google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0 Livskvalitet som pensionär i Europa: mars 2010 google.com, pub-2557206291112451, DIRECT, f08c47fec0942fa0
Bloggen handlar om livet som svensk pensionär i Frankrike. Mest glädjeämnen, upplevelser, funderingar och åsikter. Jämförelse mellan Sverige och Frankrike, ofta i kåseriets form.

Platsen heter Boutenac och ligger i departementet Aude i Languedoc nära Narbonne vid Medelhavet med ett milt mestadels soligt klimat och mängder av goda viner och fantastisk mat.

fredag 19 mars 2010

Svenska köttbönder borde hyllas av alla vegetarianer och miljökämpar

Alla vet vi ju att svensk mat är mycket bättre än utländsk smörja. Precis som fransmännen vet att mat från andra länder än Frankrike är oätlig vet vi svenskar att vår egenproducerade mat är den absolut bästa man kan få. Speciellt är det ju svenskt kött som är övelägset allt som produceras utomlands. Dels finner ju utlänningar ett stort nöje i att plåga sin djur under hela deras livstid, dels matas dom med allehanda gifter och dom föder upp dom på ett sådant sätt att köttet innehåller massor av bakterier som vi blir sjuka av. Annat är den svenska bonden som gullar med sina djur, ger dom hälsosamt rent foder och ser till att dom är friska och sunda och slaktas under skonsamma förhållanden.

Nu har ju nötkött kommit lite i bakvattnet eftersom nötköttspoduktionen har blivit själva symbolen för hur vi slösar på våra resurser. Det finns många, främst ungdomar, som därför har blivit vegetarianer eller näst intill. Det finns emellertid många som, även om dom avstår från nötkött, faktiskt äter vilt kött på grund av att djuren går fria och äter naturligt foder, det finns många som äter lamkött därför att lamm normalt sett går ute och äter huvudsakligen gräs. Det finns även många som kan tänka sig att äta sunt uppfödda kycklingar och en gång var även griskött något som kunde passera även en djurvän om det var uppfött på svenskt vis.

Detta har naturligvis orsakat en efterfrågan på dessa köttsorter och då främst lammkött, men bönderna finner på råd för att anpassa sin produktionskapacitet till efterfrågan. Först apar man efter de danska grisbönderna oerhört industriella uppfödning, men utfordring med förgiftat sojamjöl från Brasilien som huvudsakliga föda. Att sedan sojaodlingen orsakar förstörelse av miljö och lidande för de som producerar hjälper ju till att avhålla folk från att äta griskött. Även slaktprocessen har förfinats för att väcka folks avsky. Eftersom detta gett så bra resultat vad gäller efterfrågan följer snart kycklingbönderna efter med samma metoder. Problemet är bara att med varje skandal stiger efterfrågan på lammkött till sådana höjder att det blir omöjligt att hänga med i produktionsledet. Men även det kan man finna bot mot.

Lösningen är givetvis att framställa ett broilerlamm vid namn Dorper från Sydafrika, som utfodras med köpt foder från Brasilien eller något annat som människor anser oacceptabelt, man låter dom sedan gå inne hela året på 1 kvadratmeter per får och vid slakten kan man med fördel använda plågsamma metoder lånade från grisproduktionen. En skottsk professor och expert på fåruppfödning sade på nyheterna att Sverige är absolut först i världen med att föda upp får på detta sätt så det gäller att även i framtiden se till att köpa svenskt så man får en riktigt modern produkt.

Det som är så orättvist i hela saken tycker jag är att man idag kritiserar bönderna och Centerpartiet för att deras organisationer inte längre är miljömedvetna. Om vi skall tro miljöexperterna är ju en absolut avgörande fråga för jorden framtid att vi alla blir vegetarianer. Man kan undra om det finns någon grupp i vårt land som gjort så mycket för att detta mål skall bli verklighet som just bönderna och deras organisationer?

