Att uppfinna fyrkantiga hjul

När jag innan jag var pensionär arbetade med forskning kring medinflytandefrågor i arbetslivet, främst när det gällde utformning av organisationer och arbetsplatser irriterade jag mig ofta på att utländska kollegor, speciellt den anglo-saxiska världen, ansåg att man uppfunnit metoder och redskap bara för att de blivit publicerade på engelska. Engelskspråkiga forskare kunde bli världsberömda för att ha utvecklat sådant som vi i Sverige och Norge arbetat med i det dagliga under decennier eller forskat fram redan på 70-talet. Flera av de utländska forskarna hade dessutom fått sina idéer genom att besöka mig eller mina skandinaviska kollegor och förvånats över vad vi gjort i Sverige inom både praktik och lagstiftning. Att vi uppe i norr kunde inspirera andra är i och för sig bra, men att de tog åt sig äran var mindre bra.

När jag nu sedan många år bor utomlands har jag fått ett annat perspektiv på många företeelser. Jag inser att det, om man ger vederbörlig kredit till den det bör, är positivt att härma. En värre inställning är att slå ifrån sig allt som är ”not invented here” eller att anse att man är så bra att man inte har något att hämta i andra länder och kulturer.

Eftersom jag sedan 7 år bor permanent i en liten landsortshåla i Sydfrankrike och innan dess hade 13 år av säsongsboende i en mindre kuststad i samma region kan jag jämföra hur man ser på frågor i Sverige och Frankrike – åtminstone nere hos oss.

Äldre
Den mest drastiska skillnaden är synen på äldre. Att vara gammal är ett adelsmärke i mina nya hemtrakter. Myndigheter, vuxna och framför allt ungdomar visar stor respekt för alla gamla här nere. Den kommunala omsorgen om de äldre är självklar. Nu är det här ganska självklart i hela världen och här skiljer Sverige sig på ett extremt sätt från resten av världen – oavsett om vi talar om den industrialiserade eller den som fortfarande utvecklas ekonomiskt.

Sjukvård
Jag har så många gånger skrivit om och lovordat den franska sjukvården så det behövs inte så många ord. Sammanfattningsvis är vården tekniskt lika avancerad som i exempelvis Sverige, men här kommer man till, det är ingen stress, väntetiderna är minimala även till specialistvård och det fria vårdvalet är naturligt. När jag fick en diagnos som krävde en operation fick jag välja fritt och valet stod då mellan de närmaste städerna Toulouse, Narbonne, Montpellier och Perpignan – det sista blev mitt val. Jag låg på operationsbordet en vecka efter min diagnos.

Numera diskuterar man i Sverige om det kanske skulle fungera med hemsjukvård för äldre. Här hos oss är det regel att läkaren besöker de gamla i hemmet och även yngre får hembesök om omständigheterna så kräver. Däremot besöker man sällan akutmottagningen – det behövs ju inte när man har nära tillgång till sin husläkare och denne även kan komma hem om det är kritiskt. Är det riktig illa kommer ambulansen.

Miljö
I två av våra närmaste större städer Montpellier och Narbonne har man infört gratis eller billiga bevakade infartsparkeringar och gratis eller subventionerade bussar/spårvagnar för att röra sig i staden. I Narbonne är parkering gratis under lunchtid och på helger. Detta gör att det går att få lönsamhet i butiker även i stadskärnan, inte bara i städernas utkanter.

I Sverige diskutera plastpåsar just nu. Man kan bara konstatera att det ar många år sedan man slutade att tillhandahålla plastpåsar i franska affärer. För vissa varor kan man få nedbrytbara tunna påsar och ost och kött får man i vaxat papper, men annars får man köpa en stadig vävarmerad påse som räcker i evigheter. Forskningen har ju kommit fram till att såväl plast som bomull och papper har miljöbrister – enda lösningen är att använda färre.

Godkända soppåsar tillhandahålles gratis av kommunen och soporna lämnas nere på torget i vår by. Återanvändning av sådant andra slänger är tillåtet och uppmuntras och återvinning fungerar också ganska bra vid byn återvinningsstationer, men sopförbränningen är ett skämt enlig svenskt sätt att se det.

De oerhörda mängder pressrester från vintillverkningen destilleras först för framställning av en lokal au de vie, varefter det komposteras och återgår till vingårdarna som gödning.

Till miljön hör också en levande landsbygd vilket är typiskt för Frankrike. Små byar växer och det sociala och kulturella livet och servicen är rikt i små byar med så få som ett par hundra innevånare. En av Frankrikes finare restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin ligger nära oss i en bergsby med 102 innevånare. I flera byar och småstäder runt oss kan man regelbundet lyssna till musikaliska världsstjärnor till rimliga biljettpriser. En nödvändighet för detta är att alla har en liten bil långt upp i åldrarna. Alla kan således ta sig till små platser längs periferin och måste inte bo i eller färdas till de stora städerna för att få ett rikt socialt och kulturellt liv. Detta gör också att det finns bönder som kan odla bra mat så man inte måste importera från Colombia eller andra ställen.

Mat
En aktuell diskussion i Sverige idag är ekologisk mat. Liksom i Sverige är hyllorna fulla av sådan mat – här kallas det BIO. Det är emellertid oftast de stora matfabrikerna som tillhandahåller detta. Fransk TV sänder regelbundet reportage om hur det fuskas med denna märkning och klagar på den bristande kontrollen från certifieringsorganisationerna. Att fuska med mat i Frankrike är oerhört allvarligt. Grundarna av den omskrivna matfabriken i Toulouse som blandade hästkött i Findus (ursprungligen svenskt) lasagne grät i TV över att de nya ägarna hade dragit deras namn i smutsen. Det var inte främst att man blandat i hästkött för det anser man vara gott här. Problemet var att det inte deklarerades och att det dessutom kom från bulgariska slaktök som inte kontrollerats ur sundhetssynvinkel.

Mat är nämligen den förhärskande religionen i Frankrike för en majoritet av befolkningen. BIO är ingen stor grej, men närodlat är det. Vi har dels en stor marknad varje onsdag där lokala odlare säljer sina produkter allt från kött till grönsaker och frukt och dessutom närproducerad ost, konserver och mängder av annat. Dessutom finns speciella affärer som bara säljer produkter från bönderna i närområdet och det gäller givetvis även vin, som är vår stolthet här i kommunen. Få av odlarna är ekologiska, men vi vet hur dom producerar sin mat och kan besöka deras gård om vi vill.

Vid sidan om närodlat är ”terroir” det viktigaste när det gäller mat. Det kan närmast översättas med ”jordmån” och skall förstås i en vidare mening, dvs. att man gör det bästa av en viss sak på en viss plats i landet och i så fall övertrumfar detta det närodlade. Den bästa vitlöken kommer från en plats, den bästa gullöken från en annan, samma gäller med anka, kyckling, gåslever, ostron osv. Man är därför mycket noga med ursprunget. I vår fiskaffär redovisas exakt i vilken fiskeregion i Nordsjön som torsken kommer från. Att viss fisk från den kalla norra Atlanten är bättre än den från Medelhavet erkänner man gärna.

Nu är det inte alla som följer den gamla franska traditionen att äta bra mat. Vi ser mer och mer hur unga familjer påverkats av den ”amerikanska” matkulturen där massor av socker och andra kolhydrater och olika lightprodukter, som mest består av olika E-nummer, anses vara det man bör äta.

Det här är ett axplock av saker som jag ser dagligen här i landet. Flera saker har man lyckats väl med fastän de ses som problem att lösa i Sverige. Det finns ju värre exempel, som Göteborgs stad som både köper spårvagnar från en leverantör som dömts ut av andra städer, däribland Oslo och dessutom köper ett biljettsystem där Australien redan gått på en nit. Man undrar lite varför man inte bara kan fråga hur andra gör innan man bestämmer sig eller innan man tillsätter en statlig utredning som skall ge svar som andra har funnit sedan decennier.

Jag inser nu att Sverige är lika etnocentriskt som de forskare jag irriterade mig på förr. Skillnaden är emellertid att de på den tiden kopierade bra saker, som vi gjort i Sverige – det vore väl ett bra exempel att följa även för Sverige idag. Det kan ju finnas något att hämta och att resa har ju aldrig varit något problem för politiker och tjänstemän i samhällets tjänst.

Jag - en konstnärstyp?

Jag har målat ganska mycket akvarell förr i tiden. Det är nu inget underligt eftersom det är närmast obligatoriskt för en svenska arkitekt – det och den beige linnekostymen. Nu när jag är pensionär och bor utomlands så är jag lite friare att vara som jag vill, men jag inser att det krävs lite nya utensilier om jag skall kunna få respekt för att måla igen – eller snarare för att tas för en konstnär.

Först och främst måste jag skaffa hästsvans, vilket blir lite jobbigt med min sparsamma hårväxt numera. Nu har jag ju sett exempel från många ”kollegor” att det inte utgör något hinder – tvärtom verkar det som. Jag har emellertid kvar en del i en krans som jag kan låta växa så kan man ju göra lite hårförlängning, eller varför inte en skärmmössa med lössvans. Det senare blir ju billigast och jag har ju ändå alltid huvudbonad ute.

Nästa steg i min utrustning kräver emellertid visst prov på konstnärlighet – nämligen val av tatueringen. Det är kanske det enda absoluta tillfället i projektet där den konstnärliga begåvningen är ett avgörande krav. Lika väl som tatuering är obligatorisk idag, för alla som vill hänga med och speciellt vi som vill vara lite ungdomliga och kreativa, så är motivvalet känsligt. Här måste man navigera sig fram på det politiska korrekthetens hav. En nallebjörn eller blomma är lika mesigt omanligt, som blixtar och annat gotiskt är fel åt andra hållet. Det skall gärna vara något som vanligt folk inte begriper så dom förstår mitt djup. Här funderar jag fortfarande. Placeringen är också ett problem, men det lutar nog åt en liten diskret en på halsen, som sticker upp ovanför skjortkragen – väl synlig, men inte alltför påträngande. Man måste ju visa att man är en blygsam och enkel typ trots sin spännande personlighet. Folk blir så osäkra annars.

Lyckligtvis krävs inga piercingar i min ålder, men hade jag varit lite yngre så hade jag nog fått skaffa åtminstone en liten en för att ”få tårta på hemmet” som Hasse Alfredsson sa. Däremot är det nog säkrast att skaffa en ring i örat för det om något signalerar både konstnärlighet och virilitet. Min fru kan göra en trevlig sak i silver. Plugg slipper jag lyckligtvis som vattenfärgsmålare.

Sist kommer klädsel och där blir det svårt. Med ovanstående utstyrsel så kan man ju tas för såväl motorcykelåkare som konstnär. Visserligen gör mina ynka 65 kilo att risken för att ta mig för en HD-entusiast är liten, men det finns ju undantag. Dessutom är det inte ovanligt med hybrider numera, dvs. konstnärer som kör HD. Jag måste studera detta mer noggrant. Smycken är ju alltid bra att signalera tillhörighet med. Fredssymboler, kinesiska symboler eller palestinasjalar finner man knappast på HD-folket så det får väl bli något sådant.

Javisst ja – färger, papper, penslar och annat krafs måste jag ha också, men jag tror det finns en del kvar sedan Chalmerstiden som fortfarande funkar.

Jag har ganska många vänner som faktiskt försörjer sig som konstnärer, inte bara vill visa hur konstnärliga dom är. Dom undviker alla sorgfälligt ovanstående image – men dom kan ju måla förstås och är dessutom intressanta människor utan att behöva klä ut sig.

I huv'et på en amerikansk republikan

För ett par år sedan blev jag kontaktad av en amerikan som funnit att han hade gemensamma anor med min hustru. Han ville bli vän på Facebook för att byta information. Han skickade regelbundet sina små funderingar och bilder, mestadels humoristiska och intressanta – familjen, kul händelser osv. I början av 2013 ändrade emellertid hans mail karaktär. Han hade som pensionär börjat engagera sig djupt i den inhemska politiken på Republikanernas sida och samlade på propaganda från hela landet som han sedan spred till sitt nätverk. Det han skickade ut var så främmande och ofta så stötande för mig så jag för ett ögonblick tänkte stänga av flödet, men besinnade mig och insåg att jag hade fått en unik möjlighet att få insyn i ett tankesätt och ta del av värderingar som man aldrig någonsin möter i Sverige eller Europa. Mina amerikanska vänner här i Frankrike tycker också att det är värdefullt att ta del av åsikter de aldrig möter annars bland sina vänner.

Jag vill påpeka att personen inte verkar vara varken osympatisk, extrem eller saknar empati. Han lever helt enkelt i en värld som skiljer sig så oerhört mycket från den vi möter i vår kultur. Han är en stabil familjefar aktivt religiös protestant, mycket patriotisk och stämmer väl överens med det man förväntar sig av en republikan i USA.

För honom styrs alla länder i Europa av kommunister/socialister och det gäller även Sverige och Tyskland idag. Bevisen på detta är flera: 

Vi är inte särskilt religiösa och där vi är det är vi katoliker. 

Vi har fri sjukvård och andra fria tjänster även för de sämre ställda. 

De flesta länder har en generös abortlagstiftning och stränga vapenlagar. 

Vi betalar dessutom ganska mycket i skatt, speciellt på drivmedel. 

Vi daltar dessutom med muslimer, som är den största enskilda faran i dagens samhälle.

I hans värld finns ingen ursäkt för att vara fattig och behöva stöd av samhället. Enda skälet för att inte kunna betala själv är att man är en lat odugling. Han kan däremot med glädje engagera sig i allehanda välgörenhetsprojekt som hjälper grupper han anser bör ha hjälp – helst i kyrkans regi. Den största kommunisten idag är Obama, vilket vi i Europa vägrar inse. Hela den fria världen skrattar åt USA idag på grund av Obama.

Den propaganda som sprids i dessa kretsar är i sin råhet så uppseendeväckande att vi i Europa inte ens kan förställa oss det. Vid flera tillfällen har han dessutom avslöjat ”skandaler” som bygger på förfalskade dokument som ger sig ut för att komma från exempelvis FN, Obamas administration eller Kongressen. Det ingår i den politiska strategin att förfalska och sprida sådana dokument till anhängare och troligen sprider han dem vidare i god tro.

På det praktiska planet vet vi hur republikanerna nu söker sabotera beslut som tagits i laga ordning genom att inte godkänna landets budget. Vad som är än mer extremt är att man med våld hindrar de som vill registrera sig för sjukförsäkring att göra det och att man hindrar abortsökande och till och med dödar abortläkare och sjuksköterskor.

I den tankevärld som dessa amerikanska republikaner lever kan möjligtvis Sverigedemokraterna och deras systerpartier runt om i Norden och Europa accepteras, men de skulle definitivt befinna sig på vänsterkanten. Det intressanta är att det är fullt acceptabelt för en svensk politiker att följa och sympatisera med amerikanska republikaner, men våra egna ”lightversioner” kan man inte ens prata med. Undrar varför den amerikanska ultrahögern är mer rumsren än den europeiska?

Bilderna ovan är ett axplock från republikansk propaganda. Ingen av bilderna är självironiska utan djupt seriösa.

OBS! Tvärtom vad vi är vana vid är "Red states" republikanska och "Blue states" demokratiska.

Nyfascism bland världens rikaste

Siv Jensen Fremskrittspartiet

Ingen tid har varit så fantastisk som ungdomstiden på 70-talet. Det var då jag förstod det mesta och hade all kunskap jag kunde behöva – jag hade full kontroll. Senare i livet har det bara gått utför. Visserligen har jag fortsatt att lära mig och försöka förstå saker, men min insikt om allt jag inte vet och allt jag inte förstår har ökat i snabbare takt än min kunskap. Relativt sett har jag således bara blivit okunnigare och mer vilsen med åren.

Världen var väldigt enkel och svartvit på den tiden. Exempelvis visste jag att extrema högeråsikter, främlingsfientlighet och intolerans omfattades av de rika, besuttna och mäktiga i samhället medan de vanliga människorna och framför allt de på samhällets botten var empatiska och kände stor solidaritet med de sämre lottade i samhället.

En av de få skrifter som jag fortfarande minns från den tiden och som förändrade mycket i mitt tänkande var den norske samhällsvetaren Ottar Brox’ essä ”Strukturfascismen”. Han förklarade där, det för mig motsägelsefulla förhållandet, att det främst var just människor på samhällets botten som attraherades av ultrahögerns främlingsfientlighet. De besuttna kunde kosta på sig att vara toleranta och generösa, medan invandrare sågs som konkurrenter om utkomstmöjligheterna av de lägsta skikten och av de sämre lottade, hunsade och missgynnade. Han menade också att det var en stor befrielse för de maktlösa att kunna finna en grupp som stod lägre på samhällsstegen och som de själva kunde förtycka på samma sätt som de själva blivit förtryckta,

Detta förklarade bland annat hur ett tyskt folk som misshandlats av freden efter första världskriget och sedan genomlevt umbärandena med hyperinflation och arbetslöshet kunde välkomna Adolf Hitlers budskap. Det förklarar framgångarna för Gyllene Gryning i ett bankrutt Grekland och för Front National bland arbetslösa i Frankrike. Exemplen är många och motiven kompletteras med föraktet för politiker i de etablerade partierna. Faran med hur politiker går från att vara förtroendepersoner till att vara maktpersoner skrev för övrigt en dansk författare om vid tiden – namnet har jag glömt. Gemensamt för alla länder där fascistiska partier haft framgång är hittills att befolkningen har det svårt, man har revanschbehov och de styrande har missbrukat sin ställning.

Att ingen kunskap och insikt är bestående har vi nu fått lära oss genom att ett ultrahögerparti har röstats in i regeringen i Norge. Norge är troligen världens rikaste land idag. Befolkningen har på några decennier gått från att vara ett bland de fattigaste i Europa till ett formidabelt välstånd. Jag och många med mig trodde att de fruktansvärda händelserna på Utøya för evigt skulle vaccinera norska folket från extrema högeråsikter, men nu verkar det som om Breivik hade i viss mån rätt när han förutspådde att hans manifest skulle omtolkas i historiens ljus – att det skulle ske så snart trodde nog inte ens han.  Hur ser förklaringarna ut till att just norska folket känner en sådan attraktion till ultrahögerns ideologi? Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att den starka, hittills ganska oförargliga, norska nationalismen tagit nya vägar. Kanske skulle någon norsk samhällsvetare skriva en uppföljning till Ottar Brox’ klassiska essä.

Konstigheter och trevligheter i tiden

Jag läser i bladet att man infört en ny lag i Kina som gör det straffbart att inte besöka sina föräldrar regelbundet – kanske något för den svenska åldringsvården. Vidare har en person i Tjeckien fått lov att ha en plastsil på huvudet på sitt ID-kort. Han tillhör nämligen den i Kansas bildade pastafariska tron som tillber det flygande spagettimonstret. Alla medlemmar av kyrkan måste bära en sil på huvudet till gudens ära. Kyrkan bildades i protest när Kansas lagstiftade om att alla delstatens skolor var tvingade att undervisa i Intelligent Design parallellt med Evolutionsläran. Lagen är numera borttagen men kyrkan består och har medlemmar över hela världen.

En märklig sak som ständigt påstår i Sverige och nästan aldrig ifrågasätt är att ungdomar numera är så oerhört mogna i jämförelse med förr i tiden. Man vill därför sänka rösträttsåldern till 16 år. Som släktforskare tycker jag detta påstående är lite märkligt. Bara för några generationer sedan ansågs man vara vuxen när man konfirmerade sig – dvs. vid 13 års ålder - och fick därmed bidra till familjens försörjning. Pojkarna fick ofta gå i lära eller ta ett arbete som dräng medan flickorna ofta skickades att tjäna som piga på någon gård långt från hemmet. För bara femtio år sedan var den stora drömmen att bli vuxen så fort som möjligt. Man tog vilket okvalificerat jobb som helst för att tjäna egna pengar och komma in på arbetsmarknaden. Om man utbildade sig så var det framför allt möjligheten till att få jobb som fick styra. Att bli känd, rik eller berömd var det få som ansåg vara realistiska mål i livet, men man kämpade ändå på efter sin bästa förmåga.

Detta skall jämföras med dagens curlade ungdomar som ända upp i 25-årsåldern lämnar tvätt hos mamma och hämtar djupfrysta matportioner veckovis. Man kan till och med höra familjefäder i 40-årsåldern som med stolthet påstår att de inte känner sig vuxna och det finns ingen anledning att ifrågasätta detta påstående. Man är inte mogen bara för att man kan hantera Internet och slå upp fakta med hjälp av Google som man sedan sprider som visdom till alla mindre vetande vuxna.

På den privata fronten är det hektiskt men väldigt trevligt med två barnbarn på besök. Kopian av Frodo Baggers svärd är färdigt med hjälp av mormor Annel och jag och Emiliano har just oljat hans slöjdkniv. Knivskaftet har ett parerskydd av älghorn och är i övrigt snidat i kärnvirke av sälg och rötad björk.

Dagarna är som sagt hektiska – intensiva baddagar i havet och vänners pool och Hamburger Martini Friday hos familjen Henderson – dock utan Martini för barnen. Nu är det bara några få dagar tills vi skall äntra biltåget i Narbonne för resa till Hamburg och Sverige.

Serien är ritad av Berglin och är hämtad från Svenska Dagbladet

Vi vill gärna tro att vi förstår

Ibland tycker man att människor i andra länder beter sig konstigt. Åsikter och beteenden blir obegripliga eftersom vi tolkar dom utifrån det sätt vi själva tänker på. 

Jag arbetade i Hong Kong när nyheterna berättade att en andra generationens sydkorean hade avslöjats stå bakom en av skolskjutningarna i USA. Detta föranledde närmast panik i de sydkoreanska tidningarna. Man spekulerade i att George Bush skulle ställa in det planerade besöket i Sydkorea, man befarade att USA skulle införa handelsrestriktioner mot landet och att den amerikanska allmänheten, som hämnd, skulle överfalla och kanske döda koreaner som bodde i USA. För en västerlänning är en sådan reaktion obegriplig.

En kunnig antropolog skrev emellertid en artikel i South China Morning Post och förklarade denna panik.

I många asiatiska kulturer är individen underordnad samhället, vilket gör att allt som individen gör, både på gott och ont, är ett ansvar för samhället i stort. Samhället och alla dess individer tar åt sig både skam och ära av vad varje individ gör. De befarade reaktionerna skulle således inte alls varit orealistiska om det omvänt varit en amerikan som mördat koreaner i Korea.

Inom idrottssamhället har man samma inställning även i västerlandet. Om någon vinner en guldmedalj i någon gren vill vi gärna påstå att hela landet är världsbäst i just den grenen. Det är den inställningen som gör att man kan läsa i norska tidningar att Norge är världens mest framstående matland när ett norskt lag vunnit kock-VM. 

I min förra text om kvalitén på sjukvård inom WHOs medlemsländer placerade sig USA på plats 38 trots att man satsade mest i världen på sjukvård. Jag roade mig med att ta reda på hur detta mottagits i USA bland debattörer och forskare.  En av de mest intressanta invändningarna var att länder med socialistiska hälsosystem gynnades, dvs. de länder som erbjuder sjukvård för alla medborgare, inte bara för de som kan betala för det. Detta ansåg man vara grovt missvisande eftersom USA tvivelsutan hade den absolut bästa vården om än för ett fåtal. 

För en europé är detta närmast obegripligt, men återigen är det från idrottsvärlden som amerikanarna hämtar sin logik. På samma sätt som en guldmedalj kan försvara åsikten att ett land är bäst i en viss sport kan en klinik där en nobelpristagare i medicin arbetar göra att USA har den bästa vården i världen, om än inte särskilt allmänt tillgänglig.

När jag arbetade l USA på 80-talet fick jag ett ytterligare bevis på detta. Jag introducerade något så apart som grupparbete i den ”individuella sporten” arkitektur på University of Michigan. Detta var svårt för de amerikanska studenterna, men en grupp var mycket bra på grupparbete. Själva klagade dom emellertid på att dom inte klarade av det eftersom dom ”bara diskuterade”, som dom sa. För en svensk är ju just diskussionen det främsta verktyget för resultat i ett grupparbete, men för dessa unga amerikanska studenter var diskussionen ett tecken på misslyckande. Jag klagade för en kollega som var arbetssociolog att jag inte förstod vad dom menade. Han förklarade då att de flesta amerikaner förstår grupparbete från sporten eller det militära. Där utses en ledare och hans direktiv åtlyds utan diskussion. Diskussion är liktydigt med dålig ”team-spirit”.  

En för oss nära kulturskillnad representeras av en välutbildad vän som under sitt aktiva liv varit aktiv inom UNESCO. Han är muslim och mycket angelägen om att främja kvinnors ställning i samhället. Hans lösning är att alla vuxna kvinnor skall få samhällslön så det inte behöver utbilda sig eller arbeta utan endast ägna sig åt det kvinnor är förutbestämda för – nämligen att ta hand om mannen och familjen. Hans förvåning är stor att min fru och jag opponerar oss på det starkaste mot hans version av feminism.

Ett bevis på kulturskillnad i förhållande till Sverige ser jag även dagligen på marknader, i affärer och stånd efter vägarana i Frankrike. För nästan alla produkter som säljs anger man noggrant varifrån de kommer. En svensk miljövän skulle säkert tolka detta som miljömedvetenhet och förkärlek för närodlat, men så är inte fallet i Frankrike. Här kommer de bästa produkterna ända ned till lök, anka och persikor från en speciell region eller by och ingen annanstans ifrån. Det är nämligen därifrån de är bäst och smakar bäst. Det är vad man vill ha även om det ligger långt bort. 

