Att hamna på avvägar - eller inte bara SD

Nästan alla ismer har en sak gemensamt – de har samma svar på alla frågor oavsett vilka frågorna är och vad verkligheten säger oss. Alla fakta och alla observationer i verkliga livet som motsäger dessa redan förutbestämda svar, förnekas endera, eller också tar man inte del av dem över huvud taget. Svaren är alltid viktigare än frågorna och verkligheten måste alltid underordna sig den övergripande bild man skapat av hur världen är uppbyggd.

Detta gäller nästan alla ismer, inkluderande såväl religiösa som politiska sådana. Eftersom jag är relativt insatt i de ismer som kan inordnas under vänsterparaplyet så har jag funderat lite över det. Själva grunden för vänsterismer allt från kommunism till demokratisk socialism är den hierarkiska teoristruktur som brukade kallas klasskamp även om en del försöker glömma det idag. Med dess hjälp kan man förklara allt som är problematiskt i samhället. Själv lyckades jag som slutarbete i stadsbyggnad i mina universitetsstudier visa att nedläggningen av lanthandeln i Glava i Värmland hade ett direkt samband med det kapitalistiskt/imperialistiska krig USA bedrev i Vietnam. Arbetet blev mycket uppskattat och gav mig absolut högsta betyg 1973.

Det var en oerhört befriande upplevelse när jag i slutet av sextiotalet mötte dessa teorier. Livet blev så mycket enklare och mina tankefigurer mycket mer strukturerade. Min far hade uppfostrat mig till att vara ifrågasättande och inte låsa mig vid dogmer utan försöka se saker från olika håll, men denna nya klasskampsteori var mycket bättre och gjorde att jag kände mig mycket klokare och hade full koll på världens skeenden. Jag var förundrad över att inte alla förstått hur det hängde ihop, för det var ju solklart för mig.

En övergripande tanke i alla vänsterismer är att samhället är vertikal uppbyggt, med en överhet och en underklass. Överheten är alltid ond och ohederlig och de underställda är alltid ärliga och goda. Kan man bara identifiera dessa hierarkier så står allt klart - det kallas klassanalys. Om underklassen mot förmodan inte skulle vara god så har de goda skäl att inte vara det och skulden ligger i strukturen eller hos samhället. Om överheten mot förmodan skulle utföra goda gärningar har det nästan alltid manipulativa syften eller dolda agendor. En intressant företeelse inom vänsterismen är också att den ofta är uttalat elitistisk. Underklassen har oftast inte förmåga, kunskap eller förstånd att försvara, än mindre leda sig själv. Detta är förbehållet en upplyst och medveten elit som har enbart goda syften. Intellektuella och kompetenta representanter för underklassen som har avvikande uppfattningar om problem, metoder och mål betraktas oftast med både misstänksamhet och fientlighet av den upplysta eliten. I extrema fall gör man sig av med dessa revisionistiska eller kontrarevolutionära element för att de inte skall besmitta rörelsen och äventyra det slutliga högre målet, som leder till allas lycka.

Om vi idag studerar rörelser där vänsterismen har en stark ställning så känner man igen den hierarkiska och strikt vertikala tankebilden. Såväl den feministiska som den antirasistiska rörelsen har starkt fäste inom vänsterismen. Givetvis finns, som sig bör i ett upplyst samhälle, feministiska och antirasistiska rörelser även utanför vänsterismen, men de skiljer sig ganska starkt från vänstervarianten. Högst upp i ondhetshierarkin för vänsterfeminismen finner man vita heterosexuella män. Vilka som befinner sig längst ned är osäkert eftersom den vertikala könsmaktsteorin ställer till logiska besvär när problemen som uppstår har horisontella inslag. Vänsterns antirasister har även de vita heterosexuella män i ondhetstoppen, med tillägget att de dessutom är företrädesvis kristna västerlänningar. Även här ställer avsaknaden av horisontella förklaringsmodeller till avsevärda problem.

