Jag - en konstnärstyp?

Jag har målat ganska mycket akvarell förr i tiden. Det är nu inget underligt eftersom det är närmast obligatoriskt för en svenska arkitekt – det och den beige linnekostymen. Nu när jag är pensionär och bor utomlands så är jag lite friare att vara som jag vill, men jag inser att det krävs lite nya utensilier om jag skall kunna få respekt för att måla igen – eller snarare för att tas för en konstnär.

Först och främst måste jag skaffa hästsvans, vilket blir lite jobbigt med min sparsamma hårväxt numera. Nu har jag ju sett exempel från många ”kollegor” att det inte utgör något hinder – tvärtom verkar det som. Jag har emellertid kvar en del i en krans som jag kan låta växa så kan man ju göra lite hårförlängning, eller varför inte en skärmmössa med lössvans. Det senare blir ju billigast och jag har ju ändå alltid huvudbonad ute.

Nästa steg i min utrustning kräver emellertid visst prov på konstnärlighet – nämligen val av tatueringen. Det är kanske det enda absoluta tillfället i projektet där den konstnärliga begåvningen är ett avgörande krav. Lika väl som tatuering är obligatorisk idag, för alla som vill hänga med och speciellt vi som vill vara lite ungdomliga och kreativa, så är motivvalet känsligt. Här måste man navigera sig fram på det politiska korrekthetens hav. En nallebjörn eller blomma är lika mesigt omanligt, som blixtar och annat gotiskt är fel åt andra hållet. Det skall gärna vara något som vanligt folk inte begriper så dom förstår mitt djup. Här funderar jag fortfarande. Placeringen är också ett problem, men det lutar nog åt en liten diskret en på halsen, som sticker upp ovanför skjortkragen – väl synlig, men inte alltför påträngande. Man måste ju visa att man är en blygsam och enkel typ trots sin spännande personlighet. Folk blir så osäkra annars.

Lyckligtvis krävs inga piercingar i min ålder, men hade jag varit lite yngre så hade jag nog fått skaffa åtminstone en liten en för att ”få tårta på hemmet” som Hasse Alfredsson sa. Däremot är det nog säkrast att skaffa en ring i örat för det om något signalerar både konstnärlighet och virilitet. Min fru kan göra en trevlig sak i silver. Plugg slipper jag lyckligtvis som vattenfärgsmålare.

Sist kommer klädsel och där blir det svårt. Med ovanstående utstyrsel så kan man ju tas för såväl motorcykelåkare som konstnär. Visserligen gör mina ynka 65 kilo att risken för att ta mig för en HD-entusiast är liten, men det finns ju undantag. Dessutom är det inte ovanligt med hybrider numera, dvs. konstnärer som kör HD. Jag måste studera detta mer noggrant. Smycken är ju alltid bra att signalera tillhörighet med. Fredssymboler, kinesiska symboler eller palestinasjalar finner man knappast på HD-folket så det får väl bli något sådant.

Javisst ja – färger, papper, penslar och annat krafs måste jag ha också, men jag tror det finns en del kvar sedan Chalmerstiden som fortfarande funkar.

Jag har ganska många vänner som faktiskt försörjer sig som konstnärer, inte bara vill visa hur konstnärliga dom är. Dom undviker alla sorgfälligt ovanstående image – men dom kan ju måla förstås och är dessutom intressanta människor utan att behöva klä ut sig.

Oväsen, ogräs och okonst.

Oväsen kallar man det i mina hemtrakter det som dom flesta kallar oljud. Inom arbetsmiljön kallar man det buller och definierar det som icke önskat ljud. Alla som blivit utsatt för någon annans musiksmak på hög nivå inser att vad som är oväsen är väldigt subjektivt. Det finns emellertid också en lagstadgad gräns för vad som är buller i olika situationer. För vanliga arbetslokaler får det inte överstiga det maximala värdet av 80 dB(A) under en arbetsdag. Detta är oavsett om ljudet är oönskat eller önskat.

I morse hörde jag på ett trädgårdsprogram på radion som talade om ogräs. Vad är egentligen ogräs och hur skiljer det sig från vilka växter som helst? Återigen är det väldigt subjektivt. I programmet talade man om att vallmo var ett ogräs i trädgården. Jag som samlat vallmofrön överallt i världen där jag träffat på dom och spritt ut i min trädgård blev förvånad - dom är ju så vackra. Här i Sydfrankrike är vallmon den typiska vårblomman. Man kan se hela fält intensivt röda av vallmo och varje dikesren lyser som eld. Vad gäller utbredningen kan den nog kallas ogräs, men hur man kan tycka att något så vackert är oönskat förstår jag inte eftersom det inte skapar någon olägenhet. Jag kan förstå bönder som hatar vallmo, blåklint och prästkragar i sina grödor, men i trädgården? Eftersom man odlar vin och oliver i Sydfrankrike kan vallmon gärna få breda ut sig. Här finns ingen säd som den konkurrerar med och förorenar. Till och med flyghavre prunkar i mängder här nere, något som skulle få en svenska bonde att få hjärtslag och orsaka konkurs.

Vad som är ogräs är således relativt. I Brasilien upplevde jag hur Flitiga Lisa var en pest överallt och mina vänner hade oerhörda problem med Brudorkidéer i sina hängrännor, men dom fick vara för dom var ju så vackra. Dom flesta fransmän skulle nog var lyckliga om dom såg en svensk gräsmatta på våren täckt med maskrosor. Vilken underbar tillgång till denna läckra grönsak skulle dom tycka.

Slutligen undrar jag om man kan tala om okonst, dvs. icke önskvärd konst. Jag hörde en man på radion härom morgonen som hade talat med Lars Vilks om detta. Vilks hävdade att när han ritade rondellhundar så var det konst och skulle skyddas av såväl konsten frihet som lagen om yttrandefrihet, medan om någon annan, icke konstnär, gjorde samma sak så kunde det klassas som förargelseväckande eller till och med som hets mot folkgrupp.

Eftersom jag inte kan låta bli att dra långtgående paralleller där inga paralleller kan dras så undrar jag över följande. Vad som är oväsen bedöms av mottagaren med hjälp av definitionen "icke önskvärt ljud". Dessutom ger lagen en begränsning av allt ljud därför att det anses vara skadligt. När det gäller ogräs så görs bedömningen utifrån sammanhanget men där är det viktigt huruvida växten i fråga är avsedd att finnas just där. Vill man inte ha tulpaner i sin gräsmatta, men dom ändå kommer tillbaka år efter år så kan man definitionsmässigt se dom som ogräs.

Hur skall man då betrakta konst? Det är allmänt vedertaget att det är konstnärens intentioner som bestämmer om konst är konst och det har inget alls att göra med hur vi som konsumenter/betraktare drabbas, reagerar på eller förstår konst. Här finns inga andra kriterier på konst och okonst annat än producentens intentioner. Det anses till och med enligt en del utövare vara en förutsättning att andra i samhället blir kränkte och provocerade av riktig konst. Det är bara dålig och ointressant konst som vi icke konstnärer tycker om. Detta är speciellt intressant eftersom vem som helst kan hävda att han/hon är konstnär utan varken examen, utbildning eller andra tecken på sin status annat än sin egen utsaga. Ändå ger samhället och lagen större friheter till denna företeelse än till någon annan gren jag kan komma på. Nog är det intressant?

Om det nu skulle vara någon konstnär eller annan person som känner sig arg och kränkt över mina reflektioner så vill jag bara meddela att jag betraktar mig som en konstnär som låter, för normala människor, fullständigt orelaterade association gestaltas i ord.