Macchiarini-affären visar på ett systemfel

Det finns en tendens bland prestigefyllda svenska lärosäten och forskningsinstitutioner att veta bäst. Om det är ett inslag i den svenska mentaliteten att veta bäst, eller en internationell akademisk företeelse vet jag inte. Det visar sig nämligen vid genomlysning av fallet att flera andra europeiska lärosäten varnat för Macchiarini, vilket KI inte tog någon notis om.

Under min tid på Chalmers anställde vi ett antal så kallade konstnärliga professorer inom arkitektursektionen. Dessa hade oftast ingen som helst varken pedagogisk eller vetenskaplig skolning, men var kända för att rita fina hus. Man kan i efterhand konstatera att vi bland dessa rekryteringar fick tillgång till några av de bästa lärare vi haft, men också fick leva med några av de värsta exemplen på personer som inte fungerade varken som undervisare eller som kollegor.

Speciellt en av dessa personer gjorde sig grundligt omöjlig. Han strödde pengar omkring sig av våra svårvunna anslag och det för eget bruk. Han gjorde sig omöjlig bland elever och hotade kollegor med stryk om de hade en annan uppfattning än han hade i arkitekturfrågor. Vidare var han sällan närvarande utan ägnade sig åt resor till avlägsna platser på vår bekostnad. Kollegor jag pratade med från personens hemland undrade varför vi inte frågat dem innan vi anställde honom. Vi ansåg att vi kunde bedöma det själva – han ritade ju så spännande hus.

När vi äntligen lyckades bli av med personen anställdes han omedelbar på ett flerårskontrakt av Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Att de väl visste om de problem vi hade med personen var enbart en merit till hans fördel. Troligen ansåg man att Chalmers inte var mogna att uppskatta detta konstnärliga geni. Det gick som man kan förvänta sig. Eleverna strejkade snart från hans undervisning och krävde att man skulle säga upp kontraktet med personen. Man bröt således kontraktet i förtid vilket, enligt uppgifter jag fått, kostade KTH runt en miljon kronor – på den tiden!

För rättvisans skull kan man väl tillägga att det inte bara är akademin som inte lär av andras erfarenheter i frågor som är av administrativ karaktär. Oslo, Boston, och flera andra städer hade kunnat berätta för Göteborg att man inte bör köpa spårvagnar från Ansaldobreda i Italien.

Planeten JAG

Första gången jag mötte fenomenet var i Pompeji. Jag såg hur många människor gick omkring med en konstig pryl, som såg ut som en sådan där extra lång backspegel som man har när man drar en husvagn. Eftersom jag gillar prylar blev jag intresserad av vad det var. Jag lyckades smyga mig närmare och såg då att pinnen hade en videoskärm i änden. Först trodde jag att det var en sådan där elektronisk guide, som man kan hyra när man besöker museer. Jag fantiserade att det nu inte bara var en guide med ljud utan även med illustrativa videosnuttar. Det förklarade emellertid inte varför par som gick tillsammans hade varsin pinne.

Nästa gång jag mötte fenomenet var i Positano där var och varannan person gick omkring med sådana pinnar. Nu var jag riktigt nyfiken. Jag kom lösningen närmare när jag såg en person leende titta på den lilla skärmen som han höll på armlängds avstånd. Jag såg då att den lilla skärmen var en så kallad "smart" telefon. Det var en pryl för att fotografera med. Smart tänkte jag eftersom det ibland kan behövas en förlängning när man är i folksamlingar eller när man måste hålla upp kameran för att undvika perspektivförskjutningar. Nu var det inte alls så insåg jag. De flesta modeller var nämligen konstruerade så att man bara kunde vända "kameran" bakåt, dvs. mot sig själv. Jag insåg efter en tid att det var en grej som bara dög till att ta bilder av SIG SJÄLV med. Det blev nu intressant att studera hur den användes. Här stod människor vända med ryggen mot sevärdheter och utsikter och smilade upp sig. Alla bilder blev av MIG med världens vackraste vyer som bakgrundsdekoration. Numera vet jag att det heter ”selfiestick”. 

Jag frågade mig hur jag kunde ha klarat mig med min vanliga kamera fram till nu. Jo, dels kan jag be min fru ta en bild av mig, dels finns det alltid trevliga människor man kan fråga - eller som erbjuder sig - om hjälp om man båda vill vara med på bilden. Så har jag ju både ett litet stativ och en självutlösare på min kamera. Dessutom tar jag faktiskt bilder av olika objekt utan att mitt eget ansikte måste vara i centrum. Det här fick mig att bli observant på ytterligare ett modern fenomen, som gjorde att man kan undvika att kommunicera med andra människor, live så att säga. Vi går ofta på restauranger med trevlig miljö och god mat. Ganska ofta såg man då par sitta och äta med varsin pektelefon som man plippade intensivt på medan man stoppade in mat i munnen med andra handen. Partnern på andra sidan bordet verkade inte existera - åtminstone var det ingen man pratade med, om man inte SMS:ade till varandra förstås. Vad tusan är det för fel?

Jag blev nu observant på just hur folk betedde sig med sina prylar. En kväll såg jag ett par i vår egen ålder som stod mitt emot varandra nere på stranden – hon med en läsplatta han med telefon. De var vända mot varandra och jag trodde de skojade till det lite och tog bilder av varandra. Icke så – dom tog bilder av sig själva stående mitt emot varandra på en vacker strand i månljuset. Jag är minsann ingen romantiker - åtminstone inte enligt min hustru - men det får vara måtta.

Nu tror ni säkert att jag är en hopplöst gammalmodig typ och teknisk idiot, men icke så. Jag är snarare en obotlig teknikfreak som alltid hade det nyaste och mest avancerade när jag jobbade. Numera har varken jag eller min fru en ”smart” telefon. Däremot har vi en telefon av enklaste modell med kontantkort som vi måste ha för att ta emot SMS från banken när vi handlar på nätet. Den är bra att ha när vi är i Sverige också och befinner oss på olika platser då och då. Vi har också ett SIM-kort i bilen så bilen kan ringa upp alarmnumret om vi skulle råka ut för en olycka och inte kan ringa själva. Jag äger också en läsplatta, men skulle aldrig komma på tanken att ha den påslagen på restauranger. Dessutom har jag en bra kamera – ni vet en sådan där som man tar bilder med men inte kan varken ringa med eller spela musik i. Med den tar jag bilder av vänner, familj och platser vi besöker. Men jag har aldrig tagit en bild av mig själv. Det får min fru göra om hon tycker det är trevligt. Dessutom så pratar vi med varandra och även med andra människor ibland.

Man undrar vad nästa tekniska pryl, som gör att man slipper ha något med sina medmänniskor att göra, skall bli. Kontakt med människor skapar ju bara problem, som ebola, influensa, dålig lukt och man utsätts för konstiga åsikter och mycket annat man kan vara utan. Nog kommer man folk närmare på riktigt på Facebook och så slipper man ju alla obehagligheter som fysiska människor ger upphov till.

Man kanske skulle kunna omtolka bilden ovan till följande:

"Det är meningslöst att vara självcentrerad om man är ensam."

Jag - en konstnärstyp?

Jag har målat ganska mycket akvarell förr i tiden. Det är nu inget underligt eftersom det är närmast obligatoriskt för en svenska arkitekt – det och den beige linnekostymen. Nu när jag är pensionär och bor utomlands så är jag lite friare att vara som jag vill, men jag inser att det krävs lite nya utensilier om jag skall kunna få respekt för att måla igen – eller snarare för att tas för en konstnär.

Först och främst måste jag skaffa hästsvans, vilket blir lite jobbigt med min sparsamma hårväxt numera. Nu har jag ju sett exempel från många ”kollegor” att det inte utgör något hinder – tvärtom verkar det som. Jag har emellertid kvar en del i en krans som jag kan låta växa så kan man ju göra lite hårförlängning, eller varför inte en skärmmössa med lössvans. Det senare blir ju billigast och jag har ju ändå alltid huvudbonad ute.

Nästa steg i min utrustning kräver emellertid visst prov på konstnärlighet – nämligen val av tatueringen. Det är kanske det enda absoluta tillfället i projektet där den konstnärliga begåvningen är ett avgörande krav. Lika väl som tatuering är obligatorisk idag, för alla som vill hänga med och speciellt vi som vill vara lite ungdomliga och kreativa, så är motivvalet känsligt. Här måste man navigera sig fram på det politiska korrekthetens hav. En nallebjörn eller blomma är lika mesigt omanligt, som blixtar och annat gotiskt är fel åt andra hållet. Det skall gärna vara något som vanligt folk inte begriper så dom förstår mitt djup. Här funderar jag fortfarande. Placeringen är också ett problem, men det lutar nog åt en liten diskret en på halsen, som sticker upp ovanför skjortkragen – väl synlig, men inte alltför påträngande. Man måste ju visa att man är en blygsam och enkel typ trots sin spännande personlighet. Folk blir så osäkra annars.

Lyckligtvis krävs inga piercingar i min ålder, men hade jag varit lite yngre så hade jag nog fått skaffa åtminstone en liten en för att ”få tårta på hemmet” som Hasse Alfredsson sa. Däremot är det nog säkrast att skaffa en ring i örat för det om något signalerar både konstnärlighet och virilitet. Min fru kan göra en trevlig sak i silver. Plugg slipper jag lyckligtvis som vattenfärgsmålare.

Sist kommer klädsel och där blir det svårt. Med ovanstående utstyrsel så kan man ju tas för såväl motorcykelåkare som konstnär. Visserligen gör mina ynka 65 kilo att risken för att ta mig för en HD-entusiast är liten, men det finns ju undantag. Dessutom är det inte ovanligt med hybrider numera, dvs. konstnärer som kör HD. Jag måste studera detta mer noggrant. Smycken är ju alltid bra att signalera tillhörighet med. Fredssymboler, kinesiska symboler eller palestinasjalar finner man knappast på HD-folket så det får väl bli något sådant.

Javisst ja – färger, papper, penslar och annat krafs måste jag ha också, men jag tror det finns en del kvar sedan Chalmerstiden som fortfarande funkar.

Jag har ganska många vänner som faktiskt försörjer sig som konstnärer, inte bara vill visa hur konstnärliga dom är. Dom undviker alla sorgfälligt ovanstående image – men dom kan ju måla förstås och är dessutom intressanta människor utan att behöva klä ut sig.

Konstigheter och trevligheter i tiden

Jag läser i bladet att man infört en ny lag i Kina som gör det straffbart att inte besöka sina föräldrar regelbundet – kanske något för den svenska åldringsvården. Vidare har en person i Tjeckien fått lov att ha en plastsil på huvudet på sitt ID-kort. Han tillhör nämligen den i Kansas bildade pastafariska tron som tillber det flygande spagettimonstret. Alla medlemmar av kyrkan måste bära en sil på huvudet till gudens ära. Kyrkan bildades i protest när Kansas lagstiftade om att alla delstatens skolor var tvingade att undervisa i Intelligent Design parallellt med Evolutionsläran. Lagen är numera borttagen men kyrkan består och har medlemmar över hela världen.

En märklig sak som ständigt påstår i Sverige och nästan aldrig ifrågasätt är att ungdomar numera är så oerhört mogna i jämförelse med förr i tiden. Man vill därför sänka rösträttsåldern till 16 år. Som släktforskare tycker jag detta påstående är lite märkligt. Bara för några generationer sedan ansågs man vara vuxen när man konfirmerade sig – dvs. vid 13 års ålder - och fick därmed bidra till familjens försörjning. Pojkarna fick ofta gå i lära eller ta ett arbete som dräng medan flickorna ofta skickades att tjäna som piga på någon gård långt från hemmet. För bara femtio år sedan var den stora drömmen att bli vuxen så fort som möjligt. Man tog vilket okvalificerat jobb som helst för att tjäna egna pengar och komma in på arbetsmarknaden. Om man utbildade sig så var det framför allt möjligheten till att få jobb som fick styra. Att bli känd, rik eller berömd var det få som ansåg vara realistiska mål i livet, men man kämpade ändå på efter sin bästa förmåga.

Detta skall jämföras med dagens curlade ungdomar som ända upp i 25-årsåldern lämnar tvätt hos mamma och hämtar djupfrysta matportioner veckovis. Man kan till och med höra familjefäder i 40-årsåldern som med stolthet påstår att de inte känner sig vuxna och det finns ingen anledning att ifrågasätta detta påstående. Man är inte mogen bara för att man kan hantera Internet och slå upp fakta med hjälp av Google som man sedan sprider som visdom till alla mindre vetande vuxna.

På den privata fronten är det hektiskt men väldigt trevligt med två barnbarn på besök. Kopian av Frodo Baggers svärd är färdigt med hjälp av mormor Annel och jag och Emiliano har just oljat hans slöjdkniv. Knivskaftet har ett parerskydd av älghorn och är i övrigt snidat i kärnvirke av sälg och rötad björk.

Dagarna är som sagt hektiska – intensiva baddagar i havet och vänners pool och Hamburger Martini Friday hos familjen Henderson – dock utan Martini för barnen. Nu är det bara några få dagar tills vi skall äntra biltåget i Narbonne för resa till Hamburg och Sverige.

Serien är ritad av Berglin och är hämtad från Svenska Dagbladet

Varning för kund!

Som utlandssvensk får man ett speciellt perspektiv på Sverige. Vad som slår en är att Sverige i vissa avseenden är oerhört etnocentriskt och provinsiellt i sin attityd till resten av världen. Va! – gör dom inte som vi? Allvarligast är kanske, som många debattörer med vidare perspektiv påpekat, att den svenska nyhetsbevakningen är oerhört tillrättalagd så den skall passa de rådande förhärskande åsikterna. Det är bara att ta del av utländska medier för den som inte tror mig.

Mer personligt irriterande för oss utlandssvenskar är emellertid svenska företags ålderdomliga sätt att bedriva e-handel. Detta är också allvarligt för den svenska konkurrenskraften eftersom det är näst intill omöjligt för en utlänning att köpa saker från svenska företag och det gäller även för svenskar som är skrivna i utlandet.

Ända sedan tidiga 90-talet har jag köpt böcker, programvara och prylar på nätet från olika länder i världen. Det har aldrig varit problem. Man fyller bara i ett formulär, uppger sitt kreditkortnummer och efter några dagar dyker varorna upp. Jag har aldrig blivit lurad under alla dessa år.

Man tror ju då att det land i världen som gjort sig känt för att alltid ligga i framkanten vad gäller mobiltelefoner, datoranvändning, speldesign och fostrat uppfinnare av världsberömda tjänster som Skype, Spotify och varför inte Pirate-Bay skulle vara framstående även inom e-handel, men där är Sverige ett u-land. När man försöker köpa något från etablerade svenska företag så baxnar man över töntigheten och okunskapen.

Jag har skrivit förut om omöjligheten att köpa svenska böcker. Vad jag vet är det bara hos Bokus detta är möjligt. Då finns det ändå en halv miljon utlandssvenskar som törstar efter svensk läsning – vilken potential. Vad möts man då av när man försöker handla från svenska företag – faktiskt även de som anser att de kan sälja till utlänningar? 

Ofta kan man helt enkelt inte mata in en utländsk adress för beställningen så då är det ju bara att ge upp. Man meddelas ofta att på grund av licensavtal kan man inte sälja sina produkter utanför Norden. Man undrar varför man aldrig har några problem när man från Sverige handlar i andra länder – bara när man från andra länder handlar av svenska företag.

Inte sällan avkrävs man ett svenskt personnummer även om man angett att man skall betala med kort – det finns faktiskt en säkerhetskod som duger i resten av världen. För de svenskar som inte känner till det kan jag berätta att man inte har personnummer i andra länder och utlandssvenskar skrivna i annat land får ett speciellt nummer. När man försöker mata in sitt gamla personnummer meddelar datorn att ingen person med sådant nummer kan hittas i Sverige.

