Den franska skattemyndigheten

 Jag berättade häromdagen om vårt första besök på den franska akuten. Berättelsen om våra vänners första besök på skattemyndigheten för att diskutera kommunalskattens storlek har också sina poänger och sätter fingret på viktiga kulturskillnader mellan Frankrike och Sverige.

Man betalar två olika kommunala skatter i Frankrike – riktigt hur det skiljer sig har jag inte riktigt förstått, men de två tillsammans täcker in alla avgifter och kommunal service, samt TV-avgift och fastighetsavgift. Så får man gratis soppåsar också. En av de viktigaste komponenterna är fastighetsavgiften och den varierar beroende på boendet. Summa summarum uppgår de två tillsammans till en bråkdel av den svenska kommunalskatten.

Våra vänner tyckte att skatten gått upp lite från förra året – hög var den inte, men som svensk vill man ha ordning på sina skatter så de sökte upp berörda myndighet, som var borgmästaren i en närbelägen by. Dom hade först varit på ett annat kontor, men eftersom det var frågan om en eventuell feldebitering blev man visade vidare.

Väl komna till borgmästarens kontor väntade han eftersom han hade förvarnats om besöket från det första stället. Han hade läst alla papper och var väl förberedd och redo att ta sig an frågan. Det visade sig att han verkade ha obegränsad tid att i gemytlig takt hjälpa till att lösa frågan.

Eftersom vännernas hus är nyligen införskaffat var det den förra ägaren som deklarerat dess beskaffenhet så det måste ju ses över. Ytor skulle redovisas, standard diskuteras och utrustning gås igenom.

- Vilken standard har ert kök?
- Ja det är väl ett bra och funktionellt kök ­- vi har …
- Mediums standard således!
- Jaaa …?


- Hur många badrum, duschar och handfat har ni?
- Ja, få se nu, ett där nere och så däruppe och ett invid köket och så duschen vid ….
- Vi säger väl två tvättrum!
- ???

- Hur stor tomt har ni?
- Ja – det är väl ca x hektar
- Så kan ni ju inte räkna, det blir ju alldeles för mycket skatt. Räkna bara det som är just runt huset. Garriguen kan ni ju inte använda till något. Vad tror ni - låter 700 kvm lagom?
- Jaa …??
- Då säger vi 700!

På det viset höll det på i en rejäl del av eftermiddagen och lite över tjänstetid eftersom kontoret var tomt och borgmästaren fick låsa upp för att släppa ut vännerna. Kulturkrocken mellan svenskarna som gärna ville göra rätt för sig och inte fuska med deklarationen mötte den franske tjänstemannen som var mån om att våra vänner inte skulle betala för mycket skatt.

- Hur gör vi nu då – skatten har ju förfallit till betalning. Skall vi betala in den provisoriskt?
- Nej det blir krångligt, vänta tills vi räknat rätt så får vi se hur det blir.
- Nu har vi ju redan betalt in den ena …?
- Det ordnar sig – vi jämkar ihop det med det två skatterna tillsammans så får vi se hur mycket mer det blir kvar att betala.

Det är verkligen underligt att det inte är så farligt här om man är lite sen med en betalning. Själva var vi ett halvt år sena en gång på grund av postgången som fallerade. Inte heller är det hela världen om man fyller i fel – det är bara att skriva ett brev eller göra ett besök och lämna rätt uppgifter. Har man betalt för mycket kommer återbetalningen in på ens konto efter några veckor. Försenings-, straffavgifter och skattetillägg har man inte uppfunnit ännu. Hemligheten bakom den franska byråkratin, som visserligen är stor och tung, är att den bygger på en solid uppfattning om att man skall vara till hjälp, inte vara en kontrollant. Troligen finns något kollektivt minne av hur det gick för överheten förra gången de satte sig på sina höga hästar och hunsade med vanligt folk. Det blev ju inte en republik som av en sinkadus. Fransmännen är oerhört stolta över att inte låta sig hunsas av överheten.Här knyts aldrig några nävar i byxfickan inte.