Som obotlig köttätare tycker jag allt detta är sorgligt. Lyckligtvis bor vi själva i ett land där man inte bara deklarerar varifrån köttet kommer utan ofta också vad djuret har ätit, vilket kön det har, om det är ungt eller gammalt och från vilken region det kommer. För mig är en värld där alla är vegetarianer oerhört skrämmande. Hur man skall klara proteinbehovet för oss allätare vet jag inte. Kanske vi får offra än fler brasilianska bönders liv och än mer regnskog när de skall producera soja till biffar åt oss i Europa. Vi har ju redan börjat köra bil på deras mat så lite mer kan dom väl tåla. Förr fick man lära sig hur oerhört känslig den ekologiska balansen var och hur lätt man kunde rubba näringskedjan med oanade konsekvenser som följd. Ingen miljövän verkar idag ha tagit del av den kunskapen eftersom man utan att blinka förspråkar och tror att vi ostraffat skall kunna sluta med animalisk produktion och börja odla olika proteinersättningar till världens många miljarder innevånare.

När jag gick i skolan och man fick lära sig sådant arbetade också min mor i matbespisningen. Man lagade mat i skolan på den tiden. Då hämtade den lokale grisbonden alla matrester varje dag och gav till sina grisar. Det blev ett utmärkt kött och inte köpte han någon soja från Brasilien. Nu måste 30% av all mat vi köper slängas bort och brännas i renhållningsverkets värmeanläggningar i stället för att dom används till grisfoder. Är det vad man kallar förnyelsebar energi kanske?

Så vill jag avslutningsvis påminna dom som är intresserad av att börja släktforska att introduktionspriset på min nybörjarkurs upphör om exakt 12 dagar, sedan blir den 100 kronor dyrare.

Bilden ovan föreställer Dorperfår och är hämtad från www.canmexdorpers.com/boda_sweden.html

tisdag 16 mars 2010

Det skiftar snabbt så här års

I dag har vi gjort vår traditionella utflykt för att fira att våren är här på allvar. Vi har åkt nedcabbat till Port Leucate och ätit ostron på en av de små uteserveringar som ostronodlarna har. Det var strålande sol, 20 grader varmt och ingen vind. Vi tog det lite försiktigt och delade på ett halvt dussin platta ostron och ett halvt dussin vanliga med en flaska Picpoul de Pinet till. Efteråt tog vi en promenad på den, vanligtvis avstängda, nudiststranden, men nu badar inte nudisterna så man kan gå där. Min fru, soldyrkaren, låg i sanden och njöt medan jag tog en promenad.

För bara en vecka sedan hade vi snöstorm. Motorvägen var avstängd, vi kunde inte få ut bilen på två dagar, skolorna var stängda och brödet slut i butiken. Katastrof med andra ord. I Perpignan nere mot Spanien hade man en halv meter snö och ingen aning om hur man skulle handskas med den. I Barcelona var det närmast naturkatastrof på grund av snön.

Vår väninna Annette i Villemajou kunde inte ta sig ut på tre dagar trots att hon har både en Volvo och en Susuki-jeep. Hon lyckades dock ta sig över till hönshuset så hon kunde mata de små liven.

Underligt nog verkade inte blomningen tagit någon skada av några minusgrader och tjockt snötäcke. När snön smälte bort prunkade mandelträden och mimosan som aldrig förr och tussilago och andra blommor exploderade i dikesrenarna. Dom enda som var förvirrade var småfåglarna på väg norrut från Afrika. Det enda dom kunde äta var fjolårets vildvin på vår fasad så katterna har suttit klistrade vid fönstret och tittat längtansfullt på finkar och sparvar som retfullt sprätt omkring en meter från dom på andra sidan glaset. Det är verkligen synd om katterna som inte kan hitta en enda mus här - annat var det i Björboholm. Där satt det en liten en varje morgon i sophinken som Champis gjorde processen kort med. Vilken lycka! Hjalmar var lite mer sportig för han fångade dom ute och bar in dom till mig som den flockledare jag var. Givetvis var jag djupt tacksam, tog på mig en handske och slängde ut den så han kunde fånga den igen och äta upp den.

söndag 14 mars 2010

Patetiska konstnärer och dito medier

När jag gick första åren på Chalmers Arkitektursektion under sent 60-tal var engagemanget i internationella frågor stort, främst bland de studenter som studerade samhälls- och stadsplanering. Ett antal engagerande utställningar gjordes med varierande kvalitet. En av dom blev emellertid mycket berömd och översattes till ett antal språk och turnerade i kopior över stora delar av Europa. I och för sig en anmärkningsvärd företeelse för en elevutställning från en svensk högskola. Skälet till berömmelsen var att studenterna hade placerat en liten pappersdocka föreställande påven inuti ett kondom. Detta var mer intressant för tidens media än alla de intressanta aspekter som i övrigt togs upp i olika elevutställningar på Arkitektursektionen.

