Prins
Carl Philip är i blåsväder eftersom Svensk Tenn har marknadsfört en
eldskärm i hans namn fast det är hans mentor Eric Ericson som designat den.
Visst är det upprörande och naturligtvis förvånande för de flesta, men inte
helt unikt bland människor vars namn och ekonomiska resurser är större än deras
begåvning.
På 70-talet arbetade jag på en av Göteborgs större arkitektkontor.
Som kund hade man ett av de mer kapitalstarka byggföretagen i landet vid den
tiden. Sonen till en av de högre cheferna på byggföretaget hade kommit in på en
mycket välrenommerad arkitektskola i Schweiz. Att komma in på en svensk
arkitektskola var och är fortfarande närmast omöjligt utan högsta betyg
genomgående eller exceptionell talang, varför denna schweiziska skola blev
lösningen för de som hade råd att betala avgifterna.
Mina chefer kallade in mig en dag och frågade om jag kunde
tänka mig att vara mentor för denne chefs son och hans kompis när de skulle
göra sitt examensarbete. Under samtalets gång kom det fram att jag skulle vara
mycket mer än mentor – jag skulle i praktiken göra deras examensarbete, vilket
var mest praktiskt eftersom dom ju bodde i Stockholm. Jag tackade givetvis nej
eftersom jag ansåg det vara omoraliskt och fusk. En annan medarbetare på
kontoret åtog sig emellertid uppdraget, som fick bedrivas i det avskilda rum
där man normalt gjorde tävlingar och andra hemliga projekt.
Jag fick sedan reda på att det var praxis på den skolan att
eleverna betalade ett känt arkitektkontor för att utföra deras examensarbeten –
alla som hade råd gjorde så, vilket skolan var medveten om. Detta förhållande
bekräftades även senare av en arkitekt som utexaminerats från skolan och inte
hade haft råd att leja någon utan fått göra arbetet själv – den stackar’n!
Detta får mig också att tänka på det korståg som mediebranschen
för mot gratis utnyttjande av upphovsrättsskyddade alster – ett i huvudsak
förståeligt korståg. Jag blir emellertid lite konfunderad vad gäller ömsesidigheten
i detta förhållningssätt. Jag beskrev för några dagar sedan hur tidningen
Veteranen frångått det avtal vi hade muntligt om hur man fick utnyttja mina
texter. Dessutom förvanskade man texterna genom att utelämna referenser och hänvisningar
till källor.
Det händer ibland att jag
blir tillfrågad om jag vill bli skribent för olika organ – endera om
släktforskning eller om seniorfrågor. Genomgående för samtliga som frågar är
att man aldrig är beredd att betala någon ersättning för mitt arbete. ”Man gör det inte av princip”, ”man har inte möjlighet att göra det”
eller ”man ersätter endast organiserade
journalister” – motiveringarna är många. Nu spelar det ingen roll för mig eftersom
den lilla ersättning det skulle röra sig om knappast är värt arbetet med
alla papper man måste skicka till skattemyndigheten om man, som utlandssvensk, får
ersättning från svenskt företag. Jag accepterar gärna sådana förfrågningar om
det är en publik jag vill nå och det inte innebär extra arbete och om jag får
behålla upphovsrätten och att mina texter kan läsas oförändrade direkt på min
blogg.
/Fotot ovan är norpat från Expressen och upphovsmannen är Claudio Bresciani / Scanpix/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar