Vietnam - lite kuriosa till en början

Vi har varit två veckor i Vietnam och eftersom mina texter från ett annat kommunistland med enorma klasskillnader – Kuba – har blivit både flitigt lästa och uppskattade tänkte jag skriva några texter även om Vietnam. Jag skall börja i den roliga änden och skriva lite om sådant som förvånade och som åtminstone inte vi förväntade oss eller kunde läsa oss till i olika turistguider.

Vi startade i Ho Chi Minh City eller Saigon, som vi som var med vid tiden minns det. Sedan flög vi till Hanoi och gjorde en utflykt med övernattning till Ha Long Bay. Sista dagarna återvände vi till Saigon och en dag gjorde vi en utflykt till Mekongdeltat. Mer om allt detta senare.

Klimat

Första dagarna i Saigon var betungande, främst beroende på klimatet och trafiken. Det är den torra årstiden nu vilket innebär temperaturer över 30 grader och en oerhört hög luftfuktighet. Kombinerat med en fullständigt galen trafik så innebär det smog som gör att man harklar sig och spottar som en storrökare varje morgon i duschen. Standardutrustning för de flesta Saigonbor är munskydd mot detta.

Som kontrast till detta är klimatet i Hanoi nu under högsäsong mycket behagligt och mer likt en svensk sommardag och luften upplevs åtminstone som renare. I Hanoi har man till skillnad från Saigon fyra årstider.

Trafik

Trafiken främst i Saigon var obeskrivlig. Givetvis mycket bilar, men framför allt tusentals tvåhjulingar med motor, vilket väl var den främsta orsaken till den dåliga luften. Om det stod en polis i en korsning stannade trafiken vid rött ljus och då såg det ut som starten i Vasaloppet när ljuset slog om. Som överallt i världen fanns inte tillstymmelse till hänsyn eller trafikvett hos tvåhjulingarna. Tänk er en svensk 35-årig storstadscyklist med motor och hög på Rohypnol så förstår ni hur farlig man levde som fotgängare. Tvåhjulingarna stannade nämligen inte vid rött ljus och övergångsställen ignorerades totalt. Man bara ökade farten och tutade på oss när vi gick på grön gubbe. Några gånger såg vi hur skotrar tvingades stanna för att inte köra över en gående och då blev de lätt påkörda bakifrån av andra bilar eller tvåhjulingar. Till Hanois fördel skall nämnas att där stannade åtminstone bilisterna vid rött ljus för oss gående.

Shopping

I Saigon fanns en stor marknad, men där fann man mest kinesiskt skräp som finns överallt i världen. Vi saknade lokalt hantverk, vilket vi fann rikligt av på marknaden i Hanoi. Däremot fanns det flera varuhus som får NK att framstå som en billighetsbasar. Där fanns bara alla de mest exklusiva europeiska, amerikanska och japanska märkena i mode, juveler, klockor, skönhetsprodukter och annat av livets nödtorft i ett kommunistiskt land med en medellön på 2000 kronor per månad. På night-market i Hanoi gjorde min fru ett fynd. Hon hittade en stor vacker skogsgrön sjal av hög kvalité från Acne Studios i Stockholm i sin originalförpackning för 50 kronor. Försäljaren hade aldrig hört talas om märket Acne och skälet till att det hamnat på en marknad i Hanoi var troligen att det var ett feltryck i adressen på bipacksedeln. Med de produktionskostnader man har i Asien är det billigare att kassera och byta ut än korrigera när man får reklamationer. Det är av det skälet som man ibland kan ha turen att få originalprodukter av kända märken för en spottstyver. Att veta när det är så och när det är billiga kopior kräver dock kunskap.

Man tar betalkort – även ofta Amex - nästan överallt och det finns gott om bankomater och växlingskontor. Många på gatan vill ha dollar, varför det kan vara praktiskt att ha en bunt endollarsedlar som också passar bra för att ge som dricks för småtjänster på hotell.

WiFi

WiFi var gratis på alla hotell vi bodde på och av god kvalité. Oftast fanns gratis WiFi på restauranger, kaféer, varuhus och även utomhus på offentliga platser, samt på utflyktsbussar. På de hotell vi bodde var utbudet av västerländska TV-kanaler och filmkanaler rikligt.

Valuta

Valutan är knepig och har många nollor, vilket gör att man lätt villar bort sig. 1 miljon Dong motsvarar ungefär 500 kronor, men man skriver i allmänhet ut bara tusentalen – de tre nollorna får man tänka sig. Vårt trick var att dela tusentalet med två och fick då ungefär priset i kronor. Man får se upp lite. På gatan får man ofta priset i dollar och om man ber om att få betala i Dong så blir kursen riktigt dålig ibland, men det reder ut sig om man protesterar.

Säkerhet och skojare
En taxichaufför lade snabbt till en nolla på taxametern när vi skulle betala och så riktigt hotfull ut när vi vägrade att betala tio gånger normaltaxa. När även vi skärpte rösten så backade han emellertid snabbt. Hade det varit vår första taxiresa hade vi säkert betalat eftersom hans begärda pris var ungefär som i Sverige. I övrigt så var allt tal, från andra turister och vietnameser vi känner, om att man skulle vara observant på ficktjuvar och skojare väldigt överdrivet. Vi såg inget av det. Nästan alla var väldigt trevliga och hjälpsamma utan krav på ersättning. Det enda irritationsmomentet är de som låtsas ge en smakprov eller sätter på en en hatt för fotografering och sedan kräver betalning. Det är emellertid mycket mindre vanligt än exempelvis i Nordafrika och vanligare i Saigon än i Hanoi enligt vår upplevelse. Man såg mycket få tiggare på gatorna, men några mycket utsatta personer som bad om en slant förekom. Vi köpte dessutom den dyraste och ganska fula pennan av två unga flickor som delfinansierade sina universitetsstudier genom att sälja prylar på gatan på kvällarna. Eftersom de inte var ensamma om detta och sortimentet var likartat så kan det ha varit organiserat av skolan eller någon organisation.

Var kommer ni ifrån?

Taxichaufförer ville ofta veta var vi kom ifrån. När vi berättade att vi var svenskar och bodde i Frankrike såg alla ut som frågetecken. Varken Sverige eller Frankrike var bekanta för de flesta. Vi insåg emellertid att unga manliga vietnameser är absolut fotbollstokiga trots att sporten är mycket liten i landet. När vi berättade att vi flugit från Barcelona gick det upp ett ljus för alla och Paris SG var välkänt. Zlatan Ibrahimović var idol för många och att vi kom från hans hemland uppgraderade oss avsevärt. En chaufför var emellertid stor beundrare av Henrik Larsson och någon gillade Fredrik Ljungberg mest, men det var tydligen främst för att han var lika snygg och välklädd som Beckham förstod vi.

Göteborg och Stockholm
Vi insåg snart att rivaliteten mellan Hanoi och Saigon var värre än den mellan Stockholm och Göteborg. Man försökte på båda sidor tala negativt om den andra. När vi exempelvis i Saigon sa att vi ätit gott i Hanoi fick vi veta att det smakade så bra för att maten innehöll glutamat. Faktanörd som jag är sökte jag naturligtvis artiklar om detta och fann många ”alternativa” texter som utpekade glutamat som oerhört farligt – nästan i klass med chemtrails. När man däremot sökte sig till vetenskapliga artiklar från officiella källor, som Livsmedelsverket och olika svenska och internationella livsmedelsforskare fick man en annan bild. Jag fick lära mig följande. Glutamat är en smakförstärkande aminosyra som delvis produceras av den egna kroppen och nödvändig för kroppen. Den förknippas med det man idag kallar ”den femte smaken” – umami. Den förekommer rikligt i de flesta grönsaker, men främst de med mycket protein som soja och olika sädesslag. Som tillskott används det främst i kryddor och i olika extrakt, typ buljong. Det är en av de under längst tid och mest ingående utforskade tillsatserna i mat och man har inte funnit några risker med dessa tillsatser varken för vuxna eller för barn. En del rädsla kan, menar man, härröras från en sammanblandning av onormal överproduktion av ämnet i den egna kroppen, som kan innebära hälsoproblem och extern tillförsel genom kosten. Något som inte kan likställas enligt den vetenskapliga forskningen.

Mat och dryck

Jag återkommer till den fantastiska maten. Dryck är mer komplicerat. Vin kostar nästan lika mycket på restaurang som i Sverige och ölet är inte någon höjdare, men drickbart – Hanoi, 333 och det japanska Sapporo var relativt bra till maten. Däremot har man massor av lokala spännande drycker med ingredienser som man inte kan föreställa sig i västvärlden – ofta blandningar av the och juicer på frukt eller grönsaker med olika kryddningar. Värt att prova! Det vietnamesiska kaffet är utsökt gott och starkt. Passar verkligen den svenska smaken. Det produceras i bergstrakterna och finns i många olika kvalitéer. Traditionellt serveras det med kondenserad mjölk, men jag föredrar det svart och min fru med vanlig mjölk.

Kultur

Om man jämför med Kuba så är skillnaden enorm inom vissa områden. På den stora bokmarknaden i Havanna fanns bara böcker av Che och Castro, några drinkböcker, samt några biografier om Hemingway, men det fanns desto fler av dessa. På bokgatan i centrala Saigon fanns översättningar av mängder av västerländska bestsellers av senaste datum. Annan kultur vi mötte återkommer vi till.

Trafik i EU, Sverige och Frankrike

De som följt min blogg under en tid vet att jag på nästan alla områden, som är viktiga anser att det Franska samhället, miljön, kulturen och vädret är fantastiskt. Att flytta hit var ett av de bästa beslut vi tagit. På ett område har jag emellertid stora problem med Frankrike. Det är de franska bilförarna och deras totala avsaknad av ansvar och fantasi. Det gör mig också väldigt beklämd att se alla de blombuketter som är uppsatta efter vägarna runt där vi bor. De blir bara fler och fler och dyker upp på ställen där det är väldigt svårt att förstå hur man kan köra ihjäl sig. Att även personer runt omkring oss drabbats gör inte saken lättare att stå ut med.

När vi skulle hyra bil för en tid sedan frågade vi ingående om självrisker vid skada, vilket uthyraren fann något underligt så vi kände att vi måste förklara. När vi hänvisade till det sätt medtrafikanterna (eller snarare mottrafikanter) uppförde sig blev han irriterad och snäste att ”det dör väl folk i trafiken i Sverige också?”

Vi har numera skaffat oss en s.k. svart låda – dvs. en liten videokamera som sitter i framrutan och registrerar allt som händer på vägen så man åtminstone skall ha bevis på att den som kört på en kört på fel sida eller kört i fel varv i en rondell, vilket faktiskt händer.

Häromdagen tänkte jag emellertid gå lite längre och ta reda på hur dödstalet i trafiken faktiskt ser ut i olika länder. Jag fann då ett pressmeddelande från 19 mars 2013 utfärdat av Europeiska kommissionen om Trafiksäkerhet i EU. Där kunde jag läsa om olycksstatistik i alla EU-länder.

Inte förvånande var de före detta öststaterna de som hade flest döda per miljon innevånare, men där Grekland tränger sig in i topplistan. I topp ligger Litauen med 100 döda/miljon innevånare med Polen på andra plats med 93 och Grekland på tredje plats med 92 döda. I Sverige dödas 31 personer i trafiken och i Frankrike 56. Lägst dödstal har United Kingdom med 28 döda. Jag måste tillstå att min intuitiva uppfattning var att skillnaden mellan Frankrike och Sverige skulle vara större.