Det här leder naturligtvis över till medias osunda uppfattning om vad som är viktigt och vad som är intressant för oss mediakonsumenter. Att medias inställning till sin roll, ur moralisk synvinkel, blir allt mer problematisk inser ju var och en som följer med, men att det troligen inte kommer att bli bättre utan snarare sämre med tiden. Kanske blir det i framtiden så att det enda forum där bearbetade tankar och ocensurerade åsikter kan framföras blir bloggosfären. Kanske är det därför som den etablerade mediernas företrädare har ett sådant förakt mot bloggare som inte förerträder deras egna redaktioner.

Många har säkert förstått att jag tänker på den senaste "nyheten" om en rondellhund föreställande Profeten Muhammed blivit nekad på en utställning i Karlstad. Att en självutnämnd konstnär som, att döma av verket, inte ens har tagit Åke Skölds grundläggande kurs i teckning kan bli internationellt berömd genom sådant trams är verkligen ett lågvattenmärke inom såväl konsten som journalistiken. Dessutom begriper jag inte hur någon kan veta att det är Profeten Muhammed som avbildas. I mina ögon kan man till nöds tolka det som en skäggig gubbe i toppluva. Själv tror jag det ursprungligen var menat som en idéskiss till en häst med Sokrates huvud, inspirerat av de gudaväsen som förekom i Grekland och Egypten. Troligen har konstnären avsett det som en offentlig utsmyckning men inte lyckats sälja den. Återanvändning är ju på modet nu så då fick han den strålande idén att påstå att det var en hund med Profeten Muhammeds huvud. Ingen kan ju se skillnaden! Det visar dessutom på bristande kreativitet att inte inse att rondellgris hade varit ännu mer förolämpande och dessutom lite nytänkande. Men å andra sidan kan inte ens det kluddet förvandla en häst till en gris.

Man kan ju spekulera i hur misslyckat allt hade blivit för konstnären om utställningen i Karlstad hade antagit hans kludd.

Att det skulle vara en handling som skulle dra en lans för de konstnärliga friheten tror jag inte ett ögonblick på. Men - om man inte säljer, inte får några stipendier och dessutom inte kan teckna så får man väl ta till grövre grejor.

Hur skulle skändliga, om än taffliga, avbildningar av det mest heliga för miljoner muslimer i världen kunna få dom att känna att yttrandefrihet och demokrati är något dom själva vill uppnå och praktisera. Är det inte troligare att demokratimotståndarna istället har fått ytterligare tydliga argument för att stärka censur och förtryck i religionens namn. Det är som om Piratpartiet skulle argumentera för frihet på Internet genom att översvämma densamma med barnporr och pedofili. Det skulle knappast värva några röster i det kommande valet.

För att inte någon skall komma på idén att beskylla mig för att vara islamistkramare, demokratimotståndare eller fanatiskt religiös fundamentalist, vill jag påpeka att jag känner stor avsky för allt förtryck som sker i alla religioners namn och anser man måste värna om demoktrati och yttrandefrihet, men med denna rättighet följer också vissa skyldigheter och respekt för andra människors tankar och värderingar. Man omvänder inte fattiga och outbildade människor till demokrati genom att provocera det enda som de upplever som är sant och hoppfullt i deras tillvaro. Att göra det är omoraliskt även om det känns jätteskönt att för första gången i sitt liv fått lite uppmärksamhet och dessutom blivit intervjuad i internationell press. Det är bara patetiskt!

Jag förstår att det är svårt för oss svenskar, inklusive mig själv, att förstå hur oerhört det är för troende muslimer att man skymfar Muhammed. Det enda jag tror kommer i närheten av det och så också för mig, vore väl om utländska konstnärer och medier framställde Ingemar Stenmark som fuskare och dopingmissbrukare. Ni kan ju känna efter!!

lördag 6 mars 2010

I väntan på födelsedagmiddagen


För ett par dagar sedan var första dagen vi har varit ute med bilen och kört med taket öppet. Solen gassade och det var 17 grader. Vi bestämde oss för att åka till havet, ta en promenad och äta något lite på en restaurang. Vi började med en riktig långpromenad på den mer än hundra meter breda sandstranden i Port La Nouvelle. Man kan vandra i timmar där - så lång är stranden. Dom enda vi mötte var ett hippiepar i vår egen ålder som, i full utstyrsel, kom vandrande barfota i solen. Vi hälsade glatt på varandra och fortsatte vår vandring.