Detta går hand i hand med den franska misstänksamheten mot stordrift och centralisering. Här bevakas landsbygdens särart svartsjukt och att flytta in till stora städer ses inte som någon vinst, tvärtom växer de små orterna på landsbygden. I Frankrike skulle det vara omöjligt att sälja Västeråsgurka från Piteå eller Falukorv från Skara.

Liksom i Sverige bygger man vindkraftverk, men i vår region som är en av de mest gynnsamma för vindkraft på grund av tillgång på vind bygger man grupper på något dussin snurror som man försöker lägga där dom stör som minst medan man i motsvarande situation i Sverige vräker upp över 200 på samma plats med förödande konsekvenser för boende, fågelliv och naturmiljö.

Det är först när man förstått de bakomliggande motiven bakom de uppenbara skillnaderna, samt de bakomliggande värderingsskillnaderna bakom det till synes lika, som man kan avgöra hur man moraliskt skall förhålla sig till främmande kulturers yttringar.

Inte bara överlevnad utan också kultur, historia och romantik

"När du blir äldre och behöver sjukvård kommer du väl att flytta hem?”, är en kommentar som man ofta får från svenskar när man berättar att man bor i Frankrike. När Ingvar Kamprad meddelade att han vill flytta hem till Småland och bo nära sin släkt och återuppleva sin barndoms miljöer var det många som fällde samma kommentarer. Han flyttade hem för att ta del av den fina svenska åldringsvården och gama åt sig svensk ålderspension hette det.

Man undrar lite hur man lyckats hjärntvätta ett helt folk så till den milda grad till att ha en så verklighetsfrämmande uppfattning om sakernas tillstånd. Att världens fjärde rikaste person skulle åka till Småland för att profitera på den svenska välfärden är ju fullständigt absurt. Lika absurt är det att tro att svensk vård är så outstanding och utländsk vård så usel.

Den intresserade kan läsa World Health Organisations – WHO – senaste utvärdering av medlemsländernas sjukvård. Sverige placerar sig där på 23e plats strax efter Colombia. Norge med sina oandliga resurser kommer på 11e plats, Island på 15e, Danmark på 35e, Finland på 31a Storbritannien på 18e och USA på 38e plats. Bäst sjukvård i världen har Frankrike. Underligt nog lägger USA ned mest pengar per capita – snacka om ineffektivitet.

Min tro är att en avgörande orsak till Frankrikes höga kvalitet är det totala integrationen mellan privat och offentligt som man tillämpar. Jag har nämnt det tidigare, men det förtjänar att upprepas. Den offentliga vården är mycket bra, men den kompletteras på ett ypperligt sätt at privata husläkare, laboratorier och specialistkliniker. Alla är tillgängliga för oss att använda oss av och valet av klinik är fullständigt fritt oavsett var vi bor eller vilka privata resurser vi har. Samtidigt samordnas alla vårdinsatser vi genomgår hos vår husläkare som får alla provsvar och ingrepp beskrivna för sig brevledes från den specialistklinik vi valt. Vi kan heller aldrig söka specialistvård utan remiss från husläkaren. Det är ett effektivt sätt att undvika att saker faller mellan stolarna. En annan effekt av det franska systemet är att det nästan inte existerar några väntetider i vården. Tid hos specialister får man på stört och provsvar på dagen.

Detta kan finansieras tack vare att det offentliga och privata delar på kostnaderna. Viss del av vården betalas av försäkringskassan och resterande av det försäkringsbolag där man tecknat sin ”mutuelle ”– sjukförsäkring. Alla kan teckna en sådan försäkring utan att det krävs hälsodeklaration och försäkringsbolaget får inte ta del av sjukdomshistoria eller kräva insyn i journaler. Detta är förbjudet i fransk lag. Alla provsvar, röntgenbilder och beskrivning av ingrepp lämnas till patienten som får lagra dem i hemmet.

Vi har en ganska omfattande ”mutuelle” som ger oss helt kostnadsfri sjukhusvård, kräver endast ett par hundralappar i patientavgift vid besök hos husläkare, fri medicin och ganska rejäl hjälp till tandvård och glasögon. Det kostar oss ca 1000 kronor per månad, men det kan man stå ut med eftersom vi bara behöver betala ca 12 000 kronor per år i kommunalskatt där vi bor och den statliga skatten är ungefär som i Sverige. Dessutom är det lönsamt eftersom bara min senaste operation kostade nära 100 000 kronor och mina behandlingar för ögonen kostat 10 000 kronor per gång bara i medicinkostnad. 

Man blir inte så sugen på svensk sjukvård när man hör från vänner eller läser i svenska tidningar att patienter nekas vård eller medicin av kostnadsskäl, något som aldrig skulle ens övervägas av den franska sjukvården. I Frankrike har fortfarande läkarna det sista ordet när det gäller vårdinsatser, men i Sverige verkar det vara politiker som bestämmer nivån på vården och vilka människor som det är värt att kosta på adekvat vård.

Nu är det ju inte bara möjligheten att hållas vid liv som styr ens livsval – den brittiska Live and Invest Overseas har rankat Languedoc som en av de mest attraktiva platserna för pensionärer att bosätta sig på på grund av tillgång till ” culture, history and romance”.

För den intresserade:
Akutsjukvärd i Frankrike

Sjukvårdens pillerhysteri

En föryngringskur

Årlig service

En glad vårdkonsument

En upplevelse i världens centrum

Hål i huv’et

Varning för kund!