Jag gick därför till en fransk sida för att kontrollera statistiken departement för departement. Vår skadereglerare hade nämligen sagt att vårt departement Aude var riktigt skadedrabbat. Det visade sig att den låga landsstatistiken mycket hade att göra med Parisområdet där dödstalen hade närmast svenska nivåer. Högst hade departementet Tarn et Garonne som ligger i trakten av Toulouse där det dör 209 personer i trafiken per miljon innevånare. Det visade sig också att siffror runt 100 som värstingarna i EU har är vanliga i de flesta franska departement. Vårt eget Aude har exempelvis 165 döda per miljon innevånare. Det är mer än 5 gånger så många som i Sverige.

Man måste emellertid nämna att dödssiffrorna ständigt har minskat i alla änder, även i Frankrike. I Frankrike var den som högst i början av 70-talet för att sedan stadigt minska. Intressant är att införande av fasta automatiska fartkameror 1983 inte hade någon märkbar effekt. Det kan ju bero att de är placerade där de ger bäst fångst inte där det är farligast. Fransmän kör nämligen mer ovarsamt ju mindre och uslare vägarna är och det är naturligtvis där de dör också. Där ger ju inte trafikkamerorna så stor fångst som precis efter begränsningsskyltar vid stadsinfarter och andra lönsamma fångstställen. De franska motorvägarna där tillåten fart är 130 km/tim är närmast idylliska ur trafiksynpunkt jämfört med andra länder jag kört i, medan man bör tänka sig för innan man ger sig ut på en mindre väg, speciellt precis för lunch.

En anomali jag lade märke till var att dödstalet för Frankrike, som är det enda jag detaljstuderat, blir högre om man tar snittet av alla departementssiffror än det som rapporterats till EU. Man kan kanske anta att de inhemska siffrorna för Frankrike är mer korrekta än de som tagits fram för externt EU-bruk. Om samma sak gäller för Sverige vet jag inte.

Trafiken på Korsika

Jag skall erkänna att jag hade fördomar om trafiken på Korsika. Eftersom jag tagit del av franska TV-program som berättade att parisare sätter korsikanska departementsmärken på sina bilar för att undvika att andra trafikanter skall uppföra sig aggressivt. Man bråkar inte med en korsikanare är den allmänna meningen i Frankrike. Jag hade således väntat mig en än mer aggressiv trafik än den vi genomlider på vägarna i Sydfrankrike. Så jag bedrog mig! Trafiken på Korsika är väldigt civiliserad och trafikanterna är artiga och hänsynsfulla. Till skillnad mot bilisterna i våra sydfranska hemtrakter håller man hastighetsbegränsningarna, man håller avstånd till bilen framför, man kör på rätt sida av vägen till och med i skymda kurvor och på backkrön och man vet hur man väver när det är tät trafik. En annan underlighet är att även bilar som har några år på nacken har alla hörnen oskadade och dörrarna saknar rispor och bucklor från andra trafikanters dörrar. Man kan således parkera sin bil utan att få den ramponerad av andra. Det hade varit riktigt trevligt om det inte hade varit för den mycket frekventa motorburna turismen på två hjul – jag avser motorcyklarna.

Nu tror ni säkert att jag är en konservativ gubbstrutt som av princip inte gillar MC-människor, men inget kan vara mer fel. Under många år var jag själv motorcykelburen och semestrade många mil i Europa på MC. Det var vid den tiden av mitt liv när jag började tro att jag hade uppnått bäst-före-datum och måste förnya mig för att hänga med. Eftersom varken Vasaloppet, hästsvans eller ringar i öronen låg för mig blev det MC, vilket var ett trevligt val. På den tiden åkte man motorcykel främst för att det var en mer naturnära upplevelse än att åka bil och mindre jobbigt än trampcykel. Det var på den tiden som en ynka 1000 cc hade under 100 HK. En bidragande orsak till att MC var så populär bland 40-talister redan då var att man enkelt fick sällskap med damer som var födda samma år som man själv konfirmerades om man bara hade en tillräckligt stor cykel. Min fru och jag insåg på Korsika, med förvåning, att majoriteten av MC-åkarna fortfarande är födda på 40-talet, men att damerna bakpå numera snarare är födda på tidigt 70-tal till skillnad mot på min tid när de var främst 50-talister bakpå – men så är ju cyklarna större och mer potenta numera också.

Det var ju trafiken jag skulle skriva om. Att vistas på samma väg som dessa MC-åkare är en skrämmande upplevelse. På Korsika finns nämligen sällan en raksträcka utan det är kontinuerliga skarpa kurvor, endera uppför bergen eller nedför bergen. På ena sidan har man en vertikal bergvägg där stenar rastar ned och på andra sidan har man ett bråddjup, som ofta slutar i havet och det finns inga räcken. Föreställ er då när vi bilister, som kör i 30 km/timman möter radband av MC-åkare som enbart är där för att träna kurvtagningsteknik i högfart – vilket jag konstaterade många behövde, men kanske inte just bland andra trafikanter. Som gammal MC-förare kan jag inte begripa varför man hela tiden måste åka på vita mittlinjen på vägar där två bilar inte kan mötas och varför vänstra sidan av vägen är trevligare än den högra. Jag förstår inte heller hur man tänker när man oftast gör omkörningar just vid möten, eller i skarpa kurvor genom att köra på vänster sida av vägen. Ensamcyklarna, som ofta var yngre par, körde ganska vettigt och njöt av naturen – de farliga var de flockar på dussinet pensionärer som kom på ett radband. När alfahannen i täten av flocken körde om måste helt enkelt alla de andra köra om oavsett trafiksituationen. Om man genom tvärnit i en kurva lyckades rädda livet på ledarhannen hade man stora problem att undvika att bli överkörd av resten av flocken. Det ruskiga med de här flockarna var ju att många i kön kanske inte alls hade den vanan, skickligheten och reaktionsförmågan som krävdes för att hänga på de andra, men man vill ju inte bli trackad inför damerna vid restaurangbordet på kvällen. Att de inte heller såg något av den vackra naturen hade man löst genom att ha hjälmkamera så man kunde sitta med en pilsner under vintern och kolla in vad man ”sett” på semestern.