Sanden gnistrade som om den skulle vara beströdd med silversflisor i långa streck. Vi insåg att det var pärlemor från ostron som malts sönder av vågorna och sedan sedimenterats i långa gilander över sanden och som nu glittrade i motsljuset. Det var mycket fridfullt och vackert. Vi blev riktigt varma i solen och fick ta av oss lite ytterkläder för att inte svettas.

I går gjorde vi ytterligare en utflykt till den lilla byn Embres et Castelmaure uppe i Corbièresbergen. De har ett cave cooperative där som har de mest utsökta viner. Man har moderniserat sin butik numera så man har en avsmakningsautomat där man kan portionera vinerna från en liten skvätt i glaset, 10 cl i glaset eller en rejäl slurk i glaset. Man servar sig själv och tar sig den tid man behöver. Det finns alltid en person man kan fråga och få information om vinerna. Det är ganska unikt att ett cooperativ har så högsklassiga viner, men här är de av yppersta klass. Deras finare viner kan lagras upp till 15 år, men då kostar dom från 10 Euro upp till nästan 20 Euro. Å andra sidan får man viner, som en svensk vinkännare vi bjöd sa, var det godaste hon någonsin druckit.

Eftersom jag har födelsedag idag ringer telefonen, hälsningarna kommer via mejl, FaceBook och StayFriends. Visst är det kul att stå i centrum en gång om året även om födelsedagarna kommer lite väl ofta numera. Min äldsta gratulant var Ingrid som själv fyllde 95 härom dagen. I morse fick jag en flaska japans whisky i födelsedagspresent och en väldigt snygg tröja. Nu skall vi träffa goda vänner från Sverige och äta lunch i Narbonne och ikväll blir det middag hemma. I morgon skall vi träffa några andra vänner och äta lunch på en liten restaurang i Narbonne som bara har ett fåtal bord. Det lär vara utsökt mat säger dom.

Nu har jag inget annat att göra än att ta det lungt fram till middagen eftersom jag, som seden är, inte får vistas i köket på födelsedagen. Ett undantag har emellertid min fru gjort - jag får komma ned och öppna ostron för det tror hon sig inte behärska.

Lunchen i Narbonne blev väldigt lyckad - Annel, Agneta, Anna och jag åt på en uteservering i solgasset. Claes skulle ha varit med också, men han har fått en riktigt ilsken förkylning och fick stanna hemma och kurera sig. Jag, som just blivit kry igen, känner djupt med honom.

torsdag 4 mars 2010

Varför kostar tjänster så lite i Frankrike?

Vi har en ärvd jättesflygel från mitten av 1800-talet. Den ägdes av den i Tranås kände musikprofilen Harald Nerén som hade stor betydelse för att min frus morbror Sixten Eckerberg valde musikbanan. Min frus far köpte flygeln vid Harald Neréns död. Den har stått i min frus hem i alla år belamrad med fotografier och blomvasar, men också varit ett ofta spelat instrument. Nu är det ju så att en så gammal möbel med sk. fransk polityr inte tål fotografier, blomvasar och solljus. Den hade med tiden blivit ganska ful på locket. Vi ville gärna åtgärda det men insåg det orimliga när vi fann att det i Sverige skulle kosta 50 000 kronor plus frakt att åtgärda bara locket och det var för 15 år sedan.

Härom dagen regnade det och när vi kom upp på övervåningen såg vi hur vattnet droppade ned på flygellocket som redan hade en ansenlig pöl som bara sped sig. Locket var definitivt förstört nu. Vi var givetvis förtvivlade, speciellt när vi insåg att vi, enligt svensk praxis, inte skulle få ut ett öre på vår hemförsäkring. Inströmmande vatten från nederbörd ersätt inte i svensk hemförsäkring.

Vi ringde den byggare som byggt vårt tak och terass och talade in ett meddelande på hans telefonsvarare. 10 minuter senare knackade han på dörren och satte igång att åtgärda läckan - givetvis gratis. Dessutom menade han att vi säkerligen skulle få ut det på vår hemförsäkring, vilket stämde. Vi behöver inte ens betala självrisk.