Nu vill jag gärna påpeka att den svenska skattemyndigheten, enligt min erfarenhet, är en av de svenska myndigheter som faktiskt har viss servicekänsla, men trots det får jag alltid lite knip i magen när det dimper ned ett brev med deras logga. Visserligen har jag aldrig fuskat med min skatt i Sverige, men trots det fått en del smällar för att jag fyllt i fel eller missat att kryssa i något hörn – så’nt känns tufft. Någon omsorg, förståelse eller att beakta förmildrande omständigheter har jag aldrig stött på. Man kanske kan säga att i Frankrike möter en människa en människa, med i Sverige möter ett regelverk en människa.

Funderingar över nyhetsflödet

En stor nyhet är att de nordiska ländernas befolkning är lyckligast i världen. Det är verkligen goda nyheter, eller hur? Som pensionerad forskare har jag svårt att förhålla mig till medias rapportering av en undersökning om jag inte dels kan ta del av vad resultatet faktiskt säger, dels får reda på vilka parametrar man mäter i undersökningen. Vi har ju alla i färskt minne medias vantolkning av Världsbankens hypotetiska resonemang om temperaturökningar, som media trodde var en prognos.

Nyheten om hur lyckliga vi svenskar är presenterades i radion med påståendet att nu behövde man inte längta till Frankrike längre för dom var minsann inte särskilt nöjda med livet. Det första misstaget men gör är att blanda ihop att vara nöjd med sakernas tillstånd med att sakernas tillstånd är alltigenom bra. Att fransmän är genuint ifrågasättande och kritiska är välkänt, liksom att de inte har särskilt stor tilltro till att överheten arbetar för vårt bästa. Svenskar å andra sidan har en mycket större tilltro till att våra myndigheter och samhället alltid gör sitt bästa – det även när det synes vara det motsatta. Detta är ett arv från Per Albins folkhem, som sedan utvecklades av Tage Erlander och Olof Palme. Man kan således tolka in att lyckan har ett starkt inslag av förnöjsamhet och tilltro till överheten i de nordiska länderna, vilket inte finns hos exempelvis fransmän. Ett näraliggande exempel är den franska sjukvården, som enligt internationella bedömningar är bäst i världen, men enligt gemene man i Frankrike, och president Holland, är riktigt usel. Man undrar också varför detta lyckliga Svenska folk – och norska för den delen - som bor i ett land som hela världen beundrar för deras sätt att sköta statsfinanserna genom den ekonomiska krisen, troligen i nästa val, kommer att kasta ut – och har gjort - den regering som orkestrerat detta.

En annan nyhet är att svenskarna är den mest skuldsatta befolkningen i Europa. Där har Sverige ett par saker som är unika. Det ena är amorteringsfria lån på 50 år. Det andra är bostadsrätter. I Frankrike kan man inte få lån på längre tid än 15 år till sin bostad och amortering är obligatorisk. Bostadsrätter är en unik svensk företeelse som en gång i tiden skulle göra det möjligt för ordningsamma, men ej så kapitalstarka vanliga människor att skaffa sig en bostad. Vi vet hur det är idag. Problemet med detta är att bostadsrätten inte representerar något reellt värde, eller snarare det reella värdet är oerhört mycket lägre än belåningen. Dessutom äger man inte ens denna lilla andel, bara rätten att nyttja den så länge föreningen vill. En bostadsrätt kan jämföras med ett medlemskap och andel i en golfklubb där priserna stiger så länge som fler vill bli medlemmar än det finns platser. Det reella värdet är emellertid inte större än marken och de byggnader som uppförts. Kort sagt – det finns inget för banken att driva in om man skulle tvingas till det. Jag har själv varit med om det. På sjuttiotalet ägde jag en insatslägenhet i Riksbyggen, med ett marknadsvärde på 45 000 kronor. De dåvarande regeringen tyckte att våra värden steg otillbörligt och införde en hembudsplikt, dvs. bostadsrättsföreningen hade förtur att köpa vid försäljning och det till det nominella värdet som var 5 000 kronor för min andel i föreningen. Jag ”förlorade” således 40 000 över en natt.