Apropå restaurangen så råkade vi ut för en sådan här HD-klubb av grabbar i vår egen ålder, med avsevärt yngre damer en kväll. Ca 25 personer dråsade in på en restaurang av bättre sort där vi andra satt i lugn och ro och åt god man, pratade och såg ut över havet. HD-herrarna var givetvis klädda i skinnställ, hjälm och stövlar, medan deras damer hade snofsat till sig i mer civila kläder, som damer gärna gör. Så var ju damerna i en ålder så det var mödan värt att snofsa upp sig också, medan herrarna inte hade så mycket att förlora. Hur som helst så tog de över restaurangen och visade samma hänsyn till omgivningen som de tidigare gjort på vägen. Det var som om ett gäng svenska tonåringar på skidsemester i Alperna kommit in. Vi andra avslutade snabbt vår måltid eftersom vi varken kunde äta eller prata i allt stojet.

Man kan ju emellertid förstå att man fylls av livslust och eufori när man hela dagen har pumpat in adrenalin i sitt blodomlopp och haft ständiga nära-döden-upplevelser. Vad jag däremot har svårare att begripa mig på är hur en kvinna som har halva livet framför sig kan överlämna sig i händerna på en adrenalinmissbrukande pensionär, med de begränsade reflexer både vad gäller fysik och nervsystem som en senior oundvikligen har. Att döma av vår upplevelse på restaurangen är troligen förarna dessutom ganska bakfulla när de störtar utför bergen.

Nu hjälper det något om man kör runt Korsika motsols eftersom man då får MC-förarna i ryggen och det är något mindre skrämmande än att möta dom på fel sida i en kurva. Skälet är att om man kör motsols på kustvägarna så åker man längst från bergssidan och undviker de nedramlade stenarna och det vill de som åker MC, cyklar eller har öppen bil gärna undvika. Man kan också välja att åka på lite sämre och gropiga vägar. För oss bilister spelar det inte så stor roll – man kan ändå inte köra fort, men en MC-åkare kan inte stå ut med att hålla under 50 som vi andra så då slipper man dom. En annan fördel med att åka motsols är att de flesta parkeringsfickor ligger på utsidan och då slipper man köra över vägen, vilket alltid är farligt eftersom sikten bara är något tiotal meter.

Parkeringsfickorna är en sak för sig. Det finns ganska många eftersom alla måste stanna och fotografera den vackra utsikten stup i kvarten. Det är därför viktigt att man stannar på ett sätt så andra kan få plats vilket alla gör utom MC-åkarna. De kunde ju parkera sina cyklar sida vid sida eller utefter kanterna så en bilist fick plats, men icke så! När flockens ledare stannar, stannar alla och placerar sina cyklar som ett plocke-pin utspridda över hela parkeringsfickan så ingen annan får plats. Vid något tillfälle såg vi bilister som försiktigt försökte knô sig in, men nåde den som kommer inom en meter från en glänsande HD – det gör man inte om. Man kanske skall tillägga att vi ändå inte talar om HD-gäng i den svenska bemärkelsen utan här talar vi om mycket vanliga medelålders män som upplever en ”andra vår” eller kanske en tredje, vad vet jag.

Nu har jag berömt den korsikanska trafikkulturen och sablat ned gubbar på MC. Förr ansåg jag att man borde ha åldersgräns nedåt för att köra tung MC, men nu har jag reviderat den enkla uppfattningen. Varken min fru eller jag hade en aning om hur gamla MC-åkarna är idag, men det uppenbarades ju när de tog av sina hjälmar. Jag missunnar dom inte upplevelsen, men nog borde dom inse att det krävs en del både av sinnesreflexer och motorik att handskas med dagens monstercyklar. Jag förstår att dom inte har jämnåriga ”spättor” bakpå. Vilken mogen kvinna med någorlunda omdöme skulle vilja utsättas sig för en överhängande risk för en förtida död.

Övrigt
Om ni vill ha restaurangtips från Korsika skall ni läsa min restaurangblogg
Allmänt om Korsika kan du läsa om på annan plats

Frustration – eller?

Jag har otaliga gånger berättat hur väl vi trivs här nere i södra Frankrike. Klimatet, kulturen, människorna, maten och vinet. Allt detta är sant. Man bryr sig om varandra, man respekterar äldre, det förekommer ingen åldersdiskriminering och människor är oerhört artiga – till och med ungdomar.

Jag har också berättat hur dessa artiga och trevliga människor blir som förbytta så fort dom kommer bakom en ratt. De blir slarviga, hänsynslösa, aggressiva, omdömeslösa och saknar respekt för andras egendom – det växer ut horn på dom. Damen på vårt försäkringsbolag bekräftar detta – statistiken visar att det är typiskt för södra Frankrike. Man undrar hur det kan vara så?

Tänk er en bilist som med sitt eget liv som insats i vansinnig fart genar en kurva på fel sida på en väg där det knappt går att mötas. Följande samtal är fullt möjligt:

-          Hur tänkte Ni, Min herre, när Ni körde så?
-          Vad är problemet, Min herre? Det hände ju inget!
-          Nej, inte den här gången, Min herre men Ni kunde ju mött en lastbil eller en bil med barn som passagerare, Min herre.
-          Visst, men det gjorde jag ju inte, Min herre. Dessutom ser jag inga barn i Er bil, Min herre.
-          Inser Ni inte, Min herre att Ni hade en oerhörd tur. En annan gång har Ni inte det, Min herre.
-          Lägg av, Min herre – erkänn att Ni har fel, det hände ju inget, Min herre.
-          Med det kunde Ni inte veta innan, Min herre, eller hur? Ni riskerar ju både Ert och andras liv, Min herre.
-          Hur kan jag riskera någons liv när vi båda hinner väja, Min herre?
-          Jag resonerar rent hypotetiskt, Min herre.
-          Vad är Ert problem, Min herre – Ni måste vara dum, Min herre, som kritiserar mig för något som inte har hänt - som är rent hypotetiskt, Min herre.
-          Osv.