Om man nu skulle lyckas med att fylla i sina personuppgifter och få dom godkända så stöter man på patrull när man matar in sitt utländska Visakort. Det duger nämligen inte som betalningsmedel åt svensk e-handel – det omvända går emellertid utmärkt. 

Ibland går det bra om man handlar mot faktura, men då har man alltid problemet med att man saknar giltigt personnummer och faktura utan ID- och kreditkontroll går inte för sig. Dessutom har man ingen aning om på svenska företag att avgifterna vid banköverföring/betalning där valutaomvandling måste ske är väldigt höga. Vår bank tar 37 euro i sådana fall. Dessutom finns, åtminstone inte på vår bank, någon Bank på Internet där man kan göra betalningar. Det blir att gå till banken och stå i kö. För den okunnige svenske företagaren kan jag berätta att svenska kronor inte används i andra länder även om den är stark just nu. Inte heller gör man allt på svenskt vis i andra länder.

Ibland kan man faktiskt komma tillrätta med dessa problem om man ringer och talar med dom. En del företag är ju mer angelägna om att sälja än att följa knepiga regler som någon räknenisse eller datanörd hittat på. Att köpa blommor exempelvis har aldrig stött på problem någonstans. Man bara ringer och uppger namn och vem som ska ha blommorna och ger dom alla uppgifter på Visakortet och så är det klart. Detta förfaringssätt funkar för det mesta med små företag där man främst vill sälja och använder sunt förnuft, men sällan hos större mer etablerade firmor.

Om ett företag faktiskt accepterar utländska kort, men av något skäl inte vill leverera till utlandet har jag försökt en liten smart grej – som jag trodde. Jag har beställt i någon svensk väns namn och med dennes adress, men uppgett mitt kreditkort. Man vill ju inte att vänner skall ligga ute med pengar. Man hämtar sedan hos vännen eller kanske dom kommer på besök. Då meddelar ofta datorn att man inte accepterar att kreditkortet inte överensstämmer med adressaten. Så smart var det. Det var just vad som hände när jag försökte lura nedanstående nämnda firma att sälja till mig. Jag testade med dotterns kort och en vän som skall besöka oss som adressat, men det funkade inte. När jag försökte med min dotter även som adressat så hade jag lika lite framgång eftersom jag saknade hennes Verified Visa lösenord. Svårare kan det aldrig bli.

Skälet till att jag tog till pennan den här gången är just att jag försökte beställa varor från Slöjd-Detaljer som ligger någonstans i Västergötland. Det ser väldigt lovande ut på deras hemsida. Bland köpvillkor står att man har en speciell eurohandel som man får kontakt med via kundtjänst. Hela batteriet av kreditkort accepteras berättar man också. Jag ringer upp och skapar därmed total förvirring, vilket gör att jag skickas fram och tillbaka inom företaget – mesta tiden sitter jag och lyssnar till en ringsignals tutande när man försöker vidarekoppla mig. Efter tjugo minuter kommer jag till en person som vet vad hon talar om. 

Sammanfattningsvis så visste hon att handla från dom kan jag glömma om jag inte accepterar att betala mot faktura. Nästan alla ovanstående fördomar uppvisades om kundens behov och situation i andra länder. Dessutom kunde jag inte beställa per telefon utan måste skicka in ett mail. OK – jag bekräftar gärna min muntliga beställning på mail, men kan jag ge dig mina kredikortuppgifter per telefon. Nej det blir faktura. Varför i herrans namn skall du ha min beställning om jag inte kan betala för den, blev min fråga. 

Vad som inte sas här, men som jag mött vid många liknande samtal med svenska företag, var att man inte vågar sälja till utlandet för det förekommer så mycket bedrägerier med kreditkort där. Javisst – man vet ju hur utlänningar är! Min undran är hur man tänkt driva in en obetald faktura från utlandet – för den betalar vi ju inte heller så klart. Vore inte ett Visakort med säkerhetskod säkrare ur den synvinkeln?