En annan nyhet är att man skall höja alkoholskatten, vilket skall främja nykterheten i landet, men samtidigt tillföra 7 miljoner till statskassan. Jag är nog lite enfaldig, men jag har aldrig förstått dessa resonemang. Man påstår sig använda avgifter och skatter för att få oss att ändra på dåliga beteenden. Det kan vara att åka bil i innerstaden, dricka alkohol etc. Samtidigt räknar man med ökade inkomster till staten. Var det inte meningen att folk skulle dricka mindre och köra bil mindre? I så fall blir det väl inga inkomster utan i bästa fall +- 0?

Göteborgsandan – ett välutvecklat frimureri i demokratins träskmarker

Under hela mitt yrkesliv har jag varit göteborgare. När jag kom dit i slutet på 60-talet fick jag lära mig vad Göteborgsandan innebar. Lite förenklat innebar det att man i möjligaste mån inte betalar för något som man inte kan få, byta sig till eller fixa sig till genom kontakter. ”Frimureriet” var oerhört utbrett och gränslöst mellan företagare och politiker. Att följa regler eller göra rätt för sig på det sätt som jag lärt mig från barnsben ansågs inte vara någon sport. Det verkade som om trixandet och uppgörelserna vid sidan om blev huvudsaken – som en sport. Ibland trixade man även om det varit enklare att följa reglerna.

 Jag insåg att det här tänkandet genomsyrade hela samhället och jag såg otaliga exempel på det både privat och i mitt arbete. Det intressanta var att man var väldigt stolt över sin Göteborgsanda - det gjorde besluten smidiga och livet lättare att leva, menade man. Jag måste nog erkänna att jag vid några tillfällen fick nytta av det själv.

Man skulle ju kunna tro att alla skandaler som drabbat stadens anseende genom åren skulle ha gett upphov till lite försiktighet, men nu verkar det som om man i Trängselskattefrågan tänker skjuta människors förtroende för demokratin och politiker i sank fullständigt.

Huruvida Trängselskatt är bra eller inte tänker jag lämna därhän i den här texten, men kommentera processen som sådan.

1. Redan att motivera Trängselkatten med miljöargument är en förolämpning mot medborgarna. Visst skulle det kunna förbättra miljön i innerstaden, men det bara om folk inte tar sin bil utan åker kollektivt. Tar de inte bilen blir det inga skatteinkomster och då får man ju inte in de pengar till infrastrukturprojekt som man redan kalkylerat med. Man har således konstruerat ett typiskt Moment 22 (om man nu skall ta miljöargumentet som hederligt) och räknar kallt med att medborgarna varken tänker ändra sina resvanor eller förmår tänka logiskt och genomskåda motiven, vilket mycket riktigt många inte kan, så där har man ju satsat rätt – men ohederligt.
2. När man sedan bygger upp systemet visar det sig tydligt vad som är det verkliga syftet, dvs. att få in pengar. Hur förklarar man annars att man får betala lika mycket när man lämnar innerstaden som när man kör in, eller att det kostar pengar att köra förbi Göteborg för den som inte alls tänkt sig dit?
3. Som grädde på moset tar man ingen hänsyn till Sveriges dåliga bankrutiner utan en person som betalar in sina avgifter i tid via bank får straffavgift på 500 kronor om banken försenar betalningsuppdraget en dag. Detta även om Trängselskatten bara är några få tior.
4. När människor blir upprörda och undertecknar ett upprop om folkomröstning, vilket mer än 50 000 medborgare har gjort, verkar det som om den politiska majoriteten tänker göra allt för att förhindra en sådan folkomröstning trots att alla demokratiska krav är uppfyllda. Senast jag hörde hängde det på 3 röster i fullmäktige. Man få hoppas att det finns några hederliga politiker som vågar tänka själv och gå emot partipiskan, så att människor får göra sin röst hörd. Där har faktiskt Göteborg en historiskt berömd person med civilkurage – folkpartisten Ture Königson - som 1957 gick emot partilinjen i ATP-omröstningen och därmed gjorde att vi 40-talister och äldre faktiskt får några lusören i pension fortfarande.
5. Skulle det nu bli så att politikerna vågar ta reda på vad medborgarna vill och skulle det vara så att medborgarna skulle säga NEJ har man redan nu påpekat att folkomröstningar endast är rådgivande. I klartext betyder det troligen att man kommer att strunta blankt i vad folk tycker och fortsätta som förut.
   