En följd av dessa strikt vertikala förklaringsmodeller är att man inom den antirasistiska vänsterrörelsen inte kan erkänna att rasism är oerhört vanlig mellan underställda grupper. Rasism utövas alltid uppifrån – aldrig horisontellt och absolut inte mot någon som enligt klasskampsmodellen befinner sig högre upp i hierarkin hävdas inom vänsterismen. Om sådant bevisligen skulle ske är det lögn, rasistisk propaganda eller ursäktligt av strukturella eller historiska orsaker. Adam Cwejman pekar på, i en ledare i GöteborgsPosten, att detta är skälet till att den antirasistiska vänsterrörelsen ignorerar förföljelsen av judar från muslimskt håll. Det kan inte vara sant eftersom det inte passar in i den hierarkiska och vertikala struktur som förklarar allt som behöver förklaras. På samma sätt angriper vänsterfeminister de muslimska feminister, som pekar på förföljelse i svenska förorter från fundamentalistisk muslimska grupper. Det kan inte erkännas av vänsterfeminister eftersom det inte passar in i den vertikala förklaringsmodell som könsmaktsordningen utgör. Här förstärks ofta förnekelsen av att de aktiva vänsterfeministerna ofta även är vänsterantirasister. Den stora bristen hos nästan alla ismer och i synnerhet inom vänsterismen är att förklaringsmodellerna och de förutbestämda lösningarna är viktigare än att inse och lösa problemen i verkligheten. De som blir lidande av detta är de som verkligen lider under förtryck och diskriminering, men vars orsaker inte följer den ideologiska modellen.

Om det var lärdomen från min far eller allmän oförmåga att inordna mig som gjorde att jag började se diskrepanser och ologiska sammanhang i denna strikt hierarkiska och vertikala förklaringsmodell jag fått uppenbarats för mig vet jag inte. Jag tror min tveksamhet började när jag hörde mina kamrater från högborgerliga familjer beskriva den obildade och skyddslösa arbetarklassen som man skulle medvetandegöra och leda mot revolutionen. De talade ju om mig, min familj, mina klasskamrater och mina grannar och jag kände inte igen det. När jag påpekade det fick jag dels veta att jag snobbade med min proletära bakgrund, dels att jag var förgiftad av de revisionistiska ”såssarna” som dominerat i min uppväxtmiljö.

Jag insåg snart att verkligheten inte lät sig inordnas i de förenklade modeller som de flesta ismer har som rättesnöre och dogmatiskt följer. Lyckligtvis fanns forskaryrket som är en av de få sysselsättningar där den här typen av bångstyrighet då och då premieras. Om inte hade jag kanske varit pamp i någon för tillfället framgångsrik -ism. Med min tidiga politiska karriär i botten kanske jag hade haft politisk karriär inom något område, som jag visste tillräckligt lite om för att acceptera allt som min -ism påstod vara sant.

Vinjettbilden: "Ursäkta – jag hör inte vad du säger. Din underlägsenhet är alltför störande."

Dessa underbara ismer

Jag minns fortfarande när jag började omfatta min första och sista -ISM. Egentligen var det min andra i livet, men den första skall jag återkomma till senare. Att omfatta en ISM och kunna kalla sig IST är en fantastisk upplevelse som inte bara gör livet mycket lättare att leva utan också får en att känna sig insiktsfull, eller medveten, som det heter inom vissa ISMer och att man står stadigt på jorden. Det ger en oerhörd trygghet. Jag har alltid varit en nyfiken person som haft lätt att se mönster och finna orsaks-verkanssamband i tillvaron. Med en ISM blev allt mycket lättare. Inte på så sätt att jag kunde sätta mig ned och sluta använda mina intellektuella förmågor, men om jag tidigare försökt finna svar på de företeelser jag sett omkring mig behövde jag inte längre bekymra mig om detta. Svaren på allt fanns ju redan färdigtänkta. Den intellektuella utmaningen blev nu att ”förstå” verkligheten så den passade in i de färdiga svar som ISM:en bestod mig med - en inte alltid så mycket enklare utmaning än den tidigare ”bakvända” analysmetoden där jag förföll till eget förnuft och omdöme. Samtidigt började jag förundra mig över hur det kunde finnas människor som inte begrep hur allt hänger ihop. Allt var ju så oerhört enkelt när man förstått en ISMen. Här har civilisationen fortgått i tusentals år utan att begripa ett skvatt när det bara var att läsa hur det förhåller sig i ISMens olika husorgan.

Min ISM var en sorts lightversion av Marxism (utan särskilt mycket kunskap om Marx’ teorier), men där svaret på alla frågorna stod att finna i förståelse av klasskampen – även det i mitt fall i form av en intellektuell lightversion med vissa pragmatiska inslag. Uppväxt på landet som jag var innehöll min ISM även en stor portion omsorg om landsbygden, motstånd mot centralisering och storskalighet och omsorg om miljön. Det var ju så på den tiden bland oss vänsterister. Numera vet vi ju att miljökämpar skall bo i någon av de tre storstäderna och att Marxismen inte är någon stor grej bland vänsterister utan att klasskampsperspektivet byts ut mot könsmaktsperspektivet, men vi visste inte bättre på den tiden.

