Johan Hakelius skriver i Expressen den 15 december 2018 följande:
” Kort sagt, arkitekter – jo, jag generaliserar – tycker av princip inte om något som normala människor gärna vill bo i. De gillar istället det storskaligt, historielöst brutala.Efter fyrtio aktiva år i arkitektkulturen och därav trettio som utbildare av arkitekter kan jag inte annat än erkänna att han till viss del har rätt, men ändå förenklar problemet. Det finns många, mycket djupare, dimensioner i varför förhållandet mellan arkitekter och de som lever i deras miljöer har blivit så problematisk.
Antagligen är det alldeles ärligt känt. Arkitekter har helt enkelt utbildat sig till en viss smak. Ungefär som folk som lärt sig att äta surströmming, trots att det förstås är mot allt förnuft.”
Jag känner igen mig från mitt första år på arkitektskolan när jag fick lära mig av med alla de estetiska värderingar jag skaffat mig under min uppväxt i en liten by i Bergslagen. Nu gällde stadens och modernismens formideal och logik. Den naturliga koppling mellan insida och utsida, mellan byggnad och sammanhang, samt det som skulle äga rum och rummets estetik, som jag såg som självklara, måste ifrågasättas för att skapa stor arkitektur.
Jag känner också igen mig i de äldre kollegor som anförtrodde mig att de gånger vanligt folk hade hyllat deras verk så kände de att de misslyckats och skapat något banalt.
Jag känner också igen den kände kollegan som på min sommarort i Frankrike uttryckte sin avsky för det hemska hotell han bodde på med familjen. Visserligen var läget superbt, utsikten grandios, rummen fina, servicen utmärkt och köket av yppersta klass, men ……fasaaderna!!!
Så visst ligger det något i att estetiken är inlärd, men å andra sidan så har exempelvis Chalmers arkitektursektion varit ledande i landet vad gäller utbildning i arkitekturhistoria sedan ”urminnes tider” och varit banerförare för bevarande och anpassning av den byggda miljön sedan tidigt 70-tal. Och inte hjälpte det så väldigt mycket.
En analogi
Eftersom jag numera bor i Frankrike så är det naturligt för mig att dra paralleller till ett annat yrke i skärningspunkten mellan det sinnliga och det pragmatiska – nämligen de som arbetar med mat och vin.
Inom dessa yrken talar man mycket om harmoni, ”marriage” och balans, samtidigt som man eftersträvar intensitet, koncentration, överraskning och kreativitet. En mycket svår uppgift som ges i kocktävlingar kallas ”revisité”, vilket innebär att man utgår från en klassisk maträtt och gör om denna med bevarande av de grundläggande ingredienserna och smakerna, men ger det en helt ny gestalt – ibland till och med gör en ”trompe l'œil”, dvs. får det att se ut som något annat. För att lyckas måste domarna emellertid omedelbart känna igen det man utgår från. Jag jämför detta med att skapa ett nytt byggnadsverk i en känd och etablerad miljö.
När man komponerar en måltid från den första lilla smakbiten, som skall aktivera smaklökarna och ögat, via förrätten, fiskrätten, kötträtten, osten och desserten så eftersträvas en balans mellan harmoni och överraskning. Mellan att smakerna skall giftas ihop, men ändå ha intensitet och vara omväxlande. För att inte övergången mellan fisk och kött skall upplevas alltför abrupt och utmanande för smaksinnena lägger man ofta in en övergång – en ”troe normande” eller ”pouce bouche” – som skall nollställa smaksinnena för att möta de nya upplevelserna. Att sedan välja viner till allt detta är grannlaga uppgift som kräver känsla. Det allt överskuggande för denna yrkeskår är emellertid att gästen skall njuta med alla sina sinnen. En måltid på en restaurang som förtjänat en eller flera stjärnor i Guide Michelin kan närmast upplevas som en konsert eller en teaterföreställning där många sinnen är med. Den kock som inte lyckas tillfredsställa kunden får avveckla sin verksamhet och får vara glad om han får anställning med att vända hamburgare i ett gatukök. Han får definitivt inte något erkännande och beundran av sina kollegor. Undantaget en viss skandinavisk restaurang där man kan få kunderna att betala för levande svartmyror på halmbädd.