   Det blir väl allmänna val i Göteborg också och man kan ju hoppas att människor minns, men det är inte helt säkert. Man är ju van vid Göteborgsandan.#Trängselskatt  

Katten på råttan, råttan på repet ....

Man skäms ibland över sina pensionärskollegor när dom i olika debattprogram och fora uttrycker att skälet till att dom har det svårt idag och servicen är dålig är invandringen till Sverige från andra länder. Detta säger pensionärerna samtidigt som deras vårdare på serviceboendet, de personer som städar, handlar och sköter dom i hemmet och många av dom som tar hand om dom när de är sjuka är just dessa parasiterande invandrare.

Vill man föra tanken lite längre kan man undra varför vi beundrar de svenskar som skapade sig ett nytt liv i USA vid slutet av 1800-talet så oerhört. De liksom våra invandrare idag flydde från fattigdom och ibland religiös förföljelse i Sverige.  Är inte dagens invandrares initiativ lika beundransvärd som den framåtanda som våra förfäder visade? Eller - tror vi att alla svenskar som flyttade till USA var dygdemönster som alla blev miljonärer och skötte sig exemplariskt, medan vår tids invandrare bara kommer hit för att profitera?

Dom yngre medborgarna hänvisar ofta till den propp av äldre som hindrar dom att få riktiga arbeten och politikerna tycker att människor skall fortsätta arbeta till 75 år ålder för att pensionärer är för dyra för samhället. De yngre kan jag sympatisera med när dom känner sig icke behövda, samtidigt som många äldre på grund av fysisk eller psykisk ohälsa eller andra orsaker gärna vill dra sig tillbaka från aktivt arbete. Jag kan också förstå att man vill ge möjlighet att arbeta längre än de numera stipulerade 67 år. I många länder, exempelvis USA, är det olagligt och betraktas som åldersdiskriminering att säga upp någon från en anställning på grund av ålder. I anställningsintervjuer i USA är det några frågor som enligt lagen inte får beröras - det är bl.a. ålder, kön, etnisk härkomst och religiös tillhörighet.

Vi har under de senaste dagarna fått höra om 96-åriga Eva som flyttat till sin son och sonhustru i Thailand för att få en fin livskvalitet på ålderns höst. Hon är sk. fattigpensionär med garantipension. I ett brev från Försäkringskassan har man meddelat att hennes lilla allmosa nu skall dras in eftersom hon haft fräckheten att flytta utanför EU/EES området. Att den lösning som hon själv och hennes son tagit initiativ till är en ren vinstaffär för svenska staten har ingen betydelse.

Man tror ju att alla tänkande människor tycker att denna regel är absurd, men så är inte fallet. En inringare i Ring P1 i morse menade att inga personer som flyttar utomlands skulle få behålla några pensioner alls från Sverige. Han menade att det var på grund av denna flykt av pensionspengar till andra länder som vi inte har råd med välfärden i Sverige längre. Helt plötsligt har vi pensionärer blivit oerhört lönsamma, så lönsamma att vi - trots vårt högre vård- och servicebehov på ålderns höst - bär upp det svenska välfärdssamhället. Återigen kanske man kan tillägga! Inte ens svenska pensionärer kan väl mena att det uteblivna jobbskatteavdraget har en så stor betydelse som "inkomstförstärkning" för staten, som Gunnar Sträng fördrog att kalla skatter.

Vad består den svenska kulturen egentligen i?

Många har ringt till radions Ring P1 och varit oroliga för att den svenska kulturen skall förstöras eller försvinna på grund av alla invandrare. Jag kunde inte låta bli att fundera över vad man egentligen menar med "den svenska kulturen". Vad består den i och på vilket sätt skulle den förstöras av människor från andra länder.

Om man från ett utomlandsboende perspektiv ser på vad man i andra länder anser vara svenskt så dyker några saker alltid upp. Det är svensk design så som dom känner den genom IKEA och det är svensk musik så som dom känner den genom ABBA. Båda är oerhört beundrade i andra länder men ABBA anses i Sverige vara dålig smak och IKEA är ju ständigt utsatt för angrepp från än det ena än det andra hållet. Den svenska synden så som den tolkats i sextiotalets filmer står också högt på listan över svenskhet.