Kanske händer det något

Det är med blandade känslor jag nu på morgonen ser på Uppdrag Granskning på SVT Play. Dels är jag oerhört glad att en redaktion haft civilkurage tillräckligt att ta upp den situation som svensk media befinner sig i. För er som läst min text Häxjägarnas återkomst häromdagen är det ingen nyhet vad jag anser. Samtidigt blir jag helt förtvivlad och får en klump i halsen när jag tar del av de tre fall som beskrivs i programmet. Jag vet inte vilket som är värst – är det den jesuitiska illviljan i Aftonbladets Martin Aagårds anfall på journalisten Per Brinkemo, eller dumheten och oprofessionalismen som präglar Norrbottenskurirens övergrepp på pianisten Stefan Gunnarsson, eller är det SVT-programmet Konflikts slarviga research som knäckt åtminstone två mycket engagerade och modiga människor – Kadafi Hussein och journalisten Amun Abdullahi. Det hemska är att ingen av dessa häxjägare vill erkänna några som hells fel utöver klart bevisade klanterier, som man försöker bagatellisera.

Nu vet jag att det här beteendet bland en viss liten, men mäktig , kategori journalister är närmast legio sedan decennier – jag har själv i viss mån upplevt det. Dessa journalister har en egen världsbild som i varje ögonblick måste bekräftas och spridas. Deras värld är utan gråskalor – bara vänner och fiender, vita och svarta existerar. Eftersom inte tillvaron ser ut på det sättet kan det vara svårt att hitta speciellt ”the bad guys” i varje ögonblick, men då fabricerar man en. Att den personen i alla sina handlingar uppenbart är en ”good guy” bekymrar föga – människor blir bara statister i den stora rättfärdiga bilden för dessa journalister.

Under en tid blev jag intervjuad i tid och otid i media om utformning av arbetsplatser, främst kontor, som jag då skaffat mig viss erfarenhet från många projekt. Det var ytterst sällan det som tillskrevs mig i artiklarna överensstämde med den nyanserade bild jag försökte ge av frågan. Ändå försökte jag att få läsa manus, men rubriker och ingresser hade jag ingen kontroll över (den intresserade kan googla på mitt namn och lämpliga sökord, eller läsa här).

Första och värsta övertrampet skedde redan under 80-talet i Västnytt. Jag hade under många år ägnat min forskning åt att utforma handböcker och andra hjälpmedel som gjorde det möjligt för anställda i olika branscher att påverka och delta i utformningen av sina arbetsplatser. Det var inte alla kollegor bland arkitekter som tyckte att det var en så strålande idé eftersom det komplicerade deras tillvaro. Jag hade under de här åren ett intensivt samarbete med LO och ett antal fackförbund.

Vid ett tillfälle presenterades under viss pompa en handbok vi tillsammans tagit fram och givetvis var Västnytt på plats med sitt dåvarande nyhetsankare i spetsen. Vid de efterföljande intervjuerna fick Transports representant (the good guy) berätta hur man såg på vikten av att få stöd mot expertsamhället vid förändringsarbete och jag (the bad guy) intervjuades som projektledare och huvudförfattare – trodde jag. Jag var emellertid lite oförsiktig och motiverade vårt arbete med att kunskapen om förändringsarbete ju inte alltid var så hög bland vanligt folk på arbetsplatserna, varför de behövde stöd av olika slag i form av just sådant arbete som vi just presenterat.

Döm om min förvåning när jag hör och ser mig själv på kvällen i TV framföra åsikten att vanligt folk är okunniga, om än med lite andra ord. Tillsammans med intervjuarens kommentar blev budskapet att vanligt folk borde lämna sådana saker till dem som kan, dvs. arkitekter. Det var då jag lärde mig att man kan klippa och klistra även i videofilmer.

Precis som beskrevs i Uppdrag Granskning fick jag dagarna efter ett antal uppskattande samtal från arkitektkollegor som tackade mig för dessa ord i rättan tid – beröm som jag väldigt gärna hade varit utan.

