Nästan alla ismer har en sak gemensamt – de har samma svar på alla frågor oavsett vilka frågorna är och vad verkligheten säger oss. Alla fakta och alla observationer i verkliga livet som motsäger dessa redan förutbestämda svar, förnekas endera, eller också tar man inte del av dem över huvud taget. Svaren är alltid viktigare än frågorna och verkligheten måste alltid underordna sig den övergripande bild man skapat av hur världen är uppbyggd.
Detta gäller nästan alla ismer, inkluderande såväl religiösa som politiska sådana. Eftersom jag är relativt insatt i de ismer som kan inordnas under vänsterparaplyet så har jag funderat lite över det. Själva grunden för vänsterismer allt från kommunism till demokratisk socialism är den hierarkiska teoristruktur som brukade kallas klasskamp även om en del försöker glömma det idag. Med dess hjälp kan man förklara allt som är problematiskt i samhället. Själv lyckades jag som slutarbete i stadsbyggnad i mina universitetsstudier visa att nedläggningen av lanthandeln i Glava i Värmland hade ett direkt samband med det kapitalistiskt/imperialistiska krig USA bedrev i Vietnam. Arbetet blev mycket uppskattat och gav mig absolut högsta betyg 1973.
Det var en oerhört befriande upplevelse när jag i slutet av sextiotalet mötte dessa teorier. Livet blev så mycket enklare och mina tankefigurer mycket mer strukturerade. Min far hade uppfostrat mig till att vara ifrågasättande och inte låsa mig vid dogmer utan försöka se saker från olika håll, men denna nya klasskampsteori var mycket bättre och gjorde att jag kände mig mycket klokare och hade full koll på världens skeenden. Jag var förundrad över att inte alla förstått hur det hängde ihop, för det var ju solklart för mig.
En övergripande tanke i alla vänsterismer är att samhället är vertikal uppbyggt, med en överhet och en underklass. Överheten är alltid ond och ohederlig och de underställda är alltid ärliga och goda. Kan man bara identifiera dessa hierarkier så står allt klart - det kallas klassanalys. Om underklassen mot förmodan inte skulle vara god så har de goda skäl att inte vara det och skulden ligger i strukturen eller hos samhället. Om överheten mot förmodan skulle utföra goda gärningar har det nästan alltid manipulativa syften eller dolda agendor. En intressant företeelse inom vänsterismen är också att den ofta är uttalat elitistisk. Underklassen har oftast inte förmåga, kunskap eller förstånd att försvara, än mindre leda sig själv. Detta är förbehållet en upplyst och medveten elit som har enbart goda syften. Intellektuella och kompetenta representanter för underklassen som har avvikande uppfattningar om problem, metoder och mål betraktas oftast med både misstänksamhet och fientlighet av den upplysta eliten. I extrema fall gör man sig av med dessa revisionistiska eller kontrarevolutionära element för att de inte skall besmitta rörelsen och äventyra det slutliga högre målet, som leder till allas lycka.
Om vi idag studerar rörelser där vänsterismen har en stark ställning så känner man igen den hierarkiska och strikt vertikala tankebilden. Såväl den feministiska som den antirasistiska rörelsen har starkt fäste inom vänsterismen. Givetvis finns, som sig bör i ett upplyst samhälle, feministiska och antirasistiska rörelser även utanför vänsterismen, men de skiljer sig ganska starkt från vänstervarianten. Högst upp i ondhetshierarkin för vänsterfeminismen finner man vita heterosexuella män. Vilka som befinner sig längst ned är osäkert eftersom den vertikala könsmaktsteorin ställer till logiska besvär när problemen som uppstår har horisontella inslag. Vänsterns antirasister har även de vita heterosexuella män i ondhetstoppen, med tillägget att de dessutom är företrädesvis kristna västerlänningar. Även här ställer avsaknaden av horisontella förklaringsmodeller till avsevärda problem.
En följd av dessa strikt vertikala förklaringsmodeller är att man inom den antirasistiska vänsterrörelsen inte kan erkänna att rasism är oerhört vanlig mellan underställda grupper. Rasism utövas alltid uppifrån – aldrig horisontellt och absolut inte mot någon som enligt klasskampsmodellen befinner sig högre upp i hierarkin hävdas inom vänsterismen. Om sådant bevisligen skulle ske är det lögn, rasistisk propaganda eller ursäktligt av strukturella eller historiska orsaker. Adam Cwejman pekar på, i en ledare i GöteborgsPosten, att detta är skälet till att den antirasistiska vänsterrörelsen ignorerar förföljelsen av judar från muslimskt håll. Det kan inte vara sant eftersom det inte passar in i den hierarkiska och vertikala struktur som förklarar allt som behöver förklaras. På samma sätt angriper vänsterfeminister de muslimska feminister, som pekar på förföljelse i svenska förorter från fundamentalistisk muslimska grupper. Det kan inte erkännas av vänsterfeminister eftersom det inte passar in i den vertikala förklaringsmodell som könsmaktsordningen utgör. Här förstärks ofta förnekelsen av att de aktiva vänsterfeministerna ofta även är vänsterantirasister. Den stora bristen hos nästan alla ismer och i synnerhet inom vänsterismen är att förklaringsmodellerna och de förutbestämda lösningarna är viktigare än att inse och lösa problemen i verkligheten. De som blir lidande av detta är de som verkligen lider under förtryck och diskriminering, men vars orsaker inte följer den ideologiska modellen.
Om det var lärdomen från min far eller allmän oförmåga att inordna mig som gjorde att jag började se diskrepanser och ologiska sammanhang i denna strikt hierarkiska och vertikala förklaringsmodell jag fått uppenbarats för mig vet jag inte. Jag tror min tveksamhet började när jag hörde mina kamrater från högborgerliga familjer beskriva den obildade och skyddslösa arbetarklassen som man skulle medvetandegöra och leda mot revolutionen. De talade ju om mig, min familj, mina klasskamrater och mina grannar och jag kände inte igen det. När jag påpekade det fick jag dels veta att jag snobbade med min proletära bakgrund, dels att jag var förgiftad av de revisionistiska ”såssarna” som dominerat i min uppväxtmiljö.
Jag insåg snart att verkligheten inte lät sig inordnas i de förenklade modeller som de flesta ismer har som rättesnöre och dogmatiskt följer. Lyckligtvis fanns forskaryrket som är en av de få sysselsättningar där den här typen av bångstyrighet då och då premieras. Om inte hade jag kanske varit pamp i någon för tillfället framgångsrik -ism. Med min tidiga politiska karriär i botten kanske jag hade haft politisk karriär inom något område, som jag visste tillräckligt lite om för att acceptera allt som min -ism påstod vara sant.
Vinjettbilden: "Ursäkta – jag hör inte vad du säger. Din
underlägsenhet är alltför störande."