En annan sak som utlänningar vet om Sverige är att vi är ett extremt jämlikt land även om vissa debattörer i Sverige anser att vi inte kommit längre än Talibanerna i Afghanistan.

En ytterligare sak som alltid framhålls som svenskt är hur rent det är. Människor från Medelhavsländerna jämför med hur rent det är i det offentliga rummet och jämfört med engelsmän har vi det också påfallande rent inom hemmets väggar. Att vi är ena riktiga lortgrisar jämfört med Singapore och Hong Kong kan vi ju bortse ifrån.

Denna skillnad mellan uppfattningen i Sverige och hur andra ser på oss speglar också en annan dimension av svenskheten,  nämligen att nedvärdera oss själva och ovilja att vara stolta över andra som har lyckats, om dom inte är idrottsmän förstås. Detta har jag aldrig mött någon annanstans i världen utom bland utvandrade amerikaner eller amerikaner som har mycket internationella kontakter. Den här inställningen är på gott och ont och skiljer oss markant från våra grannar i väster och gör att man som svensk blir lite undrande när man ser TV-bilder från påvens besök i Spanien och finner att de norska flaggorna är de största och mest framträdande i folkhavet som hyllar påven.

Denna nedvärderande av det svenska står också i stark kontrast med vår oerhörda stolthet över vad vi kollektivt åstadkommit. Vi lever i den absolut övertygelsen att det svenska samhället är det bäst organiserade i världen och att det finns ett direkt samband mellan höga skatter och välfärd. Om man som utlandssvensk skulle antyda att andra länder, visserligen med Sverige som 50 år gammal förebild, lyckats bättre med den samhälleliga omsorgen till en lägre kostnad råkar man illa ut. Även traditionellt borgerliga personer i vänkretsen tar då mycket illa upp.

Om jag skulle välja något som verkligen är typiskt svenskt och som betytt mycket för landet både positivt och negativt så är det samförståndet. Det är samförståndsandan på den svenska arbetsmarknaden som, till skillnad från i exempelvis Frankrike och Storbritannien, tillåtit vår industri att blomstra och utvecklas. Det är också denna anda som tillsammans med en politisk neutralitet gjort svenskar eftertraktade som medlare och samordnare internationellt. Det är emellertid också denna samma anda som gör oss så medgörliga och godtrogna mot överheter. Det är den som gör att vi oftast accepterar sådant som man i andra länder skulle protestera vilt mot, medan vi bara knyter näven i byxfickan och gnäller på kafferasten. Besläktat med denna anda är också rädslan att stå för sin åsikt. Hur många modiga personer på våra arbetsplatser eller i samhället har inte insett hur ensamma dom står den dag de höjer rösten för att hävda det de trodde dom hade alla andras stöd i.

Något som är typiskt svenskt och som varken går att förklara eller försvara utomlands är det förakt som man i Sverige har för ålderdomen. Att vara gammal är i de flesta kulturer den högsta formen av "adelskap" som renderar både aktning på det individuella planet och gör att man åtnjuter allehanda förmåner från det offentliga. Det kanske inte bara är en ekonomisk fråga att många av de personer som tar anställning i äldrevården har invandrarbakgrund.

En viktig del i en kultur är maten skulle en fransman hävda. Visserligen har svenskarna i en stor omröstning valt pizza och pasta som svenska nationalrätter så där kan man kanske tala om ett hot, men den svenska husmanskosten lever fortfarande och om den skulle hotas så är det inte av invandrarna utan av slappa svenska föräldrar som inte lär sina barn att äta och laga traditionell mat utan istället hänger sig åt ideologiskt betingade kostvanor styrda av allehanda mat-ismer.

En stark ställning i den svenska kulturen har alkoholbruket i form av superi. Där borde vi välkomna mer invandring från forna Östeuropa och Finland där man vårdar samma gamla hederliga alkoholtradition. Asiater och muslimer utgör ju däremot ett hot med sin avoghet mot alkohol och Sydeuropeerna är inte heller så välkomna med sin envisa inställning att vin är måltidsdryck, inte berusningsmedel.