Göteborgsandan – ett välutvecklat frimureri i demokratins träskmarker

Under hela mitt yrkesliv har jag varit göteborgare. När jag kom dit i slutet på 60-talet fick jag lära mig vad Göteborgsandan innebar. Lite förenklat innebar det att man i möjligaste mån inte betalar för något som man inte kan få, byta sig till eller fixa sig till genom kontakter. ”Frimureriet” var oerhört utbrett och gränslöst mellan företagare och politiker. Att följa regler eller göra rätt för sig på det sätt som jag lärt mig från barnsben ansågs inte vara någon sport. Det verkade som om trixandet och uppgörelserna vid sidan om blev huvudsaken – som en sport. Ibland trixade man även om det varit enklare att följa reglerna.

 Jag insåg att det här tänkandet genomsyrade hela samhället och jag såg otaliga exempel på det både privat och i mitt arbete. Det intressanta var att man var väldigt stolt över sin Göteborgsanda - det gjorde besluten smidiga och livet lättare att leva, menade man. Jag måste nog erkänna att jag vid några tillfällen fick nytta av det själv.

Man skulle ju kunna tro att alla skandaler som drabbat stadens anseende genom åren skulle ha gett upphov till lite försiktighet, men nu verkar det som om man i Trängselskattefrågan tänker skjuta människors förtroende för demokratin och politiker i sank fullständigt.

Huruvida Trängselskatt är bra eller inte tänker jag lämna därhän i den här texten, men kommentera processen som sådan.

1. Redan att motivera Trängselkatten med miljöargument är en förolämpning mot medborgarna. Visst skulle det kunna förbättra miljön i innerstaden, men det bara om folk inte tar sin bil utan åker kollektivt. Tar de inte bilen blir det inga skatteinkomster och då får man ju inte in de pengar till infrastrukturprojekt som man redan kalkylerat med. Man har således konstruerat ett typiskt Moment 22 (om man nu skall ta miljöargumentet som hederligt) och räknar kallt med att medborgarna varken tänker ändra sina resvanor eller förmår tänka logiskt och genomskåda motiven, vilket mycket riktigt många inte kan, så där har man ju satsat rätt – men ohederligt.
2. När man sedan bygger upp systemet visar det sig tydligt vad som är det verkliga syftet, dvs. att få in pengar. Hur förklarar man annars att man får betala lika mycket när man lämnar innerstaden som när man kör in, eller att det kostar pengar att köra förbi Göteborg för den som inte alls tänkt sig dit?
3. Som grädde på moset tar man ingen hänsyn till Sveriges dåliga bankrutiner utan en person som betalar in sina avgifter i tid via bank får straffavgift på 500 kronor om banken försenar betalningsuppdraget en dag. Detta även om Trängselskatten bara är några få tior.
4. När människor blir upprörda och undertecknar ett upprop om folkomröstning, vilket mer än 50 000 medborgare har gjort, verkar det som om den politiska majoriteten tänker göra allt för att förhindra en sådan folkomröstning trots att alla demokratiska krav är uppfyllda. Senast jag hörde hängde det på 3 röster i fullmäktige. Man få hoppas att det finns några hederliga politiker som vågar tänka själv och gå emot partipiskan, så att människor får göra sin röst hörd. Där har faktiskt Göteborg en historiskt berömd person med civilkurage – folkpartisten Ture Königson - som 1957 gick emot partilinjen i ATP-omröstningen och därmed gjorde att vi 40-talister och äldre faktiskt får några lusören i pension fortfarande.
5. Skulle det nu bli så att politikerna vågar ta reda på vad medborgarna vill och skulle det vara så att medborgarna skulle säga NEJ har man redan nu påpekat att folkomröstningar endast är rådgivande. I klartext betyder det troligen att man kommer att strunta blankt i vad folk tycker och fortsätta som förut.
   
   Det blir väl allmänna val i Göteborg också och man kan ju hoppas att människor minns, men det är inte helt säkert. Man är ju van vid Göteborgsandan.#Trängselskatt