Nu gällde det att finna en möbelrenoverare som behärskade den oehört svåra konsten att göra "fransk polityr", eller "lackning med sudd", som det heter här. Det går till så att man löser schellack (ett sekret från löss) i sprit som man med hjälp av en sudd gnider ut på ytan. För att få lacken riktigt blank och jämn bränner man ytan med öppen låga. Det visade sig att Narbonnes mest exklusiva antikaffär hade en möbelmakare som behärskade tekniken så vi begärde ett kostnadsförslag. Vi bävade för vad det skulle kosta och undrade om försäkringen verkligen skulle vara villig att ersätta oss. Vi fick hämta kostadsförslaget inom någon dag och damen var mycket ursäktande när hon presenterade summan och tryckte på hur oerhört komplicerad teknik det var. Vi trodde inte våra ögon när vi såg slutsumman - mindre än 10 000 kronor inklusive transport.

Jag begriper mig inte på hur tjänster kan vara så billiga i Frankrike. Jag klippte mig härom dagen för 120 kronor på en mycket bra salong. Nu är det inte mycket att klippa, men det brukar inte hindra svenska barberare att ta 400 kronor för de 10 minuter det tar att köra över mina tunna strån. Idag var jag på årlig kontroll och tandstensborttagning hos vår tandläkare. 280 kronor gick det kalaset på, men då får jag ju tillbaka en del av den summan från franska försäkringskassan förstås så nettokostnaden blir nästan försumbar.

Man kan tänka sig hur det skulle påverka människors ekonomi i Sverige om man kunde få ned kostnaderna på tjänster till fransk nivå. Avtalsrörelsen skulle gå på räls, pensionärerna få ett bättre liv, det sk. pigavdraget skulle inte behövas och svartarbete skulle vara meningslöst. Räkna någon gång på vad er arbetsgivare måste ta in för att ni skall kunna betala en snickare 100 kronor vitt, dvs snickaren skall ha en hundralapp kvar som han kan köpa något för. Med 50% marginarskatt i alla led blir det ofantliga summor. Ett snabbt överslag ger att din arbetsgivare måste dra ihop mellan 1000 och 1200 kronor för att snickaren skall kunna spendera en hundralapp. Allt det andra är skatter och avgifter och det tycker ändå en del i Sverige är för lite.

Mitt förslag är därför att ni ägnar er åt något billigt och roligt som exempelvis släktforskning. Min nybörjarkurs kostar fortfarande bara 195 kronor, jag får hälften och de räcker till en ypperlig flaska vin här i Frankrike, vilket jag föredrar framför tre-fyra halvdåliga. Kursen berättar bl. a. om hur man kan börja släktforska utan att lägga ut en massa pengar.

onsdag 3 mars 2010

Är Ilmar Reepalu rasist?

Jag vet att jag inte borde blanda mig i en infekterad politisk fråga av den här dimensionen, men jag kan inte stillatigande se på hur media försöker lemlästa en person som inte har någon möjlighet att försvara sig. Ilmar Reepalu och jag studerade på Arkitekturskolan på Chalmers samtidigt. Han gick något år före mig och har troligen inte en aning om vem jag är. Det var under den turbulenta tiden i skiftet mellan 60-tal och 70-tal.

Jag minns honom som en person som ofta uttalade sig i politiska frågor i media, oftast om hur arkitektyrket kunde påverka vanliga människors vardag. Han var en person som lät, både i sina elevprojekt och det privata, genomsyras av ett rättspatos och en omsorg om de små i samhället. Han tillhörde dock inte den stora grupp av, vad man så här i efterhand, inte kan kalla för något annat än tokvänster, utan var redan då engagerad socialdemokrat, något som av tokvänstern ansågs vara det uslaste av de usla. Att Ilmar Reepalu, så här 40 år senare, skulle utvecklats till en fullfjädrad rasist och antisemit, som vissa media och Svante Weilert påstår är för mig fullständigt osannolikt och stöds inte på något sätt av det Ilmar Repalu faktiskt sagt.

Jag funderade lite, utifrån mig själv, hur detta kunde ske. Ett fel många av oss har, som skolades under denna tid, är att vi alltid skall gå till botten med saker, vi måste problematisera en fråga, vända och vrida på den, försöka se hela bilden, sätta oss in i den andra sidan, försöka finna orsakerna. Dessutom - något som är ännu värre i dessa tider av enkla svar och politisk korrekthet - vi måste tänka högt även om det inte passar. Att jag, mot bättre vetande, skriver den här texten är väl bevis på vad jag menar?

