Siv Jensen Fremskrittspartiet |
Ingen tid har varit så fantastisk som ungdomstiden på
70-talet. Det var då jag förstod det mesta och hade all kunskap jag kunde
behöva – jag hade full kontroll. Senare i livet har det bara gått utför.
Visserligen har jag fortsatt att lära mig och försöka förstå saker, men min
insikt om allt jag inte vet och allt jag inte förstår har ökat i snabbare takt
än min kunskap. Relativt sett har jag således bara blivit okunnigare och mer
vilsen med åren.
Världen var väldigt enkel och svartvit på den tiden.
Exempelvis visste jag att extrema högeråsikter, främlingsfientlighet och intolerans
omfattades av de rika, besuttna och mäktiga i samhället medan de vanliga
människorna och framför allt de på samhällets botten var empatiska och kände
stor solidaritet med de sämre lottade i samhället.
En av de få skrifter som jag fortfarande minns från den
tiden och som förändrade mycket i mitt tänkande var den norske samhällsvetaren Ottar
Brox’ essä ”Strukturfascismen”. Han förklarade där, det för mig motsägelsefulla
förhållandet, att det främst var just människor på samhällets botten som
attraherades av ultrahögerns främlingsfientlighet. De besuttna kunde kosta på
sig att vara toleranta och generösa, medan invandrare sågs som konkurrenter om
utkomstmöjligheterna av de lägsta skikten och av de sämre lottade, hunsade och missgynnade.
Han menade också att det var en stor befrielse för de maktlösa att kunna finna
en grupp som stod lägre på samhällsstegen och som de själva kunde förtycka på
samma sätt som de själva blivit förtryckta,
Detta förklarade bland annat hur ett tyskt folk som
misshandlats av freden efter första världskriget och sedan genomlevt
umbärandena med hyperinflation och arbetslöshet kunde välkomna Adolf Hitlers
budskap. Det förklarar framgångarna för Gyllene Gryning i ett bankrutt Grekland
och för Front National bland arbetslösa i Frankrike. Exemplen är många och
motiven kompletteras med föraktet för politiker i de etablerade partierna.
Faran med hur politiker går från att vara förtroendepersoner till att vara
maktpersoner skrev för övrigt en dansk författare om vid tiden – namnet har jag
glömt. Gemensamt för alla länder där fascistiska partier haft framgång är
hittills att befolkningen har det svårt, man har revanschbehov och de styrande
har missbrukat sin ställning.
Att ingen kunskap och insikt är bestående har vi nu fått
lära oss genom att ett ultrahögerparti har röstats in i regeringen i Norge.
Norge är troligen världens rikaste land idag. Befolkningen har på några
decennier gått från att vara ett bland de fattigaste i Europa till ett
formidabelt välstånd. Jag och många med mig trodde att de fruktansvärda
händelserna på Utøya för evigt skulle vaccinera norska folket från extrema högeråsikter,
men nu verkar det som om Breivik hade i viss mån rätt när han förutspådde att
hans manifest skulle omtolkas i historiens ljus – att det skulle ske så snart
trodde nog inte ens han. Hur ser
förklaringarna ut till att just norska folket känner en sådan attraktion till
ultrahögerns ideologi? Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att den starka,
hittills ganska oförargliga, norska nationalismen tagit nya vägar. Kanske
skulle någon norsk samhällsvetare skriva en uppföljning till Ottar Brox’
klassiska essä.
1 kommentar:
Hej! Du skriver bra, Med vänlig hälsning Erik.
http://erik60.blogspot.com
Skicka en kommentar