Höjdpunkten på denna era för mig blev mitt slutarbete på högskolan i glesbygdsplanering som väckte mycket positivt gensvar bland de som betydde något och gav mig och mina två kamrater högsta betyg på arbetet, men så kunde arbetet förklara allt från Vietnamkriget till priset på mjölk i glesbygdsbutiken utifrån ett antikapitalistiskt antiimperialistiskt klassperspektiv också. En sådan kontroll över tillvaron har jag aldrig haft senare i livet utan blev med åren allt mer förvirrad.

Jag har funderat mycket över ISMer sedan dess och blivit mer och mer negativ till företeelsen om det så är religion, politik eller något annat som utgör kärnan. Att ISMer är så populära bland människor beror nog främst på de följder och upplevelser, som jag beskrev från mitt eget första möte med en etablerad ISM. Att man börjar omfatta en ISM beror ofta på att man har goda intentioner – åtminstone som man själv tycker. Man vill tillsammans med andra åstadkomma något gott, men får inte ihop det riktigt utifrån logikens lagar och behöver något att rätta sig efter. Problemet är emellertid att ISMer, om de får finnas tillräckligt länge, får tillräckligt många anhängare och tillräckligt inflytande börjar genomgå en förvandling. Det är lite likt de regler för omvandling av olika energislag, som sker enligt termodynamikens lagar. Oavsett olikheter i början så tenderar alla ISMer – liksom energiformer - att anta samma huvudform om de får hållas. De får ett allt större inslag av fundamentalism, sekterism, individualism och elitism. Detta helt oavsett vilka moraliska förtecken de startade med. Det finns liksom inbyggt i ISMerna att man sluter sig samman för att betona skillnader till andra ISMer, man gör karriär inom ISMen genom att bli mer och mer extrem (renlärig) inom den tankevärld som ISMen representerar och man skapar sig ekonomiska och sociala positioner och makt genom att beslå andra inom och utanför ISMen med bristande renlärighet och med omoral. Ju fler som man kan visa stå utanför den kärna man själv tillhör ju viktigare framstår den egna varianten av ISMen, vilket gör att man på alla sätt vill understödja uppfattningen att omvärlden är befolkad av personer och grupper som behöver omvändas, frälsas, övertygas, motarbetas, förtalas eller till och med i vissa fall utrotas.

Nu talar jag inte i första hand om den majoritet av meniga ISTer som närmast fungerar som kanonmat för de som alltid arbetar sig upp till ledningspositioner för att komma först i kön till ”himlen”, i vilken form den nu förekommer. Det kan vara den gängse hinsides saligheten eller mer värdsliga belöningar i form av säte i EU-parlamentet, att få komma till tals på DN;s kultursida, få bli sommarpratare i radion eller bara att få komma med i något underhållningsprogram på TV.

Nu finns det några få ISMer som inte har den här utvecklingen, men de brukar inte få så många proselyter annat än några få oförargliga nördar. Jag nämnde min första ISM som jag kom i kontakt med i 8-årsåldern. Jag tycker den, i de bästa av världar, skulle kunna utgöra modell för alla andra ISMer. Jag talar om en ISM där alla utövare och anhängare har utbyte av varandra, man känner varken misstänksamhet eller avoghet mot de som inte är med. Inom gemenskapen respekteras alla inriktningar av ISMen hur stolliga, smala eller underliga de är och man omhuldar intresset och förståelsen över kultur och nationsgränser. Men så är denna ISM också närmast utdöende. Jag talar naturligtvis om filatelism. I denna ISM är den som samlar fjärilsmärken lika respekterad som samlaren av hela världen eller fotbolls-VM. Den som samlar stämplar eller ostämplade märken är lika mycket värd som den som samlar Kubanska märken, frimärkshäften eller hela brev. Tänk om denna inställning till andra människor, deras tankar, intressen och gärningar kunde vara mer allmängiltig bland alla ISMer.

Jag kanske bör säga att jag inte ens omfattar den ISMen numera utan försöker i möjligaste mån tänka och handla själv utan varken intellektuell räls eller stödhjul.