(Kanske låter det här överdrivet, men ju argare man är ju mer artigt titulerar man folk i Frankrike. Jag kommer att tänka på Tor Isedals klassiska replik i Söderkåkar: ”Kallar du mig människa en gång till får du på käften”).

Likaså är högerregeln helig – för andra – inte för mig. Man är inte ens skuldmedveten när man bryter mot alla tänkbara regler och riskerar sina och andras liv. Man ger fingret, signalerar att den andre är en idiot, skriker otidigheter genom nedrullade rutor osv. Oavsett kön och ålder är det så man beter sig som bilförare när en situation uppstår.

Min fru och jag har diskuterat orsakerna. Själv tror jag att man här nere i södern omfattar tron på ödet – ”om gud vill”, mer än i övriga landet. Jag tror också att det är en utpräglad skamkultur snarare än en skuldkultur. Den senare är traditionellt förhärskande i norra Europa, den förra vanlig i en del andra kulturer. Som vår granne, som håller med oss i sak sa: ”Det enda som är förbjudet här är att åka fast.”

Min fru tror mer på att det är ett hävdelsebegär – en sorts könsneutral machokultur som härskar – man tävlar alltid och måste alltid vinna. Det är ett bevis på att man är skicklig bilförare - att köra utan omdöme. Dessutom tror vi båda att människor av något skäl känner sig frustrerade, men inte lever ut det annat än när dom är skyddade av sin bilplåt.

Man kan emellertid finna en del av förklaringen i det faktum att dessa människor som lever ett gott liv med 300 soldagar/år, ett rikt socialt liv, fungerande samhälleliga funktioner och odlar sitt vin i en by med mycket få invandrare, till 47% röstade på Marine Le Penn i senaste valet. Man kan ju fundera över det när man vet att de nordiska ländernas folk, som enligt internationella undersökningar är lyckligast i världen, i större och större utsträckning röstar på extrema högerpartier.

Nu åker vi till Norge och firar en av våra bästa vänners 70-årsdag. Det skall bli väldigt trevligt. Jag får väl dölja mina svartbruna ögon bakom mörka glas i tullen och vara glad att den kolsvarta kalufsen grånat med åren.

Barnunderhållning i göteborgsandans tecken

Vårt yngsta barnbarn är så lycklig. Utanför fönstret gräver gatukontoret i Göteborg upp gatan för att lägga ny asfalt. Där finns lastbilar, grävskopor och vägvältar - alla med saftblandare, som är ett nytt ord han lärt sig av mormor. Han älskar alla sorters stora fordon och maskiner och kan berätta om dom med ett felfritt uttal fast han bara är drygt 2 år.

Han kommer att bli ännu lyckligare i höst för då kommer alla maskinerna tillbaka till samma ställe, men då blir det betongbilar lyftkranar och en mängd annat skoj. Det är nämligen så att huset ligger så att en brant gata kantar ena tomtgränsen. Där har alla dagvattenbrunnar satts igen och stödmuren är så dålig att varje gång det regnar rinner det in mängder av vatten i husets källare. Parkförvaltningen i Göteborg har därför beslutat att man under hösten skall bygga en helt ny stödmur och nya dräneringar för den nyasfalterade gatan, så då måste allt som görs nu rivas upp. Tänk ändå vad kommunen gör för att roa små barn.

Mor och far har lite försiktigt frågat om inte Gatukontoret känner till att Parkförvaltingen om några månader skall riva upp den nyasfalterade gatan. Det hade dom ingen aning om. Man undrar lite hur svårt det är i dessa datoriserade tider att hålla reda på varandras projekt så man inte slösar med skattepengar på det här viset. Jag kan tipsa om att många aktiva familjer som har många järn i elden har en gemensam kalender där man för in sina olika aktiviteter. Det är gratis och kan fås genom exempelvis Google. Det kanske skulle vara något för Göteborgs kommun till hjälp att spara lite pengar i dessa kärva tider när så mycket pengar går åt till mutor och andra aktiviteter i göteborgsandans tecken.

En levande landsbygd kräver bil i Frankrike

Har dom ingen bil!!?? När fransmän hör att det är vanligt i Sverige att unga människor inte har bil visar man öppet sin förvåning. När dom dessutom förstår att tre av våra fyra barn inte äger en bil blir dom riktigt förundrade. Vågar man dessutom tillstå att några av deras partners inte ens har körkort så ser dom helt konfunderade ut. Man ser på dom att dom undrar om det är något fel på dom.

Att inte ha bil i Frankrike är riktigt underligt. Det behöver inte vara någon märkvärdig bil - den kan vara liten och ganska snart blir den ganska åtgången på grund av trafikkulturen, men det spelar ingen roll. Bil har man bara, men den är inte en statussymbol som i Sverige, bara ett praktiskt redskap. Våra tre pensionerade vänner har varsin bil - två av dom har just bytt till nya blänkande bilar. När vi frågar om dom verkligen behöver varsin bil när dom bor tillsammans och gör allt tillsammans säger dom att det är fråga om frihet.

Hur kan det då vara så olika? Ett skäl är att Frankrike är helt annorlunda uppbyggt än Sverige. Det bor ungefär 60 miljoner människor på en något större yta än Sveriges. De stora städerna är, som alla vet mycket större än dom svenska, men den stora skillnaden är att landsbygden är oerhört levande och befolkad i Frankrike. Avståndet mellan gamla pittoreska byar är bara några kilometer åt alla håll och ändå är dom väl utrustade med service, aktiviteter och expanderar genom ny bebyggelse och allehanda anläggningar som byggs upp.

Man skulle ju tycka att i ett land där man bara bor 9 miljoner på samma yta som 60 miljoner, skulle bilen vara än viktigare, men i Sverige löser man det istället genom att ödelägga landsbygden så det inte finns något man vill/behöver åka till. På så sätt kan man ordna den kollektiva trafiken som ekrarna i ett cykelhjul från och till städerna. Att någon någonsin skulle ha ett ärende mellan dessa meningslösa platser i periferin/fälgen ingår inte i tankemönstret. Då är det annorlunda i ett land där aktiviteten och attraktionspunkterna ligger i periferin - där måste man ha bil.