Enligt min åsikt är också skuldmoralen en djupt rotad del av den svenska kulturen, vilket gör att vi uppför oss på ett sådant sätt att vi inte skall behöva känna skuld över att vi varit dåliga människor. I många kulturer dominerar det man kallar skammoral vilket gör att man bara ångrar sig när man blir ertappad för sina synder. Enligt skammoralen är det inget problem att bära sig illa åt, bara man klarar sig undan. Sådant speglar sig exempelvis i huruvida men ger sig till känna när man skrapar sönder andras bilar eller ej. I Frankrike skulle ingen komma på tanken att sätta en lapp på rutan om dom inte blir ertappade på platsen, medan jag gärna vill tro att många skulle ge sig tillkänna i Sverige. I linje med detta är det ju också kriminellt och jämställs med smitning i Sverige, men i Frankrike "är det sådant som händer". Inställningen till doping är en annan fråga där skillnad mellan skuld- och skammoral spelar in.

Språket är en annan svensk företeelse som inte är särskilt svensk längre. Jag skulle slå vad om att en språkvetare bara skulle hitta några få ord i den här texten som inte har sitt ursprung i franskan, tyskan, engelskan eller något annat språk. En relativt unik egenskap i vårt språk som är värd att bevara är emellertid möjligheten att genom sammansättning bilda nya ord som inte fanns förrut, som exempelvis "landshövingesekreterareparkeringsplats" eller något annan i andra språk omöjligt. Inte heller det hotas av invandrarna, men däremot av alla ungdomar som envisas med att särskriva både det ena och det andra. "Färsk röd tunga säljes idag", som det stod utanför fiskaffären.

När jag tänker efter så är bilden av det svenska ganska diffus, några saker är positiva, men andra negativa. I väldigt få fall kan jag se att invandring skulle försämra eller hota den svenska kulturen, men i några fall skulle vi kunna lära av andra liksom vi i några fall kan  vara föredömen för våra invandrade svenskar.

Tokigheter, skandaler och upprördheter i tiden

 Idag har vi passat på att olja utemöblerna. Det blev ganska svettigt att göra det i solskenet eftersom det tog väl två timmar. Vi var på banken också och i morgon blir det biltvätt så vi blir av med all fågelskit som flyttfåglarna bidrar med.

Min fru fick ett pensionsbesked från Kåpan. Jag ringde och frågade vad det var. Handläggaren skrattade och sa att det var 500 kronor i pension från Göteborgs Universitet för handledning av elever på Socialhögskolan. På dom 500 blir det 25% skatt eftersom det är statlig tjänstepension. Då är det 350 kronor kvar. Eftersom det är SPV, som administrerar dessa pensioner, betalas de ut genom Nordea som skickar dom till vår franska bank. Då det är en överföring mellan banker så tar vår franska bank 33.60 Euro för valutaomvandling från icke-euroland så det blir kanske en femtiolapp kvar. Jag erbjöd att SPV skulle behålla pengarna och köpa sig något gott till kaffet för att spara skattepengar, men det gick inte för sig sa dom.

Det är verkligen underhållande att följa den svenska debatten på internettidningar och i Ring P1. Sofia Arkestens resor och Mona Sahlins tennisintresse har ju varit föremål för många förtrytsamma inlägg och artiklar. I sakfrågan förhåller jag mig ganska neutral, men i principfrågan tycker jag nog att det är skrämmande hur naiva politiker verkar vara när det gäller risken att bli påverkade på ett otillbörligt sätt. Om dom åtminstone insåg problemet och vore vaksamma så skulle man ju som väljare tycka att det vore OK att dom deltar i olika bjudarrangemang, men med den attityd dom nu har blir man lite orolig.


Nog hade jag känt mig mer övertygad om Sofia Arkensten hade sagt att hon var väl medveten om att den här typen av bjudresor hade som syfte att förmedla en viss bild av verkligheten och att förhoppningen från värdarna var att kunna påverka hennes framtida beslut, men att hon givetvis vägde samman denna information med den hon får från andra håll. I ett sådant fall hade jag inte bara fått intrycket av att hon är en omdömesgill person utan också blivit övertygad om att hon faktiskt är det. Nu kanske det var det hon ville säga, men inte lyckades med. I så fall är det lite knepigt att hon i framtiden skall vara den som för fram Moderaternas partiprogram. Kanske det är därför man behöver Schlingman som skall översätta vad Arkensten egentligen har för avsikt att säga.