Jag lyssnade till den dessertkock som fått till uppgift att utforma desserten till Nobelbanketten. Hans uppgift var att göra något eget som samtidigt harmonierade med det man serverat tidigare under middagen. Att både utgöra en minnesvärd avslutning, utgöra avrundning av måltiden och underordna sig helheten. Jag tänkte ironiskt att om han varit arkitekt så hade han troligen gjort något så uppseendeväckande så att alla närvarande glömt allt de ätit innan och bara skulle minnas just hans bidrag.
Min tolkning av problemet
Ett avgörande problem bland många arkitekter är deras definition av vem de ritar byggnaderna för – vem som är kund. Ett annat problem är branschens struktur och design/byggprocessen tidsflöde som gör att det inte förekommer någon omedelbar koppling mellan de som använder byggnaderna – konsumenterna - och de som ritar dem. Åtminstone inte i ett läge där det går att påverka det. Om detta har jag skrivit på annan plats och tänker inte ta upp tid med det här. Sammanfattningsvis är dock problemet följande:
- Den man ser som kund är inte den som måste nyttja byggnaden
- Den som man ser som kund har helt andra mål än den som nyttjar miljön.
- Man framställer sina verk i ett exemplar och kan således inte straffas på samma sätt som den som designar bilar, telefoner eller annat om det blir fel. Gör en produktdesigner något som inte gillas av konsumenten blir designern utan jobb och företaget lider ekonomisk skada.
- När konsumenten inser vartåt det barkar är det för sent att påverka
Bristande professionalitet
En profession definieras utifrån några kriterier:
- Professionen behärskar ett område som är alltför komplicerat för att gemene man skall kunna förstå det fullt ut. Den professionelle tolkar således kunskapen för allmänheten.
- Professionen skall därför alltid sätta intresset hos allmänheten före sina egna och professionens intressen.
- I de fall det uppstår en fortlöpande diskrepans avseende resultatets utfall mellan allmänheten och professionen så faller professionen i vanrykte.
Detta är orsaken till vad vi ser idag i de olika protester i samhället mot arkitekters verk. Professioner som själva söker åtgärda detta genom etiska regler är exempelvis läkare och jurister, men också mindre statustyngda yrkesgrupper. När arkitekter idag talar om professionell etik så rör det oftast relationen till kollegor och relationen till designobjektet. Det senare är ju ett estetiskt förhållningssätt snarare än etiskt.
Bristande civilkurage
Även om många arkitekter idag säkerligen ser att den kritik som framförs mot mycket av det som ritas är befogad så saknas ofta modet att gå emot kollegornas värderingar om vad som är god arkitektur. Grupptrycket är för starkt. Var och en som känner branschen vet vad som händer den arkitekt som i en befintlig miljö skulle föreslå en byggnad som underordnar sig det befintliga även om det skulle utgöra ett ödmjukt nyskapande i stil med vad kockar kallar ”revisité”. Troligen skulle kollegorna håna den arkitekten med alla till buds stående professionella invektiv. Om byggnaden dessutom blev prisat av vanligt folk skulle det vara den definitiva spiken i den arkitektens kista. Det kan väl tilläggas att det finns flera studier som visar att arkitekter främst ritar för sina kollegor.
Den grandiosa självbilden
Eftersom många arkitekter främst ser sig som stora konstnärer, snarare än den som utformar ett verk som människor skall leva med och i, så har man ofta anammat den grandiosa självbilden som en del fria konstnärer omfattar, snarare än den mer ödmjuka synen på sin profession som den som designar bruksföremål har. Min gamle lärare Elias Cornell lärde mig att arkitektur skiljer sig från fri skapande konst i så motto att människor tvingas ta verken i besittning under lång tid.