Som jag berättat förut sker de mesta intressanta aktiviteterna och kulturevenemangen i dessa små byar och det skulle närmast vara en omöjlighet att försörja dom med kollektiva transporter. Därför är bilen en nödvändighet för en levande landsbygd. Trots detta är infrastrukturen avseende järnvägar väl utbyggt med höghastighetståg mellan alla större städer. I de flesta städer i vår omgivning har man dessutom gratis lokaltrafik som matar från de bevakade infartsparkeringar som ställs gratis till förfogande. Själva brukar vi parkera på en sådan gratisparkering och promenera längs kanalen vid besök i Narbonne centrum.

En annan sak som förvånar fransmän är att svenska ungdomar utbildar sig så länge. Inte att de utbildar sig så många år för ett yrke, utan att dom tar examen vid så hög ålder. När vi förklarar att det dels är svårt att komma in på den utbildning man önskar, dels att många tar friår mellan gymnasium och högskola ruskar dom på huvudet.

I Frankrike är få utbildningar spärrade - här gallrar man när studenterna går utbildningen, inte innan som i Sverige. En annan skillnad är att franska ungdomar är väldigt angelägna att komma ut och arbeta så fort som möjligt och "slösar" därför sällan bort tid med att resa eller prova sig fram. Det enda ställe där målmedvetenheten är större är nog Asien där många kinesiska studenter har avverkat sin master- eller doktorsexamen medan deras svenska kamrater fortfarande funderar över vad dom vill bli i livet.

Intensivt socialt liv i sommarvärmen

Abbey de Fontfroide

I morgon kommer våra norska vänner på besök. För andra året i rad bilar dom från Norge. Det är en resa på modiga 250 mil - strongt gjort tycker jag, men vad gör man inte för att få testa nya bilen och få gott vin med sig hem. Som vanligt blev dom stående i timmar i det hemska vägarbetet söder om Danmark som går under namnet Tyskland. Fler timmar i 30 kilometers hastighet som mest norr om Frankfurt kan få vem som helst att misströsta. Nu har vi pratat med dom på telefon och dom har kommit fram till Metz och sitt hotell samt fått en god middag.

I morgon har dom fina, släta franska motorvägar att se fram emot som dessutom är dragna på ett naturskönt sätt. Om dom inte är helt uttröttade och försover sig borde dom vara här under tidiga kvällen. Då väntar god mat och gott vin på dom som belöning för deras bragd.

De senaste dagarna har varit stressiga här. Under fyra kvällar har vi sett alla avsnitt av den amerikanska TV-serien Treme, som handlar om New Orleans efter Katrina. Vi har sett all avsnitt för 2010. Serien är oerhört bra gjord. Så har det ju varit nationaldag som vi firade med våra grannar på den trevliga restaurangen på Abbey de Fontfroide. Restaurangen har serverat mat till vägfarande pilgrimmer sedan slutet av 1000-talet.

I går kväll lärde vi känna ett nytt franskt par med två barn som normalt bor i Dubai, men köpt ett hus i byn så dom skall få lite svalare klimat på sin sommarsemester. Dom skall stanna här hela sommaren eftersom Ramadan infaller under sommaren i år och då är det inte så livat att vara västerlänning i ett konservativt arabland. Det är lite knepigt för muslimer i Skandinavien när Ramadan inträffar på sommaren eftersom dom bara får äta efter solnedgången. Bra sätt att banta på kan man tycka - åtminstone i Norrland. Jag har hört ryktas om att dom får någon sorts dispens att gå efter arabisk klocka i sådana krisfall.

Utanförskapets trauma - eller dessa förbaskat trevliga fransmän?

Det vi uppskattar så mycket med livet här i Sydfrankrike är människorna. Dom är artiga, vänliga, prestigelösa och verkar inte det minsta stressade. Här kan tanterna stå i apoteket, brödaffären eller banken och prata med expediten om ditt och datt som inte har ett smack med det egentliga ärendet att göra hur länge som helst utan att den allt längre kön bakom visar det minsta irritation.

Det händer aldrig att någon försöker placera in en på den sociala stegen genom att fråga vad man har för yrke och utbildning och ingen skryter om varken det ena eller det andra när man träffas för att ha trevligt. Man ser aldrig överförfriskade människor - inte ens tonåringar - och vi har inget skrik och skrän på gatorna om nätterna.

När däremot fransmannen/kvinnan kommer i en bil blir dom som förbytta. Jag skrev om en elektronisk mojäng som man kunde koppla in i sin bil så att mobiltelefoner inte fungerade medan man kör. Jag undrar om det inte finns någon sådan grej som fransmännen här nere monterar in i bilen så hjärnan slutar fungera så fort dom vrider på startnyckeln. Helt plötsligt blir dessa mönstermänniskor fullständigt galna, prestigetokiga, tävlinginriktade, stressade, fantasilösa och totalt omdömeslösa. Adrenalin och testosteron sprutar ur öronen på både män och kvinnor. Jag har gett upp - jag vet inte hur jag skall förhålla mig eller uppföra mig för att inte riskera liv och lem. I början körde jag som i Sverige, dvs. bröt mot regler lite lagom och försökte använda huvudet så gott det gick. Det betyder att köra på rätt sida, inte gena kurvor, inte köra om på backkrön, inte parkera på övergångsställen och en del annat finlir. Jag höll på att bli krossad av mottrafikanterna. Senaste året har jag antagit attityden att alla andra är, endera självmordsbenägna eller stuntmen/women, och agerar därefter själv. Inte heller det har fungerar, eftersom jag faktiskt, med min begränsade svenska hjärna, inte kan förutse ens hälften av alla de vansinnigheter som mina mottrafikanter tar sig för. 

