Frustration – eller?

Jag har otaliga gånger berättat hur väl vi trivs här nere i södra Frankrike. Klimatet, kulturen, människorna, maten och vinet. Allt detta är sant. Man bryr sig om varandra, man respekterar äldre, det förekommer ingen åldersdiskriminering och människor är oerhört artiga – till och med ungdomar.

Jag har också berättat hur dessa artiga och trevliga människor blir som förbytta så fort dom kommer bakom en ratt. De blir slarviga, hänsynslösa, aggressiva, omdömeslösa och saknar respekt för andras egendom – det växer ut horn på dom. Damen på vårt försäkringsbolag bekräftar detta – statistiken visar att det är typiskt för södra Frankrike. Man undrar hur det kan vara så?

Tänk er en bilist som med sitt eget liv som insats i vansinnig fart genar en kurva på fel sida på en väg där det knappt går att mötas. Följande samtal är fullt möjligt:

-          Hur tänkte Ni, Min herre, när Ni körde så?
-          Vad är problemet, Min herre? Det hände ju inget!
-          Nej, inte den här gången, Min herre men Ni kunde ju mött en lastbil eller en bil med barn som passagerare, Min herre.
-          Visst, men det gjorde jag ju inte, Min herre. Dessutom ser jag inga barn i Er bil, Min herre.
-          Inser Ni inte, Min herre att Ni hade en oerhörd tur. En annan gång har Ni inte det, Min herre.
-          Lägg av, Min herre – erkänn att Ni har fel, det hände ju inget, Min herre.
-          Med det kunde Ni inte veta innan, Min herre, eller hur? Ni riskerar ju både Ert och andras liv, Min herre.
-          Hur kan jag riskera någons liv när vi båda hinner väja, Min herre?
-          Jag resonerar rent hypotetiskt, Min herre.
-          Vad är Ert problem, Min herre – Ni måste vara dum, Min herre, som kritiserar mig för något som inte har hänt - som är rent hypotetiskt, Min herre.
-          Osv.

(Kanske låter det här överdrivet, men ju argare man är ju mer artigt titulerar man folk i Frankrike. Jag kommer att tänka på Tor Isedals klassiska replik i Söderkåkar: ”Kallar du mig människa en gång till får du på käften”).

Likaså är högerregeln helig – för andra – inte för mig. Man är inte ens skuldmedveten när man bryter mot alla tänkbara regler och riskerar sina och andras liv. Man ger fingret, signalerar att den andre är en idiot, skriker otidigheter genom nedrullade rutor osv. Oavsett kön och ålder är det så man beter sig som bilförare när en situation uppstår.

Min fru och jag har diskuterat orsakerna. Själv tror jag att man här nere i södern omfattar tron på ödet – ”om gud vill”, mer än i övriga landet. Jag tror också att det är en utpräglad skamkultur snarare än en skuldkultur. Den senare är traditionellt förhärskande i norra Europa, den förra vanlig i en del andra kulturer. Som vår granne, som håller med oss i sak sa: ”Det enda som är förbjudet här är att åka fast.”

Min fru tror mer på att det är ett hävdelsebegär – en sorts könsneutral machokultur som härskar – man tävlar alltid och måste alltid vinna. Det är ett bevis på att man är skicklig bilförare - att köra utan omdöme. Dessutom tror vi båda att människor av något skäl känner sig frustrerade, men inte lever ut det annat än när dom är skyddade av sin bilplåt.

Man kan emellertid finna en del av förklaringen i det faktum att dessa människor som lever ett gott liv med 300 soldagar/år, ett rikt socialt liv, fungerande samhälleliga funktioner och odlar sitt vin i en by med mycket få invandrare, till 47% röstade på Marine Le Penn i senaste valet. Man kan ju fundera över det när man vet att de nordiska ländernas folk, som enligt internationella undersökningar är lyckligast i världen, i större och större utsträckning röstar på extrema högerpartier.

Nu åker vi till Norge och firar en av våra bästa vänners 70-årsdag. Det skall bli väldigt trevligt. Jag får väl dölja mina svartbruna ögon bakom mörka glas i tullen och vara glad att den kolsvarta kalufsen grånat med åren.