Resultatet av denna grandiosa självbild och längtan efter kollegornas beundran gör att alltför många arkitekter känner att de måste sträva efter att åstadkomma odödliga verk – eller åtminstone något som publiceras i deras facktidning - i varje situation. Att underordna sig situationen, helheten och användandet ses som en missad möjlighet, kanske ett nederlag och alltid ett bevis på konstnärlig oförmåga.
Visst är det förekomsten av denna grandiosa självbild i kombination med stor skicklighet som hos några få gjort att vi fått många av historiens stora och odödliga byggnadsverk, så det skall man inte förringa, men när jag ser hur tidigare elever med ganska begränsad talang skräpar ned fina befintliga miljöer med dessa försök till mästerverk blir jag beklämd. Att det sedan samtidigt väcker ilska hos medborgarna och blir belönat av kollegorna gör mig inte gladare.
Att det är svårt att ändra på detta beror delvis på att professorer till arkitektskolorna ofta rekryteras bland praktiker, utan akademisk och pedagogisk meritering, som gjort sig kända för att rita spektakulära verk i kårens estetiska anda och begränsar sina råd till det de själva gillar och behärskar. Samtidigt skall sägas att det finns exempel på praktiker som haft sådan distans till sitt eget skapande att de varit mycket inspirerande lärare för en yngre generation.
Om jag skall återvända till analogin med mat så måste inte alla se sig som Michelinkockar. Det krävs oftast bara god, vällagad och näringsriktig mat till bra pris i en trevlig miljö och ett gott bemötande på kvarterskrogen för att man skall bidra till andra människors livskvalitet.
Bristande förmåga
De flesta yrken – konstnärliga eller ej – bygger på en lång historia av ackumulerad kunskap. De riktigt skickliga kan utnyttja gamla tekniker, metoder och stilar för att utifrån detta skapa nytolkningar, för att dramatiskt avvika eller anpassa sina verk till det som passar i situationen. I det avseendet får arkitektutbildningen ta på sig ett ansvar. Jag påstår att ytterst få arkitekter idag skulle kunna återskapa historiska exempel och vet tillräckligt mycket om vare sig tekniker eller formspråk för att ta med detta i sin repertoar när man ritar något nytt i befintlig miljö. Den dystra sanningen är att man ritar det man kan rita och om man gör något som ingen annan gjort eller kan föreställa sig så finns det heller inget att jämföra med eller möjlighet att kritisera det man gjort.
Lekmännens okunskap
Jag fick lära mig mycket tidigt i utbildningen att arkitektens unika förmåga är att
”Förstå kunden behov och önskningar bättre än kunden själv”.
Det tog några år innan jag insåg hur oerhört förmätet och arrogant detta är, men jag tror att de flesta arkitekter fortfarande omfattar denna uppfattning. Att vanligt folk är okunniga om arkitektur och till och med har dålig smak är en ganska vanlig uppfattning bland många inom yrket och skälet till att man inte behöver bry sig om de protester som folk har mot det man producerar.
Ett annat – närmast ett axiom – bland arkitekter är ”att man har helhetssyn på de problem man tar sig an”. Jag har ju haft förmånen att arbeta tillsammans med många yrkesgrupper från tekniker till beteendevetare och samhällsvetare och just denna självuppfattning hos arkitekter är den som väcker mest löje.
Jag ansåg mig behöva ägna detta en analys i min doktorsavhandling och insåg att det just är den bristande helhetsuppfattningen som gör att man har denna självbild. Om man verkligen hade en vidare syn på verkligheten så skulle man kunna passa in sitt eget begränsade, men förvissa betydelsefulla och ibland kompletterande, perspektiv i det större perspektivet. Nu tror man att det egna perspektivet är helheten.
Man kan bara fundera över vilket annat yrke som kan hålla sig med en sådan inställning till sin egen insats och till konsumenterna av sina tjänster. Visst – fria konstnärer kan göra det om de uppnått sådan skicklighet och berömmelse att de kan leva på stipendier, konstnärslön och liknande eller skapar verk som åtminstone några konsumenten betalar bra för.