Jag har tidigare berättat om mina gamla "war-stories" från min tid som aktiv och främst som chef för ett folkrörelseägt konsultkontor. Jag minns exempelvis när vi spånade hur vi skulle kunna få mer jobb från tillika folkrörelseägda produktionföretag. Det var på den "gamla goda tiden" när mutresor var helt acceptabla i Sverige. Vi pratade lite löst om att bjuda in några chefer på en golfweekend på Västkusten eller i Skåne. Den mest erfarna chefen för ett av våra företag i Norrland skrattade rått och menade att sådana simpla saker skulle dessa folkrörelsedirektörer inte ens överväga att ta sig tid med. Han skisserade - givetvis bara som en absurd tanke - en fyradagars resa till dom bästa golfbanorna i Skottland varefter hela gänget skulle fraktas med helikopter till franska Rivieran där ytterligare fyra dagars golf skulle åtnjutas i solen. Allt givetvis i kombination med de bästa hotellen och de dyraste restaurangerna. Det sa han, skulle möjligtvis falla dessa direktörer på läppen.

Jag hörde också på partiledardebatten och den var väl ungefär lika förutsägbar som man kan vänta sig. Skillnaden mot tidigare var väl att Sverigedemokraterna fanns med och fick onödigt stor uppmärksamhet. Mona Sahlin fick ju en riktig känga av Åkesson när hon tog upp hans partis historiska arv. Han pekade då på Socialdemokraternas historiska arv med stöd för inrättandet av Rasbiologiskt forskningscentrum och andra snuskigheter i svensk historia.Att inte detta blev någon stor sak berodde nog på att flera andra riksdagspartier hade något att dölja i den här frågan. I morse fick vi också veta att svenska läkare deltog i kurser i Nazityskland rörande rasbiologi, tvångssterilisering och annat trevligt. Men så var ju också Sverige oerhört framstående på de områdena vid den tiden.

Man diskuterar också "riktigt väsentliga frågor" då och då och en del får mig att höja på ögonbrynen. Det är med stor förvåning jag hör den oerhörda upprördhet som begreppet brukare är orsak till i debatten. För mig är det ett positivt laddat ord. Under sextio- och sjuttiotalet utvecklades bland arkitekter och planerare en strävan att utforma olika miljöer utifrån dom som använde miljöerna och även göra det möjligt för dessa grupper att aktivt delta i utformningen.

Det började med de boende som skulle få vara med och utforma sina bostäder, sedan kom anställda på arbetsplatser som fick medverka i arbetsplatsens utformning, vidare lärare och elever på skolorna, personal och vårdtagare inom äldrevård osv. Som gemensam term för alla dessa grupper valde man brukare som blev den i tiden politiskt korrekta termen för lekmän som använde och påverkades av miljöer som normalt experter utformade åt dem. Man kallade verksamheten för brukarplanering och under flera decennier ägnade sig forskare inom framför allt arkitektur åt att utveckla metoder för brukarplanering och en hel generation arkitektstudenter på KTH och Chalmers blev lärda hur man skulle arbeta med brukarna i sin planering. Det vore intressant att veta varför och vid vilken tidpunkt detta begrepp började upplevas som ett skällsord.

Bland dom mer angelägna debatterna idag måste man väl även räkna Hans Majestät Konungens umgänge med grabbarna. Det enda man väl kan säga om det är väl att det var ett riktigt hjärnsläpp av hovet att släppa fram huvudpersonen och kommentera det ute i älgskogen. Om man åtminstone hade skrivit ut kommentarerna i förväg så hade det kanske inte blivit en sådant retoriskt bottennapp. Man får väl innerligt hoppas att ingen välmenande person stämmer författarna för förtal för då blir det troligen riktigt pinsamt. Hur det nu är med fakta bakom bokens påståenden så kommer jag att tänka på ett judiskt ordspråk som jag fick lära mig i USA: "Om någon påstår att din syster är en hora så kan du bara rentvå din familj genom att bevisa att du inte har någon syster".