Som utlandssvensk får man ett speciellt perspektiv på Sverige. Vad som slår en är att Sverige i vissa avseenden är oerhört etnocentriskt och provinsiellt i sin attityd till resten av världen. Va! – gör dom inte som vi? Allvarligast är kanske, som många debattörer med vidare perspektiv påpekat, att den svenska nyhetsbevakningen är oerhört tillrättalagd så den skall passa de rådande förhärskande åsikterna. Det är bara att ta del av utländska medier för den som inte tror mig.

Mer personligt irriterande för oss utlandssvenskar är emellertid svenska företags ålderdomliga sätt att bedriva e-handel. Detta är också allvarligt för den svenska konkurrenskraften eftersom det är näst intill omöjligt för en utlänning att köpa saker från svenska företag och det gäller även för svenskar som är skrivna i utlandet.

Ända sedan tidiga 90-talet har jag köpt böcker, programvara och prylar på nätet från olika länder i världen. Det har aldrig varit problem. Man fyller bara i ett formulär, uppger sitt kreditkortnummer och efter några dagar dyker varorna upp. Jag har aldrig blivit lurad under alla dessa år.

Man tror ju då att det land i världen som gjort sig känt för att alltid ligga i framkanten vad gäller mobiltelefoner, datoranvändning, speldesign och fostrat uppfinnare av världsberömda tjänster som Skype, Spotify och varför inte Pirate-Bay skulle vara framstående även inom e-handel, men där är Sverige ett u-land. När man försöker köpa något från etablerade svenska företag så baxnar man över töntigheten och okunskapen.

Jag har skrivit förut om omöjligheten att köpa svenska böcker. Vad jag vet är det bara hos Bokus detta är möjligt. Då finns det ändå en halv miljon utlandssvenskar som törstar efter svensk läsning – vilken potential. Vad möts man då av när man försöker handla från svenska företag – faktiskt även de som anser att de kan sälja till utlänningar? 

Ofta kan man helt enkelt inte mata in en utländsk adress för beställningen så då är det ju bara att ge upp. Man meddelas ofta att på grund av licensavtal kan man inte sälja sina produkter utanför Norden. Man undrar varför man aldrig har några problem när man från Sverige handlar i andra länder – bara när man från andra länder handlar av svenska företag.

Inte sällan avkrävs man ett svenskt personnummer även om man angett att man skall betala med kort – det finns faktiskt en säkerhetskod som duger i resten av världen. För de svenskar som inte känner till det kan jag berätta att man inte har personnummer i andra länder och utlandssvenskar skrivna i annat land får ett speciellt nummer. När man försöker mata in sitt gamla personnummer meddelar datorn att ingen person med sådant nummer kan hittas i Sverige.

Om man nu skulle lyckas med att fylla i sina personuppgifter och få dom godkända så stöter man på patrull när man matar in sitt utländska Visakort. Det duger nämligen inte som betalningsmedel åt svensk e-handel – det omvända går emellertid utmärkt. 

Ibland går det bra om man handlar mot faktura, men då har man alltid problemet med att man saknar giltigt personnummer och faktura utan ID- och kreditkontroll går inte för sig. Dessutom har man ingen aning om på svenska företag att avgifterna vid banköverföring/betalning där valutaomvandling måste ske är väldigt höga. Vår bank tar 37 euro i sådana fall. Dessutom finns, åtminstone inte på vår bank, någon Bank på Internet där man kan göra betalningar. Det blir att gå till banken och stå i kö. För den okunnige svenske företagaren kan jag berätta att svenska kronor inte används i andra länder även om den är stark just nu. Inte heller gör man allt på svenskt vis i andra länder.

Ibland kan man faktiskt komma tillrätta med dessa problem om man ringer och talar med dom. En del företag är ju mer angelägna om att sälja än att följa knepiga regler som någon räknenisse eller datanörd hittat på. Att köpa blommor exempelvis har aldrig stött på problem någonstans. Man bara ringer och uppger namn och vem som ska ha blommorna och ger dom alla uppgifter på Visakortet och så är det klart. Detta förfaringssätt funkar för det mesta med små företag där man främst vill sälja och använder sunt förnuft, men sällan hos större mer etablerade firmor.

Om ett företag faktiskt accepterar utländska kort, men av något skäl inte vill leverera till utlandet har jag försökt en liten smart grej – som jag trodde. Jag har beställt i någon svensk väns namn och med dennes adress, men uppgett mitt kreditkort. Man vill ju inte att vänner skall ligga ute med pengar. Man hämtar sedan hos vännen eller kanske dom kommer på besök. Då meddelar ofta datorn att man inte accepterar att kreditkortet inte överensstämmer med adressaten. Så smart var det. Det var just vad som hände när jag försökte lura nedanstående nämnda firma att sälja till mig. Jag testade med dotterns kort och en vän som skall besöka oss som adressat, men det funkade inte. När jag försökte med min dotter även som adressat så hade jag lika lite framgång eftersom jag saknade hennes Verified Visa lösenord. Svårare kan det aldrig bli.

