google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: februari 2018 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

tisdag 20 februari 2018

Den hjärtlösa godheten


Fattigdom, förföljelse och krig gör att allt fler människor söker sig till andra länder för att slippa undan det som gjorde livet outhärdligt i deras hemländer. Sverige har fått ett ryckte om sig att vara en plats där man kan få skydd mot förföljelse, leva ett drägligt liv och slippa oprovocerat eller organiserat våld från enskilda, ligor eller andra klaner. Precis det man flytt från.
Det blev inte så för alla.

Jag blev lärd under min uppväxt att man skall värna om de utsatta, motverka orättvisor och man skall använda sitt sunda förnuft och ifrågasätta det ”alla tycker” även om det är den egna gruppen som tycker så. Jag har vidare fått lära mig att söka fakta och kunskap och inte acceptera religiösa eller ideologiskt präglade föreställningar och intolerans. Det är utifrån detta jag en gång trodde samhällets utveckling skulle utvecklas.
Det blev inte riktigt så.

Kvinnor från patriarkala länder där de betraktats som klanens tillgångar och bytesobjekt och förvägrats många självklara rättigheter har kommit till Sverige för att undslippa detta. De har flytt från könsstympning, barnäktenskap och förbud att välja livsbana och enkla saker som hur man klär sig och vem man vill umgås med.
Till sin förtvivlan inser de att samma problem följt efter dem till det nya landet – landet som är känt för sin jämställdhet och feministiska utrikespolitik.

Modiga representanter för dessa kvinnor som Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh och Nalin Pekgul och många andra har försökt fästa uppmärksamhet på detta och därför engagerat sig i vänstern, eftersom det är där de förväntat sig solidaritet med de svaga och utsatta. Åtminstone var det så de betraktade vänsterideologi sedan tidigare.
Det blev inte riktigt så.

I stället har de blivit hånade av sina egna partikamrater, beskyllda för att ha dolda hemska åsikter och har på allehanda sätt motarbetats. Även inom den svenska feministiska rörelsen har de rönt samma bemötande. Ledande personer inom hjälporganisationer, medierna, politiken och kulturlivet har påstått att deras berättelser om hederskultur och hedersvåld är vandringssägner jämställt med ”råttan i pizzan”.
Idag vet vi bättre.

Det har kommit många romer till Sverige från främst forna östländer. I ett Europa med fri rörlighet har de sett Sverige som ett rikt land där tiggeri skulle kunna vara en framkomlig verksamhet. Några har kommit på eget initiativ, men på samma sätt som när det gäller prostitution har många lurats av hänsynslösa landsmän till Sverige i hopp om arbete och möjlighet att försörja sig och kanske skicka pengar till familjen i hemlandet. När de kommit hit har de med olika metoder insett att de kommit att leva under slavliknande förhållanden och tvingats att tigga eller prostituera sig för att sedan lämna pengarna till sina ”beskyddare”.
Det var inte så de tänkt sig det.

Genom hot mot dem personligen eller mot familjen i hemlandet har de tvingats till tystnad. Några få har tagit mod till sig och berättat för hjälparbetare. Några empatiska och modiga hjälparbetare har berättat och slagit larm om detta utnyttjande av de svagaste i samhället. Man ville på så sätt göra samhället uppmärksam på hur dessa människor utnyttjas.
Det lyckades inte så bra.

I stället har de få som vågat berätta och de hjälparbetare som fört deras talan blivit ifrågasatta som rasister, hjärtlösa personer och egoistiska snåljåpar. Återigen har samma ledande personer som företrätt överhetens bild av verkligheten dragit fram den användbara ”råttan i pizzan”. Deras rop på hjälp fick inget resultat.
Vi vet bättre nu.

Många av de personer som flytt sitt land har flytt våld, kriminalitet, rättslöshet och ett icke existerande civilt samhälle. I Sverige var de övertygade om att de skulle finna den trygghet för sig själva och sina barn som de saknade. Där skulle de kunna utöva sitt yrke och bygga en trygg framtid.
Det blev inte så för alla.

I stället upplever de hur en liten minoritet av deras grannar bildar mer eller mindre organiserade ligor, bedriver beskyddarverksamhet, utöver gängrelaterat och allmänt våld, säljer droger och ställer upp egna regler – ibland religiösa – för hur majoriteten skall leva. Dessa ligor använder grovt våld och skadegörelse mot samhälleliga funktioner och sina egna grannar. Man ser hur barnen redan i låg ålder ansluter sig till dessa kriminella gäng och hur de på grund av sin låga ålder och därmed straffrihet ofta tvingas utföra grova brott för ligorna. Detta sker samtidigt som brottsligheten och våldet minskar hos den välmenande majoritetsbefolkningen.

Statistiskt vet vi att detta händer just nu och att det är redan de svagaste som lider mest av detta. Det är därför obegripligt med vilket syfte, som samma maktbeskyddande människor som förnekat hederskultur och organiserat utnyttjande av tiggare nu lika frenetiskt söker bevisa att Sverige är tryggare än någonsin och våldet mindre än det någonsin varit. Underligt nog verkar många goda människor tro på detta i sina trygga boendemiljöer, men frågan är hur man övertygar de som bor i de utsatta områdena och dagligen upplever något annat. Det är svårt att förklara för dem att de har fel och bara försöker svartmåla sin egen situation och sina grannar.
Snart vet vi alla även hur detta förhåller sig.

Jag tänker inte ens försöka förstå varför godheten har blivit så hjärtlös. Jag kan bara konstatera att de politiska tankefigurer som en gång värnade om de svaga, ifrågasatte och granskade överheten och var religionskritiska nu har bytt ståndpunkt och i stället förminskar de svagas egna berättelser och upplevelser, försvarar systemets och överhetens bild med emfas och värnar om religionernas rätt att påverka och styra det offentliga rummet och livet.

Eftersom en del anser att detta skifte beror på den överdrivna fokuseringen på Sverigedemokraterna har jag lånat vinjettbilden av Max Gustafsson. Jag vill emellertid inte tro att man så lättvindigt förändrar hela sin värderingsgrund på bekostnad av samhällets svagaste av partitaktiska skäl. Jag lutar mer åt att den del av den totalitära vänstervarianten, som anser att det krävs en stark och upplyst elit för att styra och vägleda de okunniga massorna, har kommit upp till ytan.