverige och de senaste dryga 5 åren har jag bott i Frankrike. Jag kan bara konstatera att länderna är ganska lika vad gäller ambitionerna inom skola, vård och omsorg. I många fall har Frankrike löst det bättre, men i många andra fall är Sverige duktigare. 

Vad gäller skolan tvistar man om vilken som är sämst. Fransmännen tycker deras skola är uslast, medan svenskarna nog anser att den svenska skolan ligger i botten. När det gäller sjukvård har jag erfarenhet själv och där är det ingen tvekan om, som jag ser det, att Frankrike har en högre kvalitet och bättre åtkomlighet. Vilket land som har den bästa äldreomsorgen kan jag inte bedöma, men attityden och respekten för äldre är oerhört mycket bättre i Frankrike.

Så kommer vi till vad det kostar. I den franska propagandan påstår man att Sverige har lägre skattetryck än Frankrike. Högern påstår detta för att finna argument för att sänka skatterna och socialisterna använder det som argument för att, med höjda skatter, skulle det bli lika bra som i Sverige. Vad som förvånar mig är att den franska debatten fullständigt missuppfattat det svenska skattesystemet. Man jämför nämligen bara statliga skatten. Kommunalskatt anses nämligen inte vara skatt i Frankrike. Sanningen är nämligen den att den statliga inkomstskatten i Frankrike faktiskt är något högre än den svenska för vanligt folk. Däremot är den upplagd på ett annat sätt. Här sambeskattas man och skatten bestäms av hushållets storlek. Väldigt många fransmän, liksom i Sverige, betalar ingen statlig skatt alls. En riktlinje som en normalinkomsttagare har för hur hög inkomstskatten blir är att den är en månadslön om året. Möjligheter till avdrag är oerhört begränsade för vanliga människor – man får exempelvis inte dra av räntor på lån.

Men – håll i er nu – kommunalskatten är oerhört låg – nästan försumbar i Frankrike. Att minst 30% av allt man tjänar i Sverige går till kommunen oavsett om man är rik eller fattig har franska media och politiker fullständigt missat. Dessutom tas nästan inga avgifter ut för kommunala tjänster i Frankrike – det ingår i ”kommunalskatten”. Vi betalar ca 12 000 kronor per år i kommunala skatter/avgifter, men då ingår TV-avgiften, fastighetsavgift och renhållning mm. Kommunalskatten varierar med boende och ort. Vi vet vänner som betalar en ”fantasisumma” på 40 000 kronor om året, men då har dom stora och dyra hus med mycket mark och hög standard.

Det i Sverige så omdebatterade RUT-avdraget löser man i Frankrike så att alla seniorer som behöver hjälp i hemmet kan anmäla detta till kommunen, som då förmedlar hjälp från någon hemmafru som vill arbeta extra. Kommunen ordnar alla formaliteter och den som köper tjänsten betalar en del av vad det kostar och kommunen står för resten. Detta avser hemhjälp som man själv anser sig behöva, inte sådan som det sociala står för på grund av att kunden är gammal eller sjuk. Att det skulle vara förnedrande att städa åt andra är en helt främmande tanke i Frankrike. 

Vad gäller ROT så finns det också för vissa speciella arbeten och för speciella ändamål. Skillnaden mot i Sverige är emellertid att här får man avdrag för material, men inte för arbetskostnad, tvärtom mot i Sverige. Dessutom måste en oberoende inspektör besiktiga arbetet innan avdrag beviljas. Själva fick vi 60% bidrag till installation av klimatanläggning efter den varma sommar då flera äldre dog i sina hem på grund av värmen.

Jag försöker inte diskutera vilket land som löst sin offentliga finanser bäst, bara peka på att man inte kan tro på politiker, media och tyckare när dom jämför olika länder. Dom har ofta ett egenintresse att ljuga, förtiga eller överdriva på ett sätt som stödjer det dom vill hävda är det riktiga utifrån sin politiska agenda.