Skälet till att jag tog till pennan den här gången är just att jag försökte beställa varor från Slöjd-Detaljer som ligger någonstans i Västergötland. Det ser väldigt lovande ut på deras hemsida. Bland köpvillkor står att man har en speciell eurohandel som man får kontakt med via kundtjänst. Hela batteriet av kreditkort accepteras berättar man också. Jag ringer upp och skapar därmed total förvirring, vilket gör att jag skickas fram och tillbaka inom företaget – mesta tiden sitter jag och lyssnar till en ringsignals tutande när man försöker vidarekoppla mig. Efter tjugo minuter kommer jag till en person som vet vad hon talar om. 

Sammanfattningsvis så visste hon att handla från dom kan jag glömma om jag inte accepterar att betala mot faktura. Nästan alla ovanstående fördomar uppvisades om kundens behov och situation i andra länder. Dessutom kunde jag inte beställa per telefon utan måste skicka in ett mail. OK – jag bekräftar gärna min muntliga beställning på mail, men kan jag ge dig mina kredikortuppgifter per telefon. Nej det blir faktura. Varför i herrans namn skall du ha min beställning om jag inte kan betala för den, blev min fråga. 

Vad som inte sas här, men som jag mött vid många liknande samtal med svenska företag, var att man inte vågar sälja till utlandet för det förekommer så mycket bedrägerier med kreditkort där. Javisst – man vet ju hur utlänningar är! Min undran är hur man tänkt driva in en obetald faktura från utlandet – för den betalar vi ju inte heller så klart. Vore inte ett Visakort med säkerhetskod säkrare ur den synvinkeln?

Kanske händer det något

Det är med blandade känslor jag nu på morgonen ser på Uppdrag Granskning på SVT Play. Dels är jag oerhört glad att en redaktion haft civilkurage tillräckligt att ta upp den situation som svensk media befinner sig i. För er som läst min text Häxjägarnas återkomst häromdagen är det ingen nyhet vad jag anser. Samtidigt blir jag helt förtvivlad och får en klump i halsen när jag tar del av de tre fall som beskrivs i programmet. Jag vet inte vilket som är värst – är det den jesuitiska illviljan i Aftonbladets Martin Aagårds anfall på journalisten Per Brinkemo, eller dumheten och oprofessionalismen som präglar Norrbottenskurirens övergrepp på pianisten Stefan Gunnarsson, eller är det SVT-programmet Konflikts slarviga research som knäckt åtminstone två mycket engagerade och modiga människor – Kadafi Hussein och journalisten Amun Abdullahi. Det hemska är att ingen av dessa häxjägare vill erkänna några som hells fel utöver klart bevisade klanterier, som man försöker bagatellisera.

Nu vet jag att det här beteendet bland en viss liten, men mäktig , kategori journalister är närmast legio sedan decennier – jag har själv i viss mån upplevt det. Dessa journalister har en egen världsbild som i varje ögonblick måste bekräftas och spridas. Deras värld är utan gråskalor – bara vänner och fiender, vita och svarta existerar. Eftersom inte tillvaron ser ut på det sättet kan det vara svårt att hitta speciellt ”the bad guys” i varje ögonblick, men då fabricerar man en. Att den personen i alla sina handlingar uppenbart är en ”good guy” bekymrar föga – människor blir bara statister i den stora rättfärdiga bilden för dessa journalister.

Under en tid blev jag intervjuad i tid och otid i media om utformning av arbetsplatser, främst kontor, som jag då skaffat mig viss erfarenhet från många projekt. Det var ytterst sällan det som tillskrevs mig i artiklarna överensstämde med den nyanserade bild jag försökte ge av frågan. Ändå försökte jag att få läsa manus, men rubriker och ingresser hade jag ingen kontroll över (den intresserade kan googla på mitt namn och lämpliga sökord, eller läsa här).

Första och värsta övertrampet skedde redan under 80-talet i Västnytt. Jag hade under många år ägnat min forskning åt att utforma handböcker och andra hjälpmedel som gjorde det möjligt för anställda i olika branscher att påverka och delta i utformningen av sina arbetsplatser. Det var inte alla kollegor bland arkitekter som tyckte att det var en så strålande idé eftersom det komplicerade deras tillvaro. Jag hade under de här åren ett intensivt samarbete med LO och ett antal fackförbund.

Vid ett tillfälle presenterades under viss pompa en handbok vi tillsammans tagit fram och givetvis var Västnytt på plats med sitt dåvarande nyhetsankare i spetsen. Vid de efterföljande intervjuerna fick Transports representant (the good guy) berätta hur man såg på vikten av att få stöd mot expertsamhället vid förändringsarbete och jag (the bad guy) intervjuades som projektledare och huvudförfattare – trodde jag. Jag var emellertid lite oförsiktig och motiverade vårt arbete med att kunskapen om förändringsarbete ju inte alltid var så hög bland vanligt folk på arbetsplatserna, varför de behövde stöd av olika slag i form av just sådant arbete som vi just presenterat.

Döm om min förvåning när jag hör och ser mig själv på kvällen i TV framföra åsikten att vanligt folk är okunniga, om än med lite andra ord. Tillsammans med intervjuarens kommentar blev budskapet att vanligt folk borde lämna sådana saker till dem som kan, dvs. arkitekter. Det var då jag lärde mig att man kan klippa och klistra även i videofilmer.

Precis som beskrevs i Uppdrag Granskning fick jag dagarna efter ett antal uppskattande samtal från arkitektkollegor som tackade mig för dessa ord i rättan tid – beröm som jag väldigt gärna hade varit utan.