Ilmar Reepalu borde, som den erfarna politiker han är, insett att det finns vissa frågor i vårt samhälle som inte får problematiseras på detta sätt, så i det avseendet får han väl skylla sig själv. Man kan ju spekulera i vad som hade hänt om han hade påstått att islamofobin i vårt samhälle hade visst samband med 11 september och Usama Bin Ladin. Inte hade Svante Weilert då gått ut så hårt och påstått att han skuldbelade alla muslimer för några få fundamentalisters handlingar. Inte hade han då kallat honom rasist och antisemit (araber är ju också ett semitiskt folk).

Att förvirrade högerextemister och fundametalistiska muslimer tar tillfället i akt att, på grund av konflikten i Palestina, förfölja människor med judiskt namn som inte har det minsta med konflikten att göra är väl inte så förvånande. Man behöver bara gå till forna Jugoslavien för att se vad människor kan göra mot forna vänner och grannar bara för att dom har fel namn. Att Ilmar pekar på detta självklara samband innebär ju inte att han stödjer det, bara att han säger det som alla kloka människor inser, utom journalister på jakt efter en rubrik förstås. Att Ilmar Repalu borde veta tillräckligt om journalister och politik för att hålla mun är ju en annan sak, men det är bara oförståndigt, inte antisemitiskt.

Den intressanta frågan har nu kommit att bli vad Ilmar sa och inte vad han menade och vad han anser. Jag undrar om det finns någon, inklusive Svante Weilert och den intervjuande journalisten som verkligen tror att Ilmar Reepalu är en rasist och antisemit? Att journalisterna har fått mängder av människor, som inte vet bättre, att tro det är uppenbart utifrån den flod av upprördhet som strömmar över Ilmar Reepalu.

Det här är ett bra exempel på vad journalisternas heliga "konsekvensneutralitet" kan åstadkomma. Det innebär att man skiter i vad man ställer till med bara man får ut sin "nyhet". Detta är dessutom ett moraliskt rättesnöre bland journalister, som ju skulle kunna förstås och försvaras om journalister vore ärliga och sanningsenliga. Denna princip är svår att förstå för mig som tekniker, eftersom vi i vår kår arbetar för motsatsen, dvs. ansvar för konsekvenserna. Man kan inte idag uppfinna splitterbomber, atombomber och nervgifter och hävda att tekniken är neutral och därmed avhända sig ansvar för sådana uppfinningar om de används för att döda och lemlästa. Den moderne naturvetenskaplige vetenskapsmannen/kvinnan måste alltid begrunda konsekvenserna av sina rön och ta ansvar för dem. Det borde också journalister fundera på. Etikforskare har funnit att en professionell person röner störst risk att vara oetisk om man har möjlighet till framgång inom det som värderas högst av kollegorna. Etikforskare inom journalistiken har funnit att drömmen om scoopet  kan få journalister att bortse från de flesta moraliska värden.

Jag känner oerhört mycket med Ilmar Reepalu i den här situationen, för han är dömd och avrättad av en person, som har varken mandat eller kompetens att agera domare och bödel. Detta utan någon möjlighet att rehablitera sig, vilket måste kännas svårt för en person med Ilmar Reepalus rättspatos. Man undrar hur journalisten som drog igång det känner sig. Troligen är han hjälte på sitt blad för att han har lyckats sänka ett riktigt storvilt. Jag tror ingen frågar sig där om Ilmar Reepalu är en rasist eller inte. Det är inte relevant för dom . Där är man tvärtom lycklig över att deras "story" blivit citerad i utländsk press så att det nedlagda bytet blir även internationellt utskämt.

Jag erinrar mig ett talesätt som en journalist på Arvika Nyheter lärde mig när jag som elev på 70-talet gjorde ett projektarbete i staden: "Kolla aldrig en uppgift - det kan spräcka hela storyn."

Jag vill emellertid avsluta med ett judiskt ordaspråk som jag lärde mig av en kollega när jag arbetade vid University of Michigan för ett par decennier sedan: "Om någon sprider ut att din syster är en hora så kan du bara rentvå din familj genom att bevisa att du inte har någon syster".