Det som är jobbigast är att dom alltid har rätt oavsett hur idiotiskt dom bär sig åt, vilket innebär att jag har fel, vilket dom inte är sena att tydliggöra. Ett exempel som jag ständigt återkommer till både i vaket tillstånd och i mina mardrömmar är följande: Precis efter man lämnat grannbyns snirkliga gator finns en raksträcka på kanske 100 meter som egentligen är en bro över motorvägen. Den stiger brant uppåt mot ett krön som är totalt skymt. Alla som bor här vet att från andra hållet kör alla oerhört fort och dyker upp på krönets topp i så där 100 km i timman. Nästan varje gång jag kör genom byn har jag en bil bakom mig som sniffar mig i bakluckan genom byns vindlingar för att omedelbart börja omkörning när den korta backen kommer. Hittills har inte en av de många lastbilarna eller bussarna som trafikerar sträckan dykt upp från andra hållet, vilket är skälet till att jag kan skriva den här texten. Skräcken finns emellertid alltid där, speciellt i min säng på natten.

På senaste tiden har jag emellertid lagt mig till med en ny strategi som jag trodde skulle vara framgångsrik. Eftersom vår bil är utrustad med 140 turboladdade dieselhästkrafter så tänkte jag undvika att vara bromskloss i just det här fallet. Omedelbart när hastighetsbegränsningen upphör gasat jag således på för att inte vara till hinders för dessa stressade mottrafikanter. Inte tusan hjälpte det! Inte ens om jag öser på så mycket det går uppför backen hindrar det bilen bakom att försöka köra om, om dom så kör Steves gamla Loyd eller en Fiat Uno. Givetvis måste jag bromsa in för att inte ett säkert dödsfall skall inträffa när den andra bilen inte ger med sig en tum. Vad gör man med sådana bilister? Nu var ju det egentliga felet att jag trodde att problemet var att jag körde för sakta, vilket inte hade ett dugg med strävan att riskera livet att göra.

Nu är det inte bara på vägen som fransmännen har lite speciella egenheter. Vi besökte de fantastiska grottorna i Clamouse i går, vilket ju är en oerhörd upplevelse. Vid entrén står det stora skyltar att man får fotografera, men absolut inte med blixt eftersom man då på sikt förtstör grottorna och dess mycket sällsynta organismer. Givetvis sprakar blixtarna som ett svenskt nyårsfyrverkeri under hela turen. Ingen bryr sig ett smack om att man förstör något som det tagit millioner år för naturen att skapa. "Jag har ju sett det nu, så varför bry sig" verkar inställningen vara. Lika tydliga skyltar vid utgången uppmanar oss att "tacka" guiden efter turens slut. Av de femtiotal människor som var med på turen såg jag bara ett amerikanskt par, förutom vi, som "tackade" guiden. Dom flesta tackade inte ens utan tittade bara åt ett annat håll där han stod med handen diskret redo vid utgången.

Jag vill egentligen inte ens tänka den här tanken, men kan det vara så att fransmännens mer asociala beteenden när dom känner sig anonyma i en bil eller i grupp bara är en kompensation för att dom är så förbaskat trevliga öga mot öga. Hur det nu är med det så är det en källa till grubblerier för en lagom egocentrisk, lagom aggressiv, lagom missunsam och lagom trevlig svensk som jag är. Eller man kanske på modern svenska skall kalla det utanförskap, åtminstone avseende franska vägar. Så länge det är ett teoretisk utanförskap och inte fysiskt påtagligt kan jag stå ut med det, men jag fasar för den dagen då jag ligger där. Det kommer hur som helst att vara mitt fel.

Degenererat IKEA och äventyr i den franska trafiken

Normalt sett är jag en IKEA-fan, men idag var det riktigt uselt; inget att vara stolt över som svensk. Hoppas det inte är en trend utan bara baksmälla efter helgerna.

Varuhuset var väldigt utplockat - mycket av det vi skulle ha var slut eller hade försvunnit från sortimentet. Restaurangen var under all kritik - ingen av paradrätterna fanns och det som fanns var nästan slut eller såg allmänt taskigt ut. Till och med toaletterna var smutsiga, vilket jag hade trott skulle vara otänkbart på IKEA. Ingvar får nog ta sig en titt på IKEA Montpellier så hans imperium inte får dåligt ryckte.

Resan dit gick smidigt, men det är alltid tänkvärt att åka bil i Frankrike. Vi Nordeuropeer är väldigt mycket för "tänk om". Jag tänker på sådana där mesigheter som att det kan komma en bil på ett backkrön, att man kanske skall åka på rätt sida av vägen i skymda kurvor och annat trams som vi nordliga fegisar ägnar oss åt. I Medelhavsländerna bekymrar man sig inte så mycket om sådant - den tiden den sorgen. Det är lite samma mentalitet som grannarna på andra sidan havet i Nordafrika har där allt läggs i Guds händer så man behöver inte bry sig om hur man far fram. Om Gud vill så går det ju bra om Han inte vill så dör man ändå just idag så varför bry sig.

Jag försökte fundera ut varför fransmännen har en så underlig körstil på motorvägarna. Visserligen kör man inte särskilt fort, men ganska speciellt. Min fru tror att dom lär sig tekniken i körskolan, men det köper inte jag. Även om det är en trefilig motorväg så måste man på upp ända i rumpan på den framför även om det finns två lediga filer till vänster att köra om i. Där ligger man en stund "på rulle" som cyklisterna säger, eller "i suget" som Formel 1 förarna uttrycker det. Så - med ett tvärt kast slänger man sig om den som är framför för att omedelbart tvära in framför den man kör om. Resultatet blir att man måste bromsa för att inte bli av med framhörnet på sin bil. Det är precis samma teknik som man använder i Formel 1, inklusive att bromsa sig förbi sin antagonist och på så sätt störa hans motorvarv.

En annan lustighet som man ägnar sig åt är att kryssa över filerna. Tydligen är grundregeln att man alltid skall ligga i högra filen även på flerfiliga motorvägar. Jag inser att detta är en bra regel om det är en del trafik på vägen, men när det som idag är närmast tomt så tycker åtminstone jag att det är ganska OK att ligga i mittenfilen eftersom högerfilen bara har långsamgående trafik och de två vänstra filerna är närmast tomma.