Återigen – byggnader är inte en sådan produkt eftersom det tillhör människans basala behov och dessutom inte kan undvikas av någon att konsumera om man inte lever eremitliv vid sidan av civilisationen.
Kan man mötas?
En kraftfull nutida protest mot dagens arkitektur har inriktat sig mycket mot enskilda arkitekter och deras verk, mot modernismens arkitektur och förespråkat att man skall återgå till mer klassicistisk arkitektur. Jag förstår arkitekter som slår bakut och slutar lyssna till detta ganska begränsade och ytliga synsätt.
Jag tjatar återigen om matkonstens begrepp ”revisité”. Under senare år har jag oftare och oftare sett exempel på komplettering med nya byggnader i gamla miljöer som inte kan beskrivas som annat än malplacerade och provokativa på ett ganska otrevligt och oskickligt sätt. Om man betraktar en sådan befintlig gata – eller stadsmiljö - så finner man ofta ett antal byggnader tillkomna under lång tid. De står där sida vid sida, olika i sina stilar, material och uttryck – ibland till och med i skala - men ändå upplevs de som en harmonisk helhet. Mitt i detta har en nutida arkitekt ritat en byggnad som aldrig kommer att upplevas som en del av helheten, som inte tar upp något av ”smaken, råvarorna och helheten” hos det som redan finns där. Som bara skriker ut sin egen självtillräcklighet.
Nu behöver man inte bara luta sig mot tradition och befintlig kunskap utan kan bejaka nya tekniker och material om man behärskar hur de skall användas för att skapa något som tillför helheten och kan förstås och uppskattas. En parallell till detta är den tidigare högst ansedda restaurangen El Bulli i Girona, Spanien där man med nya tekniker trollade fram fantastiska smakupplevelser ur enkla råvaror. Detta förhållningssätt sträcker sig emellertid långt utöver majoriteten av arkitekters förmåga.
Jag tycker nog att det är en oerhörd svaghet om dagens arkitekter inte har tillräcklig kunskap och förmåga att göra det som generationer av arkitekter och byggmästare förmått göra – skapa en helhet i mångfald.
Kan man mötas?
En kraftfull nutida protest mot dagens arkitektur har inriktat sig mycket mot enskilda arkitekter och deras verk, mot modernismens arkitektur och förespråkat att man skall återgå till mer klassicistisk arkitektur. Jag förstår arkitekter som slår bakut och slutar lyssna till detta ganska begränsade och ytliga synsätt.
Jag tjatar återigen om matkonstens begrepp ”revisité”. Under senare år har jag oftare och oftare sett exempel på komplettering med nya byggnader i gamla miljöer som inte kan beskrivas som annat än malplacerade och provokativa på ett ganska otrevligt och oskickligt sätt. Om man betraktar en sådan befintlig gata – eller stadsmiljö - så finner man ofta ett antal byggnader tillkomna under lång tid. De står där sida vid sida, olika i sina stilar, material och uttryck – ibland till och med i skala - men ändå upplevs de som en harmonisk helhet. Mitt i detta har en nutida arkitekt ritat en byggnad som aldrig kommer att upplevas som en del av helheten, som inte tar upp något av ”smaken, råvarorna och helheten” hos det som redan finns där. Som bara skriker ut sin egen självtillräcklighet.
Nu behöver man inte bara luta sig mot tradition och befintlig kunskap utan kan bejaka nya tekniker och material om man behärskar hur de skall användas för att skapa något som tillför helheten och kan förstås och uppskattas. En parallell till detta är den tidigare högst ansedda restaurangen El Bulli i Girona, Spanien där man med nya tekniker trollade fram fantastiska smakupplevelser ur enkla råvaror. Detta förhållningssätt sträcker sig emellertid långt utöver majoriteten av arkitekters förmåga.
Jag tycker nog att det är en oerhörd svaghet om dagens arkitekter inte har tillräcklig kunskap och förmåga att göra det som generationer av arkitekter och byggmästare förmått göra – skapa en helhet i mångfald.