En levande landsbygd kräver bil i Frankrike

Har dom ingen bil!!?? När fransmän hör att det är vanligt i Sverige att unga människor inte har bil visar man öppet sin förvåning. När dom dessutom förstår att tre av våra fyra barn inte äger en bil blir dom riktigt förundrade. Vågar man dessutom tillstå att några av deras partners inte ens har körkort så ser dom helt konfunderade ut. Man ser på dom att dom undrar om det är något fel på dom.

Att inte ha bil i Frankrike är riktigt underligt. Det behöver inte vara någon märkvärdig bil - den kan vara liten och ganska snart blir den ganska åtgången på grund av trafikkulturen, men det spelar ingen roll. Bil har man bara, men den är inte en statussymbol som i Sverige, bara ett praktiskt redskap. Våra tre pensionerade vänner har varsin bil - två av dom har just bytt till nya blänkande bilar. När vi frågar om dom verkligen behöver varsin bil när dom bor tillsammans och gör allt tillsammans säger dom att det är fråga om frihet.

Hur kan det då vara så olika? Ett skäl är att Frankrike är helt annorlunda uppbyggt än Sverige. Det bor ungefär 60 miljoner människor på en något större yta än Sveriges. De stora städerna är, som alla vet mycket större än dom svenska, men den stora skillnaden är att landsbygden är oerhört levande och befolkad i Frankrike. Avståndet mellan gamla pittoreska byar är bara några kilometer åt alla håll och ändå är dom väl utrustade med service, aktiviteter och expanderar genom ny bebyggelse och allehanda anläggningar som byggs upp.

Man skulle ju tycka att i ett land där man bara bor 9 miljoner på samma yta som 60 miljoner, skulle bilen vara än viktigare, men i Sverige löser man det istället genom att ödelägga landsbygden så det inte finns något man vill/behöver åka till. På så sätt kan man ordna den kollektiva trafiken som ekrarna i ett cykelhjul från och till städerna. Att någon någonsin skulle ha ett ärende mellan dessa meningslösa platser i periferin/fälgen ingår inte i tankemönstret. Då är det annorlunda i ett land där aktiviteten och attraktionspunkterna ligger i periferin - där måste man ha bil.

Som jag berättat förut sker de mesta intressanta aktiviteterna och kulturevenemangen i dessa små byar och det skulle närmast vara en omöjlighet att försörja dom med kollektiva transporter. Därför är bilen en nödvändighet för en levande landsbygd. Trots detta är infrastrukturen avseende järnvägar väl utbyggt med höghastighetståg mellan alla större städer. I de flesta städer i vår omgivning har man dessutom gratis lokaltrafik som matar från de bevakade infartsparkeringar som ställs gratis till förfogande. Själva brukar vi parkera på en sådan gratisparkering och promenera längs kanalen vid besök i Narbonne centrum.

En annan sak som förvånar fransmän är att svenska ungdomar utbildar sig så länge. Inte att de utbildar sig så många år för ett yrke, utan att dom tar examen vid så hög ålder. När vi förklarar att det dels är svårt att komma in på den utbildning man önskar, dels att många tar friår mellan gymnasium och högskola ruskar dom på huvudet.

I Frankrike är få utbildningar spärrade - här gallrar man när studenterna går utbildningen, inte innan som i Sverige. En annan skillnad är att franska ungdomar är väldigt angelägna att komma ut och arbeta så fort som möjligt och "slösar" därför sällan bort tid med att resa eller prova sig fram. Det enda ställe där målmedvetenheten är större är nog Asien där många kinesiska studenter har avverkat sin master- eller doktorsexamen medan deras svenska kamrater fortfarande funderar över vad dom vill bli i livet.

Alla vill vara bra på något

Debatten i Sverige om skolan är evig. För lite mer än två och ett halvt år sedan skrev jag om mina erfarenheter som elev på 50-talet och det oprovocerade våld som eleverna utsattes för från lärarnas sida. Jag tänker nu berätta om mina första erfarenheter från andra sidan av en kateder.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte har någon som helst formell pedagogisk utbildning. Jag har trots det fuskat som undervisare både inom grundskolan, på zigenarskola, på högskola och inom vuxenutbildning under delar av mitt liv. Jag har dessutom publicerat pedagogiska texter tillsammans med och föreläst på Lärarhögskolan i Stockholm, men skulle inte anses vara kompetent att få en tjänst i den svenska grundskolan eller gymnasieskolan enligt de regler man idag förespråkar. Detta är viktigt som bakgrund till min min berättelse och amatörmässiga betraktelser i följande text.

Mitt första vikariat som lärare fick jag i Charlottenberg i Värmland. Jag fick ansvar för undervisningen i teckning på högstadiet samt blev klassföreståndare för en klass i sista året på den sk. teknisk praktiska linjen - ett betungande ansvar för en 19-åring. Jag förstod nog inte riktigt vad "tekniskt praktisk" inriktning innebar, men insåg snart att det hade mindre att göra med fallenhet för tekniskt praktiska ämnen än att eleverna av olika skäl inte hade lika lätt som andra att tillgodogöra sig den gängse undervisningen. Numera klassificeras eleverna i detalj för att sätta in dom i olika grupper och kanske ge stöd. På den tiden var det inte så noga - någon av eleverna var dyslektiker, någon kanske inte var lika mogen som de andra, någon hade lite svårt att koncentrera sig och åter någon kanske hade svårigheter i livet som gjorde att skolan fick komma i andra hand. För många av dom hägrade den dag då dom slapp skolan och kunde gå ut och tjäna pengar eller arbeta med familjen på gården.

Gemensamt för alla mina elever var emellertid att dom var väldigt trevliga och intressanta personer och vi hade mycket kul tillsammans. I början blev det kanske inte så mycket till undervisning eftersom alla hade så olika förutsättningar och ambitioner och ofta motarbetade varandras möjlighet att ta till sig det jag försökte förmedla. Så måste dom ju testa vikarien också. Det blev med andra ord lite busigt och okontrollerat ibland, vilket dom som så gärna ville lära sig och behövde lugn och ro led av.

Outbildad som jag var "förföll jag då till eget kunnande" och tänkte tillbaka på min egen skoltid, som ju inte var så långt tillbaka i tiden. Jag kom fram till två viktiga saker - att alla ville vara bra på något och få erkännande för det, samt att alla tycker om att tävla och i synnerhet att vinna. Från den stunden blev alla lektioner led i olika tävlingsmoment där vinnare korades i olika grenar som matematik, stavning, historia osv. Varje fredag var det prisutdelning och priserna var enorma bilder av popgrupper ur den populära tidningen Bildjournalen. Jag hade fått dom av min yngre bror. Det svåra var att utforma tävlingarna så att alla eleverna vann någon gren. Visst fick jag ha grenar som gick något utanför läroplanen ibland, som kunskap om motorcyklar och mopeder, men det gick att få till det. Jag hade problem med en elev som hade lite svårt att hävda sig i de mer intellektuella tävlingarna, men han var stor och stark. Således fick varje vecka avslutas med någon kraftsport, som armbrytning, fingerkrok eller liknande - hoppas gymnastikläraren ursäktar intrånget.

Förutom att det här är en nostalgitripp så undrar jag ibland hur livet blivit för mina första elever. Nog vore det roligt att träffa någon av dom idag. Den andra tanken är hur viktigt det är för alla människor, särkilt när man är ung, att vara bra på något och få erkännande för det. Betyg i skolan kan vara ett sätt att ge erkännande, men det kan också vara ett sätt att trycka ned om det används på fel sätt. Kanske skulle man i skolan idag koncentrera sig mer på elevernas starka sidor och sätta betyg på hur dessa sidor utvecklats, snarare än att avskilja elever utifrån deras tillkortakommanden.

"Att förfalla till eget kunnande" är ett motsägelsefullt uttryck som myntats av min gode vän och kollega T. Engström som beteckning på att man, i avsaknad av utbildning, lätt hittar på egna teorier som kan vara riktigt tokiga, men som ibland, mer av tur än av skicklighet, leder en rätt.