Så anser emellertid inte franmännen att man skall köra. Nej - man lägger sig bakom idioten som har tagit upp mittenfilen och pressar fastän filen till vänster är helt tom. Efter ovanstående Formel 1-mönster fräser man om till vänster, tvärar snabbt in i den högra filen över två filer och närmast tvärnitar för den långsamma lastbil som ligger där. Sedan växlar man ned - vräker sig ut i mittenfilen tills man hittar en annan idiot som ligger fel och gör om samma manöver i en ständig slalomfärd. Givetvis använder man aldrig blinkers vid någon av dessa kursändringar - man är väl ingen mes heller!

Nu tror ni att jag överdriver, men det är väldigt lite. Fråga min fru som blir helt nervös av den här körstilen. Det som förundrar mig är att det skall vara så bra att byta fil hela tiden. Just dessa manövrer är ju dom farligaste, med bilar i döda vinklar och speciellt när man inte har bilar utrustade med blinkers.

Vi är emellertid hemma utan missöden och kan lugna ned oss lite.

Trafikbeteende är ju ett kärt ämne för mig och jag har ondgjort mig både över nordafrikansk trafik, fransk parkering och fransk trafik förut.

Även om många klagar på den svenska trafiken så är vi faktiskt jämförelsevis oerhört disciplinerade även om sk. experter som vill bevisa något påstår att vi inte är det.

Trafiken i Sydfrankrike är som att åka radiobil på Liseberg

Vi måste lämna bilen till verkstad idag. Förra veckan blev den inspekterad av en expert. Vi har nämligen återigen fått en rejäl buckla och skrapmärken på dörren från någon idiot som inte kan hålla i sina dörrar när dom kliver ur. Det är sjätte gången nu sedan vi flyttade till Frankrike för tre år sedan. Under alla år vi bodde Sverige hände det aldrig och dessutom så, åtminstone på den tiden, hade nog den skyldige satt en lapp på rutan. Det skulle aldrig falla en fransman in att göra något så idiotiskt.

Skadereglering här går till så att man anmäler till sitt försäkringsbolag som hänvisar till en oberoende expert som besöker verkstäderna en gång per vecka och inspekterar skadorna och bestämmer vad verkstaden får och skall göra för att åtgärda felet. Experten skall också avgöra om det verkar rimligt att skadan gått till så som man har uppgett.

Vi fick ett artigt brev från försäkringsbolaget där man uppmanade oss att på alla sätt försöka undvika den här typen av skador i framtiden eftersom dom är väldigt kostsamma för försäkringsbolagen. Det hör nämligen till saken att få fransmän skulle ta en försäkring som täcker sådana skador eller ens bry sig om att åtgärda dom. Även relativt nya bilar här ser ut som någon har hackat på sidorna med ett verktyg, men det anses normalt. Eftersom nästan alla genar alla gathörn och kurvor så är också bilarna avskavda i samtliga hörn förutom att stötfångarna fram och bak är skadade.

Min övertygelse är att fransmän är de sämsta bilförare som existerar - åtminstone fransmän här nere i södern. På motorvägarna funkar det faktiskt bra och det lär vara annorlunda i andra delar av landet, men här nere är alla överens om att det råder fullständig anarki på småvägarna. Det är inte nog med att man inte behärskar sitt fordon särskilt bra - man har ingen som helst fantasi heller. Man kan bara inte föreställa sig vad som kan hända i trafiken, vilket gör att man alltid kör oerhört fort på de små vägarna som om man var ensam och utnyttjar båda sidor av vägen även på dom mest skymda platser. Dom har heller ingen spatial förmåga som gör att dom räknar med att andra fordon också rör på sig i trafiken. Man betraktar alla andra fordon som om dom var stillastående, vilket gör att de snävt tilltagna marginalerna inte alltid räcker till vid möten. Vänstersidans backspeglar är sällan hela på bilarna här nere.

Högerregeln är absolut här, vilket gör att man inte ens kastar en blick åt vänster i ett gathörn. Man kan således inte köra ända fram till stoppmarkeringen eller till gathörnet när man skall lämna företräde för någon som kommer från höger. Då blir man nämligen av med vänster framskärm. Det beror inte på att folk kör på andra med berått mod utan för att man tar närmaste vägen vid vänstersväng, dvs. genar över din fil samtidigt som man tittar åt andra hållet, talar i mobiltelefon, röker och försöker hålla reda på de småbarn som sitter lösa i bilen både fram och bak. Skulle det bli närkontakt eller nästan närkontakt så himlar man med ögonen, gör talade tecken och annat som visar att man inte på något sätt förstår att man bör använda sin egen väghalva vid möte. Det som är så underligt är att dessa människor är så timida, vänliga och artiga om man möter dom utan bil, men så är det väl i alla länder. Dom skulle aldrig ens komma på tanken att trängas eller orsaka obehag utan att ursäkta sig på alla de sätt.

En annan "kul grej", som framför allt inträffar i städerna, är att någon repar hela bilsidorna med vassa föremål. Ju finare bil man har ju större är risken. Mycket stor del av planeringen när man skall parkera går således åt till att hitta en plats där riskerna för skador är så liten som möjligt. Kanske det är en av orsakerna till att fransmän med förkärlek parkerar där man inte bör parkera, som på refuger, i planteringar och andra ställen där man inte har någon bil bredvid. Våra goda vänner berättade att dom alltid parkerar på linjen mellan två platser och tar på så sätt upp båda, men får god marginal till bilarna omkring. Lyckligtvis beivras inte sådan parkering i Frankrike i motsatt till i Sverige där man ju får böter om man ställer sig på det viset.

En god sak är emellertid att försäkringen faktiskt täcker såväl vandalism som skador där man inte vet vem motparten är. I Sverige skulle man kunna få vissa